• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Solid fresk om frustrerad antihjältinna – Madame Bovary på Folkteatern

6 november, 2019 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Idé: Frida Röhl och Magnus Lindman

Manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg och Ellen Holmström

Kompositör och musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson

Koreografi: Giovanni Bucchieri

I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wickström, Victoria Olmarker, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf, Sanna Hultman, Leonaro Terfelt, Sara Shirpey och Camilla Bejarano Wahlgren

Premiär 26/10 på Folkteaterns stora scen, Göteborg

Spelas till och med 19/12 2019

Sänder på stört iväg en varning om att följande text är något mer, eller något annat än en konventionell recension. Träffade härförleden en regissör i färd med att se uppsättning på Göteborgs stadsteater. Gav mig till känna genom att tacka för hans senaste regiuppdrag hos en frigrupp. Nämnde att jag föregående helg prioriterat att bevaka en grandios festival i Trollhättan, varpå mannen i fråga undrande utbrast ”hur orkar ni”? Sanningen är att för närvarande går det trögt, lider av skrivkramp. Har kanske lagt ribban för högt. Tiden finns, är istället en mental blockering vars motstånd det gäller att komma runt.

Jag såg föreställningen efter premiären (30/10), kunde inkassera en givande upplevelse. Finns all anledning att skriva om dramatiseringen av naturalismens första storverk. Försöker därför övervinna skrivkramp och tröttheten vid utslitna formuleringar. Allt är relativt heter det ju. Vill ändå betona att i jämförelse var Emma Bovary avsevärt mer utled av sitt tillstånd.

I grundkursen i litteraturvetenskap för ungefär 34 år sedan plöjde vi igenom Flauberts detaljrika roman från 1856. Min starka minnesbild är att Madame Bovary inte ser någon utväg, inte kan ta sig ur sin belägenhet. Hon är otrogen och har inte råd att lämna sin make, landortsläkaren Charles vars kompetens är tvivelaktig. Han blir en toffelhjälte utan attraktionskraft, vilket Emma beskriver genom påståendet: Charles är inte funtad så att han kan ta emot min kärlek. Hennes frustration gör att hon går under, tar sig själv av daga när inga alternativ återstår. Vari bottnar hennes missnöje? Idag skulle tristessen hon led av förklaras av en diagnos. Emmas begär efter flärd, njutning och avgudande blickar gör henne extremt mottaglig för modehusens raffinemang. I hennes fall blir ”Shop ´til you drop” som bekant en reell slogan.

foto Mats Bäcker

Före föreställningen arrangeras ett intressant miniseminarium om beroende med psykoanalytiker/ docent och två personer som representerade spel- och matmissbruk. Per Magnus Jansson påminde oss om att vi föds in i ett beroende, mammans och andras omvårdnad är nödvändig. Vidare poängterade han att det gäller att urskilja den destruktiva varianten, då vi tippat över och börjar ljuga om okontrollerade vanor. Botemedlet är inte bara att få stopp på beteendet, utan att fylla sitt liv med konstruktiv verksamhet. För att kunna tillfriskna räcker det således inte med att bara överleva. De tre i panelen spekulerar i om vissa människor är predestinerade till att hamna i missbruk, som en ventil i en pressad situation.

För Emma eskalerar köphysterin slag i slag med hennes kärleksaffärer. Det är lika trist som typiskt att hennes öde ska sluta på samma förödande sätt, som för Fröken Julie några decennier senare. Dock vill jag minnas att bortsett från shopaholic-genen, kan läsararen förstå Emmas frustration över det inskränkta och torftiga, drömmarna om Paris och ett bekymmerslöst liv känns inte orimliga.

foto Mats Bäcker

Uppsättningen är osedvanligt lång utan att någonsin trampa vatten. Första akten kräver koncentration, i och med att parallella scener utspelas samtidigt. Blir en smula rörigt. Man måste acceptera att allt vad som försiggår inte kan noteras. Efter paus knyts trådar elegant ihop. Ingen av rollfigurerna unnas lyckan.

