• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Gileads döttrar av Margaret Atwood

19 september, 2019 by Rosemari Södergren

Gileads döttrar
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2019-09-10
Förlag Norstedts
Översättare Annika H Löfvendahl, Inger Johansson
Originaltitel The Testaments
ISBN 9789113098838

Det var länge sedan jag läste en bok som helt slukade mig, som jag inte kunde slita mig ifrån och för att vara ärlig, jag satte mig och läste klart den när jag borde suttit med mina uppgifter på universitetet. Det var så spännande och jag bara måste veta hur det gick.

TV-serien Handmaid´s Tale som bygger på Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse har fängslat många. Berättelsen är stark, spännande och kryper under huden. Ett starkt skäl till att den är så berörande är att det än idag, i vår så kallade upplysta tid, finns många länder och sammanhang där kvinnor är förtryckta. I denna nyskrivna fortsättning på tjänarens berättelse utspelar sig händelserna femton år efteråt.

Margaret Atwood säger om den nya romanen Gileads döttrar i ett pressmeddelande:
”Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag.”

I boken får vi följa tre kvinnor, en äldre och två unga. Den äldre och en av de två unga lever i Gilead och den andra av de yngre bor i Kanada. Ett skrämmande förhållande som kommer fram är att de som arbetar i motståndsrörelsen för att hjälpa människor att fly från Gilead möter motstånd och svårigheter både från de kanadensiska myndigheterna och också från andra länder. Inga länder vill eller våga lägga sig i och störa Gilead, trots det enorma förtryck av kvinnor som råder där. Det är sorgligt att tänka på att det är likadant i världen nu, i verkligheten. Kvinnor är förtrycka i flera länder, som i Saudiarabien, Iran och en del andra rika oljeländer. Om det varit motsvarande förtryck av människor av andra skäl skulle världens nationer säkert lagt sig i och gett stöd åt motståndsrörelser.

Atwood skildrar så träffsäkert hur eliten alltid roffar åt sig och tillåter sig själv att vara korrumperad, oavsett vilken ideologi eller religion som styr. När ideologier eller religioner får styra ett samhälle ger detta utrymme för de mäktiga grupperna att göra vad de vill. Samtidigt lever också de mäktiga farligt, det är konkurrens om de finaste platserna på samhällstoppen.

En spännande del i Gileads döttrar är mötet mellan de två unga kvinnorna från var sin kultur, hur de båda är påverkade av sin uppväxt.

Jag ska inte berätta mer om handlingen för då förstör jag läsupplevelsen. Att läsa denna bok är väl ett måste för alla som älskar tv-serien. Margaret Atwood har ett rappt och mycket lättläst språk, berättelsen är spännande och flyter på.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Margaret Atwood, Recension

Filmrecension: Rambo: Last Blood – karg och väderbiten hämnare

19 september, 2019 by Hans Södergren

Rambo: Last Blood
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Adrian Grünberg
I rollerna Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta.

Det är nästan fyrtio år sedan den första Rambofilmen kom och tio år sedan den senaste av dessa actionfilmer. Han är sig lik bara mer väderbiten, lika karg och lika stark och tuff.

Något mästerverk är det förstås inte. Men för sin genre är den godkänd: spännande och inte någon långsam stund. Budskapet är: Den som lockar en ung snäll kvinna till Mexico för att göra henne till sexslav går en grym död tillmötes när Rambo är i farten.

Sylvester Stallone som en något åldrad John Rambo måste alltså konfrontera mexikanska maffian som har kidnappat hans brorsdotter, tonåriga Gabrielle (Yvette Monreal),. Hon har lockats till Mexico för att hitta sin pappa. Där blir hon kidnappad. Rambo ger sig då av över gränsen för att följa hennes spår och hämta hem henne.

I detta som sägs vara hans sista uppdrag har det gått tio år sedan den förra filmen som utspelades i Burmas djungler. Rambo lever nu på en ranch och han har en del posttraumatiska ångestattacker som han tampas med genom att släppa lös sin vrede i en massa tunnlar han byggt under sin ranch. Dessa tunnlar blir dödsfällor när han ska hämnas på den mexikanska maffian.

Det är en våldsam och blodig film. Att kidnappa unga kvinnor och göra dem beroende av droger är avskyvärt och när detta har drabbat någon av Rambos närmaste blir hämnden blodig, var beredd på att få se en tortyrscen där han sliter loss nyckelbenet på en skurk.

