Väldigt länge sedan jag frossade i film på motsvarande sätt. Och på den tiden skrev jag inte om mina upplevelser. Om jag räknat rätt blev facit tjugofem huvudfilmer plus ett par förfilmer, några besök på festivalcentret samt som ni kunnat läsa, närvaro på masterclass med Mads Mikkelsen. Har inte varit med om några större bekymmer. Tvärtom förtjänar arrangören jämte alla hängivna volontärer rungande applåder. Hade turen att inte bara orka upp på pressvisningar, utan också att komma in på flera attraktiva visningar på Draken. Det är mycket möjligt att någon filmskribent här kommer recensera filmer jag såg, sådana som har fått distribution. Men vill självfallet förmedla mina synpunkter och tips. Har upptäckt att det redan finns info på Wikipedia om filmer som ännu inte haft premiär, varför jag avser att vara knapphändig med uppgifter om intrig.
En grupp på Facebook jag anslutit mig till har döpts till Gut Music News, vilket jag tolkar som att innehållet ger fysiskt påtagliga,dock angenäma, effekter. Förhåller sig på liknande sätt med Thomas Vinterbergs rekapitulering, av vad som hände vid olyckan med kärnvapenbestyckade ubåten Kursk. Den gastkramande katastrofen, inklusive ryska beslutsfattares cynism och rädsla skildras ohyggligt kraftfullt via boken A Time To Die. I en otroligt påkostad samproduktion (Frankrike/ Belgien) är enda ofullkomliga beståndsdel, att samtliga i den imponerande rollistan konverserar på engelska. Mattias Schonaerts (gör en huvudroll också i Close Enemies) är mästerlig som kapten på ubåten, Lea Seydoux som hans lidande fru likaså. I övrigt flankerar storheter som Colin Firth och Max von Sydow. I en biroll utför Pernilla August ett imponerande, välmotiverat vredesutbrott. Eftersom vi vet hur skandalöst illa det slutar, har man fokuserat på mer än spänningsmomenten: Kamratskapet, glädjen som sprids genom bröllop, överlevnadsinstinkt, högteknologi under vatten, försvarshemligheter, officiella lögner och sjuttioen barn som miste pappor. Vinterberg med team har gjort en strålande film med episka kvaliteter, i sann humanistisk anda. Fortfarande tagen av begravningsceremonin, vars ”etikettsbrott” framkallade reaktioner i maggropen.
Stannar kvar i Europa genom att betrakta När livet vänder, ett socialrealistiskt familjedrama så äkta att det inte känns som fiktion, snarare som ett utsnitt ur en trasslig vardag för en tvåbarnspappa i Belgien. Han är duglig förman inom stressig förpackningsindustri, tillika fackligt aktiv. När hustrun hastigt lämnar hemmet, får han hjälp av syster och mamma för att minimera följderna av ett kaotiskt livspussel. Romain Duris briljerar i huvudrollen. I likhet med många andra festivalfilmer, är barnskådespelarna hjärtskärande bra. Publiken ska inte utgå ifrån att entydig uppgörelse kommer levereras. Däremot obestridligen exakt tonträff från ett land som inte sällan tar upp liknande, jordnära problematik.
Av de tio nordiska bidrag som tävlade om världens, i pengar räknat, största filmpris, segrade Queen of Hearts i regi av May El-Touky. Absolut ett gediget verk, fast i mina ögon aningen överreklamerat. En designvilla är hem för två hästtokiga döttrar och deras väletablerade föräldrar, som samtalar på olika språk. Familjen skakas i sina grundvalar när makens (Magnus Krepper) opålitlige tonårsson från tidigare äktenskap gör entré. Att strulige Gustav är allt annat än smidig eller sympatisk, hindrar inte den uttråkade Anne (Trine Dyrholm som i Göteborg tog emot skådespelarpris ) från att ta kontakt, utan påkopplad impulskontroll. Yrkeskunskaperna från juridiken tar hon i anspråk som skydd. Somliga sekvenser hade tjänat på mer underbyggnad, subtilare indikation på vart Queen Of Hearts är på väg. Kan som kuriosa tillägga att förnämlige Krepper, är en av de aktade rolltolkare som jag haft nöjet att möta privat. (Han var trevlig.)
