• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Shtisel – enastående

24 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Shtisel
Betyg 5
Visas på Netflix, två säsonger

Shtisel är en helt fantastisk tv-serie om en judisk ortodox familj som lever i ett område i Jerusalem som är präglat av ortodoxa judiska inriktningar. Handlingen kretsar framför allt kring den unge mannen Akiva Shrisel, som är lite drygt tjugo år, och bor tillsammans med sin far, Shulem. Akivas mamma har dött och sorgeåret har precis gått till ända när seriens handling startar.

Shulem har sex barn. Tre av dem lever i samma stadsdel och vi får följa deras liv. Shulem lägger stor energi på att få Akiva, yngste sonen gift. Shulem går till områdets judiske äktenskapsförmedlare och arrangerar dejter för sonen och lämpliga unga kvinnor.

Shulems dotter Giti är gift och har fem barn, men hennes man Lippe har problem att få jobb på plats och måste åka till Argentina för att jobba. Det blir total katastrof, Lippe lämnar jobbet i Argentina och ingen vet var han är. Ryktena säger att han lämnat familjen och träffat en ickejudisk kvinna. Giti gör allt hemma för att dölja att hennes man inte jobbar i Argentina, allt för att hålla skenet uppe för omgivningen.

Tv-serien är oerhört intressant då den ger en inblick i hur livet kan vara idag för människor som lever på detta sätt, där den ortodoxa judiska religiositeten påverkar deras liv och sätt att leva, från mat, till kläder, lagar, skolor och förhållanden mellan könen. De finns flera olika ortodoxa rörelser inom judendom och det är inte nödvändigt att veta vilken inriktning den här familjen följer.

Vi ser hur barnen delas upp redan i skolåldern, där pojkar går i egna klasser där utbildningen har stort fokus på deras religion. Flickorna går i andra skolor och får tidigt lära sig att deras roll i livet är att bli mamma och ta hand om barn. Helst ska familjerna ha många barn. Familjelivet är högt värderat och hur många barn, barnbarn och barnbarnsbarn någon har är något som ofta tas upp som något bra de gjort i livet.

Akiva har konstnärlig talang och är duktig på att teckna och måla. Det är inget som hans pappa uppmuntrar. Pappas ambition är att Akiva ska arbeta som lärare på samma skola som pappan jobbar på. Det är till och med så att pappan motarbetar sonens framgångar som konstnär.

En av seriens stora styrkor är dess förhållningssätt till denna ortodoxa judendom. Vi får se vad som är positivt, vad som binder dem samman, men utan pekpinnar från någon utanförstående förstår vi också vilka svårigheter det finns med att leva i ett eget samhälle i ett annat mer sekulärt system. Det finns saker i deras sätt att leva som känns konstigt och rent av obehagligt skrämmande för mig, uppväxt i det sekulariserade Sverige och där nästan alla politiker kallar sig feminist. Men det finns också saker som visar på den starka sammanhållningen som finns och det blir begripligt varför människor kan leva under sådana religiösa sammanhang.

Serien har fått en lång rad priser och utmärkelser i den israeliska tv-världen. Det är välförtjänt och jag hoppas många också utanför Israel upptäcker denna fascinerande, enastående tv-serie.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension, TV-serie

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

24 januari, 2019 by Pernilla Wiechel

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

Det är förmodligen just den uppskruvade nivån och lekfullheten i det visuella uttrycket som gör att La Traviata vinner publikens hjärta. Regissören Olivier Py´s och scenografen och kostymdesignern Pierre-Andre´ Weitz kreativa, skimrande uppsättning är en sann fest för ögat. Valet av sångare är också ypperligt gjort med milt välsjungande Alfredo och den mer dramatiskt kraftfulla sopranen – huvudrollen Violetta. Patriarken i faderns gestalt lägger också en baston som lyfter fram karaktärerna hos de båda andra i triaden. Scenografins expressivitet, de drivna dansarna från Köpenhamns Tivoli Ballet Teater, och de bärande nyckelrollernas prestationer samverkar till en helhet. Lite kritiskt är det bara att åskådare närmast scenen bländas av hundra strålande lampor och missar lite av det som försiggår däruppe …

