Recension

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

30 maj, 2026 by Thomas Johansson

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och 29 maj 20026 Betyg 28 maj 3 (5) och 29 maj 4 (5)

Två kvällar. Samma låtar. Samma scen. Samma Markus Krunegård. Ändå var det som att se två olika konserter på Orionteatern.

Den första kvällen kändes länge som en artist som fortfarande letade efter rätt temperatur i rummet. Det var inte dåligt – Krunegård har alldeles för stark katalog för det – men något skavde. Låtarna kom och gick, publiken sjöng med, men den där elektriska känslan som brukar uppstå när hans ordkaskader och melodier träffar exakt rätt uteblev. Orionteaterns råa industrimiljö skapade visserligen en perfekt inramning för hans rastlösa popuniversum, men samspelet mellan scen och salong blev aldrig riktigt självklart. Det är till viss del ett nytt band han har med sig, med stjärnan Jonna Löfgren på trummor.

Kväll två var en helt annan historia.

Det märkliga är att förutsättningarna var identiska. Setlistan var i princip densamma, två låtar som bytt plats i spelordningen arrangemangen likaså. Men där torsdagens spelning stundtals kändes som en genomkörning blev fredagen en påminnelse om varför Markus Krunegård fortfarande är en av Sveriges mest unika liveartister. Gillar det nya bandet, som blir lite råare och rockigare.

Plötsligt satt tajmingen där. Mellansnacket flöt naturligt, publiken svarade direkt och låtarna fick nytt liv. Krunegård har alltid haft en speciell förmåga att få sina texter att låta som tankar som just uppstått i stunden, och den andra kvällen förstärktes den känslan. Rader som många i publiken hört hundratals gånger fick återigen en nerv som gjorde att de kändes nyupptäckta.

Det är också då man inser hur märklig hans låtskatt är. Få svenska artister har byggt en katalog där vardagsobservationer, romantiskt kaos, självironi och existentiell förvirring samsas så självklart. Låtarna är fulla av detaljer som borde vara för specifika för att bli allmängiltiga, men som i Krunegårds händer blir just det.

Bandet spelade med ett självförtroende som växte markant från första till andra kvällen. Där den första spelningen ibland kändes försiktig vågade man nu ta ut svängarna. Dynamiken blev större, topparna högre och de lugnare partierna fick mer tyngd. Orionteaterns intima format gjorde dessutom att varje nyans kom fram tydligare än på de större scener där Krunegård ofta hör hemma. Kul när roddaren får ta över Krunegårds gitarr och avsluta på askan är bästa jorden.

Det säger något om liveformatets oförutsägbarhet att två konserter med exakt samma innehåll kan ge så olika resultat. Första kvällen var bra. Andra kvällen var anledningen till att man går på konserter överhuvudtaget.

När allt stämde behövdes inga överraskningar, inga gästartister och inga ändringar i låtlistan. Det räckte med att Markus Krunegård och publiken hittade varandra. Då förvandlades samma material från en välspelad konsert till något betydligt större: en kväll där varje låt kändes som den viktigaste på hela setlistan.

Två kvällar på Orionteatern visade att låtarna aldrig var problemet. Skillnaden låg i energin. Och vilken skillnad det gjorde.

Filmrecension: Backrooms

28 maj, 2026 by Ulf Olsson

Backrooms
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2026
Regi Kane Parson (debut).
Roller: Chiwtel Eejifor som Clark och Renate Reinsve som Mary.

Filmen bygger på ett viralt internetfenomen som har fått ett stort genomslag, särskilt genom en kortfilm av den då 16-årige Kane Parson. Framgången gjorde att Kane, fyra år senare, fick chansen att utveckla kortfilmens berättelse till en långfilm, The Backrooms.

