• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

1 november, 2026 by Rosemari Södergren

Sista meddelandet Dramaten

Sista meddelandet
Av Nina Zachozjenko
Regi Dmitri Plax
Scenografi och kostym Lena Adamson
Musik Kent Olofsson
Ljus Erica Lundgren
Mask & peruk Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Nils Håkanson
På scen Nina Dahn, Omid Khansari, Hamadi Khemiri och Nina Togner Fex
Premiär på Dramaten, Tornrummet, 31 oktober 2026

När kriget kommer nära oss i vår tid och i vårt samhälle, i nu-tid. En oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig. Sista meddelandet är skriven speciellt för Dramaten av den ukrainska dramatikern Nina Zachozjenko och den bygger på hennes kortpjäs ”Jag är ok” som skrevs direkt efter massakern i Butja.

Regissören Dmitri Plax, konstnärlig ledare för Dramaten.Doc beskriver dramat:
Livet pågår. Men mitt i allt det vanliga sägs det att kriget kommer. Kan det vara på riktigt? Det är på riktigt.

Fyra föräldrar från Butja samtalar. De kollar igenom sina barns mobiltelefoner och saker. Deras barn var vänner och hade en grupp för meddelanden där de genom mobilen höll kontakt med varandra. De fyra tonåringarna träffades på stadens stadium den kväll då ryssarna gick in och ockuperade Butja. Genom att läsa barnens SMS på mobilen försöker föräldrarna förstå hur deras barn tänkte och kände och vad de egentligen gjorde den kväll då ryssarna gick in i Butja och tiden därefter.

Föräldrarnas liksom tonåringarnas känslor förmedlas starkt, tydligt och realistiskt på scen och jag tror att vi alla kan känna igen oss i de olika personligheternas olika sätt att reagera, i deras förvirring och med rädslan. På scen finns fyra skådespelare som växlar mellan att gestalta förälder och dennes tonåring. Det fungerar perfekt. De fyra skådespelarna gör detta så bra.

Allt är mycket mänskligt beskrivet och skildrat, hur svårt det kan vara som förälder att veta vad ens tonåring tänker och känner. Och alla olika sätt att agera när ens trygghet, ens plats på jorden är på väg att bombas till ruiner. En del blundar för hur farligt det är, andra flyr eller skaffar jod och vattenrenings-piller.

Scenlösningen talar också till oss. På scen finns några flyttlådor och längre bak på scenen syns några sittmöbler i vad som ser ut som ett väl använt mindre vardagsrum. Allt signalerar att här är människor som är på väg, som förbereder en flytt eller flykt, eller som precis anlänt någonstans.

Sista meddelandet är en berättelse om hur det är när kriget bryter som slår rakt in i magen. Krigsberättelser finns det många av inom litteratur, film, tv-serier och på scen. Eftersom människor alltid krigat genom alla tider är det naturligt att det finns skildrat på många sätt. Det är alltid otäckt och deprimerande att inse hur krigisk och våldsam mänskligheten har varit och fortfarande är. Sista meddelandet kommer brutalt nära oss. Det skildrar tiden då Ryssland gick in i Butja och människorna som levde där och då var som vi, människor av vår tid som som hade sitt liv, sitt jobb och sina vänner i Butja, med tonåringar som hänger på Tiktok.

De fyra vännerna liksom deras föräldrar reagerar på kriget och den nya våldsamma verkligheten på olika sätt. Någon flyr snabbt tillsammans med föräldrar, någon gör motstånd och blandar samman molotovcocktails. Vi kan där både se olika sätt att reagera och vi kan också ana de utmaningar som samhället kommer att ha efteråt. Hur kommer de som stannade och de som kämpade att känna och reagera när de som flytt kommer tillbaka? De fyra vännerna håller kontakten efter att ryssarna ockuperat deras stad. De skickar meddelanden där de gömmer sig i källare eller när de är på flykt och när de kommit till en militärförläggning utomlands och fått skydd men måste leva enkelt och fattigt. Men en dag kommer det sista meddelandet.

Föreställningen är stark, berörande, trovärdig och kommer direkt från vår tid. Fyra duktiga skådespelare på scen och bra ljud och ljus. Ett imponerande samspel av hela teamet bakom denna uppsättning. Hurra. Fast samtidigt så sorgligt att mänskligheten fortfarande för krig och fortfarande i både stort och smått lurar sig själva och varandra. En skildring av vardagen både innan kriget bryter upp och under kriget – och hur vi människor agerar.

Fakta om bakgrunden till föreställningen från Dramatens hemsida:
Två mil nordväst om landets huvudstad Kyjiv ligger den lilla staden Butja, som före kriget hade runt 40.000 invånare. Många var relativt välbärgade, arbetade i Kyjiv, men bodde där för att få renare luft och en lugnare närmiljö än i storstaden. Lite förenklat kan man säga att Butja för Kyjiv är vad Lidingö är för Stockholm.