Med tanke på den oroliga tid vi befinner oss i samt det konstnärliga resultatet, hade jag istället önskat att Sons of Denmark vunnit juryns hjärtan. Ser en otäck berättelse om politisk radikalism, islamistisk såväl som högerextrem. I filmens begynnelse inträffar en terroristattack i Köpenhamns tunnelbana, vilket får skrämmande följder. Konfliktlinjer blottas när fanatiker åstadkommer livsfarliga motsättningar. Blir drabbad av en angelägen thriller med en raffinerad twist. Överlag jämngoda trovärdiga prestationer av de medverkande, toppas av biroller som framhäver familjelycka. En mogen debut av dansk-irakiske Ulaa Salim vars dystra budskap måste tas emot som en varningsklocka för att inte riskera bli en profetia.
Till den sällsynta kategorin cineastiska fullträffar hör Vid evighetens port av Julian Schnabel. Publiken på ett utsålt Draken fick njuta av Willem Defoe, vars febriga gestaltning av Vincent van Gogh och hans eländiga tillvaro, äger en magnetisk densitet som belönats med flera priser (nominerad till Oscar). Det innovativa, flackande kameraarbetet speglar en ängslig och bespottad person medveten om sitt kall. Och fotot matchar enastående hans visionära konstnärskap. En oumbärlig film som handlar lika mycket om skaparglädje som destruktivitet och ångest sista perioden i holländarens liv. Gaugin, sponsorn broder Theo och Gabby (Emmanuelle Seigner) förekommer förstås. Mads Mikkelsen gör en eftertänksam monolog från en präst. Delvis nya rön och Schnabels blick, berättigar ännu en obeveklig historia om ett mytomspunnet sorgligt öde. Bara att gilla läget att alla dialoger sker på engelska. (5)
Torde vara bekant att jag försöker skriva om musik. Att soundtrack har, eller kan ha, avgörande inverkan på spelfilmer är värt att ständigt påpeka. En annan populär genre under festivalen brukar vara musikdokumentären. En sådan är den omskrivna och försenade I´ll Be Gone. Detta är en film gjord av två kvinnliga fans från USA, vars syfte är att beskriva fenomenet Broder Daniel, en energisk, otyglad popgrupp jag tror mig ha hört live två gånger. Till mångas förvåning har de blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame. Dokumentären bygger på omfattande arkivmaterial jämte intervjuer med bland andra Theodor Jensen och frontfiguren Henrik Berggren. Berggren i liggande ställning anstränger sig för att uttrycka sig filosofiskt, men ändå begripligt. Troligen tack vare att de ansvariga bakom kameran är kvinnor, liksom de som kallas pandor (hardcore fans som älskar att sminka sig); intervjuas några tjejer ingående. I´ll Be Gone formas till en utredande hyllning med klargörande aspekter, på ett karismatiskt band präglad av en deppig tidsanda.
För att inte förlänga recenserandet in absurdum listas avslutningsvis övriga filmer jag samlat på mig synpunkter om.
- Brutalt krig mellan knarkgangsters vars våldsbrott polisen kraftsamlar för att lösa. Tillkommer i intrigen gör kopplingarna mellan de båda huvudrollerna på var sin sida om lagen.CLOSE ENEMIES (Belgien/ Frankrike) 3+
- Satiren om det vulgära kitschiga entourage som associeras med Berlusconis Italien blir en alltför utdragen skildring, av regissören till YOUTH. Svensk distr. LORO (Italien/ Frankrike) 3
- Skotsk romantisk övergår i seriös fas när den tio år äldre kvinnans högsta önskan är att bli gravid. Fin regidebut och dito agerande av Laia Costa. ONLY YOU (Storbritannien) 3+
- En biopic blir svart komedi med glimrande Melissa McCarthy och Richard E. Grant (Withnail och jag) där vi får veta hur en arrogant, luspank författare sadlar om och blir förfalskare av celebriteters brev. Svensk distr. trots att kopian som visades var otextad. Regi Marielle Heller (USA) CAN YOU EVER FORGIVE ME? 3+
- Rapsodiskt poetisk fiktion från Kvidinge om fest och arbete. I centrum polska gästarbetare på stort jordbruk, i film med amatörer som agerar till synes självbiografiskt. Regi John Skog (Sverige) SÄSONG 2
- Internationell premiär för exotisk, rörande tragedi om bekräftelsebegär och utstötthet bland pressade tonårstjejer i Sydkorea, från lovande debutant som fanns på plats. (Sydkorea) SECOND LIFE 3
- Seg dokumentär om erotik, skönhet och dess motsats. Ett kvinnligt, långvarigt projekt vars magplask jag betraktar som två bortkastade timmar. Skrällvann Guldbjörnen i Berlin. (Rumänien/ Tyskland/ Tjeckien/ Bulgarien/ Frankrike) TOUCH ME NOT 1