• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: X-men – Dark Phoenix

22 juni, 2019 by Redaktionen

X-Men: Dark Phoenix
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2019
Regissör: Simon Kinberg
Medverkande: James McAvoy, Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, Nicholas Hoult, Hank McCoy, Sophie Turner, Tye Sheridan och Jessica Chastain

Under ett galaktiskt uppdrag börjar Jean Gray (Sophie Turner) utveckla otroliga krafter som förvandlar henne till Dark Phoenix. Nu blir det upp till X-Men att bestämma om en gruppmedlems liv verkligen är värd mer än hela jordens befolkning.

Om du är en serietidningsbeundrare kommer du definitivt att känna igen Dark Phoenix som är en anpassning av The Dark Phoenix Saga, en berömd X-Men-historia där makten hos Jean Gray / Phoenix (Sophie Turner) förstärks genom hennes bindning med en övernaturlig enhet så kallad Phoenix Force. Efter att ha absorberat en solflamma i kroppen binder JeanGrey sig till Phoenix Force. Det här sätter igång en serie av delprojekt, alla lånade från andra (inte alltid bättre) filmer. Dark Phoenix är koncentrerad på Jean Grey (Phoenix) och hennes sorgliga historia. Historien i sig är spännande men Phoenix relation till X-Men-fungerar inte. Kanske hade det varit bättre för Turner att gå tillbaka till sin järntron ( Hon medverkar i Game of Thrones) för att där styra över allt och alla. Sophie Turner gick nyligen tillsammans med ett gäng andra unga skådespelare med i den filmiska X-Men-serien. Tyvärr finns inte kemin dem emellan där för att det ska fungera. De tidigare stjärnorna Hugh Jackman (Wolverine) och Halle Berry (Storm) var båda i sina respektive roller minnesvärda. Om du för första gången ser Dark Phoenix i X-Men-kollektionen kommer du inte lägga större vikt på aktörernas blygsamma insatser. Exempelvis gör Kodi Smit-McPhee (Nightcrawler) och Evan Peters (Quicksilver) mindre minnesvärda tolkningar. Att säga farväl till Jennifer Lawrence Som Raven / Mistique känns betydligt mer episk jämfört med allt som sker i Dark Phoenix.

Jessica Chastain som Vuk är främlingen som vill lura Phoenix att använda kraften för att förstöra jorden. Vuks utseende är svårt att greppa. Varför en kraftfull varelse med kraften att ändra sitt utseende på mindre än en sekund inte väljer ett annat ansikte är oförståeligt?
Dark Phoenix är en glädjelös, livlös och tråkig historia som upprepar idéer från tidigare och betydligt bättre X-Men filmer. Mer än ett seriöst adjö av ikoniska tecken känns Dark Phoenix som den obligatoriska återföreningen. Filmen är skriven och regisserad av Simon Kinberg, en långvarig Hollywood-manusförfattare och producent som i och med Dark Phoenix debuterar som långfilmsregissör. Till sitt förfogande har han en begåvad ensemble med Michael Fassbender, Sophie Turner, Jennifer Lawrence, James McAvoy (Charles Xavier), Nicholas Hoult (Beast), Tye Sheridan (Cyclops) och Alexandra Shipp (Storm). Men dessa skådespelare har aldrig lyckats särskilt bra med att tolka sina X-men-roller.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

22 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik av Da-Da-Da Marionetteatern: Färgglatt fluffigt och runda harmonier, men hänsynslösa föräldrar borde förbjudas

22 juni, 2019 by Lotta Altner

Foto: Markus Gårder

Da-Da-Da

Marionetteatern för de minsta i Rålambshovsparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater

Regi Helena Nilsson

Jag vet inte varför jag hade förväntat mig en dadaistisk föreställning för de minsta. Kanske har de med att göra att man också kan beskriva den konstformen som dada och att jag p.g.a mina snäva kunskaper om bebisars da da da, helt enkelt gjorde andra kopplingar. Jag blev dock inte besviken av att solen och scenografi sken med färgglada men enbart runda former. Är man som vuxen förtjust i intensiv ögonstimulans fick man sannerligen spännande mönster att fundera kring.

Marionettfigurerna på scen såg lite grann ut som fluffiga marshmallows (vill inte tänka hur varm det måste varit under). De var mycket inbjudande till att man hade velat lukta på dem och krama dom, vilket jag tänker skulle ha kunnat varit ett syfte. De blev stora gosedjur på scen.