Natten mot den 24 februari 2022 gick Ryssland till storskaligt militärt angrepp mot Ukraina från många håll. De ryska trupper som kom norrifrån tog sig relativt snabbt fram till Butja och erövrade staden.

När ukrainarna en dryg månad senare befriade staden möttes de runt om av lik efter civila. Många hade fått händerna bakbundna innan de skjutits. Av de runt 4000 civila som inte lyckats fly staden hade var tionde dödats. En oproportionerligt stor andel var journalister, författare, lärare – inte minst i ukrainsk historia och det ukrainska språket – och andra som tagit aktiv del i ukrainskt kultur- och samhällsliv.

Detta övertygade de flesta ukrainare om att Rysslands syfte med kriget inte bara var att installera en ledning i Kyjiv som var lojal mot Moskva, utan att krossa ukrainsk kultur och radera ut ukrainares medvetenhet om att denna på många sätt var annorlunda än rysk. För ukrainare har därför staden Butja fått stor symbolisk betydelse, och denna har bara stärkts när de sett att liknande saker skett i de flesta städer som sedan befriats.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Sista meddelandet, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Tornrummet

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

31 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Ellas Kapell

Ember

3

Inspelad av Ellas Kapell sommaren och hösten 2025

Producent: Ellas Kapell

Prophone Records

Releasedatum: 29/5 2026 (vinyl)

Ember heter fjärde albumet från en kvartett vars musicerande jag väl känner till. Har lyssnat på deras föregående utgivning och hört dem några gånger live, vilket resulterat i en handfull recensioner. Minns att jag till och med fick extra utrymme för att bedöma en av plattorna i OJ. Man debuterade med vokala tolkningar av amerikanska sångboken ungefär vid tiden då pandemin i etapper slog sina klor i oss, varför man absolut kan hävda att Ellas Kapell ( döpta efter ursprungliga tankegången att förvalta arvet efter the first lady of (jazz) song) varit produktiva, De består av sångerskan Lovisa Jennervall, Manne Skafvenstedt på flygel och syntar, Edvin Glänte (tidigare Fridolfsson) på trummor och percussion samt kontra- och elbasist August Eriksson som också trakterar violin. Tidigare ingick annan basist i gruppen.

Kvartettens medlemmar håller också igång respektive karriär med andra engagemang, befinner sig i fler musikaliska kraftfält som jag kunnat höra utmärkta prov på. Jennervall bedriver parallellt en solokarriär, tillverkar egna låtar och tonsatt kvinnliga lyriker från Norden. Att mer eller mindre tolka är som sagt deras grej, deras kännetecken. Kan inte erinra mig att de släppt originalmusik. En uppseendeväckande omständighet är att inga upphovsmän anges på skivorna. Man har vunnit läsaromröstning avseende Gyllene Skivan, en av albumen utsågs till bäst i kategori hos LIRA och ser på hemsida att föreliggande album rosats av flera kollegor.

Tre instrumentalister gästar på Ember. Närmare bestämt altsaxofonist Johan Christoffersson, kornettist Tobias Wiklund samt Gustav Alte på pedal steel. De två förstnämnda är jag förtrogen med och de tillhör gräddan av etablerade jazzmusiker. Vad anbelangar repertoaren lanseras åtta melodier i ny tappning, merparten älskade av publik och skivlyssnare sedan de skrevs. Medlemmarna i EK har jämt fördelat uppgiften att arra sinsemellan. Flertalet av de val man bestämt sig för att skruda i annan drapering hämtas ända från 30-talet. Har googlat fram ursprung på dessa örhängen. Av låtskrivare kan nämnas tungviktare som Irving Berlin, Jerome Kern, Billie Holiday och framgångsrika duon Rodgers/ Hart. Kännare av den frestande digra sångboken kan också bocka av namn som Johnny Green, Ray Noble och Jule Styne/ Sammy Cahn. Vi får exempelvis höra Don´t Explain som ska vara den sista kompositionen från Lady Day släppt året efter andra världskriget och som öppning Very Early, klassiker av Bill Evans tillkommen långt senare än övriga melodier. Är dock osäker på vem som gjort texten.

pressfoto Elvira Glänte

Skivbolaget menar att EK tagit ett steg vidare, utmanar genom att plötsligt ta risker och att man äger sina självständiga versioner. Det sjungs givetvis oklanderligt av en röst som skiljer ut sig och kännetecknas av ett personligt, berörande tilltal. Att musikernas inramning är en lika stor behållning och en förutsättning för att det ska bli intressant bör betonas. Vid det här laget fungerar de fyra som en sammanflätad enhet. På Ember låter det anmärkningsvärt modernt med ett delvis elektrifierad sound.

