Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera
Det är förmodligen just den uppskruvade nivån och lekfullheten i det visuella uttrycket som gör att La Traviata vinner publikens hjärta. Regissören Olivier Py´s och scenografen och kostymdesignern Pierre-Andre´ Weitz kreativa, skimrande uppsättning är en sann fest för ögat. Valet av sångare är också ypperligt gjort med milt välsjungande Alfredo och den mer dramatiskt kraftfulla sopranen – huvudrollen Violetta. Patriarken i faderns gestalt lägger också en baston som lyfter fram karaktärerna hos de båda andra i triaden. Scenografins expressivitet, de drivna dansarna från Köpenhamns Tivoli Ballet Teater, och de bärande nyckelrollernas prestationer samverkar till en helhet. Lite kritiskt är det bara att åskådare närmast scenen bländas av hundra strålande lampor och missar lite av det som försiggår däruppe …
Det fullkomligen dundrar framför ögonen, ända ut till bakre bänkraden: Ett enormt tivolihjul av glödlampor, reflekterande glitter i dräkter och huvudbonader, stirrande dödskalleögon, röntgen-plåtar med signalerande allvar, vita nakna skelett, klonade på en läktare eller bara gigantiska. Som en brinnande symbol, som kämpar mot svart mull och aska ter sig Violettas orange hår. Rebellens färg, stjärnan David Bowies färg. Visuell kraft har också dansaren med dödens ansikte, som tätt intill följer Violettas gestalt. Det syns att Py och Weitz skapat över hundra uppsättningar och fyrtio operor tillsammans.
Sprakandet från scenen för med sig den mycket goda bieffekten av meditativ paus och njutning. Alla vardagstankar man eventuellt hade när man kom hit sköljs över av just de visuella sensationerna. Och fastän själva döden är temat – så dansar man med i festandet – och låter sig lagom ruskas om av det som händer den starka, skönsjungande Violetta.
Moraliskt stärkande, som en god saga, bidrar också handlingen till ett slags reningsbad. Kurtisanen utvecklas till en stark sann madonna. Programbladets omslagsreplik, ”Jag är fri och jag vill bara festa”, utgör snarare det desperata stojande Violetta väljer bort, för att innerligt leva fullt ut sin sista tid i livet, med sin lene Alfredo.
Det talas om att vi svenskar har en dålig beredskap inför döden och lidande i stort. Hos oss har vi inte haft krig, nöd och tuberkulos på decennier. Halloweenfirandet från USA, som vi något anammat, handlar mer om godis än annat. Och inte firar vi de dödas dag som i Mexiko. I och med föreställningens visuella dödsdans-tema, som löper parallellt med handlingen, får vi en släng av en sådan beredskap inför livets allvar. Vitsminkade ansikten vill ta hål på vår ytlighet, de manar oss att festa, men med måtta! Och syna gärna din egen biologis ändlighet i ögonen (röntgenplåten). Den tid som är utmätt för dig här på jorden, kasta inte bort den! Lev ditt liv fullt ut och innerligt!
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d y:s roman Kameliadamen
Dirigent: Rafael Payare/Jakob Hultberg/ Wolfgang Wengenroth
Regi: Olivier Py
Scenografi & kostym Pierre Andre Weitz
Ljus: Bertrand Killy
Koreografi: Daniel Izzo
ROLLER
Violetta: Valéry Patricia Petibon/Rebecca Nelsen
Alfredo Germont: Sehoon Moon
Giorgio Germont: Davide Damiani
Gastone de Letorieres: Tobias Westman
Baron Douphol: Jakob Högström
Markis d’Obligny: Eric Roos
Doktor Grenvil: Per Fernesten
Flora Bervoix: Emma Lyrén
Annina: Ellika Ström
Giuseppe, Violettas betjänt: Johan Palmqvist
Budbäraren Stefano Olcese
Floras betjänt: Björn Broström
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester