• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

3 november, 2026 by Elis Holmström

Godzilla Minus Zero

Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki

Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…

Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.

Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.

Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.

Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.

Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.

Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.

Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.

Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Godzilla Minus Zero

Filmrecension: Jävla karlar

3 november, 2026 by Rosemari Södergren

Jävla Karlar

Jävla karlar
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Jens Sjögren
Manus av Jakob Beckman baserat på Andrev Waldens Augustprisbelönade roman
I rollerna Aliette Opheim, Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira

Jävla karlar har gjort succé i många former. 2023 fick författaren Andrev Walden Augustpriset för årets skönlitterära bok för romanen Jävla karlar. Den sattes upp på scen i en monolog med Shanti Roney som blev hyllad. Att berättelsen också skulle bli en film var väl oundvikligt. Det är absolut en stark och berörande berättelse även om en liten pojke vars mamma fastnar för den ena våldsamman mannen efter den andre. Det är tyvärr ett tema som återkommer med jämna mellanrum, då världen fortfarande innehåller män som slår kvinnor.

I berättelsen får vi följa den lilla pojken Andrev som lever med sin ensamstående mamma. Under den första svåra separationen fick Andrev av en slump höra att den man han växt upp med de första åren inte är hans riktiga pappa. Hans mamma flyttar från det förhållandet tillsammans med Andrev. Hon berättar för Andrev att hans pappa bor långt bort och han är vacker och är indian. Denna indian-pappa blir en figur Andrev drömmer och fantiserar om ofta.

Titeln på boken, teaterföreställningen och filmen är talande: Jävla karlar. Ja det är många hemska män som hittar till Andrevs mammas säng. Det är förstås aldrig den slagna kvinnans fel att hon blir slagen. Verkligen inte. Men det gör ont i mig att se att Andrevs mamma så ofta är totalt utan förmåga att se hur farliga en del män är. För sin sons skulle borde hon väl ta det lite lugnare innan hon släpper in männen i deras liv. Det är rätt många våldsamma män hon drar till sig och lever med. Hon visar Andrev kärlek och hon väljer ändå alltid honom. Men varför lyser det aldrig någon varningslampa inne i henne, varför trillar hon in i sådana usla relationer gång på gång? Det skulle jag vilja se mer fokus på.

Aliette Opheim som spelar Andrevs mamma är så duktig och så bra på att spela obehagliga kvinnor som lurar omgivningen eller som i det här fallet lurar sig själv. Tänk hur skickligt hon gestaltade Kristi brud (Åsa Waldau) i en tv-serie om Knutbysekten.

Filmen är en uppväxtberättelse där vi får följa Andrev från förskoleåldern upp till tonåren och hans första sexuella debut. Filmens skapare har fått tag på duktiga barn- och ungdomsskådepelare till rollen som Andrev i olika åldrar och hans kamrater. En lång rad av barn som är som naturliga i filmen. Alla dessa barn får mina stående ovationer. Filmen har också många av duktiga svenska skådepelare i rollerna som Filip Berg, David Book, Jakob Öhrman, Victor Norén och Joel Spira.

Skälet till att filmen inte får ännu högra betyg är att den ändå känns något tunn. Att det är svårt att se hur Andrev påverkas av våldet. Det är lite för mycket som hänger i luften i berättelsen. Kanske är film fel format för en berättelse med det djup som romanen har.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andrev Walden, Augustpris, Film, Filmkritik, Filmrecension, Jävla karlat

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

3 november, 2026 by Rosemari Södergren

Bytet Netflix

Bytet
Betyg 4
Global premiär på Netflix 30 oktober 2026
Regi Kasper Barfoed
Manusförfattare Amanda Högberg (huvudförfattare) och Axel Stjärne
Baserad på Stefan Ahnhems roman Bytet (A Couple of Lies)
Rollbesättning Emma Appleton, Fares Fares, Frida Gustavsson, Jakob Oftebro, Diarmuid Noyes, Magnus Krepper, Anna Bjelkerud och Lars Väringer.