Deras förtjusning i romantisk estetik får ge plats åt en ny, experimenterande sida. Resultatet är i mina öron av blandad kvalitet. Lyssnade på cd:n före sommaren och var lite tveksam. Lyssnat ett par gånger till på sistone och kommit till lite olika ståndpunkter. Inställningen skiftar. Fjärmas av inledande Bill Evans-harmonik och Didn´t Know What Time It Was. Blir för aparta arr med lite osmidig frasering. Uppdaterade versionerna ter sig abstrusa, saknar stundtals ett centrum att kunna hålla fast vid. Lusten att testa nya idéer slår ut för fullt i somliga sekvenser. Omtolkningen av All The Things You Are ger denna älskade klassiker annorlunda konturer, vilket funkar. EK tar sig verkligen friheter, anser att de varit original trogna tillräckligt. Här behöver lyssnare släppa tanken på hur dessa bärkraftiga representanter ur American Songbook brukar låta. Soniskt sett är inspelningen sensationell . Ens hörselorgan erbjuds optimal standard, särskilt med tillgång till högkvalitativa hörlurar kommer du riktigt nära musiken. I synnerhet Skafvenstedt och i andra hand rytmsektionen med elbasisist i spetsen tillför de gamla melodierna en ömsom fräsch, ömsom främmande inramning.

Gillar ibland påhittigheten. Men fet bas, tungt dynamiskt backbeat och vinande syntsound känns malplacerat i exempelvis i spröda, gripande Don´t Explain. I spännande I Cover The Waterfront släpper Glänte loss. Här ingår trumbreaks. EK är inte helt konsekventa i sitt nytänk. Utsträckta svävande balladen The Very Thought Of You visar sig vara en återgång till förväntad mall. Den ska plussas extra för höga vokala nivån från Jennervall och kornettspelet med sordin av Tobias Wiklund.

Arkiverad under: Skivrecensioner

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

31 oktober, 2026 by Thomas Johansson

Joe King på B-K Stockholm Foto: Thomas Johansson

Betyg: 4/5

Det är lätt att underskatta The Fray. Bandet som en gång fyllde radiovågor och topplistor med pianodriven poprock visar på B-K att de fortfarande har både låtarna och framför allt spelglädjen kvar. Det blir en kväll där nostalgin får ta plats, men där det aldrig känns som att bandet bara spelar av gamla meriter.

Allra mest imponerar Joe King. Att kliva fram som frontman i ett band där den tidigare sångaren Isaac Slade varit så starkt förknippad med soundet är ingen liten uppgift. Men King gör det med en energi som är svår att värja sig mot. Han är en levande motor genom konserten, med en scennärvaro som smittar av sig långt ut i publiken. Han rör sig, gestikulerar, tar i och verkar fullständigt uppslukad av musiken. Han sjunger med hela kroppen och visar att han inte bara är en gitarrist som tagit över mikrofonen, utan en frontman som verkligen äger scenen.

The Frays styrka ligger i kombinationen av stora melodier, känslomässiga texter och det där karaktäristiska pianot som blivit bandets signum. När de väl hittar rätt i materialet uppstår den där speciella känslan av att varenda låt har potential att bli ett allsångsögonblick.

Det är förstås svårt att komma ifrån de stora hitsen. Låtar som How to Save a Life och You Found Me bär fortfarande på en musikalisk tyngd som gör att de fungerar långt efter att de lämnat topplistorna. Men det är inte bara igenkänningen som håller konserten uppe. Bandet spelar med en övertygelse som visar att de fortfarande brinner för det här.

Visst finns det partier där uttrycket blir lite väl polerat och förutsägbart. Men när energin från scenen möter publikens entusiasm spelar det mindre roll.

The Fray på B-K blir en påminnelse om hur effektiv riktigt bra poprock kan vara när den framförs med hjärta, närvaro och en sångare som tycks ha outtömligt med energi.

Fyra starka plus till ett band som fortfarande har förmågan att beröra.

(i en tidigare version av recensionen råkade det bli fel namn på sångaren)

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

30 oktober, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Gosedjurstaxin

Text:  Ester Chiedza Roxberg

Bild: Maya Jönsson

Utgivningsdatum: 2026-06-12

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 9789129751611

Visst är det trevligt med en följeslagare? Någon man kan ha med sig vart man än går. En bästa vän till och med. Denna någon kan vara söt och fluffig, eller lite mer hård och udda. Kanske är denne någon som tar upp all plats i ens ryggsäck, eller kanske är det någon som får plats i en backficka. Gosedjur kan följa med oss vart vi än går. De får plats i väskan, man kan hänga dem på en nyckelring, lägga dem bredvid en på kudden när man sover. Man kan till och med ta dem till skolan.

