• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tv-serie: My Brilliant Friend

6 januari, 2019 by Rosemari Södergren

My Brilliant Friend
Betyg 5
Premiär på HBO 19 november 2018

Denna helt underbara tv-serien bygger på Elena Ferrantes hyllade romanserie om de två italienska flickorna Lila Elena som växte upp i efterkrigstidens Neapel.

Att filmatisera en fantastisk roman har sina sidor. Jag hade inte hunnit läsa böckerna när jag såg denna första säsong. Så jag tänker inte jämföra med boken. Men jag har svårt att tänka mig att någon som älskar böckerna skulle vara missnöjda. Denna första säsong verkar i stort sett stämma med den första boken i serien, boken som på svenska har titeln Min fantastiska väninna.

Så duktiga skådespelare. Vi får börja och följa flickorna när de är små och sedan som tonåringar och som unga kvinnor. Det är en stark och berörande och fascinerande berättelse om två unga kvinnors uppväxt. Att säga att en bok eller en film, eller tv-serie, är viktig, kan låta dumt och kan låta som om det inte har konstnärlig kvalitet. Denna tv-serie är viktig men samtidigt enastående och har högt konstnärligt värde.

Båda flickorna växer upp i fattiga, enkla omständigheter. Båda är duktiga i skolan med Lila är snäppet bättre. Lila är rent genialisk. Hon är bäst i klassen, utan tvekan. Hennes föräldrar och i synnerhet pappan har ingen förståelse för att en flicka ska studera vidare. Hon måste självklart sluta skolan när den obligatoriska delen är avklarad och sedan måste hon hjälpa till hemma och i pappans skomakeri. Sedan gifts hon bort som 16-åring. Elena har turen att hennes pappa lyssnar på när hennes lärarinna uppmanar föräldrarna att låta henne studera vidare.

De två flickorna följs åt i livet fast deras liv gestaltar sig väldigt olika. Det är en berättelse som känns äkta, människorna är begripliga, vi förstår hur de reagerar och varför även om i inte håller med dem.

Den är så vackert och snyggt filmad och Elena som är den som berättar kommer vi nära och det känns som att vi är där, som att vi upplever händelserna med deras ögon. Bilderna, ljudet, musiken, skådespelarna, berättelsen – allt är mästerligt.

Om du bara ska se en tv-serie: se denna. Nu längtar jag till säsong 2. Under tiden ska jag läsa övriga böcker i serien.

Aftonbladet skriver i sin recension av serien: Tidlös italiensk känsla i HBO:s mäktiga ”My brilliant friend”

Arkiverad under: Film, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension, TV-serie

Omväxlande och känsligt med orgelorakel – The Hammond Explosion Agogo av Dan Helgesen

4 januari, 2019 by Mats Hallberg

Foto Uno Karlsson

Artist: Dan Helgesen

Titel: Hammond Explosion Agogo

Betyg: 4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion 2013

Producerad och mixad av Åke Linton och Charlie Storm

Mastrad av TubeLube

Skivbolag: Imogena

31:03

Releasedatum: 30/11 2018 / releasekonsert på Nefertiti Göteborg 11/1

59-årige Helgesen är ett känt ansikte på den hippa livescenen i Göteborg. För cirka tio år sedan såg jag honom lira i eget namn. Därutöver har jag tagit till mig denne groovemaster i åtskilliga upplyftande konstellationer. Han var med när Freda tog emot grammis, har spelat med Glenn Hughes (Deep Purple), Mikael Rickfors, Totta Näslund, Sanne Salomonsen, Hawk On Flight, Jaquee, Stefan Andersson och Stonefunkers för att nämna några av de vitala sammanhang han befunnit sig i. Uppräkningen bekräftar mångsidighet och delvis också vilka genrer han föredrar. Organisten ingår i Johanna Hjorth & Sweet Little Angels, ett snortajt blues & soul gäng. Som sideman har Dan Helgesen med sin hammondorgel B3 i decennier färglagt musik med sitt djupa, rullande sound. För drygt fem år sedan bestämde han sig för att gå in i studio och spela in eget material. Efterlängtade debuten bestående av sex låtar (Dan kallar skivan mini-cd), ser nu äntligen dagens ljus. När jag publicerade teaser i juni delade Dan länken, vilket gav överväldigande respons.

