Manus och sångtexter: Steven Sater (baserat på pjäs av Frank Wedekind)
Översättning: Fredrik Fischer, Lena Sjunnesson
Musik: Duncan Sheik
Kapellmästare: Daniel Lindén
Regi: AnnaKarin Hirdwall
Scenografi: Frida Wernersson
Koreografi: Mike Gamble
Kostymdesign: Frida Fredriksson
Maskdesign: Gunilla Bjerthin
Ljusdesign: Anders Johansson
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Musiker: Daniel Lindén (piano), Olle Ackerud (trummor), Rebecca Bäckman (bas), Hampus Samuelsson (gitarr), Live Bergström (viola), Liva Cavanna (viola), Malin Fransson (violin), Jilda Linander (violin), Agnes Persson (cello) = studenter från musikerutbildningen på HSM i Göteborg
I rollerna, Ashkan Ghods, Michaela Thorsén och studenter från musikalprogrammet på HSM i Göteborg: Nora Aurdal, Karin Gjörv Röraas, Axel Birgander, Martin Hopland Dyngeland, Josefine Johansson, Jesper Larsson, Bobbi Lindahl, Filip Lundin, Lukas Lönnbro, Karoline Nilsen Lindland, Alva Palm och Samuel Rörström (några växlar roller och några agerar ersättare).
Premiär: 9/5 2025 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 24/5
Ska en elevproduktion alls recenseras? Om det är en slutproduktion på en högskoleutbildning som fått förtroendet att avsluta vårsäsongen på landets näst största stadsteater är det tydligen helt i sin ordning. Såg att GP i sin rubrik kallade den succé medan Svd tog fasta på frenesin. Prisbelönta Broadway-musikalens tankegods och drabbande utformning förtjänar att belysas, liksom unga ensemblens och teamets ansträngningar är värda att lyftas fram. Musikalen är drygt två en halv timme lång inklusive paus. Förmodar att ensemblens medelålder är fem-tio år högre än åldern på de hormonstinna ungdomar de porträtterar.
Manus bygger på pjäsen Frülich Erwachen från 1891 av tyske pionjären Frank Wedekind, vars kontroversiella innehåll medförde att urpremiären inträffade först 1906, då med underrubriken (ung.) en tragedi kring barn. I den ryms självmord, spirande kärlekshistoria med vådliga konsekvenser, homosexualitet och akter eller antydningar vilka ventilerar erotikens spektra inklusive övergrepp. Eftersom repressiv hållning från auktoriteter som kyrka, skola och föräldrar problematiseras har pjäsen inte sällan varit föremål för censur. Åtskilliga bearbetningar har skett, vilket resulterat i exempelvis stumfilm, ny översättning till engelska för Royal Shakespeare Company av Ted Hughes och Jonathan Franzen har gjort en uppdaterad översättning. Vidare har Spring Awakening bearbetats för tv i USA och Australien och modigt nog moderniserats till irländska förhållanden och då framflyttad i tid närmare sextio år. Versionen vi ser längst ner på renoverade Göteborgs Stadsteater i regi av rutinerade AnnaKarin Hirdwall, hämtas från den framgång på Broadway som 2007 tog hem hela åtta Tony Awards.
Stora doser dramatik utspelas under musikalens tre akter. Att utgå från pubertetens känslostormar är snillrikt. Okontrollerade hormoner vars konsekvenser för somliga blir fatala i ett repressivt klimat där drifter ska tuktas, underkastelse är norm och styrka hyllas. Vuxenvärldens hysch-hysch om hur barn blir till och uttalade förbud mot sex utanför äktenskapet har genom historien fått förödande konsekvenser för unga, deras drivkraft och begär. Betänk att tysk högkultur sågs som ett ideal i svensk borgerlighet och intellektuella kretsar fram till den ariska ideologi som utlöste andra världskriget. Förebådade Wedekinds pjäs lanserandet av nazismen och hyllandet av konformism och styrka? Denna dragkamp mellan helvetes kval och eufori belyses oerhört övertygande i ord och ton. Elva elever i puberteten (sex pojkar – fem flickor) i skoluniform gestaltar med medvetet väldigt hög anspänning, genrens fundament. Har sällan exemplifierats med sådan här emfas att musikaler bygger på drastiska svängningar, att stå på toppen av berget för att nästa scen sprattla hjälplöst på botten av dyig ångest.
