Recension

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

15 april, 2026 by Mats Hallberg

Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Utgivningsdatum: 26-03-26

ISBN 9 789188 693372

Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.

Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.

foto Leif Wivatt från Nefertiti (sista konserten)

Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.

Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.

Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar

Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.

Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.

I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

13 april, 2026 by Mats Hallberg

11/4 2026

Kungsbacka Teater (arrangör Musik Hallandia/ Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka)

Jazzsångerskan Nicole Zuraitis var för mig ett helt oskrivet blad. Utger mig inte för att ha koll även om vidsträckta genren flitigt recenseras. När jag blev varse den kvinnans meriter – sex nomineringar och två prestigefyllda Grammy-utmärkelser, tunga samarbeten och vinst i sångtävling – uppstod en obetvinglig lust att bege mig till Kungsbacka. Ville se en av konserterna på hennes och kvartettens första turné i Sverige. Att de besöker lämpliga scener i länet beror på bejublat framträdande härom året på branschmässa i Tyskland. Då golvades arrangörens jazzproducent, något de hundrafemtio personer som tagit sig till stadens fina teater får veta när spelningen presenteras. Konserten pågår i cirka en och halv timme utan paus. Man sitter och ser bra här. I vanlig ordning fördelaktig akustik, fast det irriterande nog susar i öronen dagen efter. Ska påpekas att Zuraitis utdelar beröm till ljud- och ljusansvariga.

Artisten som också är självlärd pianist, producent och arrar låtar har med sig en rytmsektion bestående av batterist Dan Pugach, kontrabasist Sam Weber (den som anslöt senast på grund av andra åtaganden) samt på elgitarr Idan Morin. Framhålls att samtliga erhållit Grammy-nomineringar eller vinster i olika kategorier, deras hemvist, att Pugach leder ett storband vars senaste album belönades med Grammy (lyssnade nöjd på det när jag kommit hem från min utflykt till Halland) samt att trumslagare i fråga råkar vara Nicoles make. Paret bor i utkanten av New York, ägnar sig utöver musicerande att rädda och ta hand om hundar.

Enligt uppgift har Zaraitis släppt sju skivor i eget namn, sjungit med flera renommerade storband och framträtt på festivaler i USA och i Australien. Lyssnade på smakprov på Youtube för att få en uppfattning om hur denna för mig doldis låter live i mindre sättning. Fick träffa den charmiga damen och medmusikerna efteråt, tog tillfället i akt att namndroppa stjärnor jag recenserat och i vissa fall mött. Ligger nära till hands att jämföra Zuraitis med kollegor, andra sjungande pianister hemmahörande inom jazzens domäner: Sarah McKenzie som sågs på Ystad Jazzfestival och två cross over – storheter jag inte upplevt live. Tänker på Diana Krall och Norah Jones. Likheter finns, men också uppenbara skillnader.

Om sångerskan, låtskrivaren och pianisten som för första gången besöker oss gör samma djupa avtryck som dessa stjärnor och övriga jag kom på att nämna såsom Janis Siegel, Samara Joy, Dianne Reeves, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Cecilie McLorin Salvant med flera; ska jag låta vara osagt. Meritmässigt är hon vars föräldrar kommer från Litauen respektive Italien definitivt av snarlik dignitet.

Och paletten består av fler färger, fler stilar. En faktum som gör Nicole Zuraitis extra spännande. Förutom en majoritet original tolkas inte bara standards utan covers. På repertoaren finns låtar förknippade med rock, soul, funk, blues och även en uppjazzad version av hitten Jolene (D. Parton). Redovisningen speglar ändå inte helt mångfalden uttryck. I botten finns nämligen en stämma utbildad för opera och den avancerade tekniken har praktiserats Debuten från 2008 doppades dock i amerikanska sångboken. Live roas hon av att avslöja sitt ursprung, stöper om ett stycke av Debussy till oigenkännlighet. Sker också i Kungsbacka under en afton då artisten är på strålande humör, skrattar flera gånger åt interna skämt. Hon verkar primärt betrakta sig själv som en jazzig singer songwriter vars pådrivande beat i arrangemang, väl tilltagna utrymmen för riff och gitarrsolon jämte personliga tolkningar från vitt skilda håll kännetecknar upplägget live.

Originalen hämtas övervägande från senaste albumen Grammy-belönade How Love Begins (producerad tillsammans med Christian McBride) och ännu ej släppta The Devil I Know. Hantverket att komponera och arra låtar behärskas tveklöst. Vad gäller sättning framförs några sånger stående till gitarrbaserat komp. Just Idan Morin ges åtskilligt utrymme att agera solist, vilket görs med bravur. Hans sound i twangig approach med svajarm leder tanken till Marc Ribot, för att i andra solon bli intrikat flödande, förmodligen influerad av exempelvis John Scofield (hörde på Nef för över trettio år sedan). På en nyligen utgiven liveplatta inspelad i Las Vegas ingår också en organist och saxofonisten Tom Scott.

