Fransyskan Julie Bertuccelli är kvinnan bakom den stora produktionen Claire Darling, en komplex film med flera bottnar. Huvudrollerna görs med frenesi av 75-åriga ikonen Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni. Vi befinner oss i en nordfransk by som gästas av ett tivoli. Berättelsen bygger på en roman, vars förståelse hade underlättats om årtal angetts inför varje scen. Huvudkaraktärerna mor och dotter bär på oläkta sår, har således en frostig relation efter fatala följder av arbetsplatsolycka vid stenbrott som fadern ägde. De båda i centrum personifieras av tre individer i helt olika åldrar. Excentriska, åldrande Claire har i filmens nutid fått ett varsel, därför sätter hon spontant igång med att auktionera bort omfattande samlingar, trots att hon är av åsikten att ”vackra föremål lyfter själen och håller en sällskap.” Dottern får reda på vad som pågår. Och ett märkvärdigt pussel läggs av Bertuccelli med åtskilliga flashbacks. Filmen behandlar sådant som sökande efter trygghet, tyngden av plågsamma minnen, förluster och försoning. Att dramats förvirrade madame har behov av exorcism, ger viss antydan till spoilervarning. Fantastiskt foto, mystifierande berättarteknik och glödande skådespelarinsatser!
Island var i ropet så till grad att tidningen Filmkonst tryckte upp en volym (2000), för att täcka det isländska filmundret. Senast att översköljas av priser är Woman At War (pris i Cannes, Nordiska rådets filmpris med mera) i regi av Benedikt Erlingson (känd från von Triers Direktören för det hele). Kameran följer den medelålders körledaren Halla vars borgerliga välanpassade tillvaro, fungerar som täckmantel för hennes klimataktivism. Med förbluffande förslagenhet gäckar hon länge myndigheterna när hon utför attentat mot öns elförsörjning, särskilt adresserat mot aluminiumindustrin. Filmen är en originell dramakomedi, kryddad med extremt strapatsrika aktioner i det karga landskapet. I det manus regissören varit delaktig i finns en underström: längtan efter att få adoptera hos Halla och hennes andligt sökande tvillingsyster har gjort att båda ansökt. Tre musiker jämte körsångare i folkdräkt dyker ständigt upp, vilket ger en humoristisk prägel mitt i actionscener. Ser en överväldigande tour de force-prestation av Halldora Geirharaösdottir och en klurig berättelse med eskalerande driv och vackert foto.
Vet inte om det är befogat att påstå att det är en trend, men osedvanligt många filmer jag sett denna långa vecka har porträtterat märkvärdiga kvinnoöden. Ytterligare ett sådant som går utanpå det mesta skildras i Moa – landsmodern. Duon som tillsammans med femhundra statister gjort denna dramatiserade dokumentär, heter föga förvånande Maj Wechselmann och Ebba Witt Brattström. (Till saken hör att jag i Kulturbloggen intervjuade Maj W när inspelningen ännu pågick.) Med socialt patos visas hur Sverige utvecklades, från att ha varit ett efterblivet klassamhälle. Heroiska driftiga överlevaren Moa lyckas mot alla odds bli en storsäljande författare. Scenerna från guidandet vid hennes stuga, väckte min nyfikenhet på nytt resmål. Filmmakarnas snirklande äreminne över en autentisk hjältinna, vårt enligt dem första #metoo-vittne, är därtill en skoningslös vidräkning med Svenska akademin, dåtidens patriarkat på parnassen och litteraturvetaren Sonja Erfurth. Vill betona inte bara det förunderliga biografiska materialet, utan också det poetiska bildspråket av en oförtruten veteran, som jag av en slump träffade dagen före utanför presscentret. Efter visningen pratade Maj W bland annat om sin kamp för att få ut dokumentären på biografer. (4)
Varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Gloria Bell heter aktuella filmen av chilenske regissören Sebastian Lelo, om en frånskild kvinna i försäkringsbranschen som letar efter partners på mogendisco. Produktionen råkar vara en amerikansk remake på Lelos genombrottsfilm. Julianne Moore syns i varje bildruta när hon magnifikt gestaltar sin rollfigur, vars namn är liktydigt med filmens titel. I övrigt välfungerande Gloria har synnedsättning, men inte värre än att hon kör bil. Kuriöst nog ska hennes dotter gifta sig med en svensk surfare. Gloria Bell tycker om att testa aktiviteter – dans och klämmiga låtar är hennes elixir. I sitt planlösa sökande efter ny kärlek träffar Gloria charmige Arnold (John Turturro). Trots att de uppnår lycka och njutning av att umgås uppstår efterhand komplikationer, vilket innebär mer konflikter än romantik. Mycket blir uppenbart även utan repliker, visar att relationer på jämlika villkor är en komplicerad företeelse. Turturro förmedlar ,oftast lågmält, skiftningar mellan lycka och förtvivlan, medan den firade karaktärsskådespelaren Julianne Moore är fullkomligt suverän på humörsvängningar. Snygg estetik avseende bildvinklar och närbilder, medryckande soundtrack och ett psykologiskt narrativ; i en film som ändå inte påverkar i den utsträckning som jag förmodat.