Action och utstuderad grym hämnd som vi sett i många filmer tidigare, något nyskapande finns det förstås inte i denna Rambo-uppföljare. Men för sin genre är den OK.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Sval och samanhållen subtil vokaljazz – Change av Mette Juul

19 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Alex Nyborg Madsen

Mette Juul

Change

4

Inspelad i: Nilento Studio i Kållered av Lars Nilsson (trio sessions och extra pålägg), Big Orange Sheep i New York av Alex Haley (duo sessions med Gilad Hekselman) och i Mette Juuls hem i Köpenhamn (solo sessions och duo sessions med Per Möllehöj.

Mix och master: Lars Nilsson hos Nilento studio

Producent: Mette Juul

Universal Music (Denmark)

48:49

Releasedatum: 6/9 2019

Mette Juul som är aktuell med sin fjärde skiva har gått under min radar. Har inget minne av att hört på någon festival eller enskild konsert, trots stort bolag i ryggen och samarbeten med toppmusiker. Ett märkligt faktum! Hon är 43 år, vann internationell sångtävling 2007, examinerats från Musikkonservatorium i Köpenhamn och lovordats för tidigare produktion. Nästa karriärsteg handlar om att börja skriva låtar på danska. Det är ungefär vad jag kunnat ta reda på.

Apropå vilka instrumentalister hon omgett sig med under karriären ska framhållas trumslagarna Alex Riel och Morten Lund, Palle Mickelborg, Jesper Lundgaard och en uppblossande stjärna som trumpetaren Ambrose Akinmusire (värd att kollas upp). Change är dedikerad till två av dessa musiker, nämligen Alex Riel och Jesper Lundgaard. En musikalisk följeslagare har varit den för mig obekante klaviaturspelaren (även munspel) Heine Hansen. Hon förekommer på flest spår på nya albumet tillsammans med basisten och cellisten Lars Danielsson (en för mig personlig livefavorit), tillräckligt ryktbar för att fylla konserthus i Europa. På plattan tillför han också spel på cymbaler och gitarr.

Många delar på sysslan att knäppa på akustiska gitarrer efter noter, noter som möjligen överges tillfälligt i någon delikat soloutflykt. Sångerskan ackompanjerar sig själv duktigt på fyra melodier. I övrigt har hon anlitat två ”tunga pjäser” – Göteborgaren Ulf Wakenius som turnerar världen över och israeliske New York-baserade Gilad Hekselman, vars cv imponerar med tanke på att han är ett kvartssekel yngre. På The Peacocks (A Timeless Place) heter gitarristen Per Möllehöj.

Har alltså inte hört tidigare skivor. Enligt uppgift ska Mette Juul skaffat sig ny inriktning. Rör sig i brasilianskt avspänt landskap, ett sound som genomsyrar produktionen också när hon framför egna original och standards. Det är avskalat och återhållsamt med trummor eliminerade för att betona nyanser. Är man på jakt efter energikickar, groove och pulserande beat ska man leta på andra ställen. Ingen värdering utan ett konstaterande. Att vara ”in the mood” är centralt, annars kan lyssningen bli påfrestande, till och med en smula långtråkig.

Juul uppvisar vokal avspändhet, textar föredömligt. Första intrycket är att hon håller igen, inte ägnar sig åt att sjunga ut, glida på toner. Märker efterhand att teorin inte alls håller. I Without A Song och flera andra melodier, flyger rösten iväg på vokala vingar med perfektion. Hursomhelst en vacker, skör öppning i ljuvliga Beautiful Love. Get Out Of Town (Cole Porter) gungar mjukt tack vare ypperliga basgångar och fender rhodes. Lika rökig atmosfär som när Rickie Lee Jones tolkar American songbook. För att fortsätta på den inslagna vägen med referenser och eventuella influenser, kan jag sakna utmärkande drag, en personligt färgad röst. I mina öron låter danskan som en mix av Karin Krog, Claire Martin, Astrud Gilberto, Dina Krall, Norah Jones, Crystal Gayle (soundtrack till One From The Heart) med flera. Trots sval melankolisk stil låter musiken icke-nordisk.

Juul gör fyra fina original, inklusive en ny version av musik skriven av Thomas Fonnesbaek. Texterna hon varsamt hanterar behandlar genomgående ämnen som kärlek, sökande och välbefinnande. Oftast påminnande om introspektion. Ett medföljande illustrerat, vackert texthäfte inbjuder till studier i låttexter. Ackordspelet från avlösande gitarrister kan betecknas som balsam för öronen. Har sällan hört virtuosen Wakenius lira på motsvarande konsekventa vis, dröjande med eftertänksam omsorg. Hekselman spelar lite annorlunda, men lika njutbart. Han kompletterar förträffligt.