Vilka som varit största inspirationskällor? Jo, instrumentkollegorna Chester Thompson (Tower of Power), Jimmy Smith, Jimmy Mc Griff, Jon Lord och i samtal med undertecknad kom Brian Augers namn upp. Om jag skulle jämföra den självständige musikern, som när det begav sig var den yngste som hade studerat vid musiklinjen på Ljungskile folkhögskola, hamnar jag hos Pierre Swärd och i viss mån Bo Hansson. Kärleken till musiken har han nog delvis ärvt från sin norske far, som varit ryktbar jazzmusiker. Dan är ofta hängiven publik på konserter, någon man träffar i vimlet. Hammond Explosion Agogo är inget soloprojekt. Istället utgörs kärnan av Lars Lade Källfelt bakom trummorna, Mattias Grönroos på bas och Henrik Pilen Pilkvist på elgitarr, en illuster trio jag diggat oräkneliga gånger live var för sig. Men det stannar inte där. På två vokala spår kompletterar en raritet, nämligen Robert Biggles Sohlberg. Garnerar på några ställen med klanger respektive rytmer gör stråkkvartetten Wulfson Quartet och Gonzalo Gonzo Reyes. När det gäller sättning ska nämnas att bandledaren också trakterar keyboards.

 

foto Lida Mansouri

–

Har blivit hög tid att uttala sig om låtarna, låtar jag för ett halvår sedan lyssnade på digitalt (recensionen med vidhängande intervju har tyvärr försvunnit för mig, vilket gjort att jag fått börja om).

Bitarna har behållit sin fräschör, även om inte alla sätter sig i skallen lika påtagligt. Öppningen är lysande! Fast Kid kan rubriceras som svepande shuffle. Bländande trumspel, läckra gitarriff och underst snygga basgångar. Och organisten visar varför han är så förtjust i sitt instrument med de många valmöjligheterna, varför han är så respekterad i branschen. Mustiga toner sköljer över lyssnaren med bredast tänkbara penseldrag. Man fixar att vräka på utan att tappa melodins sköna gung. Stillsam fortsättning följer i Sadness, lika lysande den. Sången av Biggles väjer inte för det oönskade faktum att mycket i livet är svårt att hantera. Alla drabbas i olika utsträckning av smärta och besvikelser, förluster och lidande. Orgeln snyftar och suckar, medan ”Lade” subtilt vispar och Pilen dekorerar med inkännande licks. En gripande stolt ballad, framför allt präglad av Robert Biggles Sohlbergs magnetiska, reciterande röst. Stråkar förstärker fint på slutet. Bag In Box är på samma gång avvaktande och sprudlande. Till sin karaktär lika friskt bekymmerslös som en soluppgång under högsommaren. Ett fräckt groove tangerar psykedeliska stråk. Det samspelta bandet tar ut svängarna. Kul med blippande ljud som slingrar in sig i udda takter från trummorna.

Efter den dynamiskt fulländade första halvan, tappar plattan lite i densitet. Dan Helgesen hade inkasserat en fullpoängare, om han hade vässat produktionen med ett par covers. Tänker på till exempel Green Onions och Georgia On My Mind , titlar som finns på hans repertoar. Att uteslutande göra egna låtar är lovvärt, men risken att allt inte har samma substans är överhängande.

Tango For Lovers låter inledningsvis som en psalm, har ett fantastiskt intro av Helgesen, rör sig som väntat majestätiskt långsamt. Skivans andra vokala inslag bjuder på ödesmättad, förnämligt fraserad sång. Texten svämmar nära nog över av nostalgi och hudlöshet. Tango For Lovers har potential att bli en livefavorit. Den sammanbindande basen gör sig påmind, ligger här i framkant. Anser att klaviaturspelaren gjort rätt, när han tagit med en rutinerad basist, trots att orgeln i sig kan framställa snarlika mörka toner. Detta minialbum avslutas i lekfull avslappnad anda, inte olikt det sound som kännetecknade Brian Auger´s Oblivion Express. Dan duellerar på ett vägvinnande sätt med Henrik Pilen Pilkvist, vars vassa instrument kvider som en överstyrd bluesgitarr á la Jeff Beck. Vilket exalterat och svängigt sätt att avrunda på. Ljudet är givetvis oantastligt, eftersom en celebritet som Åke Linton aldrig gör något halvhjärtat.

foto Tina Lagus

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner

Bokrecension: Lazarus av Kepler – en besvikelse

2 januari, 2019 by Rosemari Södergren

https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/

Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698

Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.

Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.

Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen

Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.

Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.

Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.

Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Kepler, Recension, Thriller

Bästa album 2018: Petter Stjernstedt

26 december, 2018 by Petter Stjernstedt

Bästa album 2018: Petter Stjernstedt

25. Amnesica Scanner – Another Life

Först ut på listan är det innovativa, äckliga och provocerande Amnesia Scanner med albumet Another Life. Lyssna, förundras och förvirras av detta avant-gardistiska och egenartade electronica-band.

24. Objekt – Cocoon Crush

På plats 24 hittar vi precis som på plats 25 ett gäng avant-gardister. Bakom namnet Objekt står 27-åriga TJ Hertz från Berlin som lämnat technon för en mer hyperrealistisk electro, musik som inte låter som något annat. Det är inget för dig med försmak för det lättsmälta, direkta. Objekt kräver sitt tålamod och ett öppet sinne för vad musik kan tänkas vara. Det är nåt närmast organisk över skivan, som vore den en levande organism med egen vilja. Med inslag av flöjter, mandoliner, akustisk gitarr, fågelsång och porlande vatten kan det mesta i Objekt-land ske. Musiken är en hybrid av OneOhtrix Nevers genreöverskridande och Burials hårda, rostiga fabriksdoftande sound. Cocoon Crush är i TJ Hertzs händer en finkänslig historia som för vart spår tillåts att utvecklas. Den tar under den dryga sextio minuter långa speltiden många vändningar. Objekt utmanar och fascinerar. Precis såsom verkligt bra musik ska göra.

23. Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell

Den engelska musikproducenten och bossen för XL Recordings Richard Russell (Mannen bakom bl.a. Gill Scott Thomas sista album) har tillsammans med vänner gjort ett finfint soulalbum med hipstervänliga Sampha och en av förra årets stora höjdpunkter Ibeyi på gästlistan. Medverkar gör även Kamasi Washington, The Internets stjärna Syd och Owen ”Final Fantasy” Pallett, som får avsluta skivan med den kanske mest glimande pärlan ”Everything is Recorded”.
”Everything is Recorded” är en skön mix av soul, jazz och R&B. Det är musik att gråta, älska eller mysa till. Underverket Richard Russell har gjort det igen!

22. Car seat headrest – Twin Fantasy

90-tals rocken är det nya svarta och Car set Headrest är männen att spetsa öronen mot. Det började som ett hobbyprojekt där gänget i Carseat Headrest i sitt sovrum och i bilen spelade in sin musik. Detta oprentientiösa, DIY-attityden och lo-fi-känslan finns kvar hos bandet även nu när det blivit indie-stora och hypats tusenfallt. Här finns en detaljrikedom och en känsla för både melodi och arrangemang. Twin Fantasy är en härlig blanding av soft och skränig rockmusik. Will Toledo, grundare av bandet, ger oss den perfekt avvägda mixen av cynism och humor och med teman kring tonårsångest och krossade hjärtan. Tips! Ha en snyfttrasa nära till hands.

