• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Feminismen är ingen vacker solnedgång. Recension av feministfällan.

13 november, 2018 by Redaktionen

Feministfällan
Författare: Nina Åkestam
Utgiven: 2018-11-01
ISBN: 9789188671677

Det är något mellan mig och den feministiska debatten som skaver. Jag har försökt sätta fingret på vad, men tröttnat. En som tack och lov inte tröttnat är författaren Nina Åkestam, vars bok Feministfällan nyligen kom ut på Mondail förlag. Boken gör upp med en rad ”fällor” som gör feminismen till en mycket tråkigare ideologi än vad den behöver vara.

En fälla är Självklarhetsfällan. Allt är feminism och feminism säljer. Företag som HM kan släppa t-shirts med feministiska slogans utan att ställas till svars för hur kvinnorna har det som tillverkar plaggen. Denna fälla ger vid handen att feminismen kan bäras som en accessoar av vem som helst, då vi redan nått målet. Sanningen är emellertid, enligt Åkestam, att feminismen verkligen behöver stärka och flytta fram sina positioner.

I Självklarhetsfällan ryms också idén om att man kan vara för lite eller mycket feminism. Vad som läggs i begreppet jämställdhet skiljer sig helt klart från person till person. Men feminismen är inget smörgåsbord att mumsa från när det passar. Att påstå saker som att jämställdheten gått för långt och ändå kalla sig feminist är en omöjlig ekvation. Är samhället jämställt? Om svaret är nej måste vi fortsätta. Att Nina Åkestam efterlyser en feminism som ger resultat är uppfriskande. Jag får lust att starta en studiecirkel, skriva en motion och ställa mig på barrikaderna.

En annan fälla är Populistfällan, som lurar med löften om att känslor och instinkter väger tyngre än fakta och kunskap. Människor söker snabba svartvita svar på stora komplexa frågor. Också vad gäller jämställdhet. Det leder inte sällan till förslag som kan ”kännas rätt i magen” men som vid närmare eftertanke inte är speciellt effektiva. Förslaget om porrfilter i förskolan är ett sådant, som Åkestam tar upp. Det känns förstås bra att barn inte porrsurfar. Men hur många fyraåringar lämnas ensamma framför datorn för att kolla på porr? Kanske vore det i stället bättre att lägga energi på något som inte låter så pang på, men som får större resultat när det kommer till att våra barn ska växa upp fria från osunda könsnormer.

Populistfällan har en nära granne i Känslofällan. Vad arg hen är! Får feminister ofta höra. Åkestam vrider och vänder på känsloaspekterna. Å ena sidan är det rätt att vara arg. Hur skulle vi kunna vara annat? Samtidigt har ilskan ofta riktats fel och alltför hårt. Inte minst mot andra feminister. Åkestam nämner bland annat den kritikerstorm som debattören Kajsa Ekis Ekman fick motta när hon anklagades för att vara emot transpersoner och därefter portades som talare vid en kvinnokonferens. Författaren jämför dagens hätska klimat med tidigt 00-tal, då hon själv, omedveten om dess innebörd, använde ordet ”transa”. Istället för arga mail fick hon konkreta tips på hur om i framtiden skulle kunna uttrycka sig annorlunda. Mer kärlek och omtanke är vad som behövs, lyder kontentan. Och jag delar hennes längtan.

Åkestams kanske största bidrag är att hon inte duckar för de svåra frågorna. Ta den om kulturell appropriering, något som diskuterats mycket under senare tid. I boken tas upp hur en bloggare blivit hårt ifrågasatt när hon gått till en salong för personer med afrohår och fått håret flätat, trots att hon enligt kritikerna inte ”hörde hemma” i denna miljö. Det var en frisyr hon kunde plocka poäng på eller göra sig lustig över, kunde man läsa i olika kommentarsfält på Internet. Var gränsen går för kulturell appropriering vet jag vet inte, men som Åkestam skriver är denna och andra områden inom postkolonial teori inte anpassade för förklaringar på individnivå. Dessa analyser lämpar sig bäst som redskap för att förstå maktbalanser och system. Inte för att mobba enskilda bloggare.

Det kan heller inte vara fel att prata om att olika uttryck för patriarkalt förtryck och ojämställdhet behöver bekämpas på olika sätt. Hedersrelaterat våld, menar Åkestam, är till exempel inte detsamma som andra typer av kvinnoförtryck och kan därför inte hanteras och diskuteras som om så var fallet. Ganska självklart, kan tyckas, men trots det har frågan blivit ett slagträ som svingats fram och tillbaka mellan olika läger.