Bryter mönstret genom att redovisa White Boy Rick, en biopic om en tonårsgrabb i Detroit uppväxt i kriminell familj vars fetischism för vapen är fullständigt sanslös. Tillägnar mig ett kriminaldrama från 80-talet som skildrar hur en destruktivt kaxig drop out, tar sig in i de svarta knarkgängen, blir värvad av FBI, genom att vara alltför girig uppbackad av fifflande farsa hamnar han i förödande våldsspiral. Filmen korsklipper flashiga bling-bling miljöer med ruffiga interiörer. Ämnet är inte ovanligt. Korruption och massivt inflöde av crack, ett antal ihjälskjutningar och nära anhörig (storasyster) drabbad av droghelvetet utgör ramverket. Det ovanliga är konsekvenserna av att FBI svek sin infiltratör. Som ett gripande appendix allra sist (i och med att det handlar om ”based on a true story” må det vara tillåtet att avslöja den sorgliga intrigen) hörs rösten från Richard Wersche Jr. , det vill säga den livstidsdömde i Michigan som suttit längst av alla som dömts för annat än våldsbrott. Bruce Dern och Jennifer Jason Leigh syns i biroller, medan flitige Matthew McConaughey spelar mot Richie Merritt i rollerna som skrupulös far respektive tonårsson utan spärrar. Har aldrig tråkigt, fast blir inte jätteengagerad, bortsett från upplösningen. Regissör Yann Demange har fått till en schyst rulle.
Även om jag var relativt nollställd inför svenska spektakulära Eld och Lågor, utmynnade den i besvikelse. Historien om två familjer dedikerade till att driva rivaliserande nöjesfält på Djurgården, bygger på verkliga händelser. Skrämmande nog kallades de hårt skuldsatta konkurrenterna för tattare. Hjälten i denna färgsprakande storsatsning (John Lindgren) blev sedermera långvarig chef för Gröna Lund, efter att hans Nöjet hade stängts för gott. Eld och lågor av duon Mårlind & Stein är på samma gång ett hopkok av våldsam äventyrsfilm och kärlekshistoria med sagoskimmer. Bildberättandet är väldigt påkostat med anmärkningsvärda specialeffekter och tricks, kanske för att spegla att vi betraktar skeendet på två tivoli. I rollistan märks Robert Gustafsson, Lennart Jähkel, Pernilla August och Helena Af Sandberg. Mest trovärdig är utan tvekan Albin Grenholm som den kärlekskranke kavate John, ansatt från flera håll. Tyvärr läggs alldeles för mycket krut (göteborgshumor?) på det bombastiska anslaget, vilket medfört att instuderandet av persongalleriet försummats. Att införliva anakronistisk musik i en film som utspelas under andra världskriget, framstår mest som ett udda grepp. Trots uppskruvat tempo blir resultatet ljummet, med på tok för mycket distansering. En lycklig, emotionell scen på sluttampen, åtföljd av fyndigt meddelande från de rivaliserande mödrarna, är ändå värd att framhållas extra.
