• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den tysta revolutionen – enastående

3 september, 2018 by Redaktionen

Den tysta revolutionen
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 augusti 2018
Regi Lars Kraume

Filmer som bygger på verkligheten är inte så ofta helt enastående. Den tyske regissören Lars Kraume som fick flera filmpris för filmen ”The People vs. Fritz Bauer” är tillbaka med ännu ett starkt verklighets-anknutet drama.

Filmen utspelar sig i Östberlin 1956, några år innan Berlinmuren anlades. Wikipedia om Berlinmuren: Berlinmuren (tyska: Die Berliner Mauer) var en barriär som under perioden 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde Väst- och Östberlin. Muren byggdes av Östtyskland för att stoppa den omfattande flykten av östtyska medborgare till väst via Västberlin, men i Östblocket användes officiellt benämningen ”antifascistiska skyddsvallen” om muren för att ge sken av att dess syfte var att hålla ”fascismen” ute. Muren var den mest påtagliga delen av järnridån och var en stark symbol för Europas delning under det kalla kriget.

Två gymnasister från Östberlin, Theo och Kurt, är på väg till Västberlin, officiellt för att besöka Kurts morfars grav, men vad de egentligen har planerat är att gå på bio och spana på tjejer. Redan på tåget ser vi hur övervakningssamhället fungerar. De två ungdomarna måste visa sina medhavda saker för att bli trodda av de östtyska soldater som vaktar gräns-övergången på tåget.

De lyckas smita in på bion och till och med får de kontakt med två söta flickor men besöket behållning blev inte den efterlängtade filmen utan en journalfilm före huvudfilmen. Journalfilmen rapporterar om upproret i Budapest och visar hur ryska militärer med våld slår ned de människor som vill ha ett friare samhälle i Ungern. Kurt och Theo blir starkt påverkade och när de är tillbaka i skolan berättar de för klasskamraterna om upproret i Ungern som i nyhetsrapportering i Östberlin skildras som att ryska soldater räddar Ungern från kontrarevolutionärer.

En av pojkarna i klassen har en äldre släkting som bor i ett hus lite utanför staden. Denna äldre släkting anses lite udda eftersom han misstänks vara homosexuell. Han har en radio där det går att få in västerländska stationer. Klassen går dit för att lyssna på nyheterna, för att få veta det som förtigs i de socialistiska nyheterna. De får bekräftat att ett frihetslängtande ungerskt folk blir nedslaget av rysk militär. Klassen bestämmer sig för att ha en tyst minut i skolan för att hedra det ungerska folket och deras kamp mot den ryska ockupationsmakten.

Läraren som utsätts för den tysta minuten blir galen och trots att skolans rektor försöker tysta ned det inträffade nås myndigheterna och en vidrig utbildningsminister kommer till skolan för att tvinga fram ett erkännande av eleverna. Vem har startat denna kontrarevolution? Vill klassen få sin examen måste de ge namnet på anstiftaren.

Vi får se så många mänskliga reaktioner från både elever och föräldrar och lärare. För en del föräldrar är barnens chans att ta examen en väg från det tunga arbetet inom industrin eller gruvan. Filmen visar på människors oändliga olika sätt att reagera och agera, väldigt få är bara onda eller bara goda, även om det är svårt att ha någon sympati för utbildningsministern och hans kumpan.

Det är oerhört skrämmande att se hur de socialistiska myndigheterna agerar och använder information om studenternas släkt och föräldrar för att tvinga fram ett namn, när ungdomarna i själva verket visar osedvanlig prov på solidaritet med varandra och egentligen borde hyllas för sin sammanhållning och sitt mod.

Vi ser också hur problematiskt det blir för den säkerhetspolis som fått uppdraget att utreda och få fast den som är själva anstiftaren till vad de kallar kontrarevolutionen. När det visar sig att den som kom med förslaget till de tysta minuterna är släkt med en av kommunens viktiga politiker är det inte lika roligt att sätta fast den skyldige. Finns det någon chans att sätta fast någon med inte lika fina föräldrar?