Den påkostade scenografin utgörs främst av en brokonstruktion som nås på bägge sidor av trappor. Framför och under syns rekvisita i form av badkar, runda bord och stolar. Till höger ett piano som kompositören Joel Igor Hammad Magnusson trakterar. Mestadels rör han sig emellertid över scenen med elgitarr på magen, färgar stämningen med ackord snarlika de som kom från Ry Cooder i flera soundtracks. Det laboreras fullskaligt med ljusdesign och vid flera tillfällen bländas publiken (obegripligt varför) av dioder/ strålkastare placerade vertikalt på scenens kanter.

Är inte helt klar över hur mycket nutid det är tänkt att man ska avkoda i Magnus Lindmans manus. Däremot säker på en sak. I samarbete med regissören (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare), har han roat sig med vår fixering vid att märka fraser i sociala media, ange dem med prefixet #hashtag. Blir lika roligt varje gång!

Det är ett erfaret gäng som skapat gedigen välspelad teater. Just för att Helmon Solomon med sin streetsmartness är så osannolik i huvudrollen, blir det ett snilledrag att förse denna färska skådespelare, med otåliga gester, och den ena dräkten efter den andra. Ulf Rönnerstrand (tillhör ensemblen på Backa Teater) som den godmodige tråkmånsen Charles är värd mycket beröm. En pillemarisk Jonas Sjöqvist är som klippt och skuren för att gestalta apotekaren vars bristande självinsikt lockar fram många skratt.

foto Mats Bäcker

Mig veterligen debuterar Victoria Olmarker (Stadsteaterns fasta ensemble) på Folkteatern. Åstadkommer ett lysande porträtt på en förslagen försäljare utrustad med ockerfasoner. Madame Bovary är uppvaktad av två diametralt motsatta karaktärer. Emma Österlöf gör inkännande Léon fylld av uppriktig, återhållsam sensibilitet, medan alfahannen som vill visa sig känslig, förkroppsligas med bravur av Leon Terfelt. Skulle tro att han mest är känd från film och tv-serier. Enligt hans rollfigur är ogifta kvinnor fria, gränslösa och hejdlösa. Sara Wikström och Kim Lantz utgör den äldre generationen, föräldrar till Charles respektive Emma. De utnyttjar effektivt möjligheten att plocka fram sin stora yrkeskunskap.

Som förhoppningsvis framgått en intelligent iscensättning, även om den inte riktigt har samma brännheta magnitud som föregående pjäs på samma scen (Nakna som foster och gudar). Fram till det dystra slutet är det en drift med mänskliga tillkortakommanden i en småborgerlig värld. Och har man i likhet med tjejsällskapet bredvid mig nyligen läst boken, då gynnas man. Så en lång text som blandar kåseri med recension slutar med en rekommendation. Kan som kuriosa avrunda med att en modefetischist och influencer på fallrepet citeras i teaterprogrammet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Konsertrecension – Lars Winnerbäck i Halmstad

4 november, 2019 by Redaktionen

Bild från den förra turnén med Lars Winnerbäck Foto: Thomas Johansson

Recension – Lars Winnerbäck i Halmstad 3/11. Betyg: 5

Albumaktuelle Lars Winnerbäck gjorde sitt andra stopp på turnén i Halmstad igår. Tyvärr inte helt fullsatt, men mycket god stämning ändå. 

Han inleder precis som på nya skivan Eldtuppen med ”Tror jag hittar hem” och tappar bort sig lite i texten på ett charmigt Winnerbäckst sätt. Efter detta går det bara bättre och bättre fram till avslutande ”Solen i ögonen”. Däremellan hinner han avverka en rad hits och låtar från nya albumet. En del gamla klassiker får ny tappning och det malande och melankoliska soundet från nya albumet lyser igenom även i dem. Till uppväxtskildringarna Söndermarken och Granit och morän spelas bakgrundsfilmer på bildskärmarna, vilket ger hela konserten en fin inramning.  

Winnerbäck är som bekant ingen stor talare mellan låtarna, därför blir det extra trevligt när han släpper in publiken lite närmare och berättar en kort bakgrundshistoria till låtarna, som innan Utkast till ett brev, där han ser tillbaka på en tuff period i livet. Han hade så många bra idéer om vad han skulle kunna göra istället för att sitta i den där ensamma lägenheten. Vi gamla fans nickar igenkännande och vet precis vilken låt som ska komma och de nya fansen får en liten inblick i hans liv, och det blir en av höjdpunkterna under kvällen.

