• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Godzilla II – King of the Monsters – allt på full volym och dessemellan sötsliskigt snusförnuft

29 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Godzilla II – King of the Monsters
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 maj 2019

Allt på full volym, i ett och om och om igen: monster som slåss, människor som springer i panik och dessemellan korta andningspauser med värsta sentimentala sliskiga sockersöta snusförnuftiga visdomsord om livets mening. Suck. Jag inser att jag är fel målgrupp för en katastroffilm som Godzilla II – King of the Monsters. Jag gillar filmer som inte berättar allt och inte skriker ut allt utan där det finns en hel del under ytan och där dramat kan tolkas på flera nivåer. Och det stämmer ju inte på den här Hollywoodprodukten.

Det räcker inte att filmen är påkostad och har skickliga datorprogrammerare som skapat monstren och alla katastrofscener och en lång rad förmodar välbetalda skådespelare. Deras roller har  inte varit så avancerade: de har fått använda två uttryck, att de förskräckta ut och däremellan puttinuttigt gulliga.

En rolig detalj i filmen var dock tidigt i filmen då dottern, Madison Russell, och mamma Emma i familjen Russell, handlingen kretsar till, befinner sig i en underjordisk hall med ett stort forskningsprojekt där ett monster som varit medvetslöst eller i djup sömn väckts till liv. Mamman som är forskare har utvecklat ett program som kan kommunicera med monstret. Då kommer inkräktare med vapen och kidnappar mamman och hennes dator. Ledaren för denna grupp inkräktare spelas av Charles Dance, som spelar Tywin Lannister i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. För er som följt Game of Thrones vet ni hur grym denna pappa är. Hans dotter Cersei och dotterson (och för den delen samtidigt sonson) Joffrey var två grymma, hemska härskare på Järntronen. Så fort Charles Dance dök upp i den rollen förstod jag i alla fall vem som var en av filmens bovar.

En bit en i filmen får vi dessutom höra hans karaktär, Jonah Alan, säger ”Länge leve kungen” och det till det hemskaste monstret. Lite kul.

Men att blinka till andra populärkulturfenomen räcker inte för att en film ska tilltala mig. Grunden är att filmens handling säger mig något och att den berättas på ett sätt som inte skriker hela tiden.

I Godzilla-filmen som denna är en slags fortsättning på försvann Godzilla ner i havet och inget vet vart han tagit vägen. Fast nu visar det sig att en forskargrupp haft koll på honom hela tiden. Och inte bara på honom. Det finns många gömda sovande monster runt om på jorden. Teorin är att dessa monster levde på jorden för många många år sedan. En del forskare tror till och med att under en tid har också människor levt samtidigt med dem och monstren och människor har kunna existera samtidigt. De gamla sagorna om drakar ska i själva verket handla om dessa monster.

Det finns andra som också är intresserade av att väcka monstren till liv för de är trötta på mänskligheten som förstör vår jord. Så blir det en rörig kamp på hög volym. Olika forskargrupper med enorma tillgångar till flygplan och vapen och amerikanska myndigheter, alla jagar monstren men med olika syften.

Att monstren är en metafor för naturens krafter är uppenbart och människan måste lära sig att samverka med naturen om jorden inte ska gå under – är filmens sensmoral. Det är fint och värt att ta till sig men det gör inte filmen bättre för mig. Men den som älskar när allt spelas på högsta volym och det brinner och monster slåss – den har väl en högtidsstund i biosalongen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecenson, Godzilla, Katastroffilm, Monster, Recension, Scen

Givande genomlysning i ord och ton – Gunnebo kammarmusikfestival IV

27 maj, 2019 by Mats Hallberg

Stefan Bojsten och Anders Lagerqvist -teckning Lennart Carlsson

Gunnebo slott i Mölndal

26/5 2019

Vän av ordning undrar varför dag III hoppats över. Jo, undertecknad prioriterade andra aktiviteter i Göteborg, vilket bland annat innebar Hendrix-influerad powertrio, vernissage på utställning med legendarisk nöjesjournalist och Konstepedemins dag inklusive Spelmansstämma samt pianotrio på Unity. Som en parentetisk uppgift vill jag avlägga en bekännelse. Vad som lockade allra mest var ändå, att få möta och höra kvinnliga duon Långbacka/ Bådagård, vars skiva jag skrev om på ett sådant sätt att duon utbrast: ”Så rörda vi blir av den bästa recensionen vi fått.”