Den tysta revolutionen är en välgjord berättelse om några ungdomar som utsattes för grym påtryckning av en korrumperad makt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Blackkklansman – sätter sig i magen

3 september, 2018 by Rosemari Södergren

The Blackkklansman
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Spike Lee

En film som sätter sig i magen ger en obehaglig känsla som inte går att skaka av sig. Även om den är rolig av och till är det mörk humor som berättar om skuggsidan av samhället, om det vi inte vill se och i synnerhet om rasismen i USA – men den varnar för vad som växer fram runt om i världen och i Europa och i Sverige också.

Den högst specielle amerikanska regissören Spike Lee är tillbaka med en redan omtalad och prisad film, The Blackkklansman. Filmen bygger på verkliga händelser, sann och rent otroliga. På filmfestivalen i Cannes fick filmen Juryns stora pris (som ofta kallas andra pris då första pris, Guldpalmen, gick till den japanska filmregisören Hirokazu Kore-Edas film Shoplifters).

Handlingen i The BlacKkKlansman utspelar sig i 1970-talets USA son var en kaosartad tid då många grupper kämpade för medborgliga rättigheter. Den första svarta polisen i Colorado Springs, Ron Stallworth, lyckas tillsammans med några kollegor infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen. John David Washington är perfekt i rollen som Ron Stallworth.

Flera scener lockar till skratt, det är av och till roligt men samtidigt makabert och skrämmande att höra vit makt-människor, att höra hur de pratar. Är det ironiskt och överdrivet skildrat eller är detta sanningen? Det är otäckt. Detta hat mot människor med annan hudfärg eller mot människor med annan religiös bakgrund som judar.

Ron Stallworth lyckas till och med via telefon få en långvarig relation med David Duke, den vit makt-besatta, rasistiska och antisemitiska rörelsens förgrundsgestalt. När det blir dags för Ron Stallworth att träffa Ku Klux Klan får den judiske polismannen Flip Zimmermann (underbart spelad av Adam Driver) träda in och låtsas vara Stallworth.

Ku Klux Klan-gruppen står i ett vägskäl och försöker bli mer rumsren. De försöker tvätta bort bilden av att de skulle vara en våldsam grupp och samtidigt finns det medlemmar som inte riktigt är med på den förändringen utan smider terrorplaner. Att se deras möten är som att få tjuvkika på en mystisk sekt, obehagligt och sorgligt. Dessa vit makt-människor är övertygade om att ett raskrig väntar.

Ron Stallworth första uppdrag undercover var dock på ett möte med svarta collegestudenter som hade bjudit in en vältalande före detta Black Panther-medlem. Också där talas om raskrig och om att beväpna sig.

Det är visserligen skillnad på att en förtryckt grupp som färgade talar om att kräva sina rättigheter och när den förtryckande gruppen, de vita, upplever sig vara förfördelade för att andra vill ha mänskliga rättigheter. Men båda grupperna talar om att gripa till våld. Där saknar jag skärpa från Spike Lee.

En av filmens styrkor är att den tydligt visar att inte alla är rasister. Många av poliserna i Colorado Springs är engagerade i infiltrationen av Ku Klux Klan och stöder Ron Stallworth.

Det som gör att filmen inte får allra högsta betyget av mig är slutet där Spike Lee tydligt visar att han inte tror på att publiken kan tänka själv utan han flätar samman historien från 1970-talet med nutiden och autentiska bilder från Charlottesville i Virginia, då det blev våldsamma kravaller i samband med ett högerextremt möte i augusti förra året. En bil plöjde rakt in i en samling antifascistiska motdemonstrationer, vilket resulterade i många skadade och ett dödsfall.

På presskonferens i Cannes sade Spike Lee:
– Charlotteville hände efter att vi hade filmat färdigt. Men jag kunde inte slita mig från CNN och såg vad som hände. Det behövde inkluderas i filmen.

Han har också med den amerikanske president Donald Trump och dennes uttalanden i samband med kravallerna i Charlottesville.

Jag tycker inte dessa delar hade behövts. Filmen talar så tydligt för sig själv om den farliga högerextremism som växer fram runt om i världen.