Jag plöjer boken i jakt på en väg ut från vad jag upplevt vara feminismens tråkiga korrekthet, svårnavigerade terräng och brist på lösningar. Gång på gång pekar Åkestam på det nödvändiga i att fokusera på våra handlingar. Endast då kan feminismen göras mer tillgänglig och engagerande. Bara vagt nämns olika åtgärder som behövs, och vad annat vore möjligt på 125 sidor. Utan att nämna vidare många konkreta förslag lyckas Åkestam formulera sig sakligt och inspirerande. Det är dags att kavla upp ärmarna och sluta sura, tänker jag uppfodrande för mig själv.

För feminismen är inte en vag fantasi eller drömvärld. Många av de åtgärder som krävs ligger inom konkreta områden som arbetsmarknadspolitik, familjepolitik, lag och ordning. Sådant som jag bryr mig om!

Det finns också mer eller mindre effektiva metoder, något som Åkestam lyfter. Genom att få feminismen att handla om idéer snarare än om enskilda personer blir rörelsen starkare. #Metoo är ett exempel på hur en kör av röster stämde upp mot sexismen inom en rad olika branscher. Det var inte hur de enskilda stämmorna lät var och en för sig som stod i fokus, utan kraften i rörelsen. Hur vi kommer minnas #Metoo kommer, tror jag, i hög grad att avgöras av om vi låter idéerna eller personerna få stå i fokus för det fortsatta arbetet. Att binda upp viktiga frågor vid enskilda individer gör feminismen känslig och svår att engagera sig i, medan ett mindre sexistiskt samhälle är en politisk målsättning vi alla bör jobba mot. Tillsammans, om än på olika sätt.

Feministfällan är julklappen du ska köpa till kompisen, partnern, chefen, föräldern men kanske framför allt till tonåringen som just nu ligger i de feministiska startgroparna och är redo att ta över världen.

Malin Hanson

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Svävande stämningsfullt sinnligt sound – What´s Really Real av We Float

13 november, 2018 by Mats Hallberg

Miriam Semb Namork

Artist: We Float

Titel: What´s Really Real

Betyg: 4

Producent: We Float och Tobias Ekqvist

Inspelad och mixad av: Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio

Mastrad: Thomas Eberger

Havtorn Records

51:09

Release 9/11 2018

Kände diffust till gruppen till namnet, missade deras spelning på festival i Göteborg. Efter att de högst sensationellt vunnit utmärkelsen Årets grupp på Jazzradions gala Jazzkatten, kom erbjudande om att recensera. Har nu lyssnat minst ett halvdussin gånger i omgångar. Skivan är inte lätt att greppa, vilket nog är en avsiktlig estetik. Det kanske mest anmärkningsvärda är att de har mer gemensamt med  indie-band som Spiritualized och Cocteau Twins än samtida jazzgrupper, fast de ibland kan påminna en smula om David´s Angels. Kvartetten från Malmö domineras av kvinnor, varav Fanny Gunnarsson – rhodes, piano, orgel och dragspel – kunde höras i somras på Ystad jazzfestival i ett helkvinnligt intressant projekt. Utan att förringa någon kan påstås att Anne Marte Eggen på bas och synthar, drar det tyngsta lasset genom att vara konstnärlig ledare.  Hon har gjort musik, text och arrangemang på det andra albumet från We Float. Övriga medlemmar heter Filip Bensefelt på trumset och percussion och vokalisten som också spelar på klockspel och microkorg heter Linda Bergström. De har därtill anlitat fem gästmusiker.

Sättningen är ovanlig, genererar en osedvanlig mix av bärkraftiga klanger och rytmer. Och genomgående försätts lyssnaren i ett svävande, glidande tillstånd.  Olika gäster kompletterar med påstridig elgitarr,  sköra stråkinstrument, pregnant flygelhorn, trombon och altsax. Plattan består av elva låtar inramade i en överlag sammanhängande helhet, som växlar mellan att vara  optimistisk och en melankolisk betraktelse. Tankegången exemplifieras väl av kontrasten mellan första och sista spår. Fanny Gunnarssons pianospel är majestätiskt i Follow You.  För att vara fullständig ska noteras att några avsteg görs från den luftiga huvudfåran. Då fräser det om musiken med skarpa konturer och dissonanser. I Out There uppstår ett närmast chockartat stök i slutet, oklart varför.

Första intrycket ger mig positiva vibrationer. En repetitiv slinga byggs på, växer genom expansion, åstadkommer ett minimalistiskt groove. Den banar väg för två poporienterade, drömska låtar  betitlade Run och We, varav den sist nämnda släppts som singel. Skiftande tempon och höga toner doppas i pulserande electronica. Sången är strålande klar, glider oproblematiskt in i ljudbilden, för att ibland dra med sig instrumenten in i ny omgivning. REM som även den plockats ut som singel, är en lågmäld pärla. Den kännetecknas av vackra vokala inslag, markerade basgångar och efter hand tassande beats. Att det ändå inte blir full pott, beror på att vissa kompositioner är för anonyma, lämnar inte tillräckligt bestående intryck.

