• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Crime 101 – spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm

12 februari, 2026 by Ulf Olsson

Crime

Crime 101
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Bart Leyton
Rollerna Chris Hemswort som Mike, Halle Berry som Sharon, Monica Barbaro som Maya, Mark Ruffalo som Lou, Nicke Nolte som Money, Tale Donovan som Monreo och Barry Keogahan som Ormon.

Filmens handling utspelas i Los Angeles där en serie uppklarade brott gäckar polisen. Huvudpersonen är den slipade juveltjuven Mike (Chris Hemswort) som arbetar åt den ljusskygge Money (Nicke Nolte). De enda mönster som polisen lyckas kartlägga i inbrottsserien är att rånen sker kring väg 101 och att tjuven (Mike) tycks göra en hederssak av att aldrig bruka våld. Mike har precis rånat två kurirer som transperar juveler för 3 miljoner dollar. För ovanlighetens skull fortlöper rånet inte lika smidigt som vanligt. Han lämnar exempelvis kvar en liten men ändå betydelsefull blodfläck i den för övrigt väl sanerade bilen. När Mike efter rånet träffar sin uppdragsgivare Money vägrar han att genomföra nästa rån trots att det redan är planerat. Mike hävdar att det är alltför farligt och att det riskerar leda till våld vilket han alltid vill undvika. Money kan inte accepter Mikes vägran men ger till slut uppdraget till Ormon (Barry Keogahan) som är en våldsbenägen rånare. Dessutom får Ormon i uppdrag att eliminera Mike, vilket han med glädje accepterar.

Samtidigt försöker försäkringsmäklaren Sharon (Halle Berry) sälja en för försäkringsbolaget mycket lukrativ försäkring till en förmögen kund Monroe (Tale Donovan). Trots att kontraktet är klart för underskrift tar hennes arbetsgivare ifrån Sharon uppdraget och flyttar över henne till ett mindre glamoröst försäkringsärende, nämligen Mikes senaste inbrott. Hon ska försöka leda i bevis att det handlar om ett beställningsuppdrag för att komma åt försäkringspengar. Sharon inser att det är försäkringsbolagets försök att marginalisera henne. De menar att hon börjar bli för gammal för att sälja försäkringar till äldre rika män, som är bolagets främsta målgrupp.

Även Mike situation börjar bli alltmer osäker. Han hotas från två håll. Dels från lönnmördaren Ormon, dels från detektiven Lou (Mark Ruffalo). Eftersom Ormon smyger omkring utanför Mikes bostad förstår han snabbt vem som har fått i uppgift att döda honom. Det leder till en våldsam biljakt genom Los Angeles. Situationen blir inte bättre av att detektiven Lou lyckats spåra honom via blodfläcken i den dumpade bilen. Mike gör allt för att undkomma båda hoten och börjar samtidigt fundera på att ta sig ur det kriminella livet och börja ett nytt liv med Maya som han nyligen har träffat.

Men innan dess vill han göra i ett sista rån. Han vill råna Monroe, alltså den kund som försäkringsbolaget tog från Sharon trots att hon var den som hade gjort hela jobbet. Eftersom Mike på något sätt har fått veta hur Sharon har blivit behandlad av söker han upp henne och föreslår att de ska genomföra rånet tillsamman. Det vägrar hon först uppbragt att göra. Men efter ett känslosamt möte med försäkringsbolaget kontaktar hon hämndlystet Mike. Enligt planen ska de genomföra rånet, som värderas till 11 miljoner dollar, i samband med Monroes bröllop. Lyckas de så kommer Monroe förlora en massa dolda obeskattade pengar vilket i förlängningen kommer att drabba försäkringsbolaget. Men det går inte enligt planerna eftersom både detektiven Lou och lönnmördare Osmon lycka avslöja vad Mike och Sharon har på gång. Plötsligt är det alltså flera personer som vill lura varandra och som ser en chans att utnyttja situationen för egna syften. Upplösningen blev våldsam på brudparets rum. Några av de inblandade avgår som vinnare och andra som förlorare. Gränsen mellan vem som är kriminell och vem som inte är det suddas när nog ut.

Crime är en spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm med inslag av både romantik och våld. Den som gillar biljakt på film får sitt lystmäte tillfredsställt. Chris Hemswort gestaltning av Mike är mycket nyanserad. Han framställs som en lågmäld, känslig och tveksam människa som samtidigt är en slipade och hemlighetsfull rånare. Detsamma gäller Mark Ruffalo och Halle Berry gestaltningar av sina roller som Lou och Sharon.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wuthering Heights

11 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell

Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.

Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.

Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.

Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.

Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.

Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.

Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mother – visar ett mänskligt helgon

11 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Mother
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Teona Strugar Mitevska

En mörkare skildring av den helgonförklarade Moder Teresa, musiksatt med svartsynt punkmusik. Fotomässigt är filmen elegant stram med många foton som är stilla och ger oss möjlighet att själva tänka och känna. Jag har svårt att ta till mig att detta skulle vara en skildring av Moder Teresa. Och det är inte heller regissörens syfte eller tanke med filmen efter vad jag kunnat läsa om den. Filmens regissör gör inte anspråk på att filmen ska vara en biografisk sann skildring. Det är en berättelse om att vara människa och att det inte finns någon som är alltigenom gott eller ont. Vi får möta en människa som drivs av en stark inre kraft, en längtan att hjälpa fattiga, svaga och utsatta och som kämpade för sin rätt att göra detta i ett sammanhang där män styr det mesta.

Moder Teresa spelas av Noomi Rapace och redan det gör att karaktären blir annorlunda och mer vild än hur Moder Teresa ofta skildras. Filmen pekar på framför allt ett av Moder Teresas för nutiden allmänhet mer problematiska inställning: om hennes syn på abort. Utan att trycka in i oss vad vi ska tänka eller tycka pekar filmen på olika förklaringar till olika åsikter om abort.

Mother skildrar sju dagar under 1948. Abbedissan Teresa (Noomi Rapace) väntar på ett brev från Vatikanen med tillstånd att få lämna sitt kloster i Indien för att missionera på egen hand. Det är hennes dröm, hennes längtan. Hon vill ägna sig helt åt att hjälpa de fattiga och bygga upp en egen nunneorden med nunnor som tillsammans med henne ger sitt liv åt att hjälpa de allra fattigast. Samtidigt får hon ett omskakande besked från sin förmodade efterträdare i klostret, syster Agnieszka (Sylvia Hoeks från Blade Runner 2049). Agnieszka avslöjar en hemlighet för Teresa: Agnieszka är gravid och hennes känslor pendlar mellan att hon vill föda barnet och därmed lämna klostret eller att istället göra abort och fortsätta som nunna.

Moder Teresa förverkligade ambitionen att starta Barmhärtighetens missionärer, fick Nobels fredspris och helgonförklarades av påven, men har under senare år även ansetts kontroversiell bland annat på grund av sin abortsyn samt bristfälliga sjukvårdsmetoder.

Noomi Rapace säger om sin rolltolkning:
– Det Teresa ber om tillstånd att göra har ingen kvinna gjort tidigare. Hon är en kvinna i en mans värld.

Mother är den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevskas första engelskspråkiga film; hon har tidigare bland annat gjort Gud finns, hennes namn är Petrunya, som vann Europaparlamentets LUX-pris samt den ekumeniska jurys pris vid filmfestivalen i Berlin. Det var en berättelse om kvinnors villkor i en patriarkal omvärld, något även hennes nya film, Mother, berör.

Regissören, Strugar Mitevska, säger :
-Vi ville avmystifiera personen bakom myten, berätta om en mycket intelligent, ambitiös kvinna som hade ett stort hjärta, men också brister så som vi alla har.

Mother lyfter fram en komplex människa med många motsägelser och inre strider. Moder Teresa blir mänsklig och någon alla som inte bara haft flyt i sitt liv kan känna igen sig i emellanåt. Hon pendlar mellan olika känslor och är inte alltid helt säker på vad hon ska besluta eller vilka val hon ta. Huruvida det stämmer med hur den verkliga Moder Teresa var spelar ingen roll. Varför jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att jag trots allt har lite svårt att tro på karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Åtskilliga höjdpunkter i ojämn tillbakablick – Mölndalsrevyn Kanonkul

9 februari, 2026 by Mats Hallberg

Möllan i Göteborg

Premiär 10/1 2026

Spelas till och med 21/2

Manus: Skrivargrupp på sjutton personer

Regi: Emelie Sigelius

Scenografi: Jimmy Oliver och Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson, Lenny Alvefelt

Koregraf: Katarina Stella

Kostym: Doris Kjaer, Anna Moraeus, Elsa Wald

Smink: Ulla Karin Olsén

Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian och Oliver Lökkeberg

Teknikansvarig: Marcus Olsson

Musiker: Börje Nilsson-Mäki (kapellmästare och repetitör), Janschie Börjesson, Thomas Hagby, Bengt Holm

Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin, Johannes Persa Persson

Först något om praktiska förutsättningar för egen del. Blev inbjuden till lokalrevyn i staden jag bott i i över fyrtio år efter att den hade spelats helger ett par veckor. Recenserade Mölndalsrevyn i förfjol och har sett sett ytterligare en av deras revyer för flera decennier. Såg därtill under stadens 100-års jubileum sommartid för ett par år sedan när ett knippe slagkraftiga scener spelades upp i Åbybergsparken under ledning av Lars Magnus Larsson. Har senaste åren recenserat gedigna revyer med paret Hagman som nav på Aftonstjärnan och det har varit en tradition att mamma bjudit mig på Wendelsbergsrevyn. Har tre gånger beskådat revyer med och av Claes Eriksson på Lorensbergsteatern, varav Anakronisterna i samarbete med Per Andersson och Andreas T Olsson recenserades.

Gick hemifrån till Möllan pulsandes i snön i fredags (6/2). Just den kvällen blev det en rejäl dipp publikmässigt. En värd trodde att beläggningen på endast cirka fyrtio procent kan ha berott på snöovädret och OS-invigningen. (När föreställningen var slut hade det blivit så illa att busstrafiken till Mölnlycke ställdes in.) Ur den aspekten var det olyckligt att jag valde att komma en afton där bekväma Möllan med rättigheter var glest befolkad, vilket märktes genom förhållandevis lama reaktioner fram tills en påtaglig ökning av entusiasm i finalen. Bör läggas till att förväntningarna skruvats upp en aning efter att jag läst hur kollega lovordat årets upplaga. Överhuvudtaget tycker jag det är lite mysigt att på hemmaplan ha denna institution (50-års jubilerade för ett par år sedan) att gå till som reovisar året som gått, med medryckande humor och ett par doser allvar.

Av programmet framgår vilket stort gäng som bidragit till årets välgjorda upplaga. Mest uppseendeväckande är onekligen det stora antalet textleverantörer. Noteras inga namn som känns igen, däremot flera ur ensemblen. Får betraktas som ett risktagande att helt våga lita på egna krafter, vilket naturligtvis medför ojämnheter och att somligt slunkit med som knappast håller håller måttet. Sigelius kunde ha agerat tuffare, gallrat bland scener med metoden döda älsklingar. Lyckligtvis finns ändå åtskilliga pärlor.

Nummerrevyn i två akter har regisserats av ett förhållandevis känt namn. Operautbildade Emelie Sigelius har vana från musikal, opera och cabaret men det är debut vad beträffar revy-genren. Rutinerade koreografen Katarina Stella har dansat i publikdragande musikaler och faktiskt jobbat med både Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssens uppskattade revyer (recenserade hans sista här). Hennes fäbless för töntiga rörelser och situationskomik ges rejält med utrymme.

foto Anton Nordin

Ensemblen saknar stjärnor, är istället en jämnstark enhet där Lena Gustafsson är det självklara dragloket med sina anmärkningsvärda trettioett år i bagaget. Två av männen har längden inne för att kunna dunka en basketboll i korgen bakom dem. Karin Mickelbo är nästan lika rutinerad i och med att hon gör sin tjugofemte revy. Färskaste medlemmen heter Johannes Persa Persson, yngst och skåning som som är ett Hasse & Tage fan. Ensemblen plus ytterligare ett halvdussin personer har varit rekvisitörer medan fem personer listats som scenografer. Inramningen som framgår av bilder är att fonden på scen föreställer en gymnastiksal med ribbstolar, handbollsmål och basketkorg. I flera scener förekommer därför föga förvånande plint och bock.

foto Anton Nordin

Musiken är givetvis ett väsentligt inslag. Toner serveras dels som fragment i inspelad form med enorm stilblandning. Registrerar i denna uppsjö av sound akternas intron ur Carmina Burana jämte Also Sprach Zarathustra, YMCA, signaturen till Pippi Långstrump, nationalromantik i form av Hugo Alfvén, Your Song (Elton John) och Simon & Garfunkels ljuva klassiker The Sound of Silence. Live hör vi tajt musicerande från en kompetent trio vars enda melodiinstrument trakteras av Thomas Högby ( 50 gemensamma fb-vänner) på sitt tvåradiga keyboard. I rytmsektionen sitter trumslagare Bengt Holm och elbasist Börje Nilsson-Mäki. Höjer på ögonbrynen åt att det är den sistnämnde som ansvarar för arr och repetitörssysslan och då spelar piano.