Lördagens tillställning hade rubriken Ordens musik. Medverkade gjorde Reine Brynolfsson, Kjell Espmark och Jila Mosaed (båda invalda i Svenska Akademien), Ulf Dageby, Anders Lagerqvist och Gothenburg Combo. Vilken imponerande line up som det säkerligen slog gnistor om.

Ett par gånger under festivalen undersöktes hur många som i sin helhet läst sviten På spaning efter den tid som flytt. Observerade då att en hand sträcktes upp när sanningsenligt svar ”utkrävdes”. ( har en gång läst första bandet som deltagare i bokcirkel.) Modernismens pionjär Marcel Proust gav i sviten prov på sitt djupa intresse för musik, vilket exempelvis avspeglas genom fiktive tonsättaren Vinteuil. ”På spaning efter en violinsonat” hade huvudspåret döpts till sista programpunkten. Som recitatör, kåsör och presentatör hördes Proust-kännaren Ulrika Knutsson. Lustigt nog, medger hon, att hon brukar stupa mitt i tredje bandet. Highlights från hennes kvicka manus fyllt av espri, kunde höras som krönika i P1 God morgon världen tidigare i vår.

En fåtalig, fast hänförd publik, delgavs relevanta anekdoter och skarpsinniga reflektioner. Knutsson vars bedrifter inom media i decennier varit av bestående värde, besitter en avundsvärd förmåga, en förmåga som påtagligt märktes på Gunnebo slott. Syftar på hur galant hedersdoktorn levererar insiktsfulla aspekter på kultur med stort K, utan att missa det tragikomiska eller strävan till begriplighet.

Och åhörarna fångas direkt av ett dramatiskt utspel, när hon reciterar. Till förmedlad lärdom om en tid i Frankrike cirka ett sekel tillbaka, adderar hon på ett begåvat, roligt sätt dråpligheter ur en delvis livsoduglig författares biografi. Misslyckade erotiska övningar, hypokondri och allmän klenhet, fiaskot när Proust möter sin jämbördige ”kombattant” Joyce 1921. Talangen för snällhet ska noteras. Såväl kunskapen som kalibrerade rytmen och fullgångna fraserandet var stora tillgångar hos ”estradören” Knutsson. Vid nästa framträdande ska hon kåsera om Franz Kafka, vars liv tydligen var ännu mer miserabelt. Efteråt yppade sig tillfälle att tacka kulturspridaren, varvid jag och andra fortsatte nysta ledsagade av vår ciceron. Såväl Ulrika Knutsson som Agneta Pleijel tidigare under festivalen, menade att toner har ett ointagligt försprång gentemot ord, vad beträffar att känslomässigt beröra.

Teckning Lennart Carlsson

Huvuddelen av programmet, som varar i ett svep närmare halvannan timme, ägnas åt musik på Steinway-flygel och violin, musik som smidigt interfolierar Knutssons vitala anförande. Stefan Bojsten (professor på KMA) vid pianot spelade ett halvdussin stycken med violinisten Anders Lagerqvist (konstnärlig ledare på Waldemarsudde). Sonater och övriga stycken var sådana som förekom under Prousts levnad. Tror inte jag lyssnat live på klassisk europeisk musik lika ingående, sedan en konsert med Brahms-kompositioner i höstas. Bojsten & Lagerqvist visade förstås vilka fullblodsproffs de är, varför man rimligen undgår granskning från en novis.