Foto från gruppens hemsida

Linda Bergströms sång fängslar genom att segla iväg högt i registret, med eller utan ord. Rösten bidrar starkt till den viktlöshet,  frihetslängtan och det allvar som karaktäriserar We Float. Vore spännande att höra dem live. Text & musik sägs handla om konsten att vara människa, relationer, sanningsbegrepp och olika perspektiv. Ser det inte som något väsentligt att jag inte tolkat in detta specifikt i mitt lyssnade. Var och en äger ju rätten att ta till sig ett verk på sitt sätt.

Måste verkligen betona hur få stänk av jazz som fått plats i den melodiska strukturen, ingen värdering utan ett konstaterande. Själva drar de föga förvånande paralleller till andra stilar. Jag identifierar en flerfilig väg av minimalism, skira arty poplåtar och progressiva tendenser. En komposition präglas av stämningsfullt spel av Ellen Pettersson på flygelhorn, med takter som upprepas i ett par minuter, känns det som. En annan låt färgläggs med läckra ackord från distinkt klingande gitarr  av Samuel Hällkvist. På ett ställe låter det som att en smärre blåsorkester understödjer. Arrangemangen är otroligt genomarbetade, med i princip skiftande instrument för varje låt. Ansamlingen av klaviaturinstrument, inklusive klockspel, gifter sig med varann och det snygga kompet. Gillar hur de lite varstans lagt in friktion och utmanande sekvenser, på en skiva där vänliga, hoppfulla harmonier dominerar.  Eggen har informerat om att den kreativa processen pågått i åratal och inneburit ansträngningar. Vilken lycka då att slitet lönat sig och att produktionen är helgjuten. Ljudet är förstås oklanderligt.

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

13 november, 2018 by Redaktionen

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 november 2018

Uppföljaren till ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är en berättelse om händelser decennier före Harry Potters äventyr är en lång film och har sin målgrupp i det som är insatta i serien och första filmen. Den hade nog fungerat bättre om den var uppdelad i två delar. Den kan bli lätt förvirrande för den oinsatte.

I ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” var det sex karaktärer att hålla koll på nu är det tolv att hålla reda på och alla är mer utspridda, vilket gör det ännu mer förvirrande. Denna uppföljare passar nog inte dem som inte känner till grund serien och man måste ha sätt fösta delen för att förstå vad som händer.

Grafiken är fantastisk, och ”odjuren” är så pass bra animerade att de skulle kunna vara verkliga. Filmen har en mörkare ton än den förra och det är mindre fokus på de fantastiska vidundren. Jag hade gärna sett mer av dem. Däremot får vi titta in Newt Scamenders hem som påminner mycket om hans fantastiska väska.

i denna film får vi lära känna Newts bror Theseus, som är en krigshjälte från första världskriget och nämdes i förra filmen. Vi får även träffa Leta Lestrange som var god vän med Newt under skoltiden men nu är förlovad med Theseus. Jude Law är en väldigt karismatisk Dumbledore och han fyller rollen bra, även om han inte är med så mycket i filmen lämnar han avtryck och men förstår fort att han vet mer än vad han säger, men det är klassiskt för Dumbledore.
Jacob är en favorit från förra filmen, en god hjärtad mugglare som vill skydda sina vänner, och försöka hålla i hop gruppen.

En av de stora överraskningarna är att Credence har överlevt och tagit sig till Paris där han har lärt känna Nagini en ung kvinna med en blodförbannelse, hon försöker hjälpa Credence hitta sin familj

Nicolas Flamel är ett karaktär som dyker upp. För den som känner till Harry Potter-världen ringer nog en igenkännande klocka. Nicolas Flamel är skaparen av de vises sten som Voldemort försöker stjäla i den första Harry Potter boken, där får vi dock inte veta så mycket om honom. I denna film får man möta honom, han är dock svag fysikt sätt, han är trots allt 600 år när filmen utspelar sig.

Grindelwald har lyckats rymma ur arrestet i New York och är nu i Paris och försöker värva nya medlemmar till sin revolt för att ta över världen och styra över mugglarna (vanliga människor utan magiska krafter). Men han är ute efter något speciellt och använder sin charm och manupliation för att få trollkarlar att följa honom.