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, Robert John Burke, Japser Pääkönen m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, USA

Popaganda: Veronica Maggio

2 september, 2018 by Redaktionen

Veronica Maggio på Popaganda
1 september 2018
Betyg 3

Som stängningsakt har Popaganda bjudit in Sveriges egen popdrottning; Veronica Maggio. Som en av Sveriges största artister har Veronica sedan länge varit hemmafesternas och ungdomens språkrör tillsammans med artister som rör sig i samma tematiska fiskevatten – som exempelvis Håkan Hellström och Oskar Linnros. Med svårslagen framgång har hon sjungit fram utekvällarnas och dansgolvens kval på svenska sedan år 2006, då hon släppte sin första platta, Vatten och bröd.

Det är ett väl avvägt val av arrangörerna, inte minst eftersom Veronica själv rört sig mycket i områdena kring Skanstull, där Popaganda ju äger rum. Hon sjunger även om det i flera låtar: ”Ett födelsedagshotell, en vanlig Skanstullskväll” (Satan i gatan), eller i Trädgården en fredag – som handlar om att vänta i kön till klubben Trädgården – vilken bara ligger ett (förvisso ganska långt) stenkast från den scen hon nu sjunger på.

Klockan börjar närma sig tio och det sedan två timmar tillbaka påtryckande mörkret vittnar om att hösten verkligen är i antågande. Framför den stora scenen är det fullt med folk och den lilla kullen som ligger framför den har den otympliga effekten att man knappt ser någonting om man är långt bak (och då är jag ändå 1,86 m). Men publiken är taggad, Veronica är taggad och det är med material från de tre senaste albumen som hon sjunger in sensommarens Stockholmsnatt.

Det är en popveteran som står på scenen och med inövade tonlägen charmar hon sin publik i de korta talen mellan låtarna. Hon sjunger fram sina krönikor över krossade hjärtan, sena kvällar och rökta cigaretter. Hon är ödmjuk, kärleksfull och säger till publiken att hon älskar den. Att hon är ledsen för att hon snart inte ska uppträda på länge, men att hon behöver skriva nytt material. Hon frammanar jubel och dans. Folk sjunger med.

Men det är någonting som fattas.

Stämningen känns på något sätt mättad och ungdomens sorger och svårigheter känns utvattnade ikväll. Kanske är det för att de inte längre erkänner Veronica som sin talesperson, kanske tycker de att det är dags för henne att lämna taktpinnen vidare till någon annan. Kanske är det dags för henne att ta sig vidare till andra tematiska fiskevatten. Efter att ha sett Veronica live två gånger tidigare – i Svandammshallarna i Uppsala 2013 och på Bråvalla 2014 – kan jag enkelt säga att denna konsert inte alls innehar samma elektricitet som då. Och för att vara helt ärlig känns det som att det är dags för henne att utveckla sina teman lite.

Nattklubbskvällarna, de första kyssarna, de krossade hjärtana, de ensamma cigarettpromenaderna och den osynliga elektriciteten mellan två nykära har blivit besjungna av Veronica i tolv år och kanske är det dags för henne att hämta inspiration ur andra delar av livet inför nästa låtsläpp. All respekt till Veronica – hon är en otrolig musikalisk begåvning och har otaliga hits i bagaget – men när man börjar närma sig fyrtio och dessutom har barn blir det svårt att fortsätta sjunga saker som: ”Natten blir dag men alla står kvar, dom har legget i handen, blicken ner i marken, ingen blir vald. Vi borde dra men alla står kvar, dom har glitter på kinden, blicken ner i marken, alla på rad” (Trådgården en fredag) eller ”Det jag ville ha igår är borta idag, solen väcker oss och nu så ser jag dig klart … Är vi gjorda för varandra, är det drama som i Dallas, är vi lyckliga tillsammans, är det bara vi två eller finns det andra?” (Dallas). I och för sig är båda dessa låtar från albumet Handen i fickan fast jag bryr mig, som kom ut år 2013 (och som jag verkligen tycker om), men på något vis känns det som om de lyriska temana har varit rätt kontinuerliga, även om de musikaliska temana har skiljts sig åt mycket.