Det häftiga med teater för de minsta är att tempot är långsamt. Man hinner följa med i rörelserna och balansen mellan olika rörelser. Jag blev mycket förtjust i de magnetdjur som fanns på scen och flera barn var förundrade över hur munnar och ögon kunde röra på sig utan att man kunde se hur det gick till. Magiskt.

Finast i hela föreställningen var när de Musse Pigg liknande figurerna cyklade, och blev förälskade och började pussas. Då fnissade många barn och vi vuxna log i mjugg.

Ibland tänker man som vuxen att barnföreställningar för de små måste vara en stor utmaning för skådespelarna på scen. Barn är ju väldigt spontana och livfulla, vilket de naturligtvis måste få vara, även om ljudnivån kan blir krävande. Inga barn förstörde någon stämning på den här föreställningen ska noteras.  På dagens föreställning var det dock respektlösa föräldrar som utan att blinka, själva höll låda under pantomimen (skådespelare pratar inte ens själva då). Jag provade min kritiska blick på gruppen av föräldrarna, men de var totalt upptagna av sina egna förträffligheter och fortsatte diskutera huslån och nya bilar. Det krävdes stor koncentration från en att kunna bortse från deras grova övertramp. Hur kan vuxna vara så hänsynslösa mot barnens föreställning och åt skådespelarna som i svett slet på scen för att ljudlöst konkurrera vackra bilder. Hade jag utan att skrika och förstöra mer, sagt åt dem.

All eloge till scenens folk som inte bara gick därifrån för det hade varit helt förståligt. Jag gillar inte restriktioner och förbud och att andra vuxna ska leka poliser med vuxet folk. Men frågan är om inte Parkteatern precis som man gör på bio, skulle behöva informera publiken om vad som ska hända på scen, vem det är för och att man visar respekt för skådespelare och barn som vill se föreställningen. Jag ville också se föreställningen, för den var fantastisk.

Medverkande på scen Magnus Erenius, Ida Stéen

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

11 juni, 2019 by Redaktionen

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: #metoo, Bokrecension, Recension

Fulländad trolsk palett – Nature Spirits med Stockholm Jazz Orchestra

10 juni, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsfoto Mats Andersson

Stockholm Jazz Orchestra

Nature Spirits

5

Inspelad live på Örebro Universitet september 2017

Inspelning och mixning: Andrew Hallifax

Master: Tobias Carlsson Do Music records

Producent, kompositör och arrangör: Peter Knudsen

Do Music Records

52:21

Releasedatum: 7/6 2019

Första skivan med detta stjärngarnerade storband kom för trettio år sedan med Bob Brookmeyer vid rodret. Såg dem då på Skeppsholmen och äger liveskiva inspelad under 90-talet på Fasching. Sedan dess har musiker kommit och gått till huvudstadens stolthet. Och senaste åren har motsvarande sammansättningar – som ASJO och Ekdahl/ Bagge Big Band – kanske rent av varit mer aktiva. Men nu har det blivit dags för Stockholm Jazz Orchestra vars organisatör alltid(?) hetat Fredrik Norén (förste trumpetare). Man drämmer till med en folkloristisk svit av Peter Knudsen. Hans fyra satser förenar svängiga jazztoner med kärv impressionism, utifrån John Bauers målningar av övernaturliga väsen. Resultatet är överdådigt! Produktionen flödar av stilistisk elegans och sinnligt läckra arrangemang.

Peter Knudsen får anses vara en doldis i branschen, en pianist och kompositör som vet att behärska de finslipade verktygen, i form av toppklassmusiker med gemensamt uppdrag. Jag träffade honom kort i höstas. Hände i pausen av konsert med Derupeto, en kanonkvartett inriktad på global fusion med bland andra Reuben Farias. Knudsen blandade på sin debutskiva skandinavisk jazz och fransk 1900-tals musik. 39-åringen som gått Musikhögskolan i Göteborg, har belönats med flera stipendier.

