• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Samspelt kvartett briljerar i harmoniska originallåtar – Home At Work Again av Mathias Algotsson

7 februari, 2019 by Mats Hallberg


Artist: Mathias Algotsson

Titel: Home At Work Again

Betyg: 4

Producerad, mixad och mastrad av Mathias Algotsson

Inspelad i Sollentuna maj 2018

Slingan Musik

36:53

Releasedatum 4/2 2019

 Mathias Algotsson har varit flitigt verksam i skiftande sammanhang.  Spännvidden för en omtyckt pianist som gick ut Kungliga Musikhögskolan för över tjugo år sedan frapperar. Noterar hur han rört sig mellan folkmusikaliska samarbeten med Margareta Bengtsson, ackompanjemang av klassisk sångkonst från Barbara Hendricks och jazzigt tonspråk med exempelvis Magnus Lindgren och Rigmor Gustavsson. En annan specialitet består i att skriva på beställning till körer. Mest tid har Algotsson förmodligen ägnat åt musicerandet på trio och kvartett. Nya skivan vars release skedde på Fasching i veckan, är den sjätte i helt eget namn.

Finns minst två egensinniga omständigheter vad gäller Home At Work Again. En  handlar om tillvägagångssättet för inspelningen. Av pressutskicket framgår att mikrofoner placerades ut i Mathias vardagsrum under två soliga majdagar. I rummet stod notställ och instrument utplacerade,  samsades med kaffekoppar.  Albumet är en uppföljning till en utgivning från 2015. Sättningen är densamma, vilket innebär att de hembjudna vännerna heter Svante Söderqvist (bas), Karl Olandersson (trumpet) samt Klas Lindquist (saxofon). Den andra märkliga omständigheten är sålunda att man lirar utan trumslagare. Trots att omgivningen är mycket välrenommerad, är plattan bandledarens baby. Den 47-årige(?) pianisten har inte bara producerat, spelat in och mixat. Mathias har därutöver komponerat de sju titlar som är inkluderade.

Musiken stryker medhårs genom intrikat sväng och elegiska stämningar, befinner sig i skärningspunkten swing – bebop. Det låter påtagligt avspänt om den synnerligen samspelta kvartetten. Inledande From Time To Time är finstämd och mångfasetterad. Förunderligt hur flera av låtarna draperats i ett svävande, elastiskt tillstånd, samtidigt som de vistas i en ganska bunden form.   Omsorgsfullt skrivna melodier skulle kunna misstas för smeksamma standards eller soundtrack tillkomna för sådär 50-60 år sedan, vilket bevisar att Algotsson är en lysande kompositör. Vill beteckna honom som en snitsig musiker som lika mycket prioriterar sväng som en lyrisk ådra. 

Blåsarna har jag många gånger hört live senaste decenniet, eftersom de alltid generar stimulerande mervärde. Trumpetfantomen Karl Olandersson  förenar formidabel teknik med känsligt handlag. Här är han osedvanligt återhållsam, fast beundransvärt sensibel i exempelvis sitt solo på Everything In Time. Partnern Klas Lindquist är otroligt duktig på sax (på någon låt tror jag att han använder klarinett, från releasekonserten finns det bildbevis), som regel utan att ta med lyssnaren ner i mörka källare.  Kvartettens ensemblespel med blåsarna i framkant låter förträffligt. Jazzlines illustrerar mycket väl min tes. Trots relativt kort speltid får dessutom var och en utrymme för underbara solon. Söderqvist  har mycket att bestyra, sköter ensam kompet med den äran genom att ta fram de rätta, mjuka basgångarna.  Dock, i ärlighetens namn saknar jag ibland rytmer från en batterist, vilket hade kunnat variera uttrycket mer.