Det egentillverkade materialet var som framgått nytt för mig, hade inte lyssnat in mig ordentligt i förväg. Därför blev det naturligt att vad som stack ut mest var andra låtskrivares alster. Vi förunnades Hoagy Carmichael x 3 i tre ballader, varav en lätt bluesig. Syftar på The Nearness Of You, I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes) samt Georgia On My Mind (intimt förknippad med attacken och pauseringarna hos Ray Charles). En absolut höjdpunkt inträffade när Jolene tolkades, ett arrangemang Zuraitis Grammy-nominerades för, som övergick i Wichita Linemen, modern evergreen av Jimmy Webb. Instrumentalisterna broderade fullödigt ut melodin så det stod härliga till. En annan höjdare kom allra sist efter att publiken gett stående ovationer. Njöt av emfatiska styrkan i rytmiskt gungande blues signerad Nina Simone.

”Ett hjärta lika stort som hennes anmärkningsvärda röst” är ett citat den komponerande sångerskan och pianisten lanserar sig själv med på hemsidan. Tekniken med perfekt pitch och stundom höga toner, utstrålningen och de musikaliskt breda och förstklassiga penseldragen ska lyftas fram. Och jag uppskattade att löpningar på flygeln hade sin än tydligare motsvarighet i fräcka gitarrsolon. Innan jag avslutningsvis kikar i anteckningar gjorda i mörkret, finns det anledning att avge ett samlat omdöme. Hade föreställt mig att jag skulle bli lika emotionellt tagen, lika drabbad som när jag live hänförts av magin hos Deborah Brown, Dianne Reeves, Samara Joy, Cecilie McLorin Salvant, Gretchen Parlato och Youn Sun Nah. Så blev inte riktigt fallet, fast jag verkligen uppskattade konserten framkallades inte gåshud. Å andra sidan infann sig liknande känsla efter formidabel konsert på duo med den världsberömda Janis Siegel.

Gillar inledande rytmiska temat där refrängen lyder ”I Won´t Make It Out Alive”. Följs av ett alster där det riffas skönt i udda taktart vars vibe får mig att referera till Joni Mitchell. Noterade att Pugach bakom sitt trumset alternerade mellan vispar, trumstockar och filtklubbor. Han och rytmsektionens roll var att kompa, fast ett kortare solo blev det. Sam Weber hade ett par pregnanta features. Konserten lyfter första gången i The Nearness of You. Slås av hettan i rösten hos denna auktoritet. Uppfriskande hur vilt det svänger om Debussy. En bitterljuv ballad där det frågas ”Do You Miss Me?” utvecklas till en fullträff.

Jazziga avspända tongångarna i Jolene och dess omnämnda förlängning är en konstnärlig triumf. En egen låt med tillägnan sjungs innerligt till enbart komp från basisten, delvis walking bass-teknik. Sluttonen hålls förstås imponerande i Georgia On My Mind, vars licks från Morin inhöstar applåder. En sekvens där musikerna drar i väg i upphetsande stick kopplar jag ihop med det legendariska temat i So What. På uppmaning visar sig publiken vara med på noterna genom att klappa takten. Fanns mycket musikaliskt godis att tillägna sig. Länet och staden är fantastiska på att boka attraktiva akter.

Förunderlig brygd av högst tillgängliga och esoteriskt skrynkliga toner – Cosmic Ear på Nefertiti

11 april, 2026 by Mats Hallberg

9/4 2026

Nefertiti i Göteborg

När Gyllene Skivan vinnande Goran Kajfes Tropique tidigare i år besökte Nef, talade bandledaren om att han skulle återkomma om cirka en och halv månad i ett annat sammanhang. Cosmic Ear för arvet efter Don Cherry och likasinnade vidare i ett projekt Kajfes driver tillsammans med fri form – ikonen Mats Gustafsson flankerandes sin hjälte Christer Bothén. Rytmsektionen utgörs av Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Juan Romero på slagverk och berimbau. Zetterberg var medlem i Jonas Kullhammars långlivade kvartett, ingick i trio med Konrad Agnas och Per Texas Johansson och har släppt ett gäng plattor i eget namn. Juan Romero har sin egna Manuella Orkester förutom att förekomma i jazz, folkmusik och dansteaterproduktioner. Gustafsson lirar tenorsax, flöjt och färgar med elektronik medan Kajfes utöver trumpet hörs på synt och i en sekvens bjällror. Odiskutabla mittpunkten, åldermannen Bothén från Göteborg, trakterar basklarinett, jägarharpa och piano. För drygt femtio år sedan spelade han med självaste Don Cherry. För egen del känner jag till honom genom Spjärnsvallet, Bolon Bata och Bolon X. Är man det minsta intresserad av genren med underrubriker som nyskapande jazz fusionerad med elektronik behöver Goran Kajfes näppeligen någon närmare presentation.