Mitt konsertsällskap gjorde en klok analys. Det är i de långsammare partierna låtarna skiljer sig åt mest och sticker ut, medan låtarna i högre tempo “låter lite likadant”. Det ligger något i detta. För spelningen är som bäst i de lugna, och får man säga deppiga, partierna. Bäst är Ingen soldat med kompsång av Therese Johansson som sjunger bättre än alla tidigare bandmedlemmar. Jag brukar aldrig fundera på hur trummisen agerar i ett band men nu fick jag verkligen anledning att göra det. Jonna Löfgren från Glasvegas är otrolig och lyfter hela konserten ett par snäpp.

De två timmarna går alldeles för snabbt. Det är nog min enda invändning. Och ni som inte säkrat er biljett ännu har fortfarande chansen på ett par platser i landet.

Setlist:

Tror jag hittar hem
Paradiset
Måste vara två
Där elden falnar
Åt samma håll
Eldtuppen
Skulle aldrig hända oss
Järnvägsspår
Mareld
För dig
Elden
Elegi
Över gränsen
Utkast till ett brev
Granit och morän
Ingen soldat
Hur och vem och vad
Söndermarken
Kom ihåg mig
Hymn
Hugger i sten
Solen i ögonen

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Filmrecension: The Lighthouse

2 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Lindgren enastående i spretig satir – Herr Puntila och hans dräng Matti på Göteborgs Stadsteater

1 november, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki

Översättning: Alf Henriksson

Regi och scenografi: Pontis Stenshäll

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de två sist nämnda praktikanter)

Premiär 25/10

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 18/1 2020

För ordningens skull meddelas omgående att jag såg föreställningen efter premiär (29/10) i uppskattningsvis halvbesatt salong. Den didaktiske Brecht erbjuder tacksamt stoff för den regissör som vill uppdatera hans sedelärande epik till nutid, något Pontus Stenshäll har frestats till att omvandla enligt eget gottfinnande. Pjäsen blir klar i Finland 1940, när Brecht lever i exil, inneboende hos dramatikern Hella Woulijoki. Hennes Sågspånsprinsessan baserad på excentrisk släkting utgjorde förlagan. Den förmögne Puntila har gård och sågverk, är givmild som berusad och elak i nyktert tillstånd. Han njuter av att visa sin makt genom nyckfull beslutsamhet, vilket drabbar dottern, hans chaufför Matti och kvinnorna han förlovar sig med. Ett folklustspel värt namnet kan aldrig bli torrt eller framstå som tråkigt. Men för att en uppsättning ska kunna rubriceras som bra teater måste den engagera, vilket också Brecht lär ha haft som parabel. Och på den punkten fallerar uppsättningen.

Föga förvånande har Puntila förvandlats till en Donald Trump – figur, vars oberäkneliga, narcissistiska drag passar förträffligt in på tematiken. Varje ogenomtänkt beslut rivs upp när alkoholen gått ur kroppen, som en fåfäng lösning när problem uppstått. Vad som gäller för Puntilla är oinskränkt maktutövning och omedelbart tillfredsställda behov, samma störning som hos Trump.

Den ömkliga, tvetydiga pondus Puntila utstrålar, görs med hysterisk frenesi. Lisa Lindgren är fantastisk i huvudrollen. Hon gestaltar konsekvent en påverkad galning, vars sluddriga men hörbara repliker och vingliga kroppshållning, är en stor del av behållningen. Hur klarar hennes rygg och artikulation att utföra vad som ålagts henne? Lindgrens imposanta dominans får övriga på scen att förblekna. Det är inte första gången hon bredbent ikläder sig manliga bestämmarmanér. Hon vet precis hur man framställer despoter i ett löjets skimmer. Pjäsens öppna slut indikerar att psykopaten antingen kommer dö av spritkonsumtion eller störtas från sin position. Fäster mig vid en formulering från en professor i essä ur uppsättningens program. Hon skriver att Brecht inte ville ha offer som går under, genom att försonas med sitt öde.

foto Ola Kjelbye

Scenografin har fyndig infantil prägel. Puntila Tower är konstruerat som en lekpark med intilliggande sauna. I öppningsscenen sitter han i kulört fåtölj, vars material ska påminna om gigantiska legoklossar. Han har kvicknat till efter ett dryckesslag som varat i dygn, bossar runt med kyparen (Marie Delleskog). Eftersom allt ska vara så storslaget för Puntila, är det en komisk poäng att den röda bil han körs i är pytteliten.

