Recension

Manus: Lisa Lindén (fritt efter bok av Nadim Ghazale och Sara Nygren)

Regi: Fredrik Evers

Scenografi: Evelina Björnqvist

Kostymdesign: Frida Fredriksson

Maskdesign: Marina Ritvall

Ljusdesign: Mikael Blohm

Ljuddesign: Marcus Lilja (även musik)

Koreograf: Vinga Magnusdotter

I rollerna: Ashkan Ghods och Elin Bornell

Urpremiär: 15/8 2026 Stadsteatern Lilla scen

Spelas till och med 19/9 (spelas på turné och på Borås Stadsteater)

I samarbete med Borås Stadsteater

Först några påpekanden. Eftersom premiären krockade med WOW såg jag nästa föreställning 20/8. Ska sägas att också den var slutsåld. Organisationen Kompis Sverige hade bokat ett ansenligt antal biljetter. En lite irriterande omständighet var att personalen väntade fem-tio minuter efter utsatt tid på tre eftersläntrare, trots att vikten av punktlighet tydligt anges. Titeln på dramatiseringen baserad på Nadim Ghazales självbiografi lyder -min väg från flykting till hela Sveriges polis. En underrubrik som objektivt sett tyder på en grandios självbild. Eller kan den indikera på att han menar att andra såg honom som en representant för personer komna från MENA-regionen och gjordes till någon han inte gjorde anspråk på? Ghazale tog sig med sin mamma och bror mödosamt till Sverige och flyktingförläggningen Backamo (i närheten av Ljungskile) 1987, från ett Libanon söndrat av inbördeskrig, när han var fem år. Vi får inträngande brottstycken av den historik han formats av.

Att man bestämt sig för att just nu sätta upp berättelsen kryddad med vissa av åsikterna, vilka Nadim tillägnat sig under uppväxten och under sina sjutton år som polis på olika positioner, kan absolut ses som ett skarpt ställningstagande i valrörelsen. Agendasättande och motsatsen till den mångfald som officiellt förespråkas av våra kulturinstitutioner. Det mest famösa uttalandet handlar om att han utmålat Sveriges näst största parti som rasistsvin och ännu grövre tillmälen. När dylika offentliga uttalanden kritiseras blir reaktionen från den skyldige att han är utsatt för hatkampanj. Lyckligtvis är den värsta polemiken mot förment privilegierade bortrensad i manus. Dock kvarstår en en del anklagelser om rasism från svenska samhället och befolkningen. Han ska enligt uppgift ha pudlat för en del av hatretoriken. Till skillnad från när han lagt ut texten i tv och radio kan självinsikt och ödmjukhet skönjas i dramatiseringen av Lisa Lindén.

Ghezale som numera är föreläsare istället för polis (något som inte nämns i pjäsen, inte heller orsakerna till annan karriär), tillhör en kategori av radikaliserade opinionsbildare vilka oemotsagda kunnat sprida påståenden och utsagor på de scener Stadsteatern / Backa förfogar över. Syftar på exempelvis Athena Faroukzad, Özz Nüjen, Claes Malmberg och Alexandra Pascalidou. Här frodas en extremism gränsande till fanatism, ett sektliknande beteende som djupt splittrar det som borde vara en samhällsgemenskap. Då jag själv fått vetskap i hur arbetarrörelsens främsta representanter tänker genom att skriva ut deras svar på mina frågor, skulle kunna hävdas att konklusion har bäring. Förenklat uttryckt passar de in på beteckningen konfrontativa woke-marxister. För varje gång något inträffar som vid närmare granskning kullkastar deras världsbild, deras teoribyggen, lämpar det sig att damma av ett gångbart talesätt: ”När verkligheten inte stämmer med kartan är det kartan som gäller”. En förvrängd och relativiserande samhällsanalys vi kan kalla politisk dissonans. Uppräknade opinionsbildare är i princip aldrig mottagliga för andras argument, utan ser till att ständigt basunera ut bekräftelser de själva fastslagit. I sitt yrkesliv måste Ghezale ha kommit i kontakt med hedersvåld, klaners välfärdsbrottslighet, förnedringsrån, bombdåd/ sprängningar, anmälningar om könsstympning och barnäktenskap samt hotfulla dominansbeteenden för att lista några uppenbara missförhållanden. Då förövarna inte passar in i narrativet sopas den sortens systemhotande brottslighet under mattan.

Även om uppsättningen har sina förtjänster behövs motbild till hyllningskören som svalt utsagorna som sanning. Observera att hans egen berättelse finns ingen anledning att tvivla på, även om föräldrar, syskon, hustru och barn nog skulle vilja ge något annorlunda syn på hans minnen och erfarenheter. Att vi minns gemensamma upplevelser olika när tiden fördunklat dem, resoneras om i programhäftets miniessä av Sara Nygren. Anekdoterna vilka med uppbruten kronologi driver berättelsen är ofta gripande, ibland signifikanta. I marknadsföringen utlovas potentiell publik en integrationsresa om drivet för att passa in och höra till. Pjäsen lanseras med formuleringen ”det är en tunn linje mellan att ligga på marken och att vara den som står upp”.

