Artist: Dan Helgesen
Titel: Hammond Explosion Agogo
Betyg: 4
Inspelad i Svenska Grammofonstudion 2013
Producerad och mixad av Åke Linton och Charlie Storm
Mastrad av TubeLube
Skivbolag: Imogena
31:03
Releasedatum: 30/11 2018 / releasekonsert på Nefertiti Göteborg 11/1
59-årige Helgesen är ett känt ansikte på den hippa livescenen i Göteborg. För cirka tio år sedan såg jag honom lira i eget namn. Därutöver har jag tagit till mig denne groovemaster i åtskilliga upplyftande konstellationer. Han var med när Freda tog emot grammis, har spelat med Glenn Hughes (Deep Purple), Mikael Rickfors, Totta Näslund, Sanne Salomonsen, Hawk On Flight, Jaquee, Stefan Andersson och Stonefunkers för att nämna några av de vitala sammanhang han befunnit sig i. Uppräkningen bekräftar mångsidighet och delvis också vilka genrer han föredrar. Organisten ingår i Johanna Hjorth & Sweet Little Angels, ett snortajt blues & soul gäng. Som sideman har Dan Helgesen med sin hammondorgel B3 i decennier färglagt musik med sitt djupa, rullande sound. För drygt fem år sedan bestämde han sig för att gå in i studio och spela in eget material. Efterlängtade debuten bestående av sex låtar (Dan kallar skivan mini-cd), ser nu äntligen dagens ljus. När jag publicerade teaser i juni delade Dan länken, vilket gav överväldigande respons.
Vilka som varit största inspirationskällor? Jo, instrumentkollegorna Chester Thompson (Tower of Power), Jimmy Smith, Jimmy Mc Griff, Jon Lord och i samtal med undertecknad kom Brian Augers namn upp. Om jag skulle jämföra den självständige musikern, som när det begav sig var den yngste som hade studerat vid musiklinjen på Ljungskile folkhögskola, hamnar jag hos Pierre Swärd och i viss mån Bo Hansson. Kärleken till musiken har han nog delvis ärvt från sin norske far, som varit ryktbar jazzmusiker. Dan är ofta hängiven publik på konserter, någon man träffar i vimlet. Hammond Explosion Agogo är inget soloprojekt. Istället utgörs kärnan av Lars Lade Källfelt bakom trummorna, Mattias Grönroos på bas och Henrik Pilen Pilkvist på elgitarr, en illuster trio jag diggat oräkneliga gånger live var för sig. Men det stannar inte där. På två vokala spår kompletterar en raritet, nämligen Robert Biggles Sohlberg. Garnerar på några ställen med klanger respektive rytmer gör stråkkvartetten Wulfson Quartet och Gonzalo Gonzo Reyes. När det gäller sättning ska nämnas att bandledaren också trakterar keyboards.
–
Har blivit hög tid att uttala sig om låtarna, låtar jag för ett halvår sedan lyssnade på digitalt (recensionen med vidhängande intervju har tyvärr försvunnit för mig, vilket gjort att jag fått börja om).
Bitarna har behållit sin fräschör, även om inte alla sätter sig i skallen lika påtagligt. Öppningen är lysande! Fast Kid kan rubriceras som svepande shuffle. Bländande trumspel, läckra gitarriff och underst snygga basgångar. Och organisten visar varför han är så förtjust i sitt instrument med de många valmöjligheterna, varför han är så respekterad i branschen. Mustiga toner sköljer över lyssnaren med bredast tänkbara penseldrag. Man fixar att vräka på utan att tappa melodins sköna gung. Stillsam fortsättning följer i Sadness, lika lysande den. Sången av Biggles väjer inte för det oönskade faktum att mycket i livet är svårt att hantera. Alla drabbas i olika utsträckning av smärta och besvikelser, förluster och lidande. Orgeln snyftar och suckar, medan ”Lade” subtilt vispar och Pilen dekorerar med inkännande licks. En gripande stolt ballad, framför allt präglad av Robert Biggles Sohlbergs magnetiska, reciterande röst. Stråkar förstärker fint på slutet. Bag In Box är på samma gång avvaktande och sprudlande. Till sin karaktär lika friskt bekymmerslös som en soluppgång under högsommaren. Ett fräckt groove tangerar psykedeliska stråk. Det samspelta bandet tar ut svängarna. Kul med blippande ljud som slingrar in sig i udda takter från trummorna.
Efter den dynamiskt fulländade första halvan, tappar plattan lite i densitet. Dan Helgesen hade inkasserat en fullpoängare, om han hade vässat produktionen med ett par covers. Tänker på till exempel Green Onions och Georgia On My Mind , titlar som finns på hans repertoar. Att uteslutande göra egna låtar är lovvärt, men risken att allt inte har samma substans är överhängande.
Tango For Lovers låter inledningsvis som en psalm, har ett fantastiskt intro av Helgesen, rör sig som väntat majestätiskt långsamt. Skivans andra vokala inslag bjuder på ödesmättad, förnämligt fraserad sång. Texten svämmar nära nog över av nostalgi och hudlöshet. Tango For Lovers har potential att bli en livefavorit. Den sammanbindande basen gör sig påmind, ligger här i framkant. Anser att klaviaturspelaren gjort rätt, när han tagit med en rutinerad basist, trots att orgeln i sig kan framställa snarlika mörka toner. Detta minialbum avslutas i lekfull avslappnad anda, inte olikt det sound som kännetecknade Brian Auger´s Oblivion Express. Dan duellerar på ett vägvinnande sätt med Henrik Pilen Pilkvist, vars vassa instrument kvider som en överstyrd bluesgitarr á la Jeff Beck. Vilket exalterat och svängigt sätt att avrunda på. Ljudet är givetvis oantastligt, eftersom en celebritet som Åke Linton aldrig gör något halvhjärtat.
