5/5 2025
Park Lane i Göteborg
Som ni kanske vet har jag utförligt recenserat såväl Göteborg Jazz Orchestra som Karl Olandersson, trumpetaren och låtskrivaren både live och på skiva. Ambitionen denna gång är därför att försöka skriva kortare än normalt om premiären för deras förening, första gången de delar scen. Min kollegas entusiastiska text i Orkesterjournalen har redan publicerats, vilket ju innebär att denna betraktelse kan ses som ett komplement. Sedan GJO i fjol flyttade sina månatliga måndagsspelningar från Contrast i Linné till fashionabla nattklubben nära Götaplatsen, har man kuriöst nog gästats av flera av våra mest respekterade trumpetare, vokalister och kompositörer: Peter Asplund x 2, Björn Ingelstam och Karl Olandersson. Nästa månad kommer norska trumpetaren Hildegunn Öiseth.
Karl Olanderssons karriär sträcker sig drygt tjugo år tillbaka. Den skicklige trumpetaren förekommer i några av landets mest renommerade storband. För en av plattorna i eget namn skapade han ett eget storband i tidlös Smoke Rings – anda. 2017 bildade han sin drömkvartett vilka släppt tre album, blev betagen av hur de lät live i Lerum och Ystad, deras svindlande internationella standard. 46-åringen har anmärkningsvärt många bollar i luften. Ingår som anonym kugge i flera tv-orkestrar. Men jag har kunnat njuta av hans spel desto mer i exempelvis Stockholm Swing All Stars, orgeljazztrion Trinity, Beat Funktion och Klas Lindquist Nonet. Vidare hos Ronnie Gardiner, Martin Sjöstedt, SJO, ASJO och säkert ännu fler konstellationer. När vi träffades efter konserten på Park Lane glömde jag fråga hur imponerad han var över nivån på GJO och vem som förmedlade kontakten.
Dagen före konsert hade trumpetaren repat in ett tiotal nummer med denna vassa uppstickare på landets storbandsscen. Mestadels framförs Karl Olanderssons original, vilka han själv eller vänner arrangerat för storband. Vid det här laget har jag upphört att förvånas över vilken avsevärd kvalitet som GJO härbärgerar och den tar sig uttryck med anlitade gäster och olika teman. Mitt spontana utlåtande till dem på facebook var att de definitivt borde bjudas in till landets jazzfestivaler.
Hedemorasonen är en hejare på att tolka standards från be bop och swing-eran. Ofta är det befogat att kalla det han gör då för fenomenalt. Egna kompositionerna håller genomgående förunderligt hög klass, utgår från attraktiva melodier utan att det blir inställsamt eller ytligt. Att redan bärkraftiga låtar funkar utomordentligt i storbandstappning ska förstås tillskrivas yrkeskunskapen hos anlitade arrangörer. Olandersson introducerar sympatiskt nog varje titel och bemödar sig lika sympatiskt om att namnge övriga solister.
I första set levereras fyra original jämte två klassiker ur olika epoker. allra sist aviseras en rökare. Visar sig vara rytmiskt vildsinta Donna Lee, ett pionjärverk inom revolutionerande be bop Dizzy och Bird lanserade andra halvan av 40-talet. Är bara att åka med i intrikata strukturer in och ur temat. Ny fas i vilken inbjuden stjärna briljerar, initieras av walking bass från Olli Rantala och drivs på av batterist Adam Ross. Groove Merchant av Jerome Richardson från 1968 har jag hört sjungas med ackuratess av Monica Z och Svante Thuresson. Denna instrumentala tolkning arrad av Daniel Tilling är originellt nog konstruerad i tretakt. Märks att GJO lyser av berättigat självförtroende, avspänd fokusering. Solister är främst stora framtidslöftet Ludvig Broman, gitarrist Erik Weissglas och trombonist Sebastian Petersson. Arren till Olanderssons original har skrivits av Klas Lindquist, Per Ekdahl, Magnus Hjorth och honom själv. Titlarna som valt ut är Simple As That, Romantic och från senaste albumet Another One och Ongoing. Sammantaget var sannolikt utomordentlige Björn Cedergren på tenor musikern med längst tid i en solistroll.
Klas Lindquist återkommer i rollen som arrangör efter paus ett par gånger. Han får sällskap av bland andra Mikael Råberg (trombonist med eget delikat storband på 90-talet). Hänryckta publiken – skapligt med folk på Park Lane men långt ifrån utsålt – begeistras av soundet i The Flu, Blow och Colors. Tre distinkta kompositioner signerade Olandersson med utrymme för äventyrliga eskapader. Först nämnda spralliga sak bekräftar hur tajt det spelglada gänget är. I en annan fullträff slås man av dynamiken, tycker mig kunna urskilja Miles-fraser från gästen. Sista ordinarie låt på repertoaren svänger kopiöst efter ett bluesigt vidunderligt intro. Låten formas till en lekfull uppvisning i simulerad konst att rengöra en trumpet, medelst lungkapacitet, oklanderlig teknik och ambis (läppar rätt formade kring instrumentets munstycke).
För att inte alltför uppenbart bryta mot målsättningen om längd är det hög tid att knyta ihop säcken och att redovisa vilka standards som förekom i andra halvan. Den strålande trumpetaren meddelar att Stardust tillhör absoluta favoriterna. Han har högst sannolikt spelat den med bland andra Klas Lindquist i Stockholm Swing All Stars. Den sist nämndes arr förmedlar med sin dröjande konstruktion en doft av Smoke Rings mysigt svepande sound. Olandersson liksom blåssektionerna imponerar i det höga registret. Darn That Dream med gästartisten på sång utgör inplanerat extranummer. Tippar på att den spröda musikalmelodin sjungits hos swingstjärnorna från huvudstaden. Inte utan att stilen och känsliga framförandet förknippas med Chet Baker, vars gärning GJO ju fokuserade på förra månaden. Att det slog gnistor om utbytet emellan Karl Olandersson och GJO, spreds lyckligtvis också till läsekretsen av Sveriges jazzmagasin genom entusiastisk recension av kollega. Storbandsälskare i Västsverige har numera minst ett fullgott alternativ till Bohuslän Big Band (flera medlemmar ur GJO har för övrigt spelat i produktioner med BBB).