• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Komplext om ondskans mekanismer – Kören i Biskopsgårdens kyrka

14 maj, 2019 by Mats Hallberg

foto Nadim Elazzeh

Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg, Lundby församling och Unga Folkteatern

Av David Greig (The Events)

Regi och översättning: Kim Lantz

Produktionsassistent och sufflör: Titti Andersson

Regiassistent: Sanna Hultman

Musik &körarrangemang: John Browne, Helena Fornegård, Marianne Holmboe

Körledare & Musikalisk arrangör: Helena Fornegård

Medverkande: Kim Bredefeldt, Robert Söderberg, Helena Fornegård (körledare) plus en kör där somliga ej namngivna har biroller.

Spelas till och med 23/5 i Biskopsgårdens kyrka Göteborg

Premiär 11/5 2019

Finns en symbolisk laddning i val av spelplats, fast utlokaliseringen antagligen har naturliga orsaker. Kyrkan är nämligen belägen ett stenkast från Vårväderstorget. Där ligger ju krogen som för några år sedan utsattes för en gängrelaterad skjutning. Ett par ynglingar sköts ihjäl, flera skadades. I motsats till så gott som alla andra dödliga uppgörelser på Hisingen, kunde de skyldiga straffas. På hemvägen cyklar jag förbi monumentet över offren för diskoteksbranden. De som orsakade den fruktansvärda katastrofen var inga utifrån.. Rasistiska motiv kunde uteslutas i dessa fall.

I Biskopsgårdens kyrka på Hisingen utspelas under cirka åttio minuter ett diskuterande drama om en masskjutning i en kyrka, ett dåd utfört av en fullblodsrasist. Kören av David Grieg (född 1969) från Skottland, handlar om en massaker där offren ingår i en repeterande kör. Pjäsen tar fasta på vad som hände de närmast berörda och överlevande efteråt. Prästen, initiativtagaren till den mångkulturella kören, blir besatt av att ta reda på varför någon kan begå en sådan omänsklig gärning. Grieg hade i bakhuvudet medan han skrev, den ideologiskt övertygade nationalisten Anders Behring Breivik och hans attack mot det öppna, demokratiska samhället. I detta idédrivna drama ställs kyrkorummets oskuldsfulla, inkluderande mentalitet, mot det ondskefulla becksvarta, vars syfte är att förgöra tanken på allas lika värde. Ljus mot mörker, berikande mångfald kontra omstörtande föreställningar om ras.

Anmärkningsvärt att iscensättningen görs utan såväl scenografi som koreografi. Det närmsta i den vägen en laptop, ett didgeridoo-rör och en stav som markerar avlossandet av skott. Vidare finns varken ansvarig för, kostym, smink, ljud eller ljus angiven. Några stativ med spotlights är utplacerade i ett par hörn. I egna kläder ses den sjutton personer starka kören, som i upptakten kommer antingen från ingången, eller sitter utspridda bland publiken. Vi sitter längs tre sidor. Rakt eller snett framför oss agerar man. Den öppna återstående sidan, utgörs lämpligt nog av en naturlig scenupphöjning. Där framför kören med kroppslig energi och jublande glädje sina sångövningar, under ledning av Helene Fornegård vid pianot. Öppningsrepliken är välfunnen, riktas primärt till den heterogena kören. Omgående får de upprymda körmedlemmarna oväntat besök. Möjligen av naivitet visar prästen ingen rädsla för den främmande hotfulla personen, han som efteråt enbart kallas pojken.