Kvintetten kan ses som en utlöpare av kollektivet Fire Orchestra vars numerär fluktuerar kraftigt. För lite mindre än ett år sedan debuterade denna avantgardistiskt lagda supergrupp på skiva. Vad gäller kompositionerna vilka live innehåller rikliga mängder improvisatoriska inslag, skrivs dem av någon av bandmedlemmarna när de inte hämtats från Don Cherry, Codona där trumpetaren utgjorde en tredjedel samt Frank Lowe ( Billy Bang, Alice Coltrane, Sun Ra med flera utöver egen grupp).

Under och efter konserten tänkte jag på benägenheten hos lyssnare att ta risker, att utsätta sig och gå utanför sin trygghetszon. Cosmic Ear är knappast omedvetna om att deras oförutsägbara tonspråk rotat i en exklusivt vildvuxen tradition som blommade på 60-talet är att betrakta som en smal kulturyttring. Blev glatt förvånad när en ung servitris sa till mig på fråga att hon uppskattade mycket av den för henne annorlunda musiken. Ett par av de arrangörer jag besöker har döpt om sig från jazz- till musikförening. Man vill bredda såväl utbud som publikunderlag. En tongivande röst hänvisar till forskning av professor emeritus Lars Lilliestam som jag läst, intervjuat och lyssnat till föredrag av. Har för mig att den påvisar att endast 5% föredrar jazz. Och då undras hur många av dem som vill utmana sig med experimentella varianten á la Cosmic Ear?

Tidigare redaktören på jazzmagasinet Orkesterjournalen prioriterade fri jazz, har hållit föredrag om stilbildaren Don Cherry och skrivit bok om dennes gärning. I likhet med flera i supergruppen på scen hade Don Cherry – under lång period boende i Sverige gift med svensk textilkonstnär vars gemensamma barn också blev kända musiker/ låtskrivare – ett klart definierbart sound som mixade ett jazzidiom med andlig världsmusik.

Konserten genomförs enligt standardmodell, det vill säga två set varav det första på cirka en trekvart. Lokalen är välfylld av fans även om det inte är slutsålt. Gruppen har med sig egen ljudtekniker, vilket uppmärksammas. Denne utför sin uppgift till belåtenhet. När jag nu sätter igång med att redogöra för linjer och detaljer jämte bedömningar, görs det till stor del med ett utifrånperspektiv. Påpekade för en fri form entusiast i pausen halvt på skämt, halvt på allvar att somliga passager gick över min kompetensnivå, vilket jag förvisso var inställd på. Hade hur som helst stor behållning av kontrasterna och hur de förenade sig i minimalistisk dynamik. De korta presentationerna stod Mats Gustafsson för.

Det börjar trevande, skenbart planlöst kring en basgång. Efter ett tag går man samman i en eggande, slinga som minner om Don Cherry och söker sig framåt. Blåsarna turas om att brodera eller böka runt i lösligt uppgjord struktur. Fokus vandrar i vad som påminner om en svit med radikalt olika faser. Är onekligen fråga om maxad expressivitet. Bothén är först ut och avlöses av Gustafssons signifikanta bröl på tenorsax. Efter dem ger sig Kajfes till känna i distinkta, gnistrande fraser. Utflykter vilka backas upp av repetitivt beat. Och efter hand kompletterar bandledarna med soundscape på datoriserad elektronik respektive synt. Bothén byter ut basklarinetten mot donso ngoni (jägarharpa). Den tillför med sin repetitiva ton ett spännande, suggestivt lager. Kunde observera att den som jobbade hårdast böjd över sitt arbetsredskap var Kansan Zetterberg. Efter närmare halvtimmen uppstår ytterst angenämt ensemblespel när dynamiken får flöda. Gustafsson hörs på flöjt i denna andliga avtagsväg. Före paus framförs helt ny låt betitlad Drops Of Sorrow, en vindlande exceptionellt långsam sak. Konstaterar att Cosmic Ears drivs av obetvinglig kraft som stundtals blir opolerat rå, stundtals övergår i spirituell skönhet.