Det fullkomligen dundrar framför ögonen, ända ut till bakre bänkraden: Ett enormt tivolihjul av glödlampor, reflekterande glitter i dräkter och huvudbonader, stirrande dödskalleögon, röntgen-plåtar med signalerande allvar, vita nakna skelett, klonade på en läktare eller bara gigantiska. Som en brinnande symbol, som kämpar mot svart mull och aska ter sig Violettas orange hår. Rebellens färg, stjärnan David Bowies färg. Visuell kraft har också dansaren med dödens ansikte, som tätt intill följer Violettas gestalt. Det syns att Py och Weitz skapat över hundra uppsättningar och fyrtio operor tillsammans.

Sprakandet från scenen för med sig den mycket goda bieffekten av meditativ paus och njutning. Alla vardagstankar man eventuellt hade när man kom hit sköljs över av just de visuella sensationerna. Och fastän själva döden är temat – så dansar man med i festandet – och låter sig lagom ruskas om av det som händer den starka, skönsjungande Violetta.

Moraliskt stärkande, som en god saga, bidrar också handlingen till ett slags reningsbad. Kurtisanen utvecklas till en stark sann madonna. Programbladets omslagsreplik, ”Jag är fri och jag vill bara festa”, utgör snarare det desperata stojande Violetta väljer bort, för att innerligt leva fullt ut sin sista tid i livet, med sin lene Alfredo.

Det talas om att vi svenskar har en dålig beredskap inför döden och lidande i stort. Hos oss har vi inte haft krig, nöd och tuberkulos på decennier. Halloweenfirandet från USA, som vi något anammat, handlar mer om godis än annat. Och inte firar vi de dödas dag som i Mexiko. I och med föreställningens visuella dödsdans-tema, som löper parallellt med handlingen, får vi en släng av en sådan beredskap inför livets allvar. Vitsminkade ansikten vill ta hål på vår ytlighet, de manar oss att festa, men med måtta! Och syna gärna din egen biologis ändlighet i ögonen (röntgenplåten). Den tid som är utmätt för dig här på jorden, kasta inte bort den! Lev ditt liv fullt ut och innerligt!

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d y:s roman Kameliadamen
Dirigent: Rafael Payare/Jakob Hultberg/ Wolfgang Wengenroth
Regi: Olivier Py
Scenografi & kostym Pierre Andre Weitz
Ljus: Bertrand Killy
Koreografi: Daniel Izzo

ROLLER
Violetta: Valéry Patricia Petibon/Rebecca Nelsen
Alfredo Germont: Sehoon Moon
Giorgio Germont: Davide Damiani
Gastone de Letorieres: Tobias Westman
Baron Douphol: Jakob Högström
Markis d’Obligny: Eric Roos
Doktor Grenvil: Per Fernesten
Flora Bervoix: Emma Lyrén
Annina: Ellika Ström
Giuseppe, Violettas betjänt: Johan Palmqvist
Budbäraren Stefano Olcese
Floras betjänt: Björn Broström
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Hålla andan på Dramaten – ett färgstarkt drömspel med en fascinerande blandning av magi och realism

20 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Hålla andan
Av Zinnie Harris
Översättning Björn Sandmark
Bearbetning Lena Endre, Jacob Hirdwall
Regi Lena Endre
Scenografi Peder Freiij
Ljusdesign Emma Weil
Koreograf Giovanni Bucchieri
Kostym Ann Bonander Looft
Peruk och mask Linda Hyllengren

En färgstark föreställning om en ung kvinna som flyr genom ett Europa som faller samman. Hennes mål är att ta sig till Alexandria där hon har chans att få ett jobb och därmed uppehållstillstånd och kan få en fristad från Europa. Författaren och dramatikern Zinnie Harris drama har fått definitionen ”apokalyptisk” drömspel”.

Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.

Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.

En bärande tanke i berättelsen är förstås att vända på perspektivet. Hur skulle det vara om det var Europa som var förfärligt att leva i och länderna på andra sidan Medelhavet som var länder europeer vill fly till? Hur skulle det vara om det var europeer som måste fly i livsfarliga båtar?

Jag tycker inte jämförelsen håller. Dana flyr efter att ha raggat upp en man på krogen och haft sex en natt. Mannen vill betala henne efteråt och när hon vägrar ta emot betalning hotar han med att det ändå ska bli som han vill. Samtidigt är hon dragen till honom och vill gärna leta upp honom. Att vi människor kan vara kluvna och inte veta vad vi vill, det är visserligen trovärdigt. Och att vi kan bli rädda och vilja fly fast det inte är helt befogat, det är också sådant som kan hända. För är hon verkligen förföljd, är det inte hennes fantasi som överdriver? Och det är där jag kommer till en av mina kritiska funderingar:
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.

Jag är också tveksam till bilden av demonen eller om det är en gud. Denna man sägs jobba på FN och ha mycket makt. Vad symboliserar han? Patriarkatet? Att när det blir svåra tider kommer patriarkatet tillbaka med full kraft? Eller symboliserar han en religiös tro på något som bara förstör? Danas rädsla för att få pengar från honom driver henne på flykt och förstör hela hennes liv och hennes systers liv.

Men även om jag har en del kritiska funderingar rekommenderar jag föreställningen starkt. Den är helt fantastisk, ändå. Och det är väl också vad teater och all kultur är till för: att sätta igång våra egna funderingar.

Flykten, eller resan som från början är tänkt som en avkopplande tripp genom Europa, blir mer och mer klaustrofobisk när banksystemet faller samman och mänskligheten urholkas alltmer och vem som helst kan bli utfattig och hemlös och börja stjäla från andra lika utsatta. Den delen av föreställningen är så bra genomförd. Och så skrämmande och tankeväckande.

Zinnie Harris nämns ofta i samma sammanhang som Mark Ravenhill och Sarah Kane: nutida brittiska dramatiker med förkärlek för vågade, provocerande berättelser.

I rollerna:
Giovanni Bucchieri
Hulda Lind Jóhannsdóttir
Douglas Johansson
Jonas Malmsjö Jonas
Ana Gil de Melo Nascimento
Simon Norrthon
Joaquin NaBi Olsson
Zanjani Nina

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, drömspel, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Gediget hantverk trots somliga ordinära låtar – Minusgrader av Örjan Hultén Orion

18 januari, 2019 by Mats Hallberg

Foto Lena Källberg

Artist: Örjan Hultén Orion

Titel: Minusgrader

Betyg: 4

Inspelad i Kingside Studio september 2019

Mixning: Peter Danemo

Mastering: Mats Äleklint

Producent (exekutiv): Örjan Hultén

Skivbolag: Artogrush

57:27

Releasedatum: 18/1 2019

Gruppen som funnits i ett decennium har nu kommit till  fjärde skivan i ordningen. Bandledaren har ingått i Fredrik Noréns plantskola och spelat med bland andra Jeanette Lindström, Anders Bergcrantz, Salem Al Fakir(!) och Bosse Broberg. Den 52-årige saxofonisten har eget skivbolag och parallellt en trio. De som utgör Orion är förutom bandledaren  Filip Augustson (bas), Peter Danemo (trummor) samt Torbjörn Gulz (piano).  Vill genom ytterligare info ge en ingång. Musikerna i Hulténs Orion spelar under ledning av Håkan Nyqvist i brass- och bopkonstellationen Horncraft, vars konsert på senaste Stockholm Jazzfestival var en exceptionell tilldragelse. Efter ett ljuvligt solo på sopransax av just Örjan Hultén, slog jag fast för mig själv att denne etablerade jazzmusiker har jag hört alldeles för få gånger.  