Avrundar istället med några kommentarer om vad jag hörde. I och med den ofta gälla klangen från violinen, frapperande mycket diskant. En annan iakttagelse: Flera stycken innehöll, föga förvånande, en hög halt av anspänning. Hade inte samma behållning av Faure, som några mindre kända, franska tonsättare som avlöste. Framför allt en sats ur Premieres valses av Reynaldo Hahn gjorde intryck. Fascinerande att i ett solostycke på piano få lyssna till Wagner, i sinnrikt arrangemang av Franz Liszt, inte lika tungt eller monokromt som en tänker sig från denne ikoniska operatillverkare. Fann, i motsats till Knutsson, expressive Cesar Francks sonat en aning svårforcerad. Sonaten för violin och piano av Saint-Saens, framfördes däremot ytterst tilltalande, med böljande melodi och raffinerad dynamik.

En fantastiskt trevlig och högklassig festival har gått i mål. En ynnest att få kliva in i en annan värld, genom att försöka beskriva och värdera vad som ägde rum. Kändes exklusivt att vara med och att träffa flera medverkande! Fler borde ta chansen att öppna sina sinnen, söka sig bortom det som är omedelbart mainstream. Stort tack till arrangörerna David Hansson & Thomas Hansy.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Orden förklarar och förstärker strålande skiftningar i musiken – Gunnebo Kammarmusikfestival II

26 maj, 2019 by Mats Hallberg

teckning Lennart Carlsson

Gunnebo Kammarmusikfestival i Mölndal

24/5 2019

Andra dagen hade man vänt på steken, vilket arrangörerna påpekar. Professor emerita Agneta Pleijel och redaktör Göran Greider hade bjudits in under temat författarnas val – sätt ord på musiken. De två tungviktarna behöver näppeligen någon presentation, har en omfattande verksförteckning som renderat i åtskilliga priser. Har själv läst några av deras mest betydande böcker. Den opinionsbildande mannen känd från media, har jag hört och träffat på åtskilliga seminarier.

De stycken Pleijel och Greider bestämt sig för att kåsera kring, framfördes av musiker ur Göteborgs-Operan. De förtjänar att få sina namn angivna. Publiken fick njuta av en pianokvintett, alternativt pianokvartett/ stråkkvartett bestående av Öyvor Volle (violin) Karin Berggren (violin) Frida Bromander (violoncell) Magnus Pehrsson (viola) samt Karin Berggren på piano.

Kritikern och författaren Pleijel ansvarade för programmets utformning fram till paus. Hon läste ledigt och tillräckligt högt ur sitt manus, vilket ska framhållas. Inledde med att berätta om en släkting fyra generationer tillbaka, vars liv hon skrivit litterärt om. Denne historiske person var såväl Jenny Linds pianolärare som vän med Robert Schumann. Biografiska redogörelser om kompositörer och dylikt, övergick sinnrikt till en litterär stil. Då föreställde sig Pleijel vad som skulle kunna ha utspelat sig i den musik hon delgav oss. Vad hon kallade för livsdans var liktydigt med Pianokvintett i Ess-dur op.44 av ovan nämnde Schumann, en sats som utgjorde del ur ”soundtrack” till Fanny och Alexander.

Den andra tonsättaren hon tagit med är Gustav Mahler, han som fylls av visshet att livet är något större än honom själv enligt Pleijel. Hans judiska levnadsöde upplyser hon om på ett spirituellt sätt. Vi får lyssna på ett av få bevarade verk från ungdomen, en Pianokvartett i a-moll. Musiken hörde Pleijel första gången i vintras på vernissage på Historiska Museet. I motsats till Schumann en vildsint energi med tvära kast. Samspelet hos musikerna bara några meter framför publiken är formidabelt. Livfullheten illustreras perfekt av kvartettens hisnande koncentration och rörelsemönster.