I filmens inledning möter vi en orolig röst som rör sig genom ett labyrintliknade, ödsligt och gulaktigt rum med blinkande lysrör. Den oroliga rösten upprepar om och om igen samma mantra: ja, ja, kom igen, kom igen, nu kör vi, nu kör vi, fuck, fuck, shi, shit och kom och hjälp mig då, hjälp mig! Vem som irrar runt i labyrinten blir inte helt klart, kanske är det här vi möter Clark för första gången. Och hur är det egentligen, sitter någon utanför eller inne i de märkliga rummen och filmar det som händer.

När filmen skiftar fokus möter vi Clark hos terapeut Mary. Hon menar att Clark sitter fast i en offerroll, att han hela tiden skyller sina tillkortakommande på andra. Han sitter fast i destruktiva tankemönster, känslor och vanor. I sin rädsla stöter han bort andra för att inte riskera bli sårad själv. Enligt Marys utlåtande styrs Clark alltid av ”minsta motståndets nervbanor”. Om Clark vågar kan hon hjälpa honom att öppna fönstret och att stiga ut ur det inre fängelse som han om och om igen återskapar för sig själv.

I de scener som följer får vi se Clarks till synes tråkiga och meningslösa liv som försäljare av dåliga möbler. Efter skilsmässan, som han skyller på frun som inte förstår honom, är han hemlös och tvingas sova i det lågprisvaruhus som han driver. Men inte heller den ledsna terapeuten Marys liv verkar vara särskilt roligt, hon sitter fast i sina minnen från en barndom med en psykiskt sjuk mamma, som hållit henne inomhus och förbjudit henne att öppna fönstret och titta ut. Det är nämligen farligt där ute. Hur ska Mary som inte kan hjälpa sig själv kunna hjälpa Clark?

Tillbaka på varuhuset upptäcker Clark plötsligt att han kan gå igenom väggarna in en helt annan värld, samma värld som vi mötte i filmens inledning. Där irrar han runt och hamnar hela tiden i nya och mer och mer obehagliga rum och världar. Bor det någon här? Var kommer alla röster ifrån?

När han träffar Mary nästa gång försöker han övertyga henne om att han faktiskt har fallit in i en annan värld, som liknar den vanliga världen men på ett skrämmande och förvridet sätt. När hon inte tror honom utan säger att han nog hade varit drogad går han ilsket därifrån, fast besluten att bevisa för Mary att han faktiskt har varit där han har varit. Därför övertalar han två fotografer att följa med honom genom väggen för att filma den skrämmande världen eller världarna. Det slutar med att fotograferna plötsligt försvinner in i det okända och att Clark blir kvar ensam. Mary som undrar vart Clark har tagit vägen får plötsligt ett meddelande från honom som säger att han har öppnat fönstret. Han ber henne samtidigt att komma till varuhuset och gå igenom väggen på ett ställe som Clark har märkt ut. Hon gör som han säger och befinner sig plötsligt i den i den värld som Clark har pratat om. Bevisat! Hon träffar Clark och inser snart att han tänker stanna kvar i den främmande världen. Samtidigt stiger hennes oro för vad som ska hända med henne själv. Kommer Clark visa henne vägen tillbaka eller kommer han hålla henne kvar i de okända bakrummen? Till slut lyckas hon fly från Clark, förföljd av vålnader. Men var hamnar hon efter flykten, i den vanliga normala världen eller har hon blivit fånge i ett nytt bakrum? Finns det överhuvudtaget någon väg tillbaka?

Hur ska vi förstå det som Clark och Mary möter när de faller igenom väggarna. Handlar det om en parallell värld, eller om flera olika parallella världar. Eller handlar det om möten med deras egna inre världar och demonerna, som håller sig kvar eftersom de sitter fast i minsta motståndets nervbanor i stället för att öppna sina inre fönster och kliva ut.

Filmens berättelse är en hela tiden pågående och allt intensivare skräckupplevelse som aldrig förlorar sin orosskapande trovärdighet. Upplevelsen förstärks av samspelet mellan ljudeffekter, musik, bildspel och Clarks och Marys lysande skådespeleri. Jag ger filmen en fyra fullt medveten om att den som älskar skräckfilmer mycket väl kan ge den en femma.

