Recension

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

9 maj, 2025 by Anna Vikström

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

9 maj, 2025 by Elis Holmström

Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman

Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.

Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.

Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.

Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.

Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.

Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.

Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.

Möte som motsvarar högt ställda förhoppningar – Göteborg Jazz Orchestra & Karl Olandersson

8 maj, 2025 by Mats Hallberg

5/5 2025

Park Lane i Göteborg

Som ni kanske vet har jag utförligt recenserat såväl Göteborg Jazz Orchestra som Karl Olandersson, trumpetaren och låtskrivaren både live och på skiva. Ambitionen denna gång är därför att försöka skriva kortare än normalt om premiären för deras förening, första gången de delar scen. Min kollegas entusiastiska text i Orkesterjournalen har redan publicerats, vilket ju innebär att denna betraktelse kan ses som ett komplement. Sedan GJO i fjol flyttade sina månatliga måndagsspelningar från Contrast i Linné till fashionabla nattklubben nära Götaplatsen, har man kuriöst nog gästats av flera av våra mest respekterade trumpetare, vokalister och kompositörer: Peter Asplund x 2, Björn Ingelstam och Karl Olandersson. Nästa månad kommer norska trumpetaren Hildegunn Öiseth.

Karl Olanderssons karriär sträcker sig drygt tjugo år tillbaka. Den skicklige trumpetaren förekommer i några av landets mest renommerade storband. För en av plattorna i eget namn skapade han ett eget storband i tidlös Smoke Rings – anda. 2017 bildade han sin drömkvartett vilka släppt tre album, blev betagen av hur de lät live i Lerum och Ystad, deras svindlande internationella standard. 46-åringen har anmärkningsvärt många bollar i luften. Ingår som anonym kugge i flera tv-orkestrar. Men jag har kunnat njuta av hans spel desto mer i exempelvis Stockholm Swing All Stars, orgeljazztrion Trinity, Beat Funktion och Klas Lindquist Nonet. Vidare hos Ronnie Gardiner, Martin Sjöstedt, SJO, ASJO och säkert ännu fler konstellationer. När vi träffades efter konserten på Park Lane glömde jag fråga hur imponerad han var över nivån på GJO och vem som förmedlade kontakten.

Olandersson tillsammans med Adam Ross efter spelningen

Dagen före konsert hade trumpetaren repat in ett tiotal nummer med denna vassa uppstickare på landets storbandsscen. Mestadels framförs Karl Olanderssons original, vilka han själv eller vänner arrangerat för storband. Vid det här laget har jag upphört att förvånas över vilken avsevärd kvalitet som GJO härbärgerar och den tar sig uttryck med anlitade gäster och olika teman. Mitt spontana utlåtande till dem på facebook var att de definitivt borde bjudas in till landets jazzfestivaler.

Hedemorasonen är en hejare på att tolka standards från be bop och swing-eran. Ofta är det befogat att kalla det han gör då för fenomenalt. Egna kompositionerna håller genomgående förunderligt hög klass, utgår från attraktiva melodier utan att det blir inställsamt eller ytligt. Att redan bärkraftiga låtar funkar utomordentligt i storbandstappning ska förstås tillskrivas yrkeskunskapen hos anlitade arrangörer. Olandersson introducerar sympatiskt nog varje titel och bemödar sig lika sympatiskt om att namnge övriga solister.

I första set levereras fyra original jämte två klassiker ur olika epoker. allra sist aviseras en rökare. Visar sig vara rytmiskt vildsinta Donna Lee, ett pionjärverk inom revolutionerande be bop Dizzy och Bird lanserade andra halvan av 40-talet. Är bara att åka med i intrikata strukturer in och ur temat. Ny fas i vilken inbjuden stjärna briljerar, initieras av walking bass från Olli Rantala och drivs på av batterist Adam Ross. Groove Merchant av Jerome Richardson från 1968 har jag hört sjungas med ackuratess av Monica Z och Svante Thuresson. Denna instrumentala tolkning arrad av Daniel Tilling är originellt nog konstruerad i tretakt. Märks att GJO lyser av berättigat självförtroende, avspänd fokusering. Solister är främst stora framtidslöftet Ludvig Broman, gitarrist Erik Weissglas och trombonist Sebastian Petersson. Arren till Olanderssons original har skrivits av Klas Lindquist, Per Ekdahl, Magnus Hjorth och honom själv. Titlarna som valt ut är Simple As That, Romantic och från senaste albumet Another One och Ongoing. Sammantaget var sannolikt utomordentlige Björn Cedergren på tenor musikern med längst tid i en solistroll.