21. Boys – Rest in Peace

Hon kom från ingenstans och blev snabbt namnet på alla indiepopers tunga. Hyllad av såväl kritiker som fanatiska fans. Som debutplatta är Rest in Peace helt enastående. Nora Karlsson med sina vackra visor om förlorade själar, olycklig kärlek och livets menlöshet krossade många hjärtan. Nora är med sin melankoli och drömska musik Sveriges svar på Beach House. Och att som ung, ny och debuterande stjärnskott få ett sådant epitetet är inte fy skam.

20. Richard Swift – Hex

Under tragiska förhållanden gick Swift tidigare i år bort. Orsaken var alkoholrelaterade skador. Swift lämnar efter sig ett musikaliskt arv med mycket att gräva djupare i. Den översedda sing-a-song-writern har på sin senaste skiva en ny intensitet och en känsla för old school popen. Hans sjunde album är en skön blandning av gril-group pop, whisky nerdränkta ballader och 70-talsmusik á Harry Nilsson med teman kring depression, ångest och alkoholism. Det är knappast otänkbart att han redan under skrivprocessen anade slutet bortom horisonten. Med Hex får vi en tung men ack så vacker och trollbindande musikupplevelse signierad Richard Swift.

19. Vince Staples – FM

Kort men naggande god. Vince Staples är 25-åringen från Long Beach, Kalifornien, en av vår tids största rap-artister. Alltså inte utifrån antalet lyssnare, utan i den uppmärksamhet han fått. Hans förra platta Big fish Theory fick det att storma rejält på samtliga musikredaktionerna då skribenter slogs om vem som skulle få skriva om Mr. sofistikerad hiphop. Nu vänder vi blad. Med FM ger Vince oss något betydligt mera lättillgängligt, men det är också lika intrikat dansmusik. Som alltid är det introvert och intellektuell hip hop med influenser från alla tänkbara håll som gäller. Vince, mästaren på ord-lekar, säger något viktigt om svarthet, gatuvåld och stolthet. Men han är inte ensam. Gästartister som Earl Sweatshirt and Tyga ger med sina uttryck mycket mervärde till produktionen. FM är i längd väl kort, men naggande god hiphop som går att återvända till många gånger.

18. Robyn -Honey

Efter åtta års tystnad är Robyn tillbaks. Honey är ett sensuellt och kraftfullt fjärde album utan krusiduller. Robyn har som artist alltid varit orädd, att kasta sig mellan genrer och testa på det outforskade har blivit hens grej. Samtidigt lyckas hon nå ut till massorna. Robyn kan spotta trender för att sedan introducera det nya för en större publik. Det är ett konststycke i sig. Med Honey utvecklar hon sitt sound samtidigt som hon håller sig inom välkända territorium. Det är mot förra plattan Body Talks en mer avskalad produktion med influenser från 90-tals dansmusiken och Arthur Russell som ledsnöre. Robyn är tillbaka och det med råge.

17. Kid Cudi – Kids See Ghosts

Vilken käftsmäll! Trots den korta speltiden med enbart sju låtar lyckas Kid Cudi med vänner leverera gnistrade hip hop. Kanye West har i år inte legat på latsidan. Förutom att färdigställa sitt eget album har han gjort musik åt och producerat åt artister som Cudi. Och vilket dreamteam de är. Kids See Ghosts är melankolisk, kaxig och modern hip hop med en Cudi som sträcker upp ett långfinger mot samhället. Han kräver mera. “The star I left behind. Heaven lift me up” sjunger Cudi och vi lyssnar. Han eftersöker frihet, jämlikhet och ett samhälle som inte är i förfall. Det är ett viktigt likaså politiskt som musikaliskt album.