Bytet (med den engelska titeln A Couple of Lies) är en skrämmande, ruskig miniserie i fyra avsnitt med flera mycket duktiga svenska skådespelare som Fares Fares. Skådespelarna är en viktig pelare för att serien ska fungera så bra. Berättelsen är smygande otäck. En krypande otäck thriller, en mörk psykologisk rysare.

Två par står i centrum för handlingen. Två par som ska byta sitt boende med varandra en kortare period. Det ena paret, Helene (Frida Gustavsson) och Carl (Fares Fares), har ett fint hem i Stockholms skärgård som de lämnar för att låna Scarletts (Emma Appleton) och Adams (Jakob Oftebro) soliga villa på Sicilien. Under några veckor byter dessa två par som inte känner varandra boende med varandra.

Först blir både paren förtjusta i sitt lånade boende men snart börjar obehagliga detaljer dyka upp. Carl hittar otvättade trosor i en tvättmaskin. Carl tar ett foto på trosorna och skickar sms med klagomål till Adam om det. Scarlett blir misstänksam men Adam viftar bort det och menar att det måste varit Scarletts bror Tom som haft en tjej med sig till huset. Scarlett och hennes bror har ärvt en stor förmögenhet av sina föräldrar och det är Scarlett som äger den lyxiga villan i Sicilien.

Det otäcka växer, framför för Carl, när två poliser kommer till villan och frågar om de sett en ung man, en turist, som försvunnit. Det visar sig att Carl varit och inspekterat villan innan de bestämde för att göra bytet och han var där precis samma dag som den sista dagen som den försvunne turisten synts till. Carl har inte något minne alls av att ha varit där. Carl blir alltmer orolig. Varför minns han inte vissa saker?

Berättelsen är smygande skrämmande och vissa scener är rätt äckliga. Jag gillar inte sådana scener som att se hundratals möss springa runt på ett lik. Vems lik och var tänker jag inte berätta, för det skulle förstöra något av spänningen. De äckliga bilderna som finns är något som jag egentligen tycker är onödiga och skulle kunna ge minus för tv-serien men då den är mycket väl berättad och skådespelarna är mycket bra så får den ändå betyg 4.

Handlingen berättas inte alltid helt tidsmässigt kronologiskt. Det var lite förvirrande innan jag upptäckte det. Det är förstås medvetet skapat så för att det ska bli mystiskt och läskigt. Välgjord rysare och bra att den är bara fyra avsnitt, det är alldeles lagom för denna berättelse.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Fares Fares, Netflix

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

3 november, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Lina Ikse

Av Dennis Kelly

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Rörelsecoach: Li Molnar Kronlid

Skådespelare: Lucy Heath

Sverigepremiär 30/10 2026 hos GEST i Göteborg

Målgrupp: Gymnasieelever

Spelas till och med 28/11

Dennis Kelly heter en 55-årig Londonbo verksam som manusförfattare och producent inom film, teater- och tv-produktioner. Han tycks ha en dragning åt det rysliga, thrillers och kuslig mystik även om han också varit med om att skriva sitcom. Hans kanske största framgång var den Tony han erhöll för musikalen Matilda som också filmatiserats, baserad på roman av Roald Dahl. Hans Girls And Boys hade premiär 2018 och är en omtumlande monolog skriven för kvinnlig skådespelare. Två av dem som gjort den namnlösa rollen har antingen prisats eller nominerats för sina insatser. Kelly är en internationellt hyllad dramatiker vars verk satts upp i över trettio(!) länder. Dessutom finns ansenliga meriter från film och tv.