Kim Lantz är Folkteaterns grand old man. En väsentlig del av sitt yrkesliv har han ägnat åt något han bemästrar mycket väl: att coacha amatörskådespelare jämte att översätta. Om jag tillåter mig att generalisera. är konfrontation och maktutövning gemensamma drag, i åtskilliga av de uppsättningar han tagit sig an för Unga Folkteatern. Ofta med mycket gott resultat. Ett paradexempel var Området , en pjäs med tuff jargong där Bredenfeldt och Söderberg också spelade mot varandra, i roller som den resonerande gode i närkamp med en i uppskruvat tonläge diabolisk skuggfigur. I Greigs kusliga berättelse finns ungefär samma styrkeförhållande. Vi möter prästen Kim (Bredenfeldt), vars fixering vid att ta reda på ”stamkrigarens” (Söderberg) drivkrafter, riskerar hans undergång. Relationer till de som står honom närmast utsätts för alltför stora påfrestningar. Som kontrahenter övertygar paret, inte minst Robert Söderberg (river exempelvis av en blixtrande rap) . Samtidigt ligger de stundtals på gränsen till att bli endimensionella. Hur skulle de kraftfulla aktörerna gå i land med uppgiften om man vände på kuttingen?

Den outhärdliga sorgen finns bara med i utkanten, annars ett tillstånd åskådaren själv får fylla i. Otäckast är istället att pojken brutit samhällskontraktet, genom att förakta svaghet (som tyngde honom själv tidigare), bekämpa tolerans och avvisa idén om att hjälpa varandra. Skeendet gestaltas genom att kronologin spolas fram och tillbaka, vilket gör intrigen lika intrikat som förvirrande. Finns visst fog för påståendet om logiska kullerbyttor. Lantz med sin enorma rutin, har förstås gott handlag med aktörerna. Och körens medlemmar får sina gospelmelodier att svänga härligt, blir motvikt till den fasansfulla gärningen. Flera av dem är duktiga i sina biroller. Och somligas slit med stickrepliker borde jag kanske ha överseende med . Dock kunde jag inte höra ibland, eller uppfattade bara brottstycken. Kören ger upphov till många funderingar om den ensamme galningen, alternativt målmedvetne mannen med skrämmande våldskapital. Hur kan ett samhälle skydda sig mot dem som ställt sig utanför, dem som är ute efter att skapa kaos? Samtidigt är denna uppsättning så speciell, att jag hade problem att ta den till mig. Därav avsaknaden av adekvat rubrik och dröjsmålet. (Ett par tillfällen sker samtal efter pjäsen med olika medverkande.)

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Yao

13 maj, 2019 by Redaktionen

Yao
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019

Yao, en 13-årig pojke i Senegal bestämmer sig att korsa landet för att få sin bok signerad av av sin idol Monsieur Seydou Tall, en berömd fransk skådespelare som är på besök i landet. Mötet blir omskakande för skådespelaren som har rötter i Senegal, och han bestämmer sig för att köra hem Yao tillbaka till hans hemby. På vägen möter de ett Senegal fyllt av färgrika personer, traditioner och ett annat tid och rum, ett Senegal som får Monsieur Seydou Tall att förstå var han kommer ifrån.

Filmens tema om att hitta hem, upptäcka sina förfäders rötter, låter spännande på pappret. Här hade den franska regissören Philippe Godeau kunnat göra en engagerad film om den situation som tusentals människor lever idag, andra generationens invandrare uppvuxna utan att känna till sina föräldrars land och kultur.

Tyvärr hittar filmen aldrig riktigt hem och som åskådare swishar landskap och personer förbi utan att någonsin gå in på djupet. Istället möts vi av en turistbrochyr på glassigt papper där vi har den afrikanska gästfriheten med byfester, dansande kvinnor till rytmen av djembe och förfäders andar som sänder budskap, allt med torra landskap med baobabträd och vackra stränder i bakgrunden. Omar Sy (Seydou Tall), en Frankrikes mest omtyckta kändisar, började sin karriär som humorist och i denna film blir hans begränsningar som skådespelare tydliga då hans naturliga charm försvinner i den platta dialogen. Ljuspunkten i filmen är den unga skådespelaren Lionel Basset som ger filmen en viss autenticitet men tyvärr räcker det inte för att konkurrerar ut terrängrallyt Paris-Dakar som attraktion.