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

28 maj, 2026 by Mats Hallberg

24/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Dan Hylander, Jenny Silver och Mats Ronander med Hasse Olsson Band

Var nyfiket förväntansfull fast jag innerst inne vet att jag är svårflirtad, när det gäller hyllningar av artister vilka med avsevärd kraft och känsla drabbat mig. Fick efter förfrågan en recensionsbiljett på bästa plats trots att spelningen i det närmaste var slutsåld. Folk i övervägande mogen ålder hade betalat åtskilliga hundralappar för att andas nostalgin från de fyra soloplattor Dan Hylander producerade och i samarbete med Totta Näslund därtill ofta skrev 1995-2001. Vår skånske ciceron påpekade att det kändes ovant att framträda på eftermiddagen när solen flödade och de under normala förhållanden hade sysslat med soundcheck.. Min första invändning rör faktiskt ljudet. Mer tid borde ägnats åt soundcheck eftersom basen mullrade och rätt balans stundtals saknades. Det är extremt sällsynt att det finns anledning att kritisera ljudet här. Också uppseendeväckande att man, kanske av av tidsskäl, körde på i ett svep i cirka två timmar. Paus hade varit att föredra. Att min kollega på GP i rubrik ansåg konserten vara småsnål framstår mot den bakgrunden som en märklig åsikt.

Hylander klagade emellanåt på hur beskedlig publiken var och kanske hade det blivit en annan tändning på scen och fler solon om responsen varit en annan. Nu blev det desto mer bifall på slutet vilket ändå borgade för extranummer. Förvånades över att inte backdrop användes och hade nog väntat mig fler anekdoter. Typiskt nog förunnas vi inte några titlar. Borde kanske ha lyssnat in mig mer noggrant på 10 cd-boxen Mil efter mil som inhandlades från Nikke Ström på Nef i samband med ”gala-konsert” på Torsten Näslunds födelsedag. Jo så pass mycket har jag gillat Totta Näslund och värderat denna vokala auktoritet som världsklass att jag investerade i nämnda box, en av ganska få i min lilla kollektion.

Minns dokumentären när han svårt cancersjuk reste till USA och genomförde inspelningen av den ypperliga Dylan-plattan med Mikael Wiehe och hans lyckade översättningar. Har sett Canadian Club hylla Tottas Blues Band ett par gånger och recenserat och bevistade en celeber minnestillställning på Kulturkalaset. Hörde Totta live bland annat på Liseberg då fokus låg på duetterna, i Lysekil på 80-talet, på Nef med TBB, på Heden i Varmare än Korv, i Falkenberg och troligen fler scener. När han hyllades på Nationalteaterns premiär av deras 40-års jubileums revy var det helt överväldigande, som om brast hos mig och jag inte klarar av att samlat redogöra för upplevelsen. . På scen fanns gänget kring hans Bluesband plus Anders Melander och när omistlige vapendragaren Bengan Blomgren lade sin lager på lager-ackord till sin kompanjons ära, konstaterade jag efteråt att det troligen var de gudomligaste toner öronen någonsin tagit emot.

Så på något vis hade jag omedvetet duckat för den allt annat än oviktiga aspekten vem som ska kunna i kläda sig rollen att röstmässigt göra den till Göteborg inflyttade ångermanlänningen rättvisa. Huvudansvaret axlades av värden Dan Hylander vars sideman Mats Ronander dök upp i omgångar och gjorde cirka fyra låtar. Jenny Silver (f.d Öhlund) fick representera de många kvinnor den högst allsidige auktoriteten sjungit duett med. Silver har jag sett i Mölndal, Hylander några gånger under årens lopp och Ronander minst vid ett halvdussin tillfällen, kanske fler. Gillade skarpt soloplattorna på 80-talet och hans bluesiga samarbeten. Eftersom dessa har etablerat sina personliga uttryck sedan decennier svävade Tottas ande alltför sällan över scen, Kanske en fördel att studera förlagan och gå in i rollen utan att ha tidigare ha satt djupare avtryck, som i fallet med Tom Johansson som galant framför repertoar ur TBB. Blev ändå en ganska respektabel hyllning med ett antal toppar även om jag har vissa reservationer.