16.Anna von Hausswolff- Dead Magic

Anna von Hausswolff, mörkrets drottning, ger oss en sexspårig långkörare med låtar på upp mot 12-16 minuter. Lite långt? Nä. Anna bygger i filmisk stil upp och låter musiken få brässera ut i dånande orglar, stråkar och klingande kättar. Hon har aldrig låtit mera gotisk och mörk. Inspiration hittas från såväl black metal-genren som den klassiska musiken. In och lyssna nu!

15. John Hopkins – Singularity

Acid house, techno och mjuk, följsam house-musik som får dig att drömma dig bort. Singularity av tecno-legenden John Hopkins är en spirituell resa djupt in i sinnenas rofyllfa boning. Så sätt nu högtalarna på högsta volym och riktigt njut av bästa tänkbara housebaserad mindfullness.

14. Lets eat grandma – I’m all Ears

Den brittiska duons andra album Im all Ears är lyxig electropop som gjord för förfesten eller klubbgolvet. Duon tar inspiration från electroband som CHVRCHES, men gör det på sitt vis och oftast överträffar de sina förmän. Im All Ears är vågad popmusik om könsidentiteter som lägger murbruket för vem vi är och tillåts vara. Som dissekerar ambivalenta tonårskänslor och konsekvenser av att gå in i en vuxenroll. Duon lyckas med konstycket att vara både lättillgängliga och egensinniga och lämnar efter sig hits jag önskar återvända till många gånger. De överrraskar. För vilka andra akter anno 2018 kan få element som spinnande katter och 30 sekunders fiolplinkande att låta så självklart och så frächt?

13. Against All Logic – 2012-217

Överraskningsskivan av och från Nicolas Jaar är house och electro med en känslostark soul och funk som stillsamt eko i bakgrunden. 2012-2017, hans första tappning på dance-musiken, är ett helgjutet album där varje spår hittar rätt. Ljudbilden är både direkt, poppig och utforskande. Det är upbeat och energiskt. Snyggt, lekfullt, exakt, hypnotiskt, drömskt. Jag stoppar där och ber er – Snälla pusha Spotify-länken här nedan.

12. Pusha T – DAYTONA

Kanye West är i år all over the place. På plats 17 hade vi Kid Cudi där Kanye stod för en stor del av kakan. Pusha Ts nya album DAYTONA har Mr. K som enda producent. Beatsen är tunga och Pusha T bjuder på beroendeframkallande och rå hip hop som tar genre vidare. Han är excentrikern som låter varje stavelse och varje formulering räknas. På Daytona finns maffiga samples från artister som George Jackson och Jay Z. Pusha T konstruerar en industriell, skitig ljudbild som ger mersmak. Cirka 21 minuter är i kortaste laget, men vilken njutningsfull knapp halvtimma vi får. Daytona är musikglädje av en hip hop-artist som aldrig slutar att överraska.

11. Teyana Taylor – K.T.S.E

Kanye , Kanye , Kanye. Här som producent för nya hetta Teyana Taylor, som bjuder på luxuös R&B och soul .Teyana har en röst som få, så silkeslen. Så kraftfull och stark. Mer soulsamples blir det med Michael Jacksson och The Delfonics. Mer känslosam och personlig musik. Mer experiment och träffsäker pop. Som avslut hör vi Wipe that Pussy där Teyana kaxigt sjunger ut om att få sin partner att komma. Det är befriande att höra hur någon så ogenerat och självklart sjunger om sitt sexliv. Låten är även ett gott exempel på hur K.T.S.E lyckas balansera instrument med konstruerade ljudbilder- vocoder med radioröst med hård bas och synt. Teyanas stämma tränger igenom allt och ingenting. Hennes läppar framför mikrofonstativet riktigt glöder. Och jag, musiknörden med en fäbless för det moderna, senaste, känner mig riktigt bortskämd. K.T.S.E, det guldpolerade mini-albumet signerat amerikas up and coming R&B star Teyana, är värd att återkomma till.