Historien om komplex uppväxt med dubbel kulturell identitet och åren som polariserande polis och därtill mediakändis är cirka en timme lång. Dramaturgin är smart konstruerad, fungerar synnerligen väl. Om det är regissör Fredrik Evers beslut ska han ha kredd för greppet att avlasta huvudrollsinnehavaren. Ashkan Ghods ska kuriöst nog vara uppväxt i samma kvarter i Ulricehamn som mannen han gestaltar. Ghods har sin styrka i sin tajming och sättet att ta fram känslan av att vara furiöst förorättad. Antar att Evers jobbat med att få honom att befinna sig på precis rätt mental våglängd, eftersom Ghods gärna vill svinga för mycket. Förmår lyckligtvis gå ner i varv, rikta budskap och tankar till åhörarna i samtalston.

Införlivandet av en motspelare som blixtsnabbt skiftar emellan en mängd fragmentariska roller resulterar i föredömlig dynamik, en finurlig lösning på vad som vore en stor utmaning i en monolog. Låt mig granska Elin Bornells bedrift. Kan flika in att jag sett henne i uppsättning för mellanstadiet på Backa och i lika lysande som underhållande performance med Abnorm Scenkonst. Här låter Evers henne ta ut svängarna med ett skådespeleri på svindlande hög nivå. Somliga tonfall kan förvisso framstå som alltför ironiska, blir då oerhört dråpligt och ur Nadims perspektiv förmodligen karikatyrer på pricken. En njutning att bevittna hur hon bakom eller framför de med ljusdesign genomskinliga draperierna, föreställer det persongalleri som format den som för ordet. Bornell ger glimtar av föräldrarna, politiker, möjligen media, kollega, fotbollstränare, rektor, syskon, Nadims barn, dagmamma, bästa kompisen Håkan med flera.

Vid närmare beaktande finns mycket symbolik i den sparsmakade scenografin, i försöken att sammanfoga glasskärvor, makten i polisuniformen, draperierna markerande tunna linjen mellan status och utanförskap, mellan att vara på samhällsbärande sida eller motsatsen.

Arabiskklingande musik blandas med refränger från Eros Ramazotti och Ace of Base plus musik av Marcus Lilja. Scener hanteras habilt och stundtals övertygande av Ashkan Ghods, fast för mig sticker som sagt Elin Bornells prestation ut i sådant bländande skimmer, att den måste betecknas som fantastisk. Sättet varpå hon med precision använder sig av dialekter och prosodi som ger texten belysande konturer. För att vara uppriktig tedde sig den ironiska tonen obegriplig, när hon som politiker ställde frågor om den eskalerande kriminalitetens orsaker. Nadim kunde inte svara utan hänvisade diffust till utanförskap och utsatthet. Teorier som inte förklarar varför minderåriga kontraktsmördare väljer lyxkonsumtion på bekostnad av viljan att leva tryggt. Recensionen skrivs dagen efter vidden av skoldådet i Fagersta blivit känt, ännu ett vansinnesdåd vars konsekvens blir ökad otrygghet och polarisering. Och många opinionsbildare känner sig tyvärr manade att ge allmänheten en spekulativ drapa om varför sådana vansinnesdåd händer igen.

Vändpunkten för Nadim sker i högstadiet när han av rektor blir sedd, ges ett förtroende som kamratstödjare då han innehar hög status. Detta trots eller kanske på grund att han bär på riktad aggressivitet. Hur viktigt det är att bli sedd och ägna sig åt något av värde är pjäsens viktigaste lärdom. I Borås träffar han i sin yrkesutövning på bästa kompisen från barndomen, symtomatiskt nog. Nadim menar att han försökt bli svensk i trettio år och lever i ett mellanskap. Han har en poäng i att slumpens inverkan på våra liv inte ska underskattas.

Men eftersom fallet med George Floyds död återkom ett par gånger och därtill inledde ”vittnesmålet”, behöver den tragiska händelsen och det felaktiga ingripandet kommenteras. Risken att svarta gärningsmän tar livet av poliser är många gånger högre än vice versa, liksom risken att icke-svarta dödligt drabbas vid ingripande. Att Floyd, en livsstilskriminell knarklangare som hotat en gravid kvinna med vapen, gjordes till en hjälte man gick ner på knä för att hedra, känns i min värld bakvänt. Två olika obduktioner resulterade i olika besked om trolig dödsorsak. Och varför har inte media i Sverige upplyst om effekter av den BLM-rörelsen han gav upphov till? Bedragarna som grundade rörelsen, de omfattande upploppen där svarta butiksägare fick sina näringar förstörda, de över sjuhundra skadade poliserna och de tjugofem morden? Förrädiskt med en välgjord pjäs som så ofullständigt speglar ohanterliga problem, problem som trots dådet i Fagersta förbättrats avsevärt under innevarande mandatperiod. Således en problematisk om än välgjord uppsättning eftersom det presenterade perspektivet är engagerande på det privata planet, men inte alls lika trovärdigt vad beträffar analysen av strukturer som står i vägen för en ljus framtid.

Pressfoton: Jonas Kündig