Verkar vara premiär för GEST att sätta upp någon av hans pjäser och det samma gäller uppenbarligen i fallet Lucy Heath som förekommit i åtskilliga engelska tv-serier och därtill prisats i egenskap av filmskapare. Symtomatiskt att den person hon porträtterar under cirka halvannan timme berättar för oss, inte bara om hur hon attraheras av somliga män och sex och ger oss interiörer från livet som småbarnsförälder, utan också förmedlar anekdoter om sitt yrkesliv som dokumentärfilmare. Jag uppfattar att hon fått en fot in i branschen genom att kunna PR-branschen.

Hittade en sida på Wikipedia om pjäsen vilket behövdes. Fick reda på en hel del stoff som gick mig förbi under föreställningen jag såg under allhelgonadagen tillsammans med uteslutande vuxna på föreställningen, kvällen efter premiären som hade ungefär två tredjedelars beläggning. Möjligen kan forcerade tempot som medförde att jag inte hann uppfatta lustigheter, förklaras av att rollfiguren lider av ett outplånligt trauma. Men faktum kvarstår. Det är otroligt frustrerande att återigen tvingas uppleva en uppsättning framförd med en oerhörd speed med endast en handfull pauser. Effekten blir att jag famlar efter att förstå när stora sjok av text svischar förbi. Är det rimligt att förutsätta att gymnaster kan absorbera denna blixtsnabbt angivna redovisning väsentligt bättre än undertecknad? Minst halva behållningen går förlorad med denna respektlösa attityd gentemot alla som inte har engelska som modersmål. När Brändén Whitaker (en av konstnärliga ledarna för GEST) regisserar eller är på scen är kvickt levererade repliker snarast kutym, en praktiserad estetik som blir avtändande. Att jag för drygt fyrtio år sedan var mer än hyfsad på att behärska engelska efter tre terminers studier på universitetsnivå och två terminer i landet spär bara på frustrationen, försvårar möjligheten att uppskatta och bedöma verket i fråga. I min värld blir förhållningssättet kontraproduktivt.

Efter denna viktiga passus riktas blicken mot berättelsen och gestaltningen av den. Måste så klart betecknas som en bedrift att hålla greppet om sina mottagare, vi som likt en föreläsning tar del av avgörande utsnitt ur någons händelserika liv, återgett av avsändaren i ett minst sagt ymnigt flöde. varvid ett par frågor ställs till oss. Vad skulle hända om någon svarade? Heath uppvisar en exceptionellt nervig intensitet. Förklaringen till rollfigurens beteende får stanna vid ett antydande för att inte för tydligt spoila dramats peripeti. Tänk ofattbar familjetragedi som vi läser om då och då utlöst av ondskefull psykopati, oftast från farliga individer med tecken på att de är i stånd att begå oförlåtliga dåd. Oftast män som borde hållas inlåsta på psyket eller motsvarigheten till nedlagda mentalsjukhus.

Heath övertygar definitivt! Gestaltar en utagerande, gränslös kvinna med ett chockerande explicit språkbruk som omgående exponeras. Hon har en förbluffande liberal inställning till droger, jagar kickar och bejakar sin libido som drivkraft fullt ut. GEST menar att monologen är gripande, fylld med brutal humor och rå intensitet. Hävdar vidare att vad som börjar som en uppflammande, passionerad relation övergår till ett stundtals stadgat familjeliv. Men under ytan lurar faran. Den som förtäljer hur hon söker spänning och ändå ser till att skaffa dottern Leanne och sonen Danny, verkar lockas av fel typ av män, vilket blir hennes obarmhärtiga fall. Har svårt att förstå lusten att bli mamma hos någon som är så engagerad av ett kreativt jobb, där hon gör skillnad och vårdar sociala kontakter. Har också svårt att förstå vad gymnasister ska få ut av pjäsen utöver en ruschig språklektion. Vad är budskapet att ta med sig? Vad som verkar vara moderns förmaningar till de lekande barnen är i realiteten något helt annat, minnen av en tid som var som blivit till ett obotligt trauma.