foto Anton Nordin

Vad beträffar innehållet måste man ha i åtanke lokalrevyns traditionellt sett nära band till arbetarrörelsen. I Mölndal sker föreställningarna på Folkets Hus. ABF är en av sponsorerna vilket återspeglas indirekt i vad det skojas om. I förfjol solkades en i övrigt förnämlig årgång ner av ofattbart förringande av brottsvägen i allmänhet och nyss begånget bombdåd alldeles intill i synnerhet .Att sosse-skandaler inte förekommer får man helt enkelt tugga i sig. Obligatoriska kängan mot sd var fånigt missvisande, tillförde inget. Samma kritik kan riktas mot uppmärksammade förslaget om Anmälningsplikt belystes, föga förvånande då kallad ”Angiverilagen”. Uppslagen till ”Tyst kupé” och ”Flagga för dagen” var förmodligen fnissiga på skivstadstadiet, men blev sammantaget till poänglösa överdrifter.

. Det närmaste ett balanserat återgivande av händelser var fyndiga nedslaget på temat ”lika goda kålsupare” i politiken på nationell nivå underblåst av torftiga tv-sända partiledardebatter. Den miserabelt skötta Landerholm-affären var förstås mumma för textmakare. Scenen som framhävde en skrävlande lokal variant av MAGA och antagonismen gentemot storebror Göteborg, resulterade i rejäla skrattsalvor. Anton Nordins monolog framförd av Johannes Persa Persson blev en lustifikation som stack ut liksom hyllningen till århundradets Mölndalsbo historikern Lars Gahrn, en favorit i repris förgäves kämpande för lindars bevarande vid Kvarnvyskolan.

foto Anton Nordin

Revyer brukar som en gimmick ha ett pillemarisk gubbe eller gumma som med exakt avvägd tajming etablerar kommunikation med publiken. Det saknas i Kanonkul, med sitt tvetydiga uttal apostroferas framlagda vidsträckta, tillika oerhört omdebatterad, statliga utredning. Istället betonas komiken i rytmisk gymnastik när momenten utförs utan grace, koordination och skicklighet. Även om det inte behöver se trovärdigt ut antar jag att det kan vara knepigt för koreograf och ensemble att lägga sig på rätt sorts tafflig nivå, för att framställa komik utav anti-bedrifter. Kul grepp som funkar fast det gjorts tidigare av många. Liknande estetisk hållning praktiseras i unison plojig sång inledningsvis. Skratt lockas fram när det avsiktligt sjungs flerstämmigt mediokert. På så vis uppstår en härlig kontrast till vad som vokalt inträffar senare med ackuratess i ståtliga refränger med tonartshöjning.

Dags att knyta ihop säcken. Skrivaravdelningen ska kreddas för ett betydande antal rappa verser begåvat rimmade och för sin kreativitet samt snitsiga poänger. Ensemblen är duktig i sina skiftande formationer. Kavalkaden av händelser med nio textförfattare fångar in brett och smalt. Hyllningarna till Ozzy Osbourne och Jennifer Falk in action gör mest avtryck. Smarta sarkasmerna mot Västlänk-strulet är värt extra applåder och lite groteska klädinsamlings-sorterandet var både crazy jumor och tänkvärt. Ordvitsandet om Papyrus och stora vägprojekt tillhörde höjdpunkterna. För att förhöja skrattfaktorn ytterligare parodierades friskt uttal hemmahörande i Norrland, Värmland, Skåne med mera. Karaktäristiska dialekter gör susen i nummerrevyer.

En ordvitsande monolog som etsade sig fast på näthinnan framfördes med bravur av Anton Nordin föreställande vegansk korv. Texten till sketchen om papperstidningens nära förestående död förtjänar att lyftas fram, liksom scenen som berättar om föreningen för lättkränkta män. Sparar det kanske bästa till sist, den surrealistiska musikalen om Kråkans Krog och en mängd andra företeelser. På ett mycket underhållande vis görs narr av über-pretentiösa anspråk inom finkulturen, påminnande om misslyckade projekt man genomlidit på Atalante. Här briljerar i första hand firma Lena Gustafsson & Sara Sanzén i festliga nidbilder. Utan att bli lika lyrisk som den kollega som citeras på hemsidan anser jag, som synes av den inspirerade genomgången, att det fanns mycket att glädjas åt i Kanonkul, med sin dubbla syftning i titeln.

Arkiverad under: Recension, Scen

Filmrecension: Istornet – glittrar magiskt

8 februari, 2026 by Linou Gertz

Göteborgs filmfestival 2026

Istornet
Betyg 5
Visades under Göteborgs filmfestival och fick ordinarie biopremiär 30 january 2026
Regi Lucile Hadzihalilovic

Som första kvinnliga regissör fick Lucile priset för bästa film vid Stockholms filmfestival 2004 för sin film Innocence – en drömsk och smärtsam poetisk upplevelse om en flickskola – som också prisades vid Sundance Film Festival. En av stjärnorna i filmen var Marion Cotillard, som spelade en lärare, och nu har de två lyckosamt återförenats i La tour de glace – med internationella titeln The Ice Tower – men den här gången spelar hon en skådespelerska (men inte sig själv) som mer eller mindre får adoptera en ung kvinna som bryter sig in i filmstudion där en saga håller på att filmatiseras, dock ovetande vad som försegår innanför väggarna utan egentligen bara sökande efter en plats att sova på. När hon inser vart hon hamnat spelar hon smart med och påstår sig vara en statist. Att hon dessutom älskar sagan filmen baserar sig på, och har läst den flertalet gånger, blir en skimrande bonus för henne.

Två av mina favoritfilmer av Lucille, Innocence och Earwig, är båda ganska mörka i sina toner – men också väldigt hallucinogena och drömska – eller kanske mardrömslika? Antagligen både och. Men det har ändå funnits en skönhet i det. Att det inte alltid är logiskt eller enkelt konsumerat som en big mac, utan sköljer över dig med vackra bilder som får en att häpna. Så är fallet även här, men det är inte lika svårpenetrerat utan faktiskt mer rak på utan att komplicera det onödigt. Men det är ändå en film med mer vibe än tydlig story, ett konstverk för konstens skull och inte för att berätta för oss hur vi ska känna och tänka. Och det är fortfarande bländande vackert, både visuellt och i berättandet som glimrar till mer ofta än sällan. Det är en film om filmskapande, men också overkligheter vi skapar och hur nära drömmandet vi kommer genom konsten. Om hur hårt och svårt livet kan vara, men att skapandet blir födandet av någonting större och mer omhändertagande.

Trots Marions internationella och långa karriär kan inte huvudrollen helt skrivas och applådera henne då den unga flickan, Jean, spelad av Clara Pacini även hon är en tour de Force – speciellt imponerande för hennes unga ålder och att detta är hennes första långfilm efter enbart ett par kortfilmer. Hon rymmer från barnhemmet och trollbinds av Cristina (Marion) och gör allt för att stanna kvar vid hennes sida. Även om det inte alltid går som hon tänkt sig utan bränner henne rätt rejält. Men sådant är livet och det får vi alla lära oss läxor genom. Men Kristina är precis så kall och distanserad som den isdrottning hon spelar i den fiktiva filmen, en perfekt spegling av framgångsrika konstnärer levandes i sina egna verkligheter långt borta från vår egna. Men när de clashar, både frivilligt och mindre så, börjar både filminspelningen och det privata drifta iväg i någonting hjärtskärande vackert och förlösande som film är en perfekt förlösare för.

Filmfotot är mästerligt vackert och drömskt, av Jonathan Ricquebourg (som även fotade Earwig) som verkligen bjuder in publiken in i denna drömska och poetiska verk om konstnärligt skapande i form av en saga egentligen inte så mycket för barn utan mer för vuxna som vill känna och absorberas av helhetsupplevelsen. Även om handlingen är lättförstådd handlar det inte så mycket om vad du förstår om filmen, utan vad den får dig att känna. Vad du kan se och känna igen dig själv och andra genom flykten från en själv och den hårda verkligheten till någonting som får dig att börja drömma och känna igen. Vilket är ovärderligt. Precis som denna pärla till film är.

Även om filmen behandlar en filminspelning, och en tolkning av en saga, är styrkan ändå i hur sagolik filmen vi tittar på faktiskt är. Det är som att titta in i huvudet på en konstnär, genom att skjuta ett skynke åt sidan och sedan smygkolla in i en helt annat realitet. Det är lika trollbindande som det är allegoriskt och förbluffande. Det går inte att värja sig mot det vackra utan det är enbart att kapitulera inför skönheten och det som glittrar magiskt i varje scen som drömts ihop för oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in