Hasse Olsson på orgel, en mittpunkt inom svensk rockmusik på 80-talet som på senare kunnat höras live med bland andra Bjurman Band, hade rekryterat ett gäng som jag förmodligen inte hört tidigare. Rytmsektionen bestod av trumslagare Magnus Fritz, på elbas stadigt förankrade Mats ”Mackan” Englund (Hylander spelade med honom redan på 70-talet) samt på percussion Rebecca Meiselbach som jobbat med en uppsjö av Sveriges artistelit. Fritz lirar jazzigt i Groove Company och ofta i musikaler. ”Mackan” är lika musikaliskt bred har ett förflutet hos bland andra Eva Dahlgren. Magnus Bengtsson på gura borde ha erbjudits mer utrymme att glänsa. Tagit reda på att han varit verksam på helt olika fronter – Stefan Nilssons episka soundtrack, musik för barn (Georg Riedel) och samarbete med symfoniker. På andra sidan satt Mikael Littwold som trakterade keyboard och emellanåt stränginstrument som ukulele samt dragspel. Han har varit kapellmästare, låtskrivare åt andra och ingått i band som backat upp såväl Hylander som Ronander. Hylander som för det mesta satt på en pall hade tre gitarrer att välja på och fick reda på tonart av någon initierad intill honom. ”Malla” lirade förstås också vassa licks när det var hans tur att brodera ut potenta låtar. Vidare presenterades en erfaren kvinna på kör vars namn jag tyvärr tappat bort.

Visst förekom melodier och sound som attraherade. Hylanders kompositioner i omsorgsfulla inspelade tagningar håller hög klass och interpreten själv gör väldigt gedigna insatser. Dessutom har producenten haft den goda smaken att göra covers på örhänget Always On My Mind, John Prine, Steve Earle och Townes van Zandt vilka orättvist nog står i skuggan för Dylan och Springsteen. Men min invändning nummer två och tre rör som framskymtas att sången i för liten utsträckning minner om hyllningsobjektet och att mer tid på lagts på arren. För många låtar lunkar på i snarlik stil och rytmsektionen framstår då som förhållandevis trist. Hade önskat att instrumentalister hade fått färga betydligt mer och att man jobbat med övergångar och vändningar för att skapa dynamik som exalterar, som försöker närma sig det undertryckta känsloregistret som avspeglades på de fura skivorna och än mer på det sista han höll på med, ljuvliga Dylan-tolkningar signerade Mikael Wiehe.

Önskvärd finess och fördjupning uppstod i Ronanders bidrag. Tonen sattes med Riding With The King, skönt släpig hit med John Hiatt som jag har på singel. Följdes upp med klassisk Muddy Waters, en livsbejakande snabb Going Down (one hit wonder av Don Nix) utan att ANC-galan apostroferas eller att refrängen upprepas som på Scandinavium med enormt taggad och celeber kör.. Dylan kommer till slut med på ett hörn i och med att Ronander & Co. går loss i All Along The Watchtower. Han och Bengtsson turas om att brodera ut stick på ett sätt som behagar.

En ytterligare ofrånkomlig besk synpunkt rör det faktum att Silver nästan bara fick vokala uppdrag i början och slutet, förvisso till stor belåtenhet. I övrigt måste det betraktas som misshushållning med resurser att damen i hatt stod på scen med gitarr på magen utan att få göra avtryck. Borde ha fått ta hand om fler duetter. Apropå anekdoter handlade den roligaste om det pinsamma enligt Totta att bli en långkörare på Svensktoppen. Sången det handlade om var förstås lätt självbiografiska En clown i mina kläder, fast när jag googlat har jag fått fram att ytterligare fem melodier kom på Svensktoppen, kanske var det några av dem som bara var nära att röstas in.