Inte utan att det märks i varje aktion hur den snart färdigutbildade ensemblen står för en hundraprocentig satsning. när skaran på premiären visar de upp sig för vänner, familjer, lärare och klasskamrater. Ett antal scener, solon och kollektiva sång- och dansnummer, belönas rättmätigt med spontana applåder, mest i första halvan. Får intrycket av att studenterna går in i sina roller som om talangscouter vore på plats och, betraktar intensiteten i prestationer, som en indirekt audition inför kritiska ögon. Själv tänker jag att det vore orättvist att bedöma dem på motsvarande sätt som en erfaren ensemble. Att få till rätt rytm i berättandet jämte vettig avvägning mellan sång/ musik och dramatik är viktiga aspekter som regissören ska kreddas för, hon som har vana från fler slutproduktioner i Göteborg och Stockholm och som satt upp verk på exempelvis Dramaten, Klara, Angered och senast Tallinoperan. Att de där förhöjda ögonblicken man strävar mot endast inträffar två-tre gånger, bör ses som fullständigt naturligt då ensemblens karriärer inte tagit fart än. Att det ändå bränner till i ett par sekvenser är beundransvärt.
Det sjungs oklanderligt i såväl solon som duetter, om möjligt än mer passionerat när kören ”krutar på”. Samtliga behärskar sina uppgifter. Koreografin är fyndig och verkställs med bravur av synkad ensemble med minst sagt energiska manövrar. Energin går inta att ta miste på. Om några av dem framledes kommer uppnå stjärnstatus kunde däremot inte avgöras. Lukas Lönnbro och Alva Palm axlar sensibelt förtroendet att agera kärlekspar. I några rörande moment förmår de ta fram en renhet i uttrycken, som gör att man verkligen känner deras varelsers innersta behov och längtan. Den förre framstår som klokare än övriga jämnåriga i rollen som ateisten Melchior. En av andra konstellationer som tragiskt nog aldrig blir av är den emellan dubbelt traumatiserade Moritz och frihetstörstande naturkraften Ilse vilka gestaltas med engagerande hetta.
Askan Ghods, något av en expert på motbjudande typer, och Michaela Thorsén utmejslar med skissartade penseldrag de vuxna i persongalleriet. Föreställer mig att blixtporträtten på föräldrar, präst, läkare, lärare, rektor, präst etc. känts som tacksamma utmaningar. De bli i sin auktoritära skepnad osympatiska karikatyrer, i sättet att kuva upproriska drömmar hos det uppväxande släktet där blodet svallar.
Tidsbunden scenografi och kostymdesign går i brunt respektive vitt. I början och slutet sker ombyte, vilka signalerar att man gå in i och ur respektive roll. En återkommande ritual var den där ungdomar trädde på sorgband på varandras armar, vilket gav musikalen dess ofrånkomligt dystra inramning. Låga långsmala bänkar i trä flyttas runt varvid de ges flera funktioner. Könsmixade orkestern är placerad i mitten längst bak på scen. Alla syns inte i det disiga ljuset, även om det blir uppenbart vem som styr genom dirigerande rörelser. Att stråkar får fördjupa ballader och komplettera melodier i up tempo beat är ett lyckat drag. Sångtexterna förtjänar beröm, de moderna tonerna engagerar och det låter obestridligt kompetent om musikerna. Sångerna som helhet fångar mer än enskilda nummer. Bristen på medryckande musikalhits uppvägs av ett halvdussin energibomber när ensemblen bildar röststark kör.
Som nämnts bekräftas ideligen de kontraster vilka genren utgår från. Och följaktligen kan man bli lätt trött på de alltför stora gester som musikaler härbärgerar. Lyckligtvis har regissör och dramaturg skapat en fruktbar rytm och god balans mellan repliker och sånger. Dessutom symboliserar den omskakande storyn alldeles förträffligt vad maktutövning kan resultera i, vådan av rigid struktur byggd på disciplin och kontroll istället för äkta vägledning och bejakelse av unga generationens exalterade livsvilja . Sedan tillkommer skalan av sexuella varianter som inneburit att pjäsen lockat i lika hög grad som den stött på motstånd. Ensemblen lyser av spelglädje, frustande självklar scennärvaro och lustfyllt anammande av budskapet om att stötta varandra. Vill du se någon av resterande föreställningar får du hoppas på återbud.