Algotsson är en fena på att fånga  lyssnaren med medryckande, alternativt stämningsfull,  harmonik. Han är en charmant och behaglig pianist med lätt anslag, den ende icke-saxofonist som tilldelats ”Dompans guldsax” . Konstaterar att Home At Work Again består av dynamiska melodier av hög klass. Instrumentalisterna löser tillsammans sina uppgifter med bravur. Överlag så vitalt och vackert att ingen musikälskare kan rynka på näsan åt skivan med hedern i behåll, således 4+ .

 

 

 

 

Foto Kenth Wångklev från releasekonserten på Fasching i Stockholm

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Bancroft – bra men inte bland de bästa

6 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Bancroft
Betyg 3
Säsong 1, en miniserie om fyra avsnitt, finns på SVT Play
I rollerna: Sarah Parish, Faye Marsay, Amara Karan, Steve Evets, Adam Long m.fl.

Brittiska polisserier är ofta mycket välgjorda men intressanta karaktärsskildringar, enastående skådespelare och fängslande miljöer. Det finns en lång rad sådana brittiska serier.

Bancroft passar in i den raden. Säsong 1 är en miniserie på fyra avsnitt. Men … Ja det finns en men som sänker dess betyg från toppenbetygen. Jag inte riktigt berätta varför betyget inte blir högre, för om jag ska gå in på det måste jag berätta mer om seriens handling och dess avslutning. Serien fick också många besvikna tittare efter sista avsnittet. Men som helhet kan serien säkert bli bra för säsong två är under inspelning. Bancroft behöver verkligen en andra säsong för att räta ut en hel del frågetecken.

I centrum för handlingen står den kvinnliga kriminalkommissarien Elizabeth Bancroft. Hon är en hårdför polis. Hon leder en insats mot ett hänsynslöst gäng, och använder tvivelaktiga metoder för att få fast de två bröder som leder gänget. Den ena av de två kriminella bröderna är en rent vålds-psykopat. Bancroft försöker få den andra brodern att gå med på att sätta dit den psykopatiske brodern mot ett löfte om att få fortsätta med den kriminella verksamheten. Bancroft lovar att inte störa den kriminella verksamheten så länge den inte blir för våldsam. Hon vill ha ett balanserat förhållande mellan polis och kriminella, säger hon.

Ja det påminner om den korrumperade poliserna vi möter i den enastående tv-serien Line of Duty.

Ovanpå detta kommer en gammal utredning av ett 27 år gammalt mord som den unge kriminalinspektören Katherine Stevens får i uppdrag att utreda. Katherine Stevens hittar egendomligheter och slarv i den gamla utredningen och spår som leder till Bancroft. Kan Bancroft haft med mordet att göra?

Serien är bra, absolut. Och skådespelarna skickliga. Men det finns något djupt otillfredsställande i hur berättelsen flyter på, som jag inte kan säga mer om utan att avslöja för mycket.

En sak som skaver är också att karaktärsskildringarna inte håller den klass som de bästa brittiska serierna. Den kommer inte alls upp i nivå med exempelvis Saknad, men inte glömd med Nicola Walker.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension, Recension av tv-serie, TV-serie, TVTV

Göteborgs filmfestival 2019 del III

6 februari, 2019 by Mats Hallberg

Väldigt länge sedan jag frossade i film på motsvarande sätt. Och på den tiden skrev jag inte om mina upplevelser. Om jag räknat rätt blev facit tjugofem huvudfilmer plus ett par förfilmer, några besök på festivalcentret samt som ni kunnat läsa, närvaro på masterclass med Mads Mikkelsen. Har inte varit med om några större bekymmer. Tvärtom förtjänar arrangören jämte alla hängivna volontärer rungande applåder. Hade turen att inte bara orka upp på pressvisningar, utan också att komma in på flera attraktiva visningar på Draken. Det är mycket möjligt att någon filmskribent här kommer recensera filmer jag såg, sådana som har fått distribution. Men vill självfallet förmedla mina synpunkter och tips. Har upptäckt att det redan finns info på Wikipedia om filmer som ännu inte haft premiär, varför jag avser att vara knapphändig med uppgifter om intrig.