Inledningen är försynt, rent av gripande med Alltid inom mig och svepande vemodig countrydoft i antikrigslåten Han kom hem, cover på John Prine som jag såg i Konserthuset vid dennes sista besök i Sverige. Märker när jag ögnar igenom anteckningarna att konserten inte saknade utlovad intimitet och närvaro, men för ofta hakade snarlika låtar i varann och passerade förbi utan att man tog upp dem i kartoteket över extraordinära liveversioner. Maria (är detta allt vi har…) vadar i vackert vemod. Uppskattar det klämmiga stuket i Hjärtat är ett trubbigt instrument och noterar en höjdpunkt i cajun-style featuring dragspel där det riffas frejdigt i melodi med rim på Piteå. I Ballad för Torsten och Sanne (Kärleken) lirar Magnus Bengtsson slide på ett sätt som lyfter soundet och det är nog den enda svenskspråkiga text ”Malla” ombesörjer, hans original nota bene. Den sekvensen där tributen rotar sig som bäst i Tottas oefterhärmliga mylla involverar Jenny Silver och särlingen Townes van Zandt. Syftar på duett med Dan Hylander från öppningsspåret på första samarbetet (Det blåser en vind) jämte Bibelord i hyresrum. På väg igen funkar också förträffligt med sin rörande melankoli och på sluttampen levererar Ronander och Hylanders röster Bara månen är full. Visst är det paradoxalt att jag kan lyfta fram en hel del från en tillställning som ändå gjorde mig halvt om halvt besviken.

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

26 maj, 2026 by Mats Hallberg

August Björn

Chiasmus

Inspelad i Studio Epidemin augusti – oktober 2024 (plus inspelning percussion Mischa Grind/ August Björn)

Producent: August Björn

Egen utgivning

Releasedatum: 17/4 2026

Bevistade releasekonserten på Utopia, en sällsam upplevelse. Publiken på fullsatta krogen förseddes med optimal akustik då kompositören anlitat egen ljudtekniker. Överraskades av hans medmusiker och inte minst kreativa rytmläggningen av Mischa Grind. Skrev dock inget den gången. Blev å andra sidan ett antal timmars jobb vilket resulterade i en text här, när August Björn efter egen förfrågan intervjuades av undertecknad, en intervju/ ett samtal som pågick i över två timmar. Ställde upp tack vare att jag fann hans musik intressant och särskiljande. Hade tidigare hört pianisten och kompositören ackompanjera Sara Aldén (Grammis-belönad) live och på skiva samt hört honom solo i kortare spelning på Utbudsdag hos Bunkern bokar. Lustigt nog lyckades den pr-medvetna mannen att också få GP att nappa på kroken plus ytterligare en publikation. Tidningen skildrade Björns story, hur han tvingades hålla upp från att spela under flera år efter att ha övat sönder händerna. Trots att jag varken hade ensamrätt på storyn eller avslöjade något scoop, kändes det nästan som att snuvas på konfekten.

Chiasmus är ett verk indelat i nio stycken skrivet för klaviaturer, röst och rytmsektion. Musiken har formats efter titelns innebörd, det vill säga en korsställning som blir en spegelfigur som upprepar ackordföljder/ toner i omvänd ordning. I nämnda intervjuer såväl som i bifogat häfte till cd:n berättas ingående om musikens tillkomst och om en mental resa som innehållit förtvivlan, drömmar, utmaningar och upptäckter om en själv vilka inneburit att August Björn hittat hem.