Undantag finns, men i stort har de medverkande haft att förhålla sig till antydningens konst. Har resulterat i noggrant utförda insatser och angenäma melodier. Det nedtonade har premierats på bekostnad av dramatiska utspel. Fantastiskt bra ljud, kristallklart och torrt, ändå luftigt. Change består av intelligent ömsint kvalitetsmusik som med sin lågmälda attityd fordrar koncentration för att bäst komma till sin rätt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Teaterkritik: Spår på Arena Satelliten – rolig och allvarlig och träffar rakt in i nutiden

19 september, 2019 by Rosemari Södergren

Foto: Sean Lewthwaite

Spår
Manus och regi Karin Bjurström
Koreografi Timothy Pilotti
Ljusdesign Philip Öhlund
Scenografi Karin Bjurström
Urpremiär på Arena Satelliten i Sollentuna 18 september 2019
I rollerna: Mia Poppe, Timothy Pilotti, Joakim Lang, Nadine Holmberg, Kerstin Ahlin, Jessica Eklund, Greta Westling, Ella Desurmont, Tyra Bjurström, Nils Bodner

Gå och se. Spår är en föreställning som jag hoppas högstadieklasser och gymnasieklasser i norra Stockholm – och för den delen andra delar av Stockholm också – bokar för att se tillsammans och sedan diskutera. Spår, som är skriven av Karin Bjurström, handlar om …

I rollerna finns två utbildade skådespelare och åtta ungdomar. Det är hoppfullt och inspirerande att se dessa duktiga ungdomar agera på scen. Dessa unga skådespelare har alla förutsättningar att gå vidare inom scenkonsten: de agerar trovärdigt och är duktiga både med sitt tal och sina rörelser. Flera av dem har roller där dans ingår och det syns att de är tränat dans. Att ungdomar kan medverka och sätta fokus på viktiga frågor för ungdomar ger inspiration.

Pjäsen utspelar sig på ett ungdomshem någonstans i Sverige där två av personalen gör en föreställning tillsammans med ungdomarna. Den pjäs de repeterar tillsammans bygger på den ryska författaren Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. Romanen tar upp frågan om vad som kan få en människa att begå svåra brott, som att mörda. Ungdomarna diskuterar pjäsens tema och ibland går det hett till, känslorna svallar.

Vi kommer nära pjäsens karaktärer som alla har olika bakgrund, olika händelser som gjort att de hamnat på ungdomshemmet. Genom ungdomarna ställs frågor som jag tror många, både unga och gamla, brottas med. Är vårt liv förbestämda? Går det att bryta ett utanförskap? Vad kan vi påverka i våra liv?

En sak jag uppskattar extra med pjäsen är att en viktig del är romanen från 1866. Det visar hur litteratur skriven för 150 år tillbaka kan säga oss något också idag. De frågor vi människor möter i våra liv idag är samma frågor som människor brottats med i alla tider.

Spår är Teater norras andra pjäs i projektet Territorium, som stöds av Sollentuna kommun och Stockholms läns landsting. Projektet vars utgångspunkt är ungdomars verklighet har som syfte att förebygga utanförskap, motverka segregation, stärka ungdomars självkänsla, samt inspirera till kreativitet.

Pjäsen är både rolig och allvarlig, den har mycket att säga och den träffar rakt in i nutiden och många ungdomars tankar. Den är också mycket välgjord. Ungdomarna imponerar i sina rolltolkningar och musik och ljud förstärker berättelsen.

Pjäsen ger mycket att tala om, att fundera kring och diskutera. Jag vet inte hur länge projektet ska fortgå, men om projektet ska ta itu med ännu en pjäs hoppas jag att de kan ta ett steg till med att binda samman nutid med klassiker: kanske bygga på något av antikens grekiska mästerverk?

Foto: Sean Lewthwaite

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Arena Satelliten, Recension, Teater, Teater Norra, Teaterkritik, Teaterrecension, Territorium, Ungdomars situation

Filmrecension: Josefin & Florin

18 september, 2019 by Birgitta Komaki

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 563
  • Sida 564
  • Sida 565
  • Sida 566
  • Sida 567
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in