Denna recension har inte alls för avsikt att vara någon sågning, det är snarare så att jag för vår allas del hoppas på en fin musikalisk mognad och att Sveriges popdrottning inte gör en Lana Del Rey; fastnar i det som gjorde henne känd från första början och sedan blir näst intill en karikatyr över vissa delar av livet. Istället hoppas jag att Veronica fortsätter att utvecklas både lyriskt och musikaliskt och i framtiden utsöndrar bra mycket mer elektricitet i luften än i denna sensomriga Skanstullskväll.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Popaganda

Popaganda: Parcels

1 september, 2018 by Redaktionen

Parcels på Popaganda
2 september 2018
Betyg: 5

Popaganda är en svensk festival som jag inte alls har haft särskilt bra koll på; om det beror på att pop inte är min favoritgenre eller att det är en dagsfestival på Söder vet jag faktiskt inte. Kanske är det att sommaren i princip är över när den går av stapeln, man har vanligtvis redan börjat med höstens bestyr och kan inte längre sväva fritt uppe i det blå där sommarens festivaler som Way Out West och (tidigare) Bråvalla har befunnit sig. Hur som helst är detta första gången jag går och när jag kollar lineupen är det speciellt ett namn som fångar mig: Parcels.

Sedan ungefär två år tillbaka har Parcels varit ett av de band jag haft ögonen mest på. Det var under min tid i USA som jag shaazamade ett av deras första låtsläpp (Older) när jag jobbade på H&M och sedan dess har jag varit fast. Deras moderna blandning av pop och retroglajmade funkljud utgör en sällsam musikalisk kombination och tillsammans med det smarta pr-tricket att skriva ihop sina låttitlar i ett ord (Gamesofluck, Tieduprightnow, Myenemy) har de redan blivit kända, om än fortfarande i relativt slutna kretsar. Signade av det franska skivbolaget Kitsuné har de producerat en av sina låtar, Overnight, tillsammans med Daft Punk.

Så det är med stor förväntan jag står framför den lilla scenen när det australiska bandet – som numera är baserat i Berlin – kliver upp. Det är en tapper och brokig skara som står och väntar med mig och där många av killarna med långt utsläppt hår och Manchesterjackor ser ut att lika gärna kunna vara en del av bandet. När rökmaskinerna sedan jobbar för fullt och bandet kliver upp är det till spridda jubelrop och killarna på scenen ser lika glada ut.

Som första låt spelar de Hideout och sätter från början ribban genom att allihop se ut som om de är bästa vänner och verkligen älskar vad de gör. Ledsångaren och gitarristen Jules Crommelin ser ut som längre och pånyttfödd Paul McCartney och med sin sextiotalsfrilla och retromustasch sjunger han fram låtarna med samma min som den tecknade Ferdinand när han luktar på sina blommor under korkeken. Det är med stora mängder positiv energi som bandmedlemmarna tycks vara injicerade och konserten når sin topp när min favoritlåt – Gamesofluck – spelas.

På varje låt spelas långa solon där trummisen och syntpianisten får visa sina talanger, det samma gäller för basisten, Noah Hill. Gamesofluck börjar med en lång instrumentell inledning och det är inte förrän någon minut in som man hör vilken låt det är. Det andra solot kommer i den sista fjärdedelen och det är musikalisk fulländning kryddad med stort känslomässigt engagemang som vi bjuds på. Dessutom får publiken höra två nya sånger från bandets ännu inte släppta, förstaalbum. Den ena av dessa dras åt det mer traditionellt rockiga hållet med ett långt gitarrsolo och båda lovar ytterligare söta, musikaliska sugtabletter i framtiden.

Det är till en begynnande solnedgång och stilla flytande varmluftsballonger i himlen som bandet sjunger sin sista sång och jag är övertygad om att det just har förvärvat sig nya fans och kommer att fortsätta sin musikaliska resa uppåt i framtiden.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Musik, Musikfestival, Popaganda, Popmusik

Europapremiären av U2 – känns som en stor upprepning

1 september, 2018 by Thomas Johansson

U2

Mercedes-Benz Arena Berlin

Betyg: 2 (om du såg showen 2015) 3 (om du inte sett den förut)

Kommer inte U2 till Sverige får vi komma till U2. Ifjol valde vi att se dom i Dublin och år blev det Europa-premiären i Berlin.

Det är snyggt, det är en ganska vuxen publik, men det är i princip samma show som 2015. Då hette den Innocence + Experience och nu har orden bytt ordning, Experience + Innocence. Scenen är densamma, med en lång skärm som sticker ut mellan huvudscenen och den lilla e-scenen.