Klas Lindquist återkommer i rollen som arrangör efter paus ett par gånger. Han får sällskap av bland andra Mikael Råberg (trombonist med eget delikat storband på 90-talet). Hänryckta publiken – skapligt med folk på Park Lane men långt ifrån utsålt – begeistras av soundet i The Flu, Blow och Colors. Tre distinkta kompositioner signerade Olandersson med utrymme för äventyrliga eskapader. Först nämnda spralliga sak bekräftar hur tajt det spelglada gänget är. I en annan fullträff slås man av dynamiken, tycker mig kunna urskilja Miles-fraser från gästen. Sista ordinarie låt på repertoaren svänger kopiöst efter ett bluesigt vidunderligt intro. Låten formas till en lekfull uppvisning i simulerad konst att rengöra en trumpet, medelst lungkapacitet, oklanderlig teknik och ambis (läppar rätt formade kring instrumentets munstycke).

Den begåvade och originella vokalsextetten från Hvitfeldtska gymnasiet

För att inte alltför uppenbart bryta mot målsättningen om längd är det hög tid att knyta ihop säcken och att redovisa vilka standards som förekom i andra halvan. Den strålande trumpetaren meddelar att Stardust tillhör absoluta favoriterna. Han har högst sannolikt spelat den med bland andra Klas Lindquist i Stockholm Swing All Stars. Den sist nämndes arr förmedlar med sin dröjande konstruktion en doft av Smoke Rings mysigt svepande sound. Olandersson liksom blåssektionerna imponerar i det höga registret. Darn That Dream med gästartisten på sång utgör inplanerat extranummer. Tippar på att den spröda musikalmelodin sjungits hos swingstjärnorna från huvudstaden. Inte utan att stilen och känsliga framförandet förknippas med Chet Baker, vars gärning GJO ju fokuserade på förra månaden. Att det slog gnistor om utbytet emellan Karl Olandersson och GJO, spreds lyckligtvis också till läsekretsen av Sveriges jazzmagasin genom entusiastisk recension av kollega. Storbandsälskare i Västsverige har numera minst ett fullgott alternativ till Bohuslän Big Band (flera medlemmar ur GJO har för övrigt spelat i produktioner med BBB).

Samtrimmad enhet står för lördagsunderhållningen med rockig energi och briljans – Dan Reed Trio i Lerum

6 maj, 2025 by Mats Hallberg

3/5 2025

Torarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Tidigt på hösten 2021 skrev jag här om samma trio när Floda besöktes, vilket resulterade i ingående presentation. Bestämde mig därför när påminnelse kom att åka tåg till Lerum och promenera till krogen där Live Schack med Dan Reed Trio arrangerades. Både tid och lust fanns trots vetskapen om att allt inte skulle mig i smaken. Dan Reed Network hade sin storhetstid för omkring trettiofem år sedan, var idealiska som förband på stora arenakonserter efter sin monsterhit Get To You. Jag såg detta potenta funk metal – band som support act till Stones 1990. Låtskrivaren, gitarristen och sångaren behövde bryta sitt destruktiva leverne som rockstjärna. Bodde under långa tider hos munkar som en retreat, flyttade till Israel och Europa.

Sex album med Network har släppts varav två sedan nystarten senaste decenniet, jämte åtta helt i eget namn inklusive ep. Att jag valde att ånyo höra honom live i ett närmast surrealistiskt skifte av scen berodde mycket på hans svenska rytmsektion. Bengt Jonasson på elbas har funnits med hårdsvängande rockartisten sedan 2010 cirka. Då tipsade basisten i sin tur om trumslagaren Robert Mehmet Ikiz. För om Jonasson gått under de flestas radar är Ikiz en kändis i jazz- funk- och soundscape-kretsar. En färgstark rytmläggare som hållit work shops och turnerat i över femtio länder med sitt Cabin Crew, Magnus Lindgren Jazz By 4, Petter Bergander trio och inte minst Nils Landgren Funk Unit och många fler. Har lyssnat och recenserat plattor han lirat på och hört honom live säkert uppemot tio gånger.