Scenografin talar om att vi befinner oss i den talträngda kvinnans hem, möjligen befinner vi oss på hennes arbetsplats/ kontor i ett par scener. Berättelsen hade tjänat på fler reflekterande, kvardröjande sekvenser. Regissören är väldigt rutinerad. Men kan ändå sakna tillförsel av fler metoder att berätta. Mycket om makens förfall som leder till skilsmässa och vad han tar sig för efter gärningen förstår jag enbart brottstycken av på grund av ett orimligt tempo i förmedlingen av info på engelska. Att upphovsmannen kallar sitt verk för genuint upprörande känns korrekt. Man undrar om fasansfulla historien är dokumentärt baserat. För att bruka engelsk allitteration sägs att manus berömts för ingredienserna ”hilarity and horror” och hur dessa byter plats. Pjäsen om att drabbas av toxisk maskulinitet, den värsta tänkbara, har också mötts av kritik. Å andra sidan heter det ju att verkligheten överträffar dikten.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

2 november, 2026 by Mats Hallberg

30/10 2026

Nefertiti i Göteborg

Bohuslän Big Band gav oss i ett av sina många projekt i år en gemensam hyllning till två av jazzmusikens mest inflytelserika namn. Syftar på att det 2026 är hundra år sedan Miles Davis (26/5) och John Coltrane (23/9) föddes. Recenserade den specifika spelningen på Skeppet. I somras skrev jag om Wayne Tuckers hyllning till Miles på Utopia och under Stockholm Jazzfestival om Isaiha Colliers tribut till Trane med en sättning påminnande om dennes berömda 60-tals kvartett. Trumpetaren och jazzarkeologen Samuel Olsson uppbär anställning i nämnda BBB. Han hade ställt samman repertoaren jag tog del av på Skeppet och han ligger bakom bildandet av en tillfällig sextett som not för not framför musiken på två legendariska album utgivna på Columbia av Miles Davis. I första set liras Milestones från 1958 och efter paus Kind of Blue (mest sålda jazzalbum tillika en av de mest prisade) från 1959. Till saken hör att Coltrane som bekant var en betydelsefull sideman i Miles kvintetter under sent 50-tal.

Apropå jubileer drar jag mig till minnes projektet ”Kind of Blue 50” på Skeppsholmen under ledning av Jimmy Cobb, trumslagare på de magiska sessions som utmynnade i skivan jag och miljontals andra smälter av att hänge sig åt. Medan Coltrane gjorde stort avtryck fast han dog redan 1967, tog jag mina chanser att höra Miles live fyra gånger efter comebacken 1980. Första gången i Lund och därpå Gröna Lund är dyrbara minnen. Har poster uppsatt, hans självbiografi och mer än tjugo album på cd/ vinyl plus några på kassett. Miles Davis och hans skiftande stilistiska uttryck har varit en stor favorit för mig. Han hade också förmågan att locka fram stordåd hos sina medarbetare, fick dem att skina.

Rytmsektionen på de två albumen som rekonstruerats i Uppsala, Stockholm, Göteborg och på nästa gig i Norrköping bestod av basist Paul Chambers – Mr. P.C av John Coltrane är en bluesig jazzstandard tillägnad honom – och trumslagarna Philly Joe Jones (Milestones) respektive Jimmy Cobb. Pianist som lämnade Miles efter osämja var Red Garland. Lämnade hade också, enligt expert Samuel Olsson, geniet Bill Evans egentligen gjort (enda vita musikern kring Miles vid perioden), fast hans gav ändå omistliga bidrag till Kind of Blue. På Freddie Freeloader spelade dock Wynton Kelly bättre lämpad för Miles bluesformat.

Blåssektionen var intakt på bägge albumen. Miles distinkta, expressiva och osentimentalt känsliga trumpetspel kompletterades på det mest utsökta sätt man kan föreställa sig. Förutom nämnde stjärna i vardande John Coltrane hörs på altsax Julian ”Cannonball” Adderley som med sin bror Nat kom att få ett genombrott med en sextett på 60-talet.

