Idé: Frida Röhl och Magnus Lindman
Manus: Magnus Lindman
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson Backman
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg och Ellen Holmström
Kompositör och musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson
Koreografi: Giovanni Bucchieri
I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wickström, Victoria Olmarker, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf, Sanna Hultman, Leonaro Terfelt, Sara Shirpey och Camilla Bejarano Wahlgren
Premiär 26/10 på Folkteaterns stora scen, Göteborg
Spelas till och med 19/12 2019
Sänder på stört iväg en varning om att följande text är något mer, eller något annat än en konventionell recension. Träffade härförleden en regissör i färd med att se uppsättning på Göteborgs stadsteater. Gav mig till känna genom att tacka för hans senaste regiuppdrag hos en frigrupp. Nämnde att jag föregående helg prioriterat att bevaka en grandios festival i Trollhättan, varpå mannen i fråga undrande utbrast ”hur orkar ni”? Sanningen är att för närvarande går det trögt, lider av skrivkramp. Har kanske lagt ribban för högt. Tiden finns, är istället en mental blockering vars motstånd det gäller att komma runt.
Jag såg föreställningen efter premiären (30/10), kunde inkassera en givande upplevelse. Finns all anledning att skriva om dramatiseringen av naturalismens första storverk. Försöker därför övervinna skrivkramp och tröttheten vid utslitna formuleringar. Allt är relativt heter det ju. Vill ändå betona att i jämförelse var Emma Bovary avsevärt mer utled av sitt tillstånd.
I grundkursen i litteraturvetenskap för ungefär 34 år sedan plöjde vi igenom Flauberts detaljrika roman från 1856. Min starka minnesbild är att Madame Bovary inte ser någon utväg, inte kan ta sig ur sin belägenhet. Hon är otrogen och har inte råd att lämna sin make, landortsläkaren Charles vars kompetens är tvivelaktig. Han blir en toffelhjälte utan attraktionskraft, vilket Emma beskriver genom påståendet: Charles är inte funtad så att han kan ta emot min kärlek. Hennes frustration gör att hon går under, tar sig själv av daga när inga alternativ återstår. Vari bottnar hennes missnöje? Idag skulle tristessen hon led av förklaras av en diagnos. Emmas begär efter flärd, njutning och avgudande blickar gör henne extremt mottaglig för modehusens raffinemang. I hennes fall blir ”Shop ´til you drop” som bekant en reell slogan.
Före föreställningen arrangeras ett intressant miniseminarium om beroende med psykoanalytiker/ docent och två personer som representerade spel- och matmissbruk. Per Magnus Jansson påminde oss om att vi föds in i ett beroende, mammans och andras omvårdnad är nödvändig. Vidare poängterade han att det gäller att urskilja den destruktiva varianten, då vi tippat över och börjar ljuga om okontrollerade vanor. Botemedlet är inte bara att få stopp på beteendet, utan att fylla sitt liv med konstruktiv verksamhet. För att kunna tillfriskna räcker det således inte med att bara överleva. De tre i panelen spekulerar i om vissa människor är predestinerade till att hamna i missbruk, som en ventil i en pressad situation.
För Emma eskalerar köphysterin slag i slag med hennes kärleksaffärer. Det är lika trist som typiskt att hennes öde ska sluta på samma förödande sätt, som för Fröken Julie några decennier senare. Dock vill jag minnas att bortsett från shopaholic-genen, kan läsararen förstå Emmas frustration över det inskränkta och torftiga, drömmarna om Paris och ett bekymmerslöst liv känns inte orimliga.
Uppsättningen är osedvanligt lång utan att någonsin trampa vatten. Första akten kräver koncentration, i och med att parallella scener utspelas samtidigt. Blir en smula rörigt. Man måste acceptera att allt vad som försiggår inte kan noteras. Efter paus knyts trådar elegant ihop. Ingen av rollfigurerna unnas lyckan.
Den påkostade scenografin utgörs främst av en brokonstruktion som nås på bägge sidor av trappor. Framför och under syns rekvisita i form av badkar, runda bord och stolar. Till höger ett piano som kompositören Joel Igor Hammad Magnusson trakterar. Mestadels rör han sig emellertid över scenen med elgitarr på magen, färgar stämningen med ackord snarlika de som kom från Ry Cooder i flera soundtracks. Det laboreras fullskaligt med ljusdesign och vid flera tillfällen bländas publiken (obegripligt varför) av dioder/ strålkastare placerade vertikalt på scenens kanter.
Är inte helt klar över hur mycket nutid det är tänkt att man ska avkoda i Magnus Lindmans manus. Däremot säker på en sak. I samarbete med regissören (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare), har han roat sig med vår fixering vid att märka fraser i sociala media, ange dem med prefixet #hashtag. Blir lika roligt varje gång!
Det är ett erfaret gäng som skapat gedigen välspelad teater. Just för att Helmon Solomon med sin streetsmartness är så osannolik i huvudrollen, blir det ett snilledrag att förse denna färska skådespelare, med otåliga gester, och den ena dräkten efter den andra. Ulf Rönnerstrand (tillhör ensemblen på Backa Teater) som den godmodige tråkmånsen Charles är värd mycket beröm. En pillemarisk Jonas Sjöqvist är som klippt och skuren för att gestalta apotekaren vars bristande självinsikt lockar fram många skratt.
Mig veterligen debuterar Victoria Olmarker (Stadsteaterns fasta ensemble) på Folkteatern. Åstadkommer ett lysande porträtt på en förslagen försäljare utrustad med ockerfasoner. Madame Bovary är uppvaktad av två diametralt motsatta karaktärer. Emma Österlöf gör inkännande Léon fylld av uppriktig, återhållsam sensibilitet, medan alfahannen som vill visa sig känslig, förkroppsligas med bravur av Leon Terfelt. Skulle tro att han mest är känd från film och tv-serier. Enligt hans rollfigur är ogifta kvinnor fria, gränslösa och hejdlösa. Sara Wikström och Kim Lantz utgör den äldre generationen, föräldrar till Charles respektive Emma. De utnyttjar effektivt möjligheten att plocka fram sin stora yrkeskunskap.
Som förhoppningsvis framgått en intelligent iscensättning, även om den inte riktigt har samma brännheta magnitud som föregående pjäs på samma scen (Nakna som foster och gudar). Fram till det dystra slutet är det en drift med mänskliga tillkortakommanden i en småborgerlig värld. Och har man i likhet med tjejsällskapet bredvid mig nyligen läst boken, då gynnas man. Så en lång text som blandar kåseri med recension slutar med en rekommendation. Kan som kuriosa avrunda med att en modefetischist och influencer på fallrepet citeras i teaterprogrammet.