Konserten i krogmiljö verkar vara i princip utsåld. Somliga fans hade kommit utanför normala upptagningsområdet. Sittande delen av publiken har kunnat ladda upp med både mat och dryck. Spelningen genomförs i ett lagom långt svep, introduceras i sedvanlig ordning av arrangörens ansikte utåt Qlaez Wennberg. Han passar på att strö välförtjänt beröm över ljudteknikern och de han jobbar åt. Dan Reed slår direkt an trivsam ton genom intränad fras på svenska, upplyser om att turnén efter åtta gig på nio dagar går i mål på Torarica. Går vidare med att hävda att svenska musikerna (Ikiz turkiska familj flyttade hit när han var fyra år) är de bästa han lirat med.

Första tre låtarna avverkas på ett sympatiskt vis utan att något uppseendeväckande inträffar. Trion öppnar tämligen försynt. Merparten titlar och texters innehåll presenteras. On Your Side följs av Secret Ground, vars verser skrivna under vistelsen i Israel utgår från förödande polarisering. Märker patoset i låtskrivarens vädjan om att försöka hålla ihop. Inte utan att det kan skönjas att Reed har en bakgrund i metal och power-rock, flera gånger blir det ett uppenbart musikaliskt statement. Denna turnévända görs utan akustisk gitarr. ”Röjigt” är uttrycket Wennberg använder för att beteckna energin som sprids i lokalen. Rytmsektionen får mer att säga till om i titelspåret från albumet Coming Up For Air från 2010. ikiz står för läckra fills i en komposition med aptitliga ackordföljder.

Hög tid att uttala sig om ett känsligt ämne, nämligen sången. Anteckningarna avslöjar att raspiga rösten ofta attraherar även om jag samtidigt anser att svulstiga manér ingår i varumärket. Stämbanden tycks ansträngas och töjas ut, sångstilen medför sannolikt så pass stora påfrestningar att de behöver vila emellanåt. När vokala verktygslådan påminner om en överhettad Jon Bon Jovi tappar han mig, rösten i ytterläge blir helt ointressant vilket givetvis är ett aber. Att bedöma någon som som framför original genom att peka på ofördelaktiga inslag påverkar förstås helhetsintrycket. Ibland funkar sången, medan problem uppstår för mig i andra sekvenser. Att jag inte alls är rotad vid samma stam är också en bidragande faktor till motviljan, till de tendenser som stundom infinner sig. Avseende kraftfull-fast-nyanserad -attack hade uppskattats om den fenomenale Roger Daltrey istället skulle varit ett ideal.

Hur som helst händer något extraordinärt i fjärde låten, en positiv definierande dimension. Riffas fräckt över ett catchigt popbeat. Rytmsektionen låter otroligt alert i låt med kärlekstema. Låt mig kalla denna och liknande situationer för jam-betonade, även om markanta skillnaden är att trion växt samman genom hundratals spelningar och således är motsatsen till nya konstellationer. Däremot överraskar Reed dem förmodligen på olika ställen genom att bjuda in till improviserade inslag, livemusik när den är som kreativ och spontan. Jämte ett knippe refränger med oemotståndligt beat är det oförutsägbara riff, trummönster och basfeatures som är den stora behållningen. Har inget emot att man emellanåt ägnar sig åt enkla publikfriande aktiviteter. Av Dan Reeds studier hos munkar märks föga. Han vill i första hand roa även om vi får en smula visdom på köpet.

Av hits kommer Rainbow Child först, utan krusiduller men med tonartshöjning. Inser varför den är poppis även om den inte är någon personlig favorit. Tiger In A Dress från samma era kännetecknas av energiskt riffande och medmusikerna med Jonasson i spetsen hänger så klart på med feta rytmer. Det är väldigt långt från hur det brukar låta hos Musik I Lerum vars pluralistiska hållning förtjänar att kreddas.

Vid detta skede uppstår en av de där spontana sekvenserna. Ikiz som ibland ges en kompletterande roll visar framfötterna i funkiga rökare. Utdragna ackord resulterar i uppfriskande reaktioner från svenska duon, livemusik de luxe som exalterar. Reed leder in dem i en psykedelisk, groovy avdelning med feedback och till och med antydan till rundgång. I snabb stänkare matchas hans pigga riff sömlöst. Första utbroderade gitarrsolot adderar en extra härlig essens i Avalanche. Ikiz briljerar genom att visa upp sitt register. Hans kommentar efteråt att min närvaro gör honom nervös är lite småkul med tanke på att jag aldrig varit nära att dissa. I denna omgivning pendlar han mellan att färga beatet rejält med sina färdigheter och att röra sig i bakgrunden. I en ballad läggs ett extraordinärt tungt trumsound.