Det blåsinstrument som hörs genomgående är tenorsaxofon. Dock, i de första spåren använder sig Hultén av sin sopran, vars sound uppvisar påfallande likheter med Jan Garbarek. Vad jag lyssnar igenom kan definieras som bebop, ibland med nordisk anstrykning. Ytterst kompetent utförd, men såväl kompositioner som spelsätt känns igen. 2018 utgavs över 180 fysiska album i den vida kategorin svensk jazz, vilket får anses vara ett svindlande antal, inte minst då en del inspelningar uteslutande sprids digitalt. Är kanske att begära det omöjliga om man skulle hävda att varje ny produktion bör tillföra något. Men detta är min akilleshäl. Kanske förhastar jag mig,  tvivlar emellertid på att plattan regelbundet kommer befinna sig i cd-spelaren. Saknar något fräscht som stimulerar öronen. Att förlita sig till original för alla nio låtarna, är ett risktagande, en syssla fördelad på kvartettens medlemmar. Somliga alster är helt enkelt inte tillräckligt spännande.

 

Titellåten inspirerad av en dikt av Tomas Tranströmmer med samma namn, har ett längre intro på piano. Låter impressionistiskt i pianissimo  innan bandledaren gör entré efter cirka två minuter. October In May tar vid. Den sägs ha hämtat harmonik från såväl Bach som Piazzola, innehåller ett luftigt optimistiskt tema. Unless It´s You av Danemo består av mjukt ivägglidande saxofon, nästan lika vacker och självklar som hos ikonen Stan Getz (vars spelning på Skeppsholmen-festivalen 1987 var oförglömlig). Den andra huvudfåran utgörs av en begåvad pianist, vars spel både stöttar och adderar. Torbjörn Gulz gör mycket nytta på skivan, står för flera njutbara passager. Tror ändå på något sätt att han kommer mer till sin rätt live.  På beställning från dem själva skrevs One For Britten ,tillägnad basistens mamma, är ett ösigt nummer som härbärgerar en stämning av otålighet. Hultén lirar övertygande och det tajta ensemblespelet befinner sig på hög nivå. 

Förhållandevis ansenlig längd på flertalet låtar, gör att de inom sig några gånger genomgår olika faser. Markant är också att flera pregnanta bassolon förekommer, runda dröjande takter; medan Peter Danemo ”håller sig på mattan”. Sällan navigerar han sig fram i täten, vilket är en smula överraskande.  Uppskattar att denne mycket efterfrågade trumslagare  inte smaskar på, utan överlag håller tillbaka, har en diskret profil. Blues i manegen (Hultén) tillhör albumets starkaste melodier.  Härlig puls, snyggt djuplodande sväng! Harmoniken är fint sammantvinnad med de rytmiska inslagen. Gulz har gjort en soft pärla döpt till Heading East. Till sin karaktär paradoxalt entusiastisk och eftertänksam på samma gång, färglagd av en stolt sax jämte reflekterande ackord. Man avrundar energiskt, som om man har sparat krafter till finalen. Både Danemo och Gulz går loss,  accentuerar den febrila aktiviteten. 

Samspelet är fläckfritt,  individuella kunnandet magnifikt. Vad jag har att erinra är att för många låtar har förhållandevis anonym utformning, vilket  innebär att mitt omdöme skulle stannat på 3 ½, om möjligheten funnits. Skulle gärna höra kvartetten live, då de väljer ur hela sin repertoar. Och Örjan Hultén vet sannerligen hur man uttrycker sig via saxofoner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

foto Lena Källberg

    Arkiverad under: Skivrecensioner

    Filmrecension: Ploey – ett vinteräventyr

    17 januari, 2019 by Rosemari Södergren

    Ploey – ett vinteräventyr
    Betyg 3
    Svensk biopremiär 18 januari 2019

    En animerad vacker film för hela familjen om mod. Om att vara liten och övergiven men att inte ge upp utan kämpa för att överleva och för att återse sina nära och kära.

    Huvudpersonerna är fåglar som skildras med mänskliga tankar och beteenden. Ploey är en liten fågelunge av arten strandpiparna.