Som sagt, filmen är ett måste förstås för alla som noga följer allt som har med Harry Potter-världen att göra, men den hade nog mått bra av att delas upp i två långfilmer – och den kan vara lite krånglig att hänga med i för den som inte kan sin Harry Potter-värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Harry Potter, Prequell, Recension, Scen

Filmrecension: Gris – intressant iransk film med flera nivåer men inte lika bra som hans förra film

13 november, 2018 by Redaktionen

Gris
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfesival
Regi av Mani Haghighi

Iranska nya filmer har ett eget språk, ett eget sätt att berätta på med många nivåer och mycket som sägs mellan rader. Där finns många metaforer som inte är lätt att upptäcka. Ingenting sägs rakt ut och ni måste räkna ut vad som ligger bakom bilder och ord.

Dessutom måste kulturarbetare undkomma censuren. Det måste använda särskilda konstnärliga uttryck efter den islamiska revolutionen för att kunna berätta om och visa problem.

Haghighis nya film är inte exceptionell trots att Gris är mer känd än den tidigare filmen ”Draken kommer”, som jag tyckte hade högre kvalitet.

Gris börjar frenetiskt med några studenter som talar om värdelösa rykten om filmstjärnorna i Instagram när de plötsligt hittar en halshuggen filmregissörs huvud i en bäck med ordet ”gris” snittat på huvudet. Det här är det tredje offret och en seriemördare är fri som är fokuserad på kända filmregissörer.

Hassan (Hassan Majooni) en känd regissör som är politiskt förbjuden att göra film. Han oroar sig för att bli dödad och samtidigt besviken över att seriemördaren inte tycks ha upptäckt honom. Han har ett öppet förhållande med sin fru och en älskarinna Shiva (Leila Hatami) som är en känd skådespelerska. Shiva får en annan roll i en annan film vilket gör Hassan arg och svartsjuk. Regissören som ska göra filmen med Shiva blir ännu ett offer och Hassan som är oskyldig grips av polis. Några okända unga tjejer blir kända snabbt när de sprider falska filmer och falska nyheter om en mördare på Instagram.

Filmen är en thriller och en mörk komedi som jämför hårt arbetande konstnärer och artisters situation i förhållande till att galna människor kan uppnå miljontals följare utan att göra någonting som är värdefullt. Filmens brist är att seriemördarens skäl att döda regissörer inte säger samma sak som filmens tema.

Haghighi har kanske inte velat få regeringens ögon på sig. Kanske vill han undvika att bli förbjuden som Hassan i filmen. Haghighi kommer från en mycket känd övre medelklassfamilj som var i strålkastaren länge och det syns i hans filmer. Han är en intelligent regissör som påverkats av Fellini och Kubrick.

Kameraarbetet av Mahmood Kalari är perfekt och sångerna och danserna görs väldigt bra men de utgör mest några roliga tidsfördriv för att ge en paus åt publiken.


Betyg: 3/5

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Iran, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: När fjärilarna kommer

12 november, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: Tolga Karaçelik.

När fjärilarna kommer
Betyg 3
Svensk biopremiär: 30 nov
Regissör: Tolga Karaçelik
Skådespelare / Medverkande:
Tolga Tekin, Bartu Küçükçaglayan, Tugçe Altug
Visas på Stockholm filmfestival

Det är exploderande höns, korkade pojkvänner och excentriska imamer som hellre än predika från Koranen talar om mörk materia och universums oändlighet.

Tolga Karacerils När fjärilarna kommer är en härligt skruvad komedi om döden livet och trasiga relationer. Efter 30 års uppehåll återförenas tre syskon. Deras frånvarande pappa hör från ingenstans av sig. Han vill träffa dem alla tre. På resan mot faderns hemby får syskonen lära känna varandra och jobbiga minnen från förr kommer upp till ytan.

När fjärilarna kommer är en roadmovie med tre udda figurer i framsätet. Det är den kaxiga systern Suzi som vägrar lyssna till sin ex-mans skitsnack och som efter ett antal öl går bärsärkagång mot alla ”dumma” män. Det är storebrodern Cemal, en stolt astronaut som dessvärre aldrig fått lämna Moder Jord. Och det är lillebror Kenan, cynikern med stor C som har mycket angst gentemot sina syskon.

När fjärilarna kommer är en egendomlig tragikomisk film som bjuder på många skratt. Mellan de utflippade tillskruvade incidenterna diskuteras en faders svek och trasiga relationer. Ibland kommmer det putslustiga i vägen för allvaret. Men för det mesta lägger sig  Tolga helt rätt mellan de tragikomiska och det nedstämda, allvarsamma.  I höstens mörkerrrum med regn och ständiga orosmoln är När fjärilarna kommer en ljuspunk. Något som lyser upp din trista tråkiga vardag. För som klyschan säger ett gott skratt förlänger och förgyller verkligen livet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 627
  • Sida 628
  • Sida 629
  • Sida 630
  • Sida 631
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in