9/4 2026
Nefertiti i Göteborg
När Gyllene Skivan vinnande Goran Kajfes Tropique tidigare i år besökte Nef, talade bandledaren om att han skulle återkomma om cirka en och halv månad i ett annat sammanhang. Cosmic Ear för arvet efter Don Cherry och likasinnade vidare i ett projekt Kajfes driver tillsammans med fri form – ikonen Mats Gustafsson flankerandes sin hjälte Christer Bothén. Rytmsektionen utgörs av Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Juan Romero på slagverk och berimbau. Zetterberg var medlem i Jonas Kullhammars långlivade kvartett, ingick i trio med Konrad Agnas och Per Texas Johansson och har släppt ett gäng plattor i eget namn. Juan Romero har sin egna Manuella Orkester förutom att förekomma i jazz, folkmusik och dansteaterproduktioner. Gustafsson lirar tenorsax, flöjt och färgar med elektronik medan Kajfes utöver trumpet hörs på synt och i en sekvens bjällror. Odiskutabla mittpunkten, åldermannen Bothén från Göteborg, trakterar basklarinett, jägarharpa och piano. För drygt femtio år sedan spelade han med självaste Don Cherry. För egen del känner jag till honom genom Spjärnsvallet, Bolon Bata och Bolon X. Är man det minsta intresserad av genren med underrubriker som nyskapande jazz fusionerad med elektronik behöver Goran Kajfes näppeligen någon närmare presentation.
Kvintetten kan ses som en utlöpare av kollektivet Fire Orchestra vars numerär fluktuerar kraftigt. För lite mindre än ett år sedan debuterade denna avantgardistiskt lagda supergrupp på skiva. Vad gäller kompositionerna vilka live innehåller rikliga mängder improvisatoriska inslag, skrivs dem av någon av bandmedlemmarna när de inte hämtats från Don Cherry, Codona där trumpetaren utgjorde en tredjedel samt Frank Lowe ( Billy Bang, Alice Coltrane, Sun Ra med flera utöver egen grupp).
Under och efter konserten tänkte jag på benägenheten hos lyssnare att ta risker, att utsätta sig och gå utanför sin trygghetszon. Cosmic Ear är knappast omedvetna om att deras oförutsägbara tonspråk rotat i en exklusivt vildvuxen tradition som blommade på 60-talet är att betrakta som en smal kulturyttring. Blev glatt förvånad när en ung servitris sa till mig på fråga att hon uppskattade mycket av den för henne annorlunda musiken. Ett par av de arrangörer jag besöker har döpt om sig från jazz- till musikförening. Man vill bredda såväl utbud som publikunderlag. En tongivande röst hänvisar till forskning av professor emeritus Lars Lilliestam som jag läst, intervjuat och lyssnat till föredrag av. Har för mig att den påvisar att endast 5% föredrar jazz. Och då undras hur många av dem som vill utmana sig med experimentella varianten á la Cosmic Ear?
Tidigare redaktören på jazzmagasinet Orkesterjournalen prioriterade fri jazz, har hållit föredrag om stilbildaren Don Cherry och skrivit bok om dennes gärning. I likhet med flera i supergruppen på scen hade Don Cherry – under lång period boende i Sverige gift med svensk textilkonstnär vars gemensamma barn också blev kända musiker/ låtskrivare – ett klart definierbart sound som mixade ett jazzidiom med andlig världsmusik.
Konserten genomförs enligt standardmodell, det vill säga två set varav det första på cirka en trekvart. Lokalen är välfylld av fans även om det inte är slutsålt. Gruppen har med sig egen ljudtekniker, vilket uppmärksammas. Denne utför sin uppgift till belåtenhet. När jag nu sätter igång med att redogöra för linjer och detaljer jämte bedömningar, görs det till stor del med ett utifrånperspektiv. Påpekade för en fri form entusiast i pausen halvt på skämt, halvt på allvar att somliga passager gick över min kompetensnivå, vilket jag förvisso var inställd på. Hade hur som helst stor behållning av kontrasterna och hur de förenade sig i minimalistisk dynamik. De korta presentationerna stod Mats Gustafsson för.