10. The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships

The 1975 är fantastisk pop från röriga Brexit-land. På sitt eklektiska tredje album blandar britterna jazz-ballader med afrobeats och Bon Iver-ivrig sing a song writer lyrik. Temat är nätet och vad det gör med vår självbild. Här finns underbara titlar som “The Man Who Married a Robot” och “Surrounded by Heads and Bodies” och här finns musik att njuta av, kristallklar pop som får dig att vettlöst dansa på vardagsrumsgolvet. Unna dig fritid, Unna dig 1975 och deras korta förfrågan om online relationer. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.

9. Janelle Monáe – Dirty Computer

Så här kommer då äntligen Metacritics number One. Alla samlade amerikanska kritiker har korat en vinnare och det blev välförtjänt i år Janelle Monae och hennes Dirty Computer som fick bära kronan (181204). I Dirty Computer vidareutvecklar Janelle sitt sound som hon påbörjade redan 2008 med Metropolis och som hon för vart album finslipat ner till perfektion. Musikaliskt handlar det om funk med stort F och elektronisk pop med tylidga Prince-influenser. Medverkar gör artister som Brian Wilson, Pharrell Williams och grymmaste Grimes. På Dirty Computer fortsätter Janelle sin historia om den digitala personan Cindy Mayweather, en marginaliserad och utsatt individ som bara vill åt sin frihet. Dirty Computer utvidgar tematiken och med sin direkthet och poetiska ådra lyckas hon nå fram. Janelle är egen, no doubt about it. Hon tar musiken vidare, till nya outforskade galaxer och hon gör det med elegans och precision.

8. Albin Le Meldau – About You

Mr soul Albin Le Meldau har en röst som få och skriver fantastisk musik som redan fått klassiskerstatus. Det var oväntat att en debuterande svensk artist som dessutom varit gäst för det folkkära “Så mycket bättre” skulle ta sig så långt upp på listan. Men så blev det. För det finns ingen tvekan om mannens talang. Född och uppväxt i ett musikhem där man andades strofer är det inte särskilt konstigt. About You är själaglad soulmusik för en nutida musikgeneration. Albin med sin vassa tunga, unika röst och politiska och melankoliska textrader gör allt rätt och därför har den en självklar plats på min topp tio.

7. Sophie – Oil on Every Pearls Un-insides

Som den vackraste dröm du aldrig vill vakna upp ifrån. Sophies drömska sound och lugnande röst omsveper mig. Det vackra sköra är albumets styrka. För vem kan motstå kärleksserenaden “Its Ok To Cry” där Sophie bygger från grunden tills slutskedet med brässerande tongångar, stråkar och syntheseizer. På samma vis kastar sig “Its A Cold Winter”över mig. Sophies stämma i bakgrunden låter likt en älva, en Björk i vidvinternatten. Dansanta Immaterial är hiten, orimligt välproducerad och allmänt oemotståndlig. Inom Sophie finns festprissen, men också det bräckliga rådjuret. Nä. Det går inte att med ord beskriva detta album. Det måste upplevas med högtalarna på högsta volym.

6. The Carters – Everything is Love

Superparet Beyonce och Jay Z överraskade alla med att i våras släppa ett gemensam album där de deklarerade sin kärlek. Till en början var jag tveksam, men efter några lyssningar föll jag pladask för den välproducerade hiphop-musiken som säkert lunkar fram. The Carters Everything is Love är en hyllnnig till svart kultur. På musikvideon till hiten apeshit dansar ett tjugotal svarta kvinnor i rad på Louvren som en symbol för alla de som genom historien har negligerats och förtryckts. Det är kraftfullt. The Carters är ett kärlekens album. Självutlämnade och naket berättar superparet om hur de med plågsam ärlighet, kompromissvilja och självreflektion som verktyg har lyckats att plåstra igen såren och kommit starkare ut på andra sidan. Och de gör det med musik att baxna inför.