Göran Greider – teckning Lennart Carlsson

Efter att vi fikat en trappa ner i det mysiga valvet var det dags för andra avdelningen. Inte utan att man undrar hur renässansmänniskan Göran Greider hinner med allt. Sitt stora intresse för musik har han dokumenterat, främst i en volym betitlad Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi.

Denna kväll har han valt att öppna med två stycken ur Lars-Erik Larssons Intima Miniatyrer och välkända Adagio ur Stråkkvartett nr.2 av Samuel Barber. Antecknat att ende inhemske komponisten för aftonen, låter ljus och lättsam, möjligen till och med romantisk. Adagiot som spelades på begravningen av JFK och på ceremoni efter terrorattackerna 9/11, låter ödesmättat med sin otroliga tyngd. Detta högtidliga stycke är drabbande till sin natur, artar sig till en absolut höjdpunkt i programmet. Stort beröm ånyo till instrumentalisterna ur Göteborgs-Operans orkester.

Mångsysslaren Greider är om han får hållas en långpratare. Nu förmår han begränsa sitt anförande skapligt, fast han tog mer tid i anspråk än sin äldre kollega. Exemplarisk artikulation är inte något utmärkande drag, fast det allra mesta av hans formuleringar går ändå att uppfatta.

Långsam, avsiktligt sövande musik i det intima formatet, hyllas på bekostnad av svulstiga crescendon. Titlar på musikstycken och dess inverkan på mottagandet blir en skruvad, lätt absurdistisk vinkel han förmedlar. Kul, krystade titlar för att beskriva stämningar: ”cykelpromenad med hund” och ”mamma sjunger för att jag ska somna”. Premisserna för hur en stråkkvartett bäst kommer till sin rätt, var ett annat ämne musikälskaren filosoferade över, i en munter vindlande essä. Vore högst lämpligt att ha konsert i sängkammare, oändligt mycket bättre än på en gräsmatta, var en åsikt som fick publiken att le.

Evenemanget avrundas med Ligeti och en ikonisk David Bowie-låt. Stråkkvartetten av den förre en happening, som får Greider att bli fullständigt vaken och på gott humör. För egen del håller jag med dem, som anser att tonsättaren här hamnat i modernistisk fälla. Life On Mars å andra sidan en ljuvlig tolkning, så vemodigt komplett att jag associerade till mästerliga Kronoskvartetten. Uppskattade vår cicerons upphöjande av den konstnärliga rock som David Bowie (sett 2 gånger live) representerade.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Stimulerande bredd på nyskrivna stycken- Gunnebo kammarmusikfestival

24 maj, 2019 by Mats Hallberg

Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i Mölndal

23-26/5 2019

Konstnärliga ledare: David Hansson och Thomas Hansy

Arrangemanget stöds av Kulturrådet och Musikverket

Vet inte om jag bryter ny mark genom att skriva om en festival för kammarmusik. Värdparet är liktydigt med Gothenburg Combo, den fenomenala gitarrduon vars senaste temaalbum fick högsta betyg av undertecknad. Hade förmånen att lyssna på hur den lät live under festivalen ifjol. För tolfte året arrangeras deras festival, i vad som i slutet av 1700-talet var sommarbostad för John Hall. Gunnebo med sina många tillbyggnader i nutid, har jag haft anledning att besöka åtskilliga gånger i olika syften. Har med några få års undantag bott på gångavstånd. Sista decennierna på 1900-talet såg jag Frans Helmersson, Roland Pöntinen och andra celebriteter musicera i huvudbyggnaden, medan härliga jazz- och visartister höll tid utomhus under sommaren. Dock, först nu sker min premiär beträffande nämnda herrars ytterst gedigna festival. Årets tema: Relationen litteratur – musik.