Under parollen musik är NU utvecklas influenser från olika delar av Afrika och Sydamerika till en kontrasterande smältdegel (tänk fri form scenen i New York). Oslipat intrikata infall bryts mot lyriska avdelningar. Åhörare med öppna öron fängslas! Andra set inleds med intro på flygeln av mannen som ingått i Don Cherrys krets. För mig som saknar kunskap förefaller det som om kontrapunkt finns med i bilden. Låter innerligt och mjukt, övergår i suggestiva virvlar. Rytmläggaren Juan Romero tar fram sin berimbau. Fäster mig vid ett sound som stretchas på långsammast tänkbara sätt, ett magnetiserande entonigt mood vibrerande av återhållsamhet. Vad som komma skall kan inte förutses, liknar att färdas i en berg och dalbana. Ibland knycklas soundet omilt till. Det motsträviga och larmiga accentueras. För att i långa sekvenser brytas av med minimalistiskt hållna melodier, i en attraktiv dynamik att svepas med i. Hypnotiska partier med ostinato varvas med individuella utflykter och omisskännliga sekvenser av spräck.

Inte sällan frossas det som framgått gärna i extrem energileverans. Ryggraden är den formidabla rytmsektionen. Zetterbergs runda toner exponeras i ett härligt feature. Gruppens talesperson berättar att man kommer framföra Do It Again) tillägnad Sofia Jernberg och komponerad av Gustafsson. Kompositören talar också om att låt från Codona tolkas. Ur basklarinett och tenorsax framställs en slags brutal urkraft. Blir en enorm kontrast när vi färdas från den urladdningen till motsatsen, taktila tillstånd av trans. Och på slutet hänförs jag av groove. Kajfes utsträckta fraser på trumpet blir en än större njutning i denna delvis brötigt utlevande omgivning. Ska påpekas att vi emellanåt förunnas melodiskt spel på flöjt och sax från den experimentellt inriktade Gustafsson.

Extranumret blir till julafton för elektroniknördar. Gustafssons röst och övrigas instrument utgår från det knaster, brus och swishande sound han framställer. Passande nog hade jag tagit med nya biografin om Bernt Rosengren som i omgångar spelade med Don Cherry. Boken blev en ingång till varma samtal med de tre blåsarna efteråt. Goran Kajfes gav mig matnyttig info om tanken bakom gruppen. Ja detta var sannerligen en intressant och spännande konsert med stundom spretigt sound. Har man viss vana underlättas lyssnandet då exklusiva tonspråket inte är ämnat för gemene man. Initierade på plats var förmögna att anstränga sig och blev därför belönade.

Filmrecension: If I had Legs I´d Kick You – plågsamt att se en film helt utan hopp

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

If I had Legs I´d Kick You
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Mary Bronstein
I rollerna Rose Byrne, Kevin Slater, Conan O’Brien och ASAP Rocky

En av de mörkaste berättelser jag sett på länge om en medelålders kvinna, Linda (spelas av Rose Byrne), där allt går åt skogen och allt är rörigt, hopplöst och hemskt och det finns inte finne en enda sympatisk människa. Inte ens barnen är sympatiska. En film som var plågsam att se.

Rose Byrnes rollprestation i Mary Bronsteins If I had legs I’d kick you har blivit en stor snackis, för vilken hon belönats med en Golden Globe nominerats till en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Jag har dock svårt att hylla en film enbart för att någon spelar totalt rörig och utan minsta trovärdighet.

Linda arbetar som terapeut. Hon kan komma rusande in på jobbet, stressad och ändå ta emot klienter. Hon går själv i terapi hos en av sin kollegor. Det verkar vara en värdelös terapi. När Linda tar emot sina kunder känns det inte heller som särskilt professionellt. Jag skulle inte vilja gå i terapi varken hos någon som henne eller hennes terapeut. Inte för att skildringar av terapeuter alltid behöver vara duktiga och skildringar av dem behöver inte skönmåla dem. Men jag ser inte vitsen med att se en film där precis allt är vidrigt och falskt och på väg mot katastrof. Ingen kan sitta ner, andas lugnt och verkligen vara ärliga och prata om hur något verkligen är.

En av filmens hemska scener är i bilen där Linda mutat sin dotter med att köpa henne en hamster, vilket dottern tjatat så länge om. Jag ska inte avslöja vad som händer. Men det var inte direkt överraskande. Det är en av filmens många svagheter, att inget egentligen överraskar, förutom lite mot slutet. Men det räcker inte för att rädda mitt intryck av filmen.