En grupp på Facebook jag anslutit mig till har döpts till Gut Music News, vilket jag tolkar som att innehållet ger fysiskt påtagliga,dock angenäma, effekter. Förhåller sig på liknande sätt med Thomas Vinterbergs rekapitulering, av vad som hände vid olyckan med kärnvapenbestyckade ubåten Kursk. Den gastkramande katastrofen, inklusive ryska beslutsfattares cynism och rädsla skildras ohyggligt kraftfullt via boken A Time To Die. I en otroligt påkostad samproduktion (Frankrike/ Belgien) är enda ofullkomliga beståndsdel, att samtliga i den imponerande rollistan konverserar på engelska. Mattias Schonaerts (gör en huvudroll också i Close Enemies) är mästerlig som kapten på ubåten, Lea Seydoux som hans lidande fru likaså. I övrigt flankerar storheter som Colin Firth och Max von Sydow. I en biroll utför Pernilla August ett imponerande, välmotiverat vredesutbrott. Eftersom vi vet hur skandalöst illa det slutar, har man fokuserat på mer än spänningsmomenten: Kamratskapet, glädjen som sprids genom bröllop, överlevnadsinstinkt, högteknologi under vatten, försvarshemligheter, officiella lögner och sjuttioen barn som miste pappor. Vinterberg med team har gjort en strålande film med episka kvaliteter, i sann humanistisk anda. Fortfarande tagen av begravningsceremonin, vars ”etikettsbrott” framkallade reaktioner i maggropen.

Stannar kvar i Europa genom att betrakta  När livet vänder, ett socialrealistiskt familjedrama så äkta att det inte känns som fiktion, snarare som ett utsnitt ur en trasslig vardag för en tvåbarnspappa i Belgien. Han är duglig förman inom stressig förpackningsindustri, tillika fackligt aktiv.  När hustrun hastigt lämnar hemmet,  får han hjälp av syster och mamma för att minimera följderna av ett kaotiskt livspussel. Romain Duris briljerar i huvudrollen.  I likhet med många andra festivalfilmer, är barnskådespelarna hjärtskärande bra. Publiken ska inte utgå ifrån att entydig uppgörelse kommer levereras. Däremot obestridligen exakt tonträff från ett land som inte sällan tar upp liknande, jordnära problematik.  

Av de tio nordiska bidrag som tävlade om världens, i pengar räknat, största filmpris, segrade Queen of Hearts i regi av May El-Touky. Absolut ett gediget verk, fast i mina ögon aningen överreklamerat. En designvilla är hem för två  hästtokiga döttrar och deras väletablerade föräldrar, som samtalar på olika språk. Familjen skakas i sina grundvalar när makens (Magnus Krepper) opålitlige tonårsson från tidigare äktenskap gör entré. Att strulige Gustav är allt annat än smidig eller sympatisk, hindrar inte den uttråkade Anne (Trine Dyrholm som i Göteborg tog emot skådespelarpris ) från att ta kontakt, utan påkopplad impulskontroll.  Yrkeskunskaperna från juridiken tar hon i anspråk som skydd.  Somliga sekvenser  hade tjänat på mer underbyggnad, subtilare indikation på vart Queen Of Hearts är på väg. Kan som kuriosa tillägga att förnämlige  Krepper, är en av de aktade rolltolkare  som jag haft nöjet att möta privat. (Han var trevlig.)   

Med tanke på den oroliga tid vi befinner oss i samt det konstnärliga resultatet, hade jag istället önskat att Sons of Denmark vunnit juryns hjärtan. Ser en otäck berättelse om politisk radikalism, islamistisk såväl som högerextrem. I filmens begynnelse inträffar en terroristattack i Köpenhamns tunnelbana, vilket får skrämmande följder. Konfliktlinjer blottas när fanatiker åstadkommer livsfarliga motsättningar. Blir drabbad av en angelägen thriller med en raffinerad twist. Överlag jämngoda trovärdiga prestationer av de medverkande, toppas av biroller som framhäver familjelycka. En mogen debut av dansk-irakiske Ulaa Salim vars dystra budskap måste tas emot som en varningsklocka för att inte riskera bli en profetia.