Text: Mariko Komaki

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flmrecension, Recension

Global hybrid som gör oss lyckliga och kanske klokare – We Seem To Be Drifting Apart av Nils Berg Cinemascope

13 maj, 2019 by Mats Hallberg

Artwork Sofia Sjögren

Nils Berg Cinemascope

We Seem To Be Drifting Apart

4

Inspelad i Studio Rymden, Studio Kvastis och Las Palmas

Producenter: Nils Berg och Christopher Cantillo

Mixning: Simon Stålhamre, Nils Berg, Christopher Cantillo och Agust Wanngren

Master: Claes Persson CRP Mastering

Hoob Records

36:02

Releasedatum: 3/5 2019

Fjärde skivan från en grupp som inte liknar någon annan. Trion bestående av Nils Berg, Josef Kallerdahl och Christopher Cantillo rör sig nästan överallt var för sig, från kammarmusik över avantjazz och funk till Håkan Hellström. Tillsammans förverkligar de idéer som mestadels kommer från en bandledare, som jag känner till främst från The Stoner, Anna Lunds Hurrakel och en lysande invigningskonsert på Stockholm Jazzfestival med Fatoumata Diawara.

Deras svårdefinierade sound svävar i ett varsamt, beatbaserat ambient-universum. Att musiken gungar och tassar fram fram i idealisk hastighet, ansvarar firma Kallerdahl & Castillo för, ofta med ett rakt inbjudande beat, stundtals genom fascinerande upphackade rytmer. Nils Berg Cinemascope har integrerat sina fjorton kompositioner med karismatiska röster. Sånger, recitation samt filmrepliker som adresserar okuvlig livskraft. För ändamålet har man dammsugit nätet, hittat fynd i exempelvis Punjab, Brunei och Osaka. De vokala inslagen samsas mästerligt med främst träblås och klaviaturer. Jag sveps med av en märkvärdig, sammanhängande temaplatta, vars sound stundom är en mildare motsvarighet till kultklassikern My Life In The Bush Of Ghosts (1980) av David Byrne/ Brian Eno.

Hade förmånen att vara med på releasespelning, den som ägde rum på FOLK i Göteborg. Där förnimmer en helnöjd peppad publik ett drömskt och harmoniskt tillstånd. Under cirka 75 minuter blandas material från flera av gruppens skivor. Till sin hjälp har de diverse elektronik, audiovisuella klipp från Youtube samt gästmusikerna Johan Graden och Josefin Runsteen. Efteråt frågar ett kvinnligt fan om jag hade gråtit, vilket hon enligt utsago gjort. Svarade att så inte var fallet. Sa istället att jag blev lycklig. Fint avvägda tempon och inbjudande teman genererade sinnesro. En med andra ord lika spännande som vacker release!

Efter första låtarna vill jag påstå att vad de gör liknar world music med stilig poptouch, fast de har något avvikande sättning. I Now Or Never använder Berg och Graden vocoder och Hjärtats sång har drag av japansk atmosfär à la Ryuichi Sakamoto (en personlig favorit hos undertecknad). Genom hela We Seem To Be Drifting Apart väller en positiv underström fram, bortom katastrofer lyfts människor. Livet pågår någon annanstans än i västvärldens metropoler. Komponisten Berg sätter sin prägel genom att betona sådant som förtröstan och självtillit, något som i lika hög grad utmärker de insamlade vokala bidragen. Instämmer med den recensent som skrev att han tycker om att vistas i detta ljudlandskap. Upptäcker genomgående ett subtilt jädrar anamma vars toner gör att jag fröjdas. Det är oavbrutet intressant!