Det börjar trevande, skenbart planlöst kring en basgång. Efter ett tag går man samman i en eggande, slinga som minner om Don Cherry och söker sig framåt. Blåsarna turas om att brodera eller böka runt i lösligt uppgjord struktur. Fokus vandrar i vad som påminner om en svit med radikalt olika faser. Är onekligen fråga om maxad expressivitet. Bothén är först ut och avlöses av Gustafssons signifikanta bröl på tenorsax. Efter dem ger sig Kajfes till känna i distinkta, gnistrande fraser. Utflykter vilka backas upp av repetitivt beat. Och efter hand kompletterar bandledarna med soundscape på datoriserad elektronik respektive synt. Bothén byter ut basklarinetten mot donso ngoni (jägarharpa). Den tillför med sin repetitiva ton ett spännande, suggestivt lager. Kunde observera att den som jobbade hårdast böjd över sitt arbetsredskap var Kansan Zetterberg. Efter närmare halvtimmen uppstår ytterst angenämt ensemblespel när dynamiken får flöda. Gustafsson hörs på flöjt i denna andliga avtagsväg. Före paus framförs helt ny låt betitlad Drops Of Sorrow, en vindlande exceptionellt långsam sak. Konstaterar att Cosmic Ears drivs av obetvinglig kraft som stundtals blir opolerat rå, stundtals övergår i spirituell skönhet.
Under parollen musik är NU utvecklas influenser från olika delar av Afrika och Sydamerika till en kontrasterande smältdegel (tänk fri form scenen i New York). Oslipat intrikata infall bryts mot lyriska avdelningar. Åhörare med öppna öron fängslas! Andra set inleds med intro på flygeln av mannen som ingått i Don Cherrys krets. För mig som saknar kunskap förefaller det som om kontrapunkt finns med i bilden. Låter innerligt och mjukt, övergår i suggestiva virvlar. Rytmläggaren Juan Romero tar fram sin berimbau. Fäster mig vid ett sound som stretchas på långsammast tänkbara sätt, ett magnetiserande entonigt mood vibrerande av återhållsamhet. Vad som komma skall kan inte förutses, liknar att färdas i en berg och dalbana. Ibland knycklas soundet omilt till. Det motsträviga och larmiga accentueras. För att i långa sekvenser brytas av med minimalistiskt hållna melodier, i en attraktiv dynamik att svepas med i. Hypnotiska partier med ostinato varvas med individuella utflykter och omisskännliga sekvenser av spräck.
Inte sällan frossas det som framgått gärna i extrem energileverans. Ryggraden är den formidabla rytmsektionen. Zetterbergs runda toner exponeras i ett härligt feature. Gruppens talesperson berättar att man kommer framföra Do It Again) tillägnad Sofia Jernberg och komponerad av Gustafsson. Kompositören talar också om att låt från Codona tolkas. Ur basklarinett och tenorsax framställs en slags brutal urkraft. Blir en enorm kontrast när vi färdas från den urladdningen till motsatsen, taktila tillstånd av trans. Och på slutet hänförs jag av groove. Kajfes utsträckta fraser på trumpet blir en än större njutning i denna delvis brötigt utlevande omgivning. Ska påpekas att vi emellanåt förunnas melodiskt spel på flöjt och sax från den experimentellt inriktade Gustafsson.
Extranumret blir till julafton för elektroniknördar. Gustafssons röst och övrigas instrument utgår från det knaster, brus och swishande sound han framställer. Passande nog hade jag tagit med nya biografin om Bernt Rosengren som i omgångar spelade med Don Cherry. Boken blev en ingång till varma samtal med de tre blåsarna efteråt. Goran Kajfes gav mig matnyttig info om tanken bakom gruppen. Ja detta var sannerligen en intressant och spännande konsert med stundom spretigt sound. Har man viss vana underlättas lyssnandet då exklusiva tonspråket inte är ämnat för gemene man. Initierade på plats var förmögna att anstränga sig och blev därför belönade.