5. Beach House – 7

Inte sedan Teen Dream har Beach House låtit så bra. Här både utvecklar och bibehåller den Baltimore-baserade duon sin stringenta form med elektronisk drömpop. Inget annat band kan så illustrativt måla upp ett drömlandskap att gå vilse i. Det är mystiskt med episka ljudbilder och med en viskande Victoria Legrand som smyger i förgrunden. Beach House 7 -det till räkningen sjunde albumet – vågar utmana. Vi känner igen soundet. Men här finns något nytt och fräscht. Med små nyanser och en stor variation
får de min fulla koncentration. Vid det här laget lär duon somna varje gång de hör harrangen om hur snarlikt deras musik låter. Men med 7 tar de drömpopen vidare och går än djupare ner i kaninhålet.

4. Low – Double Negative

Cirka 25 år har passerat. Mycket har hänt. På sitt tolfte album låter Low, den australienska trion, sin musik få vibrera. Double Negative är ett album för 20-talet. Med atmosfäriska ljudbilder mejslar Low fram sitt unika sound. Det är brusigt. Trasigt. Noisigt. Samtidigt så vackert. Musiken minner om avantgardistiska storheter som Throbbing Gristle, My Bloody Valentine och Björks organiserade kaos i Homogenic. Och även 00-talets höjdpunkt i elektronisk väg – Khonnor dyker upp i mina tankar. Double Negative är electro när den är som bäst. En episk historia som slukar dig hel. Genom bruset pressar sångaren Alan Sparhawk sig fram, ibland viskandes och ibland knappt hörbar. Våra öron är konstant på helspänn. Bakom ljudridån finns en rik lyrik om politisk kaos och Trump-administrationen. Double Negative inramar perfekt domedagen. Om en tid som är nära kommen om vi inte alla tar vårt personliga ansvar.

3. Serpentwithfeet – Soil

Oj. Var ska jag börja? Jag älskar gospel. Jag älskar soul. Och jag älskar storslagna serenader. Här får vi alla delar, perfekt inslaget i guldfärgat presentpapper. Den tidigare körpojken med artistnamn ”Serpentwithfeet” är klassiskt skolad. Hans sång berör. Skickligt pendlar han mellan sopran och baryton. Körpojken gråter ut om olycklig kärlek, om trasiga relationer och bristande hjärtan. Och det gör ont att lyssna till. Soil är kärleksalbumet i queer kostym som med känslofull elektronisk gospel och mäktig soul träffar exakt där den ska.

2. First Aid Kit – Ruins

Klara och Johanna Söderberg är musiksystrarna från Stockholm som, för att leka lite med tidigare titlar, följt silver linjen och fortsatt vara Guld värda. Systrarna har turnerat världen över och fått musicera med idoler som Bright Eyes och Patti Smith. Förklaringen till framgångssagan stavas talang och samspel. Från skiva ett har systrarna spelat tillsammans. I vått och torrt har de hållit ihop och för var dag har de likt siamesiska tvillingar börjat att sammanfogas till en. De två unika rösterna och personligheterna gifter sig. På Ruins sjunger de med en klangbotten och säkerhet som vi aldrig hört förut. De har, fortfarande i sin ungdom, börjat att ta ikapp sina idoler. På Ruins finns mästerlig countrymusik som bör om det finns någon rättvisa här i världen gå rakt in i musikhistorien. Det är ljuva toner, perfekt balanserade, om olycklig kärlek, uppbrott och förälskelse. Åter igen förälskar jag mig i systrarnas exakthet, känsla för melodier och obestridliga känslosamhet. The Söderbergs does it again! Gå in och lyssna på årets överlägset bästa svenska album

