Parcels på Popaganda
2 september 2018
Betyg: 5
Popaganda är en svensk festival som jag inte alls har haft särskilt bra koll på; om det beror på att pop inte är min favoritgenre eller att det är en dagsfestival på Söder vet jag faktiskt inte. Kanske är det att sommaren i princip är över när den går av stapeln, man har vanligtvis redan börjat med höstens bestyr och kan inte längre sväva fritt uppe i det blå där sommarens festivaler som Way Out West och (tidigare) Bråvalla har befunnit sig. Hur som helst är detta första gången jag går och när jag kollar lineupen är det speciellt ett namn som fångar mig: Parcels.
Sedan ungefär två år tillbaka har Parcels varit ett av de band jag haft ögonen mest på. Det var under min tid i USA som jag shaazamade ett av deras första låtsläpp (Older) när jag jobbade på H&M och sedan dess har jag varit fast. Deras moderna blandning av pop och retroglajmade funkljud utgör en sällsam musikalisk kombination och tillsammans med det smarta pr-tricket att skriva ihop sina låttitlar i ett ord (Gamesofluck, Tieduprightnow, Myenemy) har de redan blivit kända, om än fortfarande i relativt slutna kretsar. Signade av det franska skivbolaget Kitsuné har de producerat en av sina låtar, Overnight, tillsammans med Daft Punk.
Så det är med stor förväntan jag står framför den lilla scenen när det australiska bandet – som numera är baserat i Berlin – kliver upp. Det är en tapper och brokig skara som står och väntar med mig och där många av killarna med långt utsläppt hår och Manchesterjackor ser ut att lika gärna kunna vara en del av bandet. När rökmaskinerna sedan jobbar för fullt och bandet kliver upp är det till spridda jubelrop och killarna på scenen ser lika glada ut.
Som första låt spelar de Hideout och sätter från början ribban genom att allihop se ut som om de är bästa vänner och verkligen älskar vad de gör. Ledsångaren och gitarristen Jules Crommelin ser ut som längre och pånyttfödd Paul McCartney och med sin sextiotalsfrilla och retromustasch sjunger han fram låtarna med samma min som den tecknade Ferdinand när han luktar på sina blommor under korkeken. Det är med stora mängder positiv energi som bandmedlemmarna tycks vara injicerade och konserten når sin topp när min favoritlåt – Gamesofluck – spelas.
På varje låt spelas långa solon där trummisen och syntpianisten får visa sina talanger, det samma gäller för basisten, Noah Hill. Gamesofluck börjar med en lång instrumentell inledning och det är inte förrän någon minut in som man hör vilken låt det är. Det andra solot kommer i den sista fjärdedelen och det är musikalisk fulländning kryddad med stort känslomässigt engagemang som vi bjuds på. Dessutom får publiken höra två nya sånger från bandets ännu inte släppta, förstaalbum. Den ena av dessa dras åt det mer traditionellt rockiga hållet med ett långt gitarrsolo och båda lovar ytterligare söta, musikaliska sugtabletter i framtiden.
Det är till en begynnande solnedgång och stilla flytande varmluftsballonger i himlen som bandet sjunger sin sista sång och jag är övertygad om att det just har förvärvat sig nya fans och kommer att fortsätta sin musikaliska resa uppåt i framtiden.