Till den sällsynta kategorin cineastiska fullträffar hör  Vid evighetens port av Julian Schnabel.  Publiken på ett utsålt Draken fick njuta av Willem Defoe, vars febriga gestaltning av  Vincent van Gogh  och hans eländiga tillvaro, äger en  magnetisk densitet  som belönats med flera priser (nominerad till Oscar). Det innovativa, flackande kameraarbetet  speglar en ängslig och bespottad person medveten om sitt kall. Och fotot matchar enastående hans visionära konstnärskap.  En oumbärlig film som handlar lika mycket om skaparglädje som destruktivitet och ångest  sista perioden i holländarens liv. Gaugin, sponsorn broder Theo och Gabby (Emmanuelle Seigner) förekommer förstås. Mads Mikkelsen gör en eftertänksam monolog från en präst.  Delvis nya rön och Schnabels blick,  berättigar ännu en obeveklig historia om ett mytomspunnet sorgligt öde. Bara att gilla läget att alla dialoger sker på engelska.     (5)      

Torde vara bekant att jag försöker skriva om musik. Att soundtrack har, eller kan ha, avgörande inverkan på spelfilmer är värt att ständigt påpeka. En annan populär genre under festivalen brukar vara musikdokumentären. En sådan är den omskrivna och försenade I´ll Be Gone. Detta är en film gjord av två kvinnliga fans från USA, vars syfte är att beskriva fenomenet Broder Daniel, en energisk, otyglad popgrupp jag tror mig ha hört live två gånger. Till mångas förvåning har de blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame. Dokumentären bygger på omfattande arkivmaterial jämte intervjuer med bland andra Theodor Jensen och frontfiguren Henrik Berggren. Berggren i liggande ställning anstränger sig för att uttrycka sig filosofiskt, men ändå begripligt. Troligen tack vare att de ansvariga bakom kameran är kvinnor, liksom de som kallas pandor (hardcore fans som älskar att sminka sig); intervjuas några tjejer ingående. I´ll Be Gone formas till en utredande hyllning med klargörande aspekter, på ett karismatiskt band präglad av en deppig tidsanda.

För att inte förlänga recenserandet in absurdum listas avslutningsvis övriga filmer jag samlat på mig synpunkter om.

  • Brutalt krig mellan knarkgangsters vars våldsbrott polisen kraftsamlar för att lösa. Tillkommer i intrigen gör kopplingarna mellan de båda huvudrollerna på var sin sida om lagen.CLOSE ENEMIES (Belgien/ Frankrike) 3+
  • Satiren om det vulgära kitschiga entourage som associeras med Berlusconis Italien blir en alltför utdragen skildring, av regissören till YOUTH. Svensk distr. LORO (Italien/ Frankrike) 3
  • Skotsk romantisk övergår i seriös fas när den tio år äldre kvinnans högsta önskan är att bli gravid. Fin regidebut och dito agerande av Laia Costa. ONLY YOU (Storbritannien) 3+
  • En biopic blir svart komedi med glimrande Melissa McCarthy och Richard E. Grant (Withnail och jag) där vi får veta hur en arrogant, luspank författare sadlar om och blir förfalskare av celebriteters brev. Svensk distr. trots att kopian som visades var otextad. Regi Marielle Heller (USA) CAN YOU EVER FORGIVE ME? 3+
  • Rapsodiskt poetisk fiktion från Kvidinge om fest och arbete. I centrum polska gästarbetare på stort jordbruk, i film med amatörer som agerar till synes självbiografiskt. Regi John Skog (Sverige) SÄSONG 2
  • Internationell premiär för exotisk, rörande tragedi om bekräftelsebegär och utstötthet bland pressade tonårstjejer i Sydkorea, från lovande debutant som fanns på plats. (Sydkorea) SECOND LIFE 3
  • Seg dokumentär om erotik, skönhet och dess motsats. Ett kvinnligt, långvarigt projekt vars magplask jag betraktar som två bortkastade timmar. Skrällvann Guldbjörnen i Berlin. (Rumänien/ Tyskland/ Tjeckien/ Bulgarien/ Frankrike) TOUCH ME NOT 1