Thomas Hansy – teckning Lennart Carlsson

Första kvällens rubrik = Hur låter din favoritbok? Idén uppstod hos David och Thomas i samband med senaste projektet, tonsättningen av En världsomsegling under havet (Jules Verne). Elva tonsättare hade fått i uppdrag att tolka litteratur som låg dem särskilt varmt om hjärtat. Största stjärnan i detta radband var Sven-David Sandström. Inklusive introduktioner snittade varje stycke under tio minuter. Programmets längd var alldeles lagom. Mitt i ett synnerligen välplanerat upplägg inföll förväntad paus. Tre av kompositörerna fanns på plats – Anna Eriksson, Anna-Lena Laurin och Max Käck. De kunde kortfattat ge oss en ingång genom att berätta om sina val och eventuella influenser. I resterande fall delgavs vi stringenta kommentarer från värdparet.

Denna nedstigning i nyskapande konst var mentalt hälsobringande. När jag lyssnar uppmärksamt, förutsättningslöst och avslappnad är det som om dopamin transporteras till varje por i kroppen. Apropå tillståndet avslappnad ska denna avundsvärda egenskap betonas, hos duon med sin häpnadsväckande teknik. Totalt fokuserade lyckas de samtidigt framstå som skenbart spontana i sina presentationer. Allt de har på tungan når tydligt ut. Stor eloge till värdparet som så obehindrat kopplar på och av, vilket ger publiken en känsla av samhörighet och trygghet.

Jag har lagt en ansenlig del av min lediga tid på litteratur och musik. Uttrycksformer som är outtömliga, vilket per automatik innebär att kvällen på slottet gav ny kunskap, nya erfarenheter att försöka bedöma. Stora flertalet tonsättare var för mig okända , medan deras val av författare övervägande tillhörde en bekant skara. Vi hörde exempelvis stycken inspirerade av Boye och Södergran, amerikanska romaner av Auster och Steinbeck jämte klassiker som Sagan om ringen och Robinson Kruse. Ett par av de kvinnliga komponisterna prövade sina avantgardistiska vingar, varför de tog sig an Yoko Ono och Gertrude Stein. Älsklingsleken av Leonard Cohen var den enda prosan jag har hemma.

David Hansson – teckning Lennart Carlsson

Gothenburg Combo vet precis vilka ”knep” som trollbinder, utan att använda mikrofoner. Behärskar till fullo sådant som resonans, ackordföljder och klangfärg. Dessutom borgar alla differentierade stycken och det närmast intuitiva samarbetet, för att det aldrig blir enehanda trots sättningen två akustiska gitarrer. Varje avdelning förlänas en slags bonuskulmen i och med hypnotiska tonslingor (Maelstrom) jämte extranumret en flera tusen år gammal melodi som man lärt sig under turné i Kina. Konstant fascinerande att lyssna på vad en ”grymt” dynamisk duo gör,när de utforskar sina instruments möjligheter.

Eftersom tonsättningarna förhåller sig till ett självvalt objekt, blir de naturligt nog, generellt sett, mer specifika, mer måleriska; jämfört med hur ny konstmusik tenderar att låta. Först ut Lina Nyberg som jag känner väl till som framstående jazzvokalist. Hör ett melodiskt bidrag bestående av trevliga krusningar jämte ett par svallvågor. 28 Years In 5 Minutes av Thomas Liljeholm beskrivs som visuell programmusik. Ett rafflande, spännande stycke där instrumentalisterna får jobba intensivt.

Ibland lämnas konventionellt spel för genomförandet av dadaistiska upptåg med hjälp av rytmisk accentuering, recitation, utrop och udda hjälpmedel. Utan att stanna kvar i mitt minne, ändå kul med kontraster i musiken. I den mån en gemensam linje kunde urskiljas, fanns som framgått flera avsteg. Stycket av Max Käck var ytterligare ett sådant, ganska abstrakt och till sin karaktär kvardröjande. Anna-Lena Laurin tillhör likt Sandström de få tonsättare som uppmärksammas internationellt. Kvinnan jag live hört i jazzsammanhang, hade fått till ett lysande stycke influerat av symfonirockarna Yes. Avrundar med noterna som levereras av Jenny Hettne utifrån En underbar torsdag (Steinbeck). Förunderligt hur kusliga stämningar framkallas genom effektfullt spel.