De för mig obekanta, eller i ett fall vagt bekant, medmusikerna sammanstrålade komponisten med på Musikhögskolan i Göteborg (HSM). Vokalist Alicia Lázaro tillför också elektronik. Hon kombinerar instrument med elektronik, är en multiinstrumentalist som i sitt komponerande väver in muntliga traditioner och hon har uppträtt i Taiwan, Amsterdam och Madrid. Mischa Grind spelar trummor och percussion (congas, taiko, silver eye…). Han har sysslat med soundtrack och skapat musik till scenkonst, var under femton är en kugge i Kolonien, turnerat med Cleo och Iiris Viljanen. Jonas Nilsson trakterar kontrabas. Han var med om att bilda en kvintett som lirade alternativ rock/ jazz, har sedan länge varit medlem i indie-jazz bandet Mumriq och skiftar obehindrat emellan impro och kammarmusik. Jag hörde honom live i fjol då han ackompanjerade ett sjungande par från Kungsbacka. Alla tre har en mycket gedigen musikalisk utbildning och har i flera fall erhållit stipendier. På The Dance (For Mary & Eliot) gästar Leo Lövsén på viola och Annie Gunnarsson på violin. Tonsättarens instrument är flygel (fazioli), piano, syntar, sampling, fönsterglas och handklapp.

Ovanligt att ha hört musiken i livetappning i förväg. Lyssnade häromdagen i hörlurar på albumet. Som väntat fäster jag mig vid mollackordet i svindlande vacker öppning inflätat i Lázaros elegiska röst. Efter ett kort tag bryter ett kraftfullt anslag in likt en svallvåg och stycket övergår till porlande tonfall. Åtskilliga sekvenser erövrar med en förförisk påverkan, något jag noterar redan i andra spåret Katabasis Part I. Synt ( låter som rhodes) , ordlös sång och rytmsektion som träder fram i helfigur samverkar stiligt. Det melodiskt sköna har sin motvikt i soundet som skildrar det såriga och strapatsrika. Björn vill känslomässigt förmedla sin resa genom att använda ett vittomspännande register. Den musikaliska visionen inkapslad i sin särpräglade form går inte att ta miste på. Han vågar i konsekvensens namn vara experimentell emellanåt, därmed inte alltid lättillgänglig. Det illustrativa soundet kan snarare definieras som genrefri ambient med avantgardistiska inslag än konventionell jazz. Det spröda matchas i andra änden av mäktiga crescendon, vars urladdningar ger lyssnaren avgrundsdjup föreställning om ett psykes kamp med tillvaron.

I tredje delen Travel Log, Fiirst Entry förunnas vi ett basintro och i del II av Katabasis en hisnande avstressande ballad, vars effekt når bortom vad jag verbalt förmår återge. Den mest spännande melodin utgör en slags mittpunkt. Det är de intrikata övergångar vilka pågår i fem minuter med tillsats av stråkar och utdrag ur ett föredrag av en professor om T.S Eliot och hans Four Quartets. Måste erkänna att jag har svårt att uppfatta vad essensen är. Denna professors föredrag återkommer i ett annat stycke.

Tycker mig höra att verkets övergripande musikaliska tema tas fram och utbroderas i Anabasis Part I. Ska påpekas att hade inte titeln förklarats och tanken bakom projektet understrukits, är det inte osannolikt att jag inte hade beaktat det märkvärdiga i själva tillvägagångssättet. Några takter i näst sista delen före sammansmältning sker, får förvisso sägas vara ett tydligt utslag av cirkulära idén. De känns överkonstruerade. Här tar kvinnliga viga rösten fram ett imponerande register med eskalerande höga toner.

Vi får avnjuta en MYCKET långsamt framskridande final, vars textur kommenterar och sammanfattar på ett ytterst raffinerat vis. Om det inte redan framgått ska betonas att kompositören bejakar kontraster. Svagt och starkt, långsamt svepande kontra attacklusta, medhårsstrykande sound och stänk av motsatsen. Uppskattar överlag superambitiösa satsningen: experimentell touch, melodisk perception och klangfull rytmik. Chiasmus är på samma gång ett mycket fängslande och framgångsrikt genomfört projekt.

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

26 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig. Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig.

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering. Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Recension

Footer

Om oss