Ika Nord spelar den stackars underdånige Matti med små medel, en person som lever upp när han smider planer med dottern Eva (Hannah Alem Davidsson) Hennes färdigheter som mimare tas inte lika mycket i anspråk som förväntat. Lasse Carlsson gör domaren, medan övriga i ensemblen har många roller att ombesörja, exempelvis kroppsarbetare i gula västar. I egenskap av sig själv har Marie Delleskog dessutom uppdraget att introducera bägge akterna, jämte ge publiken den hint som annars tillkommer inspicienten. Ett led i Brechts berömda verfremdung-teknik lika mycket som idé från regissören.

foto Ola Kjelbye

Pontus Stenshäll är en förespråkare av infall, i den här pjäsen att betrakta som digressioner. Visst häpnar man över skådespelares mångsidighet och deras musikaliska talanger, inte minst midsommarnattens trumpetsolo och mäktiga sång. Men han borde haft en dramaturg som stramat upp, rensat bland alla karaokeövningar. Simon Steensland är angiven som kompositör. Vad publiken kommer minnas är emellertid den radda hits som vi hör. Låtar av exempelvis Simply Red och George Harrison. Musikalartisten Emil Ljungestig tolkar Sympathy For The Devil. Framför ridån sitter han som kvinnlig telefonist tillsammans med Delleskog, Frida Linell och Nina Dahn. På ett kärleksfullt sätt håller de på med att bräcka varandra, med duktiga vokalinsatser likt hängivna karaokeutövare. Hör i tur och ordning John Lennon, ABBA, Dolly Parton och Gloria Gaynor. Visserligen är texterna relevanta för att belysa hur Brecht angriper ett orättfärdigt system. Men detta ”intermezzo” blir alltför omfattande.

Går inte att nog understryka Lisa Lindgrens otroliga bedrift. Trots en hållning väsensskild från sin egen fysisk, är hon aldrig nära att komma av sig. Bortsett från den gestaltningen lämnar jag salongen tom med en frustrerad jaha-känsla.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Jag kommer hem igen till jul – nja vi har sett det förut

31 oktober, 2019 by Hans Södergren

Jag kommer hem igen till jul
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ella Lemhagen
I rollerna Peter Jöback, Suzanne Reuter, Johannes Bah Kuhnke, Jennie Silfverhjelm och Loa Falkman

En lång rad av de stora svenska skådespelarnamnen och en del bra musik om du gillar Peter Jöback – men det räcker inte. Det är en berättelse vi hört i många varianter tidigare. En världsstjärna, Simon (spelas av Peter Jöback) kommer till snöigt svenskt landskap för att fira jul. I det lilla samhället finns, förstås, en mängd mörka hemligheter och i familjen i synnerhet.

Simons storebror Anders (spelas av duktiga Johannes Bah Kuhnke, som väl haft bättre filmer att agera i) arrangerar en årlig julkonsert och Simon har övertalats att vara med. Inte till storebrors glädje. Storebror har alltid levt i skuggan av sin bror.

Familjehemligheter, som de inblandade trodde var begravda, väcks till liv. Konflikter på alla håll. Visst, sådant kan vara intressant och engagerande. Men det kan också vara förutsägbart och ett upprepande av saker som redan berättats i bättre förpackningar.

Mycket fin sång är det, nubbvisor, julvisor och klassisk julmusik. Julmat, julpynt och mycket snö är det och bilder från lantlig kyrkomiljö, scener som väl är tänkta ge gemytlig julkänsla.

Berättelsen spretar också åt för många håll. Det är mörkt och hopplöst på alla håll och kanter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, fiom, Julmusik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 551
  • Sida 552
  • Sida 553
  • Sida 554
  • Sida 555
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in