Visst, vissa scener är rent av absurda och kan vara lite lustiga. Men det räcker för att jag ska rekommendera filmen. Jag tycker det var ansträngande att se den i sin helhet. Känns som ganska bortkastad tid. Ja livet kan vara stressigt, jobbigt, utmanande – men att bara låta scenerna rusa i full speed och inte ha något som ger något hopp känns ganska meningslöst att spilla tid på.

Filmrecension: Josef Mengeles försvinnande – en djupdykning i en krigsförbrytares psyke

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

Josef Mengeles försvinnande
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Kirill Serebrennikov

En djupdykning i en grov krigsförbrytares psyke: en skrämmande och mörk skildring av mänsklighetens grymma sidor genom berättelsen om läkaren och krigsförbrytaren Josef Mengele. En film om konsten att lura sig själv.

Josef Mengele, kallad Dödsängeln, var läkare som arbetade på och forskade på förintelselägret Auschwitz under andra världskriget. Han kallades Dödsängeln och var övertygad nazist och ansvarig för många judars död.Hhan företog pseudovetenskapliga experiment på bland annat tvillingar och dvärgväxta.

Ändå lyckades han fly från Tyskland efter andra världskriget och hålla sig gömd i Sydamerika ända tills han blev 68 år och drunknade, i vad som tros vara en naturlig drunkning, inte någon hämnd mot honom. Josef Mengele blev aldrig gripen och aldrig ställd inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

Hur kunde han hålla sig undan? Hur kan han hålla sig dold, gömd utan att bli gripen av Israels säkerhetstjänst? Filmen visar tydligt hur nazister hjälpte varandra och hur han fick stöd av såväl familj, släkt och andra nazister. De flesta av hans släktingar hade nazistisk övertygelse. Vi får höra de resonerar och många av dem förnekar de siffror som finns på hur många judar som dödades under andra världskriget av nazisterna. En del tror inte ens att de var 100.000 som dödades. Det är skrämmande att se hur människor kan lura sig själva och varandra, det är helt klart en form av hjärntvätt.

Hur kan någon som gjort dessa handlingar se sig själv i spegeln? De intalar sig att de står för goda seder, att de har rätten på sin sida. Och detta handlar i vår tid och vårt samhälle inte alls enbart om nazister och inte ens enbart om sekter och rörelser av olika slag som glorifierar våld och hat. Detta självförhärligande och att anse sig ha rätt att förnedra och utöva våld och brutalitet mot svagare återfinns bland annat i grupper hos svensk polis, hos vakter i Sverige – grupper som oftast får totalt oreserverat stöd av åklagare som i princip aldrig låter en anmälan av våldsamma polis gå till rättegång. Det är lätt att se en sådan här film och bara se det som en skildring av nazismen. Men jag kan inte blunda för att det är mer allmängiltigt än så. Resonemangen finns i alla sammanhang där grupper har monopol på våld eller anser sig bör ha det, så fort det finns grupper som anser sig ha mer rätt än andra.

Tyvärr har filmen en del dramaturgiska nackdelar, annars hade den fått högre betyg av. Den är nästan helt filmad i svartvitt, vilket ger en känsla av något historiskt, något som händ förr. För mig är det lite negativt eftersom det finns våld och förtryck också i nutid och grupper som ger varandra stöd och hjälp att hålla sig undan rättvisan. Filmen är också lång, omkring två timmar och en kvart. Det gör den något seg. Vi får följa olika tider, filmen skildrar olika tidsepoker under hans liv, både under tiden under flykt och tidigare. Den är delvis rörig på grund av det.

En stark del av filmen är mötet mellan honom och hans son Rolf. Sonen försöker förstå vad pappan egentligen och försöker få svar. Jag skulle gärna sett mer av dessa scener, sett dem fördjupas

Filmen är baserad på den boken med samma titel från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez som belönats med Prix Renaudot.

Om regissören:
Kirill Serebrennikov (Limonov-ett liv som provokatör m fl) är en av de mest uppmärksammade ryska regissörerna på den internationella scenen. Josef Mengeles försvinnande hade världspremiär i Cannes Première-sektionen 2025 – hans sjunde deltagande i festivalen totalt. Serebrennikovs filmer blandar experimentell stil, samhällskritik och starka karaktärsporträtt och kännetecknas av visuell djärvhet, politisk laddning och en tendens att skildra outsiders och kontroversiella figurer. Serebrennikov är känd för sina liberala och pro-LGBTQ-värderingar, vilket har gjort honom till en måltavla för den ryska regimen. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han levt i exil i Europa, främst i Tyskland och Frankrike.

Recension

Footer

Om oss