Den som påstår att rock och politik inte hör ihop, har aldrig varit på en U2-konsert. Här är det mycket politik, även om jag personligen tappade mycket av Bono trovärdighet när han ertappades att finnas med i Panama-läckan, har det inte stoppat den politiska predikanten Bono. Här döper han om det tyska partiet AFD till alternativ för demokrati. Showen börjar med att det visas bilder från olika sönderbombade platser under och efter andra världskriget, och det känns jättekonstigt att publiken applåderar bilderna av ett sönderbombat Berlin.

Biljett-priserna för en U2-konsert ligger nu på smärtgränsen vad många är beredda att betala. Mannen bredvid oss hade försökt att sälja två biljetter han hade till show nummer två, men folk tackade nej, för att de var för dyra, trots att han sålde de till samma pris han köpt dom för, 235 euro styck. Det priset är ingen pris från en svarta-börs-handel utan det pris som står på biljetten. Det är dyrt att se U2 numera.

Vid den förra svängen så var det fyra shower i Globen, och storleken på den nya versionen är i princip identisk med den 2015, så varför då välja bort Globen? Anledningen är nog att det var en inställd show sist, på grund av att en man blev insläppt med ett vapen. Det slutade med en inställd show och en extradag i Stockholm. Inget som uppskattades då, och nu blev det ingen show i Stockholm, vare sig 2017 års turné eller årets. Miss gissning är att det hänger ihop med vad som hände i Stockholm 2015.

Ändå har den som såg showen 2015, inte så många nyheter här. Visst, det spelas sju låtar från fjolårets skiva ”Songs of Experince”, nya låtar för publiken, men sanningen är väl att många av dessa sånger inte kommer att klara av att ta sig in i U2-måste-låtar-att-spela-live. De ersätter låtarna från ”Joshua Tree” och jag saknar ”Where the streets have no name” och ”I still haven’t found what i am looking for och ”With or without you” för att nämna tre låtar från den skivan. Visst, kanske modigt av bandet, och dom var nog lite less på dom efter 2017-års shower där dom spelade hela Joshua-tree skivan live. Ändå är det något jag saknar här, och dom tillhör de mest spelade låtarna av hela urvalet av U2-låtar.

Det är många video-sekvenser som är återanvända från 2015. Det året startade showen med en stor glödlampa. Jag han tänka tanken att den inte var kvar i år, men jag hade fel. Den dök nu upp sist i showen. Innan dess blev vi bjudna på en

2 timmar och 17 minuter lång show. Den startar med att bandet står i den långa skärmen, tydligen med dubbelt så hög upplösning som skärmen 2015, men det känns ändå som en upprepning. Vi är över 17 000 personer på plats.

Jag får känslan att det blivit lugnare runt U2, ingen svensk media på plats som jag ser. Stora delar av de amerikanska showerna blir inte så omskrivna. Det finns inte längre några överraskningar, det är snyggt, men var finns energin och det nya vilda. Det finns tre passager i showen där energin i arenan ökar, publiken för vad den kan, få sitter på sin sittplats men ändå saknas något. Publiken har inte kommit till ett väckelsemöte för EU, men det är ungefär vad det ser ut som, när bandet vecklar ut en gigantisk EU-flagga och räknar upp vilka länder som finns i Europa.

Bandet väljer att avsluta konserten med låtar från den nya skivan, men är kanske inte den starkaste avslutningen. Känslan jag har när jag går ut på kvällen, att det var väl kul, men känner inget känsla att jag vill se någon till show under denna sväng, det räcker så här.

 

Låtlista

The Blackout
Lights of Home
I Will Follow
Red Flag Day
Beautiful Day
The Ocean
Iris (Hold Me Close)
Cedarwood Road
Sunday Bloody Sunday
Until the End of the World
Elevation
Vertigo
Even Better Than the Real Thing
Acrobat
You’re the Best Thing About Me
Summer of Love
Pride (In the Name of Love)
Get Out of Your Own Way
New Year’s Day
City of Blinding Lights

Extranummer
One
Love Is Bigger Than Anything in Its Way
13 (There Is a Light)

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Sida 648
  • Sida 649
  • Sida 650
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in