Peter Knudsen – pressfoto

Vågar påstå att somliga så kallade finsmakare kan uppvisa en fördomsfull attityd gentemot storbandsformatet. Dessa personer brukar hänvisa till att det låter alltför slickat, mesigt och motsatsen till hippt. Sådant tryggt och bekvämt sound finns och har funnits bevisligen. Men också den absoluta motsatsen: Till exempel Duke Ellington, Lionel Hampton, Thad Jones – Mel Lewis (sågs -78), Gil Evans Orchestra (sågs -90) och danska New Jungle Orchestra (sett två gånger). Sverige är priviligierade på denna front. Vi har haft tillgång till flera eminenta storband som fantasifullt utmanar. Några av dem: Tolvan Big Band och Bohuslän Big Band, orkestrar ledda av Ann-Sofi Söderqvist, Håkan Broström, Mats Holmqvist, Staffan Odenhall, Lasse Lindgren med flera.

Motsvarande potential har definitivt Stockholm Jazz Orchestra. Tack vare Peter Knudsens begåvning och musikernas bländande genomförande, sällar de sig till ovan nämnda innovativa kategori.

Genomarbetade arr ger utrymme åt fullödiga solister och extraordinärt unisont spel. Namnkunniga medlemmar uträttar sitt värv fullkomligt synkade, med storstilad passion och energi. I trombonsektionen sitter nestorn Bertil Strandberg. Samtliga i träblåset tillhör den yttersta eliten, förekommer i egen eller andras regi som uppskattade solister. Och trumpetarna uppvisar sprudlande form, toppat av hisnande vackra solon från Karl Olandersson respektive Magnus Broo. Vidare broderas sammanbindande mönster av pianisten Daniel Tilling, medan kompet ståtligt pockar på uppmärksamhet. Färglägger genom markerade basgångar och avancerade rytmer, gör Christian Spering i par med finske, forne fusionfantomen Jukkis Uutilla.

Några år gammal pressbild från orkesterns hemsida

39-åringens programmusik innehåller som sig bör, ett trollbindande tonspråk. Mer eller mindre identifierbar naturmystik, lika lockande som kuslig. Det är sinnligt och potent, finurligt djärvt och oemotståndligt inbjudande. Okammade vildvuxna tendenser harmonierar strålande med utdragna, lyriska sekvenser. Stretchande toner och pulserande beat sätter guldkant på tillvaron för oss musikälskare. Första två satserna är väldigt bra., de därpå följande betitlade Elves Dancing in the Meadow och The Mountain Troll förtjänar att kallas magiska. Ett skäl är den underbara dynamiken. Olika stämmor matchas frekvent mot raffinerade rytmer. Kompet konverserar förunderligt smidigt med enskilda blåsinstrument upprepade gånger, vilket ger lyssnaren stor behållning.

Helmanliga kollektivet som rimligen ligger pyrt hos IMPRA, har verkligen musikaliska muskler. Man kan liknas vid en stadigt, ständigt växande träd, vars grenar skjuter iväg och gör ”personligt” avtryck. Ursäkta den krystade metaforen till för att framhäva skivans osedvanligt många och ganska långa solopartier, en skön mix av distinkt akrobatik och uttrycksfulla inpass. Ambitiöse Knudsen excellerar i att involvera solister, använder sig i skrivandet av de möjligheter som erbjuds. Taggade musiker går givetvis i land med sina uppgifter, uppträder utan antydan till nerver. Karl Olandersson är anmärkningsvärt återhållsam, soft snarare än attackerande. Klurigt spelande Andreas Gidlund frammanar ett dramatiskt förlopp, medan Fredrik Lindborg levererar mästerligt på vad jag tror är basklarinett i sista satsen. Karl-Martin Almkvist sträcker ut härligt, i ett pregnant meningsfullt avsnitt. Jacob Christoffersson ges förtroendet att vara i splendid isolation i en minut eller två, vilket funkar förträffligt. Introt som kreeras av Daniel Tilling sitter perfekt. Hörs att mest applåder tillfaller Magnus Broo, vars övertoner på trumpet låter enastående.

Här och var lyser det skandinaviska soundet igenom med förförisk närvaro, en framgångsformel för tonsättaren. Associerar till kompositörer som Bengt Hallberg och Georg Riedel, när de skrev för Sveriges Radios symfoniorkester och Dompans jazzgrupp, men också till den klangbildning som Gil Evans ägnade sig åt. När hela ensemblen krämar på i de sista takterna, ger allt de har inombords i ett tekniskt fyrverkeri; då inträffar ett tillstånd av sällsynt ”eargasm”.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 581
  • Sida 582
  • Sida 583
  • Sida 584
  • Sida 585
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in