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Mary Queen of Scots – fantastiskt välgjord tragedi

5 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Mary Queen of Scots
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 februari 2019
Regi Josie Rourke
I rollerna: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, Gemma Chan m fl.

Mary Queen of Scots fick sammanlagt två Oscarnomineringar, en för Bästa kostym och en för Bästa makeup & hår. Jag tycker att det var snålt. Filmen är en fantastiskt välgjord kostymfilm, så de två nomineringarna lär filmen ta hem. Men den skulle helt klart haft fler nomineringar. Det är ett historiskt, starkt berörande drama om två kvinnor som sitter på var sin tron under 1500-talet i England och Skottland, men egentligen har ingen av dem makt. Makten sitter männen på ändå. Och den kvinna som försöker spela med i männens maktspel och ta för sig, den kvinnan överlever inte.

Mary Stuart var arvtagare till tronen i Skottland men fanns också med bland de som kunde göra anspråk på den engelska tronen efter drottning Elizabeth I. Mary Stuart var katolik och när hon var 15 år tog protestanter över i Skottland, likaså var England protestantiskt och drottning Elizabeth var protestant. Mary Stuart skickades då till Frankrike för att gifta sig med den franske kejsaren. Frankrike var katolskt. Som 16-åring blev hon krönt till drottning i Frankrike men som 18-åring blev hon änka.

Som 18-årig änka återvände hon till Skottland för att göra anspråk på den skotska tronen, där hennes halvbror regerade. Hon är fast besluten att härska som mer än bara en galjonsfigur. På så sätt hotar hon många andra som är ute efter makt och framför allt får hon mäktiga fiender inom den protestantiska kyrkan, eftersom hon är katolik. Hon gör också öppet anspråk på att ärva den engelska tronen efter drottning Elizabeth.

Det är en rätt mörk del av mänsklighetens historia som skildras, men svek, uppror och konspirationer, med makthungriga människor som kan offra sin bästa vän i kampen om makt.

En av filmens intressanta spår är skillnaderna mellan Mary och Elizabeth. Elizabeth gifter sig inte och beter sig mer som en man, men hon anpassar sig också och när det är jobbiga beslut låter hon männen ta dessa beslut. Mary däremot ger sig inte utan är envis in i det sista. Nu tror jag inte hennes öde beror på att hon var kvinna som försökte ha makt. Eller i alla fall var det bara en del i vad som orsakade hennes öde. Det är många män som faller offer i maktkamper också. Och kampen mellan katoliker och protestanter var hård och grym och hon var nog blåögd som trodde att det skulle gå att alls regera som katolik under den tid då protestanterna tagit över.

Saoirse Ronan i rollen som Mary Stuart Margot Robbie i rollen som drottning Elizabeth I borde båda fått nominering för sina rollprestationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Göteborgs filmfestival 2019 del II