Vilka har då projektledare Olsson rekryterat för att som han sa till oss på Nef, ”modigt eller dumdristigt lira musiken från början till sista takten på angivna klassiker? Linus Lindblom som jag hört med John Beasley och åtskilliga gånger med BBB hos vilka också han uppbär anställning. medgav på förfrågan att han med skräckblandad förtjusning antagit uppdraget att spela tenorsax, medan ynglingen Ludvig Broman (etablerad i exempelvis Göteborg Jazz Orchestra) tar sig an Cannonballs solon och ensemblespel. På bilden ovan syns vid flygeln Carl Bagge som i mer än tio år lett en lysande pianotrio. Kvar från den finns bakom trummorna den otroligt produktive Daniel Fredriksson vars framstående musicerande jag försökte fånga i ett miniporträtt för LO-tidningen redan för cirka femton år sedan. Kontrabas trakteras av den unge jättetalangen Hugo Löf vars färdigheter prisats. Du förvånas nog inte om jag påstår att jag hört dessa sex män ur två olika generationer ett stort antal gånger, fast då inte tillsammans som sextett.

Hoppas ni har överseende med anhopningen av fakta och nödvändigt droppande av namn. Nu över till själv spelningen som jag lyckligtvis hade lagom förväntningar på. Medveten om att värmlänningen som också kan höras på bas vet vad han sysslar med var jag aldrig orolig. Det är praxis numera att gå på scen en halvtimme efter utsatt tid, vilket sker också denna gång. Ska inflikas att på akustiken fanns inget att anmärka på och man hade att göra med en lyssnande, receptiv publik. Kul med Miles-älskare i olika åldrar som nästan alla var nya ansikten för mig. Milestones varar uppseendeväckande länge. Lp:ns speltid 47:36 fördelas på sex låtar. Laddade faktiskt upp med att spela igenom skivan inhandlad som röd vinyl i nypressning från 2022. Förvisso magnifik jazzmusik. Men sticker ändå ut hakan för att påtala en emellanåt tonspäckad attacklusta. Skivorna det handlar om speglar sålunda två helt skilda förhållningssätt.

Inledningsvis glänser bandledaren tillsammans med rytmläggare Fredriksson. Att denne enastående instrumentalist studerat sina förlagor in i minsta detalj hade fått praktiska konsekvenser. Trumsetet skulle 1958 vara i princip en portabel enhet. Var på Nef före paus således utrustat med endast en cymbal, vilket självfallet inte negativt påverkade resultatet. Linus och Ludvig hänger på i öppningsspåret Dr. Jekyll i enlighet med hur kompositionen av Jackie McLean utformats. Underbar nerv och inlevelse följs av bas-feature. Hänförs av oklanderligt ensemblespel där olika stämmor bryter av. I ett av sina informativa mellansnack förklarar Samuel vad albumets revolutionerande modala spelsätt går ut på.

Tributen är lika prydlig som vitalt utförd. Den noggranne projektledaren har inte lämnat något åt slumpen. Lindblom briljerar i pianolösa Sid´s Ahead. Och i Two Bass Hit hämtad från Dizzy Gillespies storbandsrepertoar skruvas tempot upp till max. Rytmsektionen får ligga i, anför med bravur varvid samtliga är på tårna. Titellåten blev en hit för Miles med sin morse-liknande rytmiska hook, vilket man inser i leveransen från denna heta sextett. Som bonus får vi ett extra pianosolo. Traditionella folksången Billy Boy på pianotrio kan vara det glättigaste som förekommit på en Miles-platta, åtminstone före den sista eran med alster som Human Nature från Thriller. Sitter som en smäck på Nef.