1.Ezra Furman – Transangelic Exodus

Här kommer då årets bästa skiva alla kategorier. Chicago rockn rollern Ezra Furman vågar på sitt sjunde studioalbum att utmana och experimentera samtidigt som skivan behåller den vackra lyrik som är Ezras landmärke. Transangelic Exodus låter som Springsteen, Bowie eller Velvet Undergrounds i deras bästa stunder. Det är kraftfull rock färgad i de mörkaste kolörer. Oavsett tema- judendom, tonårskärlek eller om att lämna sin hemstad presenterar Ezra det med stor detaljrikedom. Sällan har modern rock låtit så ny och fräsch med inspiration från 50-tals punken och klassisk blues. Det är målarboken som Ezra kastat sig över, experimenterat med och gått utanför linjerna. Formerna finns där men slutfinishen är unik. Ezra är lyrikern som kan bända ord och rytmer till oigenkännlighet likt ingen annan konstnär. Så låt dig hypnotiseras och lyssna till årets musikaliska bragd Transangelic Exodus.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt Taggad som: Bästa album, Ezra Furman, First Aid Kit, Musikåret 2018, Serpentwithfeet, topplistor

Recension av tv-serie: Den långa flykten (Watership Down)

25 december, 2018 by Rosemari Södergren

Den långa flykten
Betyg 4
Svensk premiär på Netflix 23 december 2018

Richard Adams debutroman från 1972 ”Den långa flykten” (Watership Down)tog världen med storm och har av svenska experter utsetts som en av världens 100 bästa böcker, och återfinns därför på listan Världsbiblioteket.

Den filmatiseras i en animerad version 1978 och i en tv-serie i 39 avsnitt som sändes 28 september 1999–4 december 2001. Nu har den kommit i en helt underbar ny version, i en mini-serie om fyra avsnitt på Netflix i samarbete med brittiska BBC.

Berättelsen om kaninerna som ger sig ut på vandring för att hitta ett nytt hem när en av dem, Femman, i en framtidssyn sett att deras boområde kommer att drabbas av något hemskt. Under sin flykt möter de farliga djur och människor och farligast av alla är varelser från deras egen art: kaniner.

En koloni kaniner de möter och blir välkomnade av att bo hos ser på ytan ut att vara mycket välmående. Kolonin har tillgång till mat i massor: morötter, sallader, ja allt som en kanin vill knapra. Där är dock något son inte stämmer. Femman, kaninen med stark intuition, vägrar att bosätta sig i den kolonin. Snart märker de andra i flykt-gruppen att det finns en stor fara att bo där. Det stora överflödet beror på närheten till människan. Människor är en varelse som alltid för med sig katastrof och förstörelse, i det här fallet farliga snaror och fällor i människors kaninjakt.

Kaninerna ger sig av därifrån och hamnar bland annat i en ännu farliga koloni. Där härskar general Svartstarr och han lovar alla sina invånare trygghet men de måste gå med på att bli märkta och indelade i grupper. Trygghet kräver att lyda och finna sig i att ha mindre frihet.

Det finns så mycket i denna berättelse som är hur aktuellt som helst. Metaforerna och parallellerna till nutidens värld är många. Att den kontrollerande kolonin som en symbol för diktaturer är ett sätt men det behöver inte vara så tydlig symbolik. Också i Sverige har vi ett övervakningssamhälle som kan begränsa vår frihet. Den första kolonin där kaninerna lever i överflöd ser jag som  en metafor för det kapitalistiska överflödssamhället i västvärlden. Överflödet har sina baksidor. Västvärlden har en ökande dödlighet i droger, i olika välfärdssjukdomar, i ensamhet, i psykiska sjukdomar och självmord.

Denna miniserie är enastående och så fint framtagen i en digital teknik. Kaninerna känns så mänskliga, vi har nog alla i våra liv mött karaktärer som har likheter med de kaniner vi möter i berättelsen.

Den är dock rätt mörk och skrämmande så de minsta barnen ska nog inte titta på den, absolut inte ensamma i alla fall.

Arkiverad under: Film, Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 618
  • Sida 619
  • Sida 620
  • Sida 621
  • Sida 622
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in