Ska sägas att jag håller till i bakre delen av krogen. Sitter oftast på bänk vid fönstret för att vila benen och anteckna. När hör spännande sound och vill se scenen behöver jag ställa mig upp, flytta mig mot mitten. Vid ett tillfälle undrar jag vad som sker på scen. Då duellerar nämligen amerikanen knästående med lika inspirerad elbasist i samma position.

Två absoluta höjdpunkter på upploppet är Ritual som torde vara en av Reeds främsta kompositioner samt smittsamma monsterhitten Get To You inför stående jublande publik. Någonstans där emellan har svenska duon på uppmaning av sin arbetsgivare levererat ett galet kul mellanspel i en jazzigt utflippad utflykt. I utvidgade liveversionen av Get To You kan paralleller dras till Red Hot Chili Peppers och funkigt experimenterande varianten av Prince. Borde tidigare ha poängterats vilken kompetent instrumentalist artisten är, hur framgångsrikt han förtjust riffar i en anda av Lenny Kravitz och ovan nämnde legendar. Jag känner för övrigt igen inbjuden basist i publiken. Han visar sig ha varit Bengt Jonasson lärare på folkhögskola på 90-talet. Yttrar till denne person att att hans adepts show, vare sig det är medvetet eller oavsiktligt, innehåller fraser från galjonsfigurerna Larry Graham och Bootsy Collins. Ikiz agerar sammanbindande länk genom sitt suveräna handlag, sin lyhörda intuition.

Blev kanske onödigt långrandig. Men finns några flera observationer att föra till ”protokollet”. I scenens vänstra hörn är ett fender rhodes installerat. Förekommer tyvärr bara en gång att Reed sätter sig på pallen bakom klaviaturinstrumentet. Då framförs balladen Stronger Than Steel. Anteckningarna hävdar att det låter en smula smörigt, vilket annars är en fälla han överlag undviker. En annan ballad dryper av patos, görs solo till eget ackompanjemang på gitarren avskalat och nedtonad. När rytmsektionen därpå förenas med honom går de på högvarv, vilket genererar en effektfull kontrast. Och det svänger kopiöst! Extranumret blir en spirituellt doftande sekvens i en hymn från Reed med Jonasson på kör kompade av Ikiz på virveltrumma.

Hits på förtjusande tribut-album tolkas i avskalad jazztappning – The Song Of Burt Bacharach av Alfie

5 maj, 2025 by Mats Hallberg

ALFIE!

The Songs Of Burt Bacharach

Inspelad i Stockholm 28-29/1 2024

Inspelning, mix och mastring Göran Stegborn

Overseas Records (Naxos distribution)

Releasedatum: 14/2 2025

Mig veterligen premiär för recension av album som uteslutande består av kompositioner av oerhört framgångsrika låtskrivarparet Burt Bacharach/ Hal David. Bacharach som dog i förfjol i en ålder av 94 år tilldelades sex Grammy, tre Oscars-statyetter och Polarpriset. Tidigare i år bevistade jag konsert vars tema var hits och enstaka raritet signerade Bacharach/ David. Lockade mig till vindlande resa med kollektivtrafiken till Kungssten gjorde trion Martin Schaub – Anki Hjulström och Patrick Rydman, vilka hade bestämt sig för att ”damma av” den föreställning de skapade för trettio år sedan under tiden på Musikhögskolan. Att ikoniska duon hade fler hits på listorna än Beatles, tillhörde infon som Schaub ( recenserats här flera gånger) band samman repertoaren med.

För ett par års sedan recenserades intim konsert med Elvis Costello. Minns att han då framförde två melodier sprungna ur Grammy-belönade samarbetet från sent 90-tal. Mästerverket Painted From A Memory äger jag som cd. För tjugo år sedan var jag på Rigmor Gustafsson-konsert på Nef som kretsade kring tolkningar hon spelat in på skivan Close To You (Celebrating Dionne Warwick) där merparten kompositioner naturligt nog bestod av Bacharach/ David-alster. Att souliga sångerskan som blivit allra mest förknippad med duon nyligen framträdde i Stockholm genom att sjunga och berätta om sin prisbelönta karriär fick mig att haja till. Min morbror som presenterade konserter på Scandinavium första åren, fick enligt honom efter önskemål en signerad poster av henne.