Innehållsrika albumet finalnummer tolkar Thelonius Monk i en utvidgad Straight No Chaser, fast utan originalets kluriga harmonier. Närmast osannolikt talangfulle Ludvig Broman visar att han på bara ett par år förmått växa in i jazzkostymen, avancerat till en nivå där betydligt äldre kollegor vistas. Vad beträffar avgörande insatser på albumets avslutning ska dels basgång från Löf framhållas, dels ett fenomenalt solo på trumpet av huvudrollsinnehavaren. Den som tvivlat på att Samuel Olsson tillhör våra absolut främsta jazztrumpetare (Asplund, Bergcrantz, Kajfes, Olandersson, Bentlöv…) kan inte ha hört dessa tribut-konserter.

Min ingång till Miles magiska världar var förvisso Sketches of Spain tillkommen med inkännande orkester under ledning av oraklet Gil Evans vars samarbeten med Miles är legendariska. Kind of Blue har genom sin totala avspändhet bortom perfektion ändå betytt mer för mig, än förmodligen någon annan skiva. Sa till Carl Bagge efteråt att de i mina öron kommer så nära Milestones att de skulle testa kännare. Skulle de kunna skilja på originalet och svenskarnas ”karbonkopia”? Vad beträffar Kind of Blue gör de skivans status rättvisa. Men jag vill tro att jag skulle höra skillnaden, fast är inte säker.

En kul gimmick är att Samuel efter rekonstruktionerna tillfogat Miles avsignatur i form av snärtigt ensemblespel. Innan vi släpps in i bubblan från två ikoniska inspelningsdagar i New York mars och april 1959, delges vi matnyttig info från vår guide om musik som i sitt ursprungliga skick omfattade fyrtiofem minuter och trettiofyra sekunder. Min cd från 1997 innehåller en alternativ tagning av Flamenco Sketches. Apropå extramaterial har Samuel Olsson ett ess i rockärmen. Han har låtit gruppen repa in Fran-Dance som lanserades till festivalen i Newport 1958. Det är en betagande omstöpning av en dans varvid blåsarna avlöser varann i koncentrerade utflykter. Läckert extranummer!

Markerade basgången tar oss in i oemotståndliga So What. Pianot färgar raffinerat i första trumpetsolot. Mina anteckningar avslöjar att saxofonisterna galant klarar sina utmananingar. Ytterst kompetent skildras låtens förflyttningar av fokus. Noterar som väntat att spannet av antydda och direkt uttryckta känslor är så vitt omfamnande att beskrivningar ter sig futtiga. Helheten är ett av de bästa exemplen på att musik är ett helt eget språk. Varje instrument utkristalliseras optimalt.

Vill komma med en ytterst marginell invändning mot framförandet av Freddie Freeloader. Anser att kompet lagt tempot aningen för högt. Utdelar här högsta möjliga beröm till altsaxofonisten. Broman som befinner sig i zonen, spelar med samma avspända hållning som Cannonball. I Blue In Green är Samuel Olsson mästerlig, får mig att rysa av välbehag. Det rullande, drivande temat i luftiga All Blues återskapas ursnyggt med trumpetaren i täten. Batteristens pulserande position är inte lika central som på Milestones, fast här ageras i framkant. Målande Flamenco Sketches slutligen genomsyras av ett helt annat temperament. Blir en slående kontrast till föregående hetsiga parti. Linus Lindblom tar sannerligen ut svängarna i spetsigt solo och Carl Bagge kompletterar sinnrikt genom utsökta Bill Evans-hamrisar. Vi får vidunderligt visuell musik signerad ett geni som vid tiden aldrig hade besökt Spanien. Som framgår av den kanske alltför vindlande texten en synnerligen lyckad tribut vi entusiaster tackade och tog emot med stor glädje. Ett värdefullt, häpnadsväckande arv förvaltas på bästa tänkbara sätt i en högst avsiktligt imiterande dräkt.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in