Stockholm Jazz Orchestra
Nature Spirits
5
Inspelad live på Örebro Universitet september 2017
Inspelning och mixning: Andrew Hallifax
Master: Tobias Carlsson Do Music records
Producent, kompositör och arrangör: Peter Knudsen
Do Music Records
52:21
Releasedatum: 7/6 2019
Första skivan med detta stjärngarnerade storband kom för trettio år sedan med Bob Brookmeyer vid rodret. Såg dem då på Skeppsholmen och äger liveskiva inspelad under 90-talet på Fasching. Sedan dess har musiker kommit och gått till huvudstadens stolthet. Och senaste åren har motsvarande sammansättningar – som ASJO och Ekdahl/ Bagge Big Band – kanske rent av varit mer aktiva. Men nu har det blivit dags för Stockholm Jazz Orchestra vars organisatör alltid(?) hetat Fredrik Norén (förste trumpetare). Man drämmer till med en folkloristisk svit av Peter Knudsen. Hans fyra satser förenar svängiga jazztoner med kärv impressionism, utifrån John Bauers målningar av övernaturliga väsen. Resultatet är överdådigt! Produktionen flödar av stilistisk elegans och sinnligt läckra arrangemang.
Peter Knudsen får anses vara en doldis i branschen, en pianist och kompositör som vet att behärska de finslipade verktygen, i form av toppklassmusiker med gemensamt uppdrag. Jag träffade honom kort i höstas. Hände i pausen av konsert med Derupeto, en kanonkvartett inriktad på global fusion med bland andra Reuben Farias. Knudsen blandade på sin debutskiva skandinavisk jazz och fransk 1900-tals musik. 39-åringen som gått Musikhögskolan i Göteborg, har belönats med flera stipendier.
Vågar påstå att somliga så kallade finsmakare kan uppvisa en fördomsfull attityd gentemot storbandsformatet. Dessa personer brukar hänvisa till att det låter alltför slickat, mesigt och motsatsen till hippt. Sådant tryggt och bekvämt sound finns och har funnits bevisligen. Men också den absoluta motsatsen: Till exempel Duke Ellington, Lionel Hampton, Thad Jones – Mel Lewis (sågs -78), Gil Evans Orchestra (sågs -90) och danska New Jungle Orchestra (sett två gånger). Sverige är priviligierade på denna front. Vi har haft tillgång till flera eminenta storband som fantasifullt utmanar. Några av dem: Tolvan Big Band och Bohuslän Big Band, orkestrar ledda av Ann-Sofi Söderqvist, Håkan Broström, Mats Holmqvist, Staffan Odenhall, Lasse Lindgren med flera.
Motsvarande potential har definitivt Stockholm Jazz Orchestra. Tack vare Peter Knudsens begåvning och musikernas bländande genomförande, sällar de sig till ovan nämnda innovativa kategori.
Genomarbetade arr ger utrymme åt fullödiga solister och extraordinärt unisont spel. Namnkunniga medlemmar uträttar sitt värv fullkomligt synkade, med storstilad passion och energi. I trombonsektionen sitter nestorn Bertil Strandberg. Samtliga i träblåset tillhör den yttersta eliten, förekommer i egen eller andras regi som uppskattade solister. Och trumpetarna uppvisar sprudlande form, toppat av hisnande vackra solon från Karl Olandersson respektive Magnus Broo. Vidare broderas sammanbindande mönster av pianisten Daniel Tilling, medan kompet ståtligt pockar på uppmärksamhet. Färglägger genom markerade basgångar och avancerade rytmer, gör Christian Spering i par med finske, forne fusionfantomen Jukkis Uutilla.
39-åringens programmusik innehåller som sig bör, ett trollbindande tonspråk. Mer eller mindre identifierbar naturmystik, lika lockande som kuslig. Det är sinnligt och potent, finurligt djärvt och oemotståndligt inbjudande. Okammade vildvuxna tendenser harmonierar strålande med utdragna, lyriska sekvenser. Stretchande toner och pulserande beat sätter guldkant på tillvaron för oss musikälskare. Första två satserna är väldigt bra., de därpå följande betitlade Elves Dancing in the Meadow och The Mountain Troll förtjänar att kallas magiska. Ett skäl är den underbara dynamiken. Olika stämmor matchas frekvent mot raffinerade rytmer. Kompet konverserar förunderligt smidigt med enskilda blåsinstrument upprepade gånger, vilket ger lyssnaren stor behållning.
Helmanliga kollektivet som rimligen ligger pyrt hos IMPRA, har verkligen musikaliska muskler. Man kan liknas vid en stadigt, ständigt växande träd, vars grenar skjuter iväg och gör ”personligt” avtryck. Ursäkta den krystade metaforen till för att framhäva skivans osedvanligt många och ganska långa solopartier, en skön mix av distinkt akrobatik och uttrycksfulla inpass. Ambitiöse Knudsen excellerar i att involvera solister, använder sig i skrivandet av de möjligheter som erbjuds. Taggade musiker går givetvis i land med sina uppgifter, uppträder utan antydan till nerver. Karl Olandersson är anmärkningsvärt återhållsam, soft snarare än attackerande. Klurigt spelande Andreas Gidlund frammanar ett dramatiskt förlopp, medan Fredrik Lindborg levererar mästerligt på vad jag tror är basklarinett i sista satsen. Karl-Martin Almkvist sträcker ut härligt, i ett pregnant meningsfullt avsnitt. Jacob Christoffersson ges förtroendet att vara i splendid isolation i en minut eller två, vilket funkar förträffligt. Introt som kreeras av Daniel Tilling sitter perfekt. Hörs att mest applåder tillfaller Magnus Broo, vars övertoner på trumpet låter enastående.
Här och var lyser det skandinaviska soundet igenom med förförisk närvaro, en framgångsformel för tonsättaren. Associerar till kompositörer som Bengt Hallberg och Georg Riedel, när de skrev för Sveriges Radios symfoniorkester och Dompans jazzgrupp, men också till den klangbildning som Gil Evans ägnade sig åt. När hela ensemblen krämar på i de sista takterna, ger allt de har inombords i ett tekniskt fyrverkeri; då inträffar ett tillstånd av sällsynt ”eargasm”.