Melodislingorna har en skenbart sökande karaktär, får kropp av finurligt integrerade instrument och dito röster. Nils Berg Cinemascope består av ytterst målmedvetna medlemmar, oavsett om de anger riktning eller intar stödjande positioner. Inte utan anledning kallas magikern Berg för svenska jazzens Fellini. Låter mycket angenämt och uttrycksfullt om hans blåsinstrument (tenorsax, tvärflöjt och klarinett. Hans kontrollerade ton låter sedvanligt allt annat än spretig.

Ett antal gäster förekommer. Förgyller med sin närvaro gör ovan nämnde Johan Graden på piano och mellotron, Daniel Ögren på gitarr och keyboards plus Andreas Tengblad. I enstaka spår medverkar trumslagaren Konrad Agnas, harpisten Margareta Bengtsson, Edvin Nahlin, Asmaa Hamzaoui samt Imran Mohamma. Den läckra fusionen av tillbakahållen världsmusik, ambient, rytmisk kammarjazz jämte några fragment av ”sophisto pop” flyter samman fantastiskt väl. Attraktivt när bastanta grunder mixas ihop med viktlösa klanger. Öppensinnat, skickligt och fantasifullt genomfört! Hade inte låtarna planat ut en smula på slutet, skulle det blivit samma fullpoängare som releasespelningen i Göteborg.

foto Miki Anagrius

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Sasha Sloan – Skickligt men ospännande om dåliga pojkvänner och trasiga relationer

11 maj, 2019 by Petter Stjernstedt

Foto: Thomas Johansson

Sasha Sloan
Scen: Södra bar

I kategorin kvinnliga singer-song writers/melankolisk pop är konkurrensen stenhårt. Men på nåt mirakulöst sätt har Sasha Sloan från Boston lyckats ta sig fram igenom bruset. Hennes debutsingel – “Ready Yet” från 2017 har sedan Spotifyrelease haft 23 miljoner streams och hiten Normal har hyllats av såväl Billboard som musikmagasinet Clash. Kanske är det kombinationen av den lena rösten och de intima textraderna som har tagit Sahsa
hela vägen fram och som gjort att musikproducenter världen över håller ett extra öga på henne.

På Södra bar ikväll bjuds vi på en intim konsertupplevelse där fokus ligger på Sashas tidigare relation. “Man Am I roasting my ex-boyfriend” säger Sasha och skrattar till och får med sig hela sin publik. Varje låt är som ett urklipp ur parets gemensamma bilderalbum där Sasha klippt ut pojkvännens ögon. Hon använder Södra bar som sin privata terapisoffa att tala ut om dåliga pojkvänner och trasiga relationer. Ett föga originellt tema men vår stjärna ror iland med det hyfsat i alla fall.

Foto: Thomas Johansson

Vi charmas av hennes personliga touch. Hennes blygsamhet – “I am in a room surrounded by mirrors. What I nightmare”, säger en självmedveten Sasha. Hennes mellansnack är gripande om att inte räcka till och känna sig ensammast i världen. Just nu är hon inte allena, tvärtom är hon omhuldad av glada fans som bara vill ha mera. Sasha sjunger ut för ” fulla muggar” . Men låtmaterialet och variationen lever inte upp till Sashas röst. Bitar som Normal och Runaway låter allt för snarlika. Förbandet TS Graye med sin släpiga RR&B är mer spännande och musikalisk utforskande än det här.
Det är synd då Sasha har potential . Hon är duktig sångare. Men för att nå toppen måste hon våga ta ut svängarna mera.

Stjärnskottet från Boston bjuder på en mysstund under en annars stressig fredagseftermiddag. Ett tillfälle att kunna få pusta ut, vila axeln mot närmsta vännen och över en fruktrik drink få njuta av soft pop med känsla. Men så fort strålkastarljusen svalnat har jag glömt konserten. Det är inte tecken på storhet direkt.

Foto: Thomas Johansson

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

10 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arbetarklass, Filmrecension, Politik, Recension, Ryssland, Scen, Socialpolitik i film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 586
  • Sida 587
  • Sida 588
  • Sida 589
  • Sida 590
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in