    Filmen utspelas på Island och börjar med att en mängd strandpipare kommer flygande i luften för att bosätta sig på sitt vanliga ställe, dit de flyger i samlad trupp varje år när vintern tagit slut.

    Ploey är ännu inte född men hans föräldrar flyger i ledningen för fåglarna, hans blivande pappa är fåglarnas ledare. Redan från början ser vi att det finns en stor fara, en farlig fågel kallad Skuggan håller till på toppen av ett torn. Skuggan har som mål att äta upp så många strandpipare som möjligt och helst också hindra att de parar sig och förökar sig. Där har en av berättelsen små misstag. Om Skuggan lyckas med att hindra den stora fågelflocken att föröka sig: vad ska han då äta? I och för sig finns det andra fåglar och kanske andra smådjur han kan fånga och äta, men att helt utrota strandpiparna är inte så troligt att det ligger i hans intresse.

    Däremot får vi redan från start höra några av de året-runt-boende fåglarna gnälla och klaga över att flyttfåglarna är på ingång. Det är kanske tänkt om en liten parallell till främlingsfientlighet, ett sätt att visa den misstänksamhet mot de som är annorlunda än en själv som tycks klistra sig fast överallt.

    Filmen är mycket snyggt animerad och jag håller med Cinemagazine som i sin recension skrev: Låt dig förundras över det fantastiska isländska landskapet.

    Den hemska Skuggan lyckas i alla fall inte hindra Ploeys föräldrar att få ett ägg och Ploey föds. Han är ganska liten och en väldigt söt och snäll liten fågelunge, inte bland de tuffaste. Men han lyckas bli kär och bli bästa vän med en fågelflicka.

    Det finns fler farligheter än Skuggan och det händer otäcka saker som gör att Ploey missar avfärden, när det är dags att lämna det isländska landskapet och flyga till varmare breddgrader.

    Ploey har hört om en mytomspunnen plats, Paradisdalen, som ska vara en dal där det går att överleva den kalla vintern. Vägen dit är dock farlig och han måste ta sig över islandet. Vad är en vandring på film där hjälten inte får en vapendragare? Inte oväntat får Ploey en vän på vägen, den majestätiska fågeln Giron var ståtliga vingar en gång skadats av Skuggan.

    Äventyr och strapatser i en mycket välgjord animerad berättelse för hela familjen. En film som ger hopp om att vintern också här ska få ge sig för sommaren, också i år.

    Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Film för familjen, Filmrecension, Recension, Scen

    • « Go to Föregående sida
    • Sida 1
    • Interimistiska sidor utelämnas …
    • Sida 615
    • Sida 616
    • Sida 617
    • Sida 618
    • Sida 619
    • Interimistiska sidor utelämnas …
    • Sida 1557
    • Go to Nästa sida »

    Primärt sidofält

    Nytt

    Filmrecension: Primetime – får många applåder

    Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

    Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

    Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

    Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

    Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

    Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

    Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

    Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

    Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

    Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

    Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

    Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

    v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

    Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

    Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

    Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

    The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

    Casino som kulturens scen för pengar och längtan

    Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

    Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

    Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

    Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

    14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

    Följ oss på Facebook

    Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

    Kategorier

    • ..
    • Intervju
    • Kulturpolitik
      • Krönikor
    • Litteratur och konst
    • Musik
    • Recension
      • Bokrecension
      • Dans recension
      • Filmrecension
      • Operarecension
      • Recension av TV-serier
      • Skivrecensioner
      • Spel
      • Teaterkritik
    • Scen
      • Dans
      • Film
      • Musikal
      • Opera
      • Teater
      • TV
      • TV-serier
    • Toppnytt

    Etiketter

    Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

    Annonser

    Shiba - urhunden med stil
    Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

    SPEL KAN SKAPA BEROENDE

    casino utan svensk licens Trustly
    Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
    För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

    För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

    Footer

    Om oss

    • Kontakt
    • Om oss
    • Sajtips – länkar

    Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in