Var inte ensam om att bli euforisk av inledande kvällen. Samtalade i paus med en kollega från DN, vars rubrik på publicerad recension, tyder på att även han njöt i fulla drag.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Rocketman – det surrar om Oscarsnomineringar kring den här filmen

24 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Rocketman
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 maj 2019
Regi Dexter Fletcher
Längd 2 tim 1 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden m fl.

De bästa biografiska filmerna är de som både upplevs som ärliga dramatiseringar av personen som skildras och samtidigt berättar något om livet eller samhället och som berör många. Med Rocketman, som handlar om den legendariska popstjärnan Elton Johns liv, lyckas filmskaparen väva ett enastående mästerverk. I huvudrollen som Elton ser vi en imponerande trovärdig Taron Egerton.

Jag är säker på att både Elton Johns många fans är nöjda med filmen samtidigt som den ger något åt biobesökare som inte tillhör hans fanskara. Filmen har många detaljer med kläder, musik och livsberättelsen som fansen lär grotta ned sig i och diskutera och samtidigt berättar den om en tidsepok och en utveckling i samhället från en tid då homosexualitet var något som måste döljas till en tid då homosexuella kan vara öppna och kan gifta sig, få barn och som Elton John bli Sir.

Det finns en stor utmaning med att göra filmer som bygger på verkliga personer och en fälla som många regissörer faller i då de blir så trogna handlingen att dramatiken försvinner. En annan fälla är att filmskaparen sopar känsliga saker under matten eller gör tvärtom: skildrar problemen så överdrivet att det fina försvinner. Dexter Fletcher har lyckats undvika att falla i någon av dessa fällor. Vi får, som jag upplever det, en ärlig skildring av de drog- och alkoholmissbruk som Elton John var fast i och vi får se hans demoner och den sorg han bär inom sig för att hans pappa inte kunde ge honom kärlek. Endast hans mormor gav honom kärlek under barndomen. Detta sår bar han med sig i många år.

Det är mycket bra musik och dans i filmen och ett fantastiskt arbete har lagts ner på kostym och scenografin, på att återskapa Eltons Johns färgsprakande kläder och scenografi från berömda konserter. Dessutom är rollerna besatta med en lång rad av duktiga skådespelare. Pojken som spelar Elton John som barn, då han fortfarande heter Reggie, är ett fynd. Sådan duktig skådespelare.

Taron Egerton som spelar Elton John som vuxen fyller trettio i höst och är en brittisk skådespelare som tidigare har synts i komedin Kingsman. I och med rollen som Elton John lär han få ett rejält internationellt genombrott. Han är duktig både med små gester och mimik och de stora åthärvorna och han kan sjunga.

Filmen berättar om legendaren Elton Johns liv, från de tidiga åren som underbarn vid Royal Academy of Music genom hans långa och betydande musikaliska samarbete med Bernie Taupin. Men samtidigt är det en film om samhällets utveckling under ett par decennier och den sätter fingret på vad som är det viktigaste i livet. Elton John är så rik och har tjänat många miljoner på sin musik och ändå var han inte lycklig.

Själv tillhör jag inte Eltom Johns fans. Jag har givetvis hört många av hans hits och jag tycker de är bra utan att det är min favoritmusik. Men den här filmen berör mig djupt. Den handlar om ett människoöde som ger hopp och den skildrar utvecklingen under en tidsepok då majoritetens inställning till homosexualitet och relationer förändrats. Utan tvekan surrar det om Oscarsnomineringar kring Rocketman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Elton John, Filmrecension, Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 584
  • Sida 585
  • Sida 586
  • Sida 587
  • Sida 588
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in