4 februari, 2019 by Mats Hallberg

Fransyskan Julie Bertuccelli är kvinnan bakom den stora produktionen Claire Darling, en komplex film med flera bottnar.  Huvudrollerna görs med frenesi  av 75-åriga ikonen Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni. Vi befinner oss i en nordfransk by som gästas av ett tivoli. Berättelsen bygger på en roman, vars förståelse hade underlättats om årtal angetts inför varje scen. Huvudkaraktärerna mor och dotter  bär på oläkta sår, har således en frostig relation efter fatala följder av arbetsplatsolycka vid stenbrott som fadern ägde. De båda i centrum  personifieras av  tre individer i helt olika åldrar. Excentriska, åldrande Claire har i filmens nutid fått ett varsel, därför sätter hon spontant igång med att auktionera bort omfattande samlingar, trots att hon är av åsikten att ”vackra föremål lyfter själen och håller en sällskap.” Dottern får reda på vad som pågår. Och ett märkvärdigt pussel läggs av Bertuccelli med åtskilliga flashbacks. Filmen behandlar sådant som sökande efter trygghet, tyngden av plågsamma minnen, förluster och försoning.  Att dramats förvirrade madame har behov av exorcism, ger viss  antydan till spoilervarning. Fantastiskt foto, mystifierande berättarteknik och glödande skådespelarinsatser!  

Island var i ropet  så till grad att tidningen Filmkonst tryckte upp en volym (2000), för att täcka det isländska filmundret. Senast att översköljas av priser är  Woman At War (pris i Cannes, Nordiska rådets filmpris med mera) i regi av Benedikt Erlingson (känd från von Triers Direktören för det hele). Kameran följer den medelålders körledaren Halla vars borgerliga  välanpassade tillvaro, fungerar som täckmantel för hennes  klimataktivism. Med förbluffande förslagenhet gäckar hon länge myndigheterna när hon utför attentat mot öns elförsörjning, särskilt adresserat mot aluminiumindustrin. Filmen är en originell dramakomedi, kryddad med extremt  strapatsrika aktioner i det karga landskapet. I det manus regissören varit delaktig i finns en underström: längtan efter att få adoptera hos Halla och hennes andligt sökande tvillingsyster har gjort att båda ansökt. Tre musiker jämte körsångare i folkdräkt dyker ständigt upp, vilket ger en humoristisk prägel mitt i actionscener. Ser en överväldigande tour de force-prestation av Halldora Geirharaösdottir  och en klurig berättelse med eskalerande driv och vackert foto. 

 

 

Vet inte om det är befogat att påstå att det är en trend, men osedvanligt många filmer jag sett denna långa vecka har porträtterat märkvärdiga kvinnoöden. Ytterligare ett sådant som går utanpå det mesta skildras i Moa – landsmodern.  Duon som tillsammans med femhundra statister gjort denna dramatiserade dokumentär, heter föga förvånande Maj Wechselmann och Ebba Witt Brattström. (Till saken hör att jag i Kulturbloggen intervjuade Maj W när inspelningen  ännu pågick.)  Med socialt patos visas  hur Sverige utvecklades, från att ha varit ett efterblivet klassamhälle.  Heroiska driftiga överlevaren Moa lyckas mot alla odds bli en storsäljande författare. Scenerna från guidandet  vid hennes stuga, väckte min nyfikenhet på  nytt resmål.  Filmmakarnas snirklande  äreminne över en autentisk hjältinna, vårt enligt dem första #metoo-vittne,  är därtill en skoningslös vidräkning med Svenska akademin, dåtidens patriarkat på parnassen och litteraturvetaren Sonja Erfurth.  Vill betona inte bara det  förunderliga biografiska materialet, utan också det poetiska bildspråket av en oförtruten veteran, som jag av en slump träffade dagen före utanför presscentret.  Efter visningen pratade Maj W bland annat om sin kamp för att få ut dokumentären på biografer. (4)

Varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Gloria Bell heter aktuella filmen av chilenske regissören Sebastian Lelo, om en frånskild kvinna i försäkringsbranschen som letar efter partners på mogendisco. Produktionen råkar vara en amerikansk remake på Lelos genombrottsfilm. Julianne Moore syns i varje bildruta när hon magnifikt gestaltar sin rollfigur, vars namn är liktydigt med filmens titel. I övrigt välfungerande Gloria har synnedsättning, men inte värre än att hon kör bil. Kuriöst nog ska hennes dotter gifta sig med en svensk surfare. Gloria Bell tycker om att testa aktiviteter – dans och klämmiga låtar är hennes elixir. I sitt planlösa sökande efter ny kärlek träffar Gloria charmige Arnold (John Turturro). Trots att de uppnår lycka och njutning av att umgås uppstår efterhand komplikationer, vilket innebär mer konflikter än romantik. Mycket blir uppenbart även utan repliker, visar att relationer på jämlika villkor är en komplicerad företeelse. Turturro förmedlar ,oftast lågmält, skiftningar mellan lycka och förtvivlan, medan den firade karaktärsskådespelaren Julianne Moore är fullkomligt suverän på humörsvängningar. Snygg estetik avseende bildvinklar och närbilder, medryckande soundtrack och ett psykologiskt narrativ; i en film som ändå inte påverkar i den utsträckning som jag förmodat.

Bryter mönstret genom att redovisa White Boy Rick, en biopic om en tonårsgrabb i Detroit uppväxt i kriminell familj vars fetischism för vapen är fullständigt sanslös. Tillägnar mig ett kriminaldrama från 80-talet som skildrar hur en destruktivt kaxig drop out, tar sig in i de svarta knarkgängen, blir värvad av FBI, genom att vara alltför girig uppbackad av fifflande farsa hamnar han i förödande våldsspiral. Filmen korsklipper flashiga bling-bling miljöer med ruffiga interiörer. Ämnet är inte ovanligt. Korruption och massivt inflöde av crack, ett antal ihjälskjutningar och nära anhörig (storasyster) drabbad av droghelvetet utgör ramverket. Det ovanliga är konsekvenserna av att FBI svek sin infiltratör. Som ett gripande appendix allra sist (i och med att det handlar om ”based on a true story” må det vara tillåtet att avslöja den sorgliga intrigen) hörs rösten från Richard Wersche Jr. , det vill säga den livstidsdömde i Michigan som suttit längst av alla som dömts för annat än våldsbrott. Bruce Dern och Jennifer Jason Leigh syns i biroller, medan flitige Matthew McConaughey spelar mot Richie Merritt i rollerna som skrupulös far respektive tonårsson utan spärrar. Har aldrig tråkigt, fast blir inte jätteengagerad, bortsett från upplösningen. Regissör Yann Demange har fått till en schyst rulle.

Även om jag var relativt nollställd inför svenska spektakulära Eld och Lågor, utmynnade den i besvikelse. Historien om två familjer dedikerade till att driva rivaliserande nöjesfält på Djurgården, bygger på verkliga händelser. Skrämmande nog kallades de hårt skuldsatta konkurrenterna för tattare. Hjälten i denna färgsprakande storsatsning (John Lindgren) blev sedermera långvarig chef för Gröna Lund, efter att hans Nöjet hade stängts för gott. Eld och lågor av duon Mårlind & Stein är på samma gång ett hopkok av våldsam äventyrsfilm och kärlekshistoria med sagoskimmer. Bildberättandet är väldigt påkostat med anmärkningsvärda specialeffekter och tricks, kanske för att spegla att vi betraktar skeendet på två tivoli. I rollistan märks Robert Gustafsson, Lennart Jähkel, Pernilla August och Helena Af Sandberg. Mest trovärdig är utan tvekan Albin Grenholm som den kärlekskranke kavate John, ansatt från flera håll. Tyvärr läggs alldeles för mycket krut (göteborgshumor?) på det bombastiska anslaget, vilket medfört att instuderandet av persongalleriet försummats. Att införliva anakronistisk musik i en film som utspelas under andra världskriget, framstår mest som ett udda grepp. Trots uppskruvat tempo blir resultatet ljummet, med på tok för mycket distansering. En lycklig, emotionell scen på sluttampen, åtföljd av fyndigt meddelande från de rivaliserande mödrarna, är ändå värd att framhållas extra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 609
  • Sida 610
  • Sida 611
  • Sida 612
  • Sida 613
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in