Stina Àugústdóttir, isländska boende i Stockholm, har fått sina tre senaste skivor recenserade i mycket uppskattande ordalag i Kulturbloggen liksom spelningen hos Jazzföreningen Playhouse förra månaden. I Alfie lanserar hon en annan musikalisk sida, inte lika omtumlande och äventyrslysten. Saknar uppgift om vem som producerat och om vem/ vilka som arrat musik för sättningen jazzgitarr, kontrabas och trummor. Alfie består förutom henne själv på sång av batterist Jojo Djeridi som gjort avtryck på skivor jag skrivit om. Däremot är kontrabasisten Mats Dimming och gitarristen Fredrik Olsson för mig nya bekantskaper. Dimming har släppt album med egna kompositioner och spelat med bland andra Matti Bye och Jan Allan. Olsson är tydligen sedan länge etablerad och ingår exempelvis i The New York Jazz Exchange.

Har lyssnat i omgångar på dessa tolv tolkningar, varvid det resulterade i ingående anteckningar efter noggrann genomlyssning i hörlurar kopplade till cd-spelare. Kan kännas ovant att höra denna med rätta väldigt respekterade och seriösa populärmusik, dessa bitterljuva evergreens, utan vare sig stråkar eller piano. Det närmaste vi kommer är Dimmings stråkspel i några melodier. Fäster mig redan vid öppningsspåret, ljuvliga The look Of Love, upprinnelsen till hela projektet. Karaktäristiska rytmiska böjningar snarare antyds än mejslas ut. Stinas vokala kontroll är fabulös, gifter sig med diskreta kompet med snyggt utbroderad slinga på gitarr. Avlöses av en uppiggande udda version i jazzigt stuk av Do You Know Tge Way To San Jose.

Låter enormt raffinerat när gitarrbaserade trion interagerar och bereder väg för fulländad, mestadels nedtonad sång. Fraseringen är förstås fläckfri! Ett strålande exempel är b-delen på A House Is Not A Home där strålande stämma tar över när Stina bestämmer sig för att gå till hjärtat, i ballad jag främst förknippar med fenomenal tolkning live av Luther Vandross. Intrikata sticket på Wives And Lovers artar sig till en instrumental höjdpunkt då sköna balladen omvandlas till boppigt tonspråk. I I Say A Little Prayer knockas man nästan av läckra konversationen gitarr- rytmsektion och spänstiga melodin (They Long To Be) Close To You flödar av kreativ fördjupning från Fredrik Olosson. Flera pregnanta features på kontrabas förekommer, bland annat på catchiga This Girl´s In Love With You.

Allra flesta arren ger mersmak, tål att höras på repeat. Ett par av tolkningarna drar dock ner betyget en smula. Syftar på up tempo förändringen i Trains And Boats And Planes (som ju gjorts fantastiskt av Fläskkvartetten i översättning av Thomas Öberg med Freddie Wadling & Lizzie Zachrisson så övertygande att jag ärligt talat inte tidigare begripit att det inte är ett original) jämte Raindrops Keep Fallin´On My Head med sitt malplacerade trumsolo; vilka får en att höja på ögonbrynen. Har svårt att förhålla mig uttalat positiv till just dessa omgörningar.

Medveten om att jag redovisar för mycket detaljer, men kan inte låta bli. Klassiska soundtracket gruppen döpt sig efter är en härligt avspänd, elastisk vokal bedrift vars taktart skiljer sig från originalet. Energigivande lättsamt pulserande Walk On By bubblar av livsglädje, Dess licks påminner rent av om George Benson. Stina håller ut på toner alldeles strålande medan rytmsektionen triumferar i deras angenäma arr. I avslutande What The World Needs Now från 1965 (med Jackie DeShannon och livefavorit hos upphovsmännen) blir det charmigt knixigt emellan oemotståndlig refräng. Uppseendeväckande att bluesiga ackord smugits in. Innovativa arrangemanget innehåller både attraktivt gitarr- och bassolo.

Om ni någonsin tvekade kan intygas att låtskrivaren Stina Àugústsdóttir också behärskar covers och the American Songbook, i detta fall specifikt örhängen signerade Burt Bacharach och ständige textförfattaren Hal David. Själv ser artisten vars signum är integritet och utstrålning, detta sidopojekt som ett komplement. Och vi som identifierar och hänförts av originalen konstaterar vilket utmärkt hantverk musikerna gjort.

Recension

Footer

Om oss