Visst vill man alltid att ens gosedjur är tillsammans med en, som en riktig följeslagare. Men ibland, och det här händer även när man är riktigt varsam om sina gosedjur, blir det tyvärr så att ens gosedjur blir borttappade. Frågan är hur man ska hitta sitt gosedjur igen. Eller kanske finns det något sätt för gosedjuret att hitta tillbaka hem?

Ibland gör det mindre ont att tappa bort ett gosedjur. Kanske har man inte haft det särskilt länge. Kanske har man hunnit bli vuxen och inte ser ett borttappat gosedjur som en stor tragedi (OBS att man är vuxen behöver inte betyda att ett borttappat gosedjur inte är en tragedi). Men ibland gör det riktigt ont att tappa bort ett gosedjur, särskilt om man har haft det som ens följeslagare länge, kanske har gosedjuret till och med varit ens följeslagare sedan ens födsel, nallen man sov med sedan man var ett spädbarn.

Situationerna kan vara ganska olika när man tappar bort ett gosedjur. Frågan kvarstår dock – vad händer egentligen med gosedjuren som blir borttappade? Finns det något sätt att få tillbaka dem på, eller blir de borttappade för evigt? Hur vet man egentligen om ens gosedjur blivit adopterat av en ny person i nöd av en följeslagare, eller om gosedjuret ligger ensam på någon soptipp?

Det är svårt för Milo att somna utan sin försvunne gosedjurstiger. Tack och lov finns gosedjurstaxin som kör runt med alla de gosedjur som har tappat bort sina människovänner. Den står utanför Milos dörr. Tigris behöver ju hittas! Egentligen är det inte praxis att människovänner får följa med och leta i taxin, men denna gång får bli ett undantag. Det återstår bara att se om Milo kan få hjälp med att hitta Tigris eller inte.

Gosedjurstaxin var en fin omtänksam bok, särskilt för oss som blir lite ledna när vi blir av med en fluffig följeslagare. Illustrationerna föll inte helt och hållet i min smak. Jag brukar föredra en mer finstilt, detaljrik handritad stil, och här var allt lite större och enklare, med ögon som bara svarta prickar. Nattmiljön var dock riktigt atmosfärisk. Överlag hade illustrationerna en färgskala som passade själva ämnet.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Ester Chiedza Roxberg, Gosedjurstaxin, Maya Jönsson, Raben & Sjögren

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

30 oktober, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Puttes äventyr i blåbärsskogen

Författare: Elsa Beskow

Utgivningsdatum: 2026-06-12

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-8108-841-0

I vissa skogar i Sverige finns det fortfarande blåbär man kan äta. Visst är de färre än lingonen, men de finns kvar, ända in i den här senoktoberkylan. Underligt egentligen, för när jag först fick mitt recensionsex av den här boken i postlådan, då var det fortfarande mitten av sommaren och blåbären var en vitrosa färg. Nu är de lilablå. Det är inte särskilt många kvar nu, vilket innebär att det är dags att skriva den här recensionen, innan bara blåbärsriset är kvar. I och för sig är det gott med blåbärsristé.

Jag har alltid tyckt att det finns någonting magiskt med blåbär. Elsa Beskow kan bara bekräfta detta, och även understryka magin ytterligare med sina mysiga illustrationer och milda verser. Det finns någonting nostalgiskt i Elsa Beskows verk, och jag har rätt att säga det här särskilt med tanke på att jag av någon underlig anledning bara kom i kontakt med Elsa Beskows illustrerade böcker som vuxen. Det glädjer mig att Beskows verk ständigt kommer ut i nya utgåvor. Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker får maka lite på sig i bokhyllan, så att Putte får mer plats. Jag hoppas också att vi som är lite äldre ger våra barn möjligheten att få uppleva magin, att vi introducerar dem till Puttes roliga äventyr.

Kanske är det eskapismen till en enkel och hemtrevlig värld som gör Beskows böcker så nostalgiska att man kan öppna dem i vilken ålder som helst och ta sig in i den världen? Möjligtvis. Särskilt Puttes äventyr i blåbärsskogen är magiska på just det där eskapistiska sättet, en mysig liten värld man kan rymma till, vilken säsong det än är utanför fönstret.

Boken är rätt somrig av sig, men när som helst när jag går in i skogen tänker jag på Puttes små äventyr som blir mer än en vanlig skogspromenad. Jag blir lite avundsjuk på Putte som får äran att få träffa på alla de magiska varelser som lever i skogen. Jag vill gärna också få träffa småfolk med blåbärshattar och lingonkransar. Det ville jag göra som tioåring. Det vill jag göra som trettioåring. Säkert kommer jag också att vilja göra det som åttioåring. Skogsbärens folk går väl inte i ide nu i vinter? Det hoppas jag verkligen inte på, för nästa gång jag är i skogen, då ska jag se till att få träffa dem.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Elsa Beskow, modernista, Puttes äventyr i blåbärsskogen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in