Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki
Översättning: Alf Henriksson
Regi och scenografi: Pontis Stenshäll
Scenografi och kostym: Richard Andersson
Mask: Ingela Collin
I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de två sist nämnda praktikanter)
Premiär 25/10
Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 18/1 2020
För ordningens skull meddelas omgående att jag såg föreställningen efter premiär (29/10) i uppskattningsvis halvbesatt salong. Den didaktiske Brecht erbjuder tacksamt stoff för den regissör som vill uppdatera hans sedelärande epik till nutid, något Pontus Stenshäll har frestats till att omvandla enligt eget gottfinnande. Pjäsen blir klar i Finland 1940, när Brecht lever i exil, inneboende hos dramatikern Hella Woulijoki. Hennes Sågspånsprinsessan baserad på excentrisk släkting utgjorde förlagan. Den förmögne Puntila har gård och sågverk, är givmild som berusad och elak i nyktert tillstånd. Han njuter av att visa sin makt genom nyckfull beslutsamhet, vilket drabbar dottern, hans chaufför Matti och kvinnorna han förlovar sig med. Ett folklustspel värt namnet kan aldrig bli torrt eller framstå som tråkigt. Men för att en uppsättning ska kunna rubriceras som bra teater måste den engagera, vilket också Brecht lär ha haft som parabel. Och på den punkten fallerar uppsättningen.
Föga förvånande har Puntila förvandlats till en Donald Trump – figur, vars oberäkneliga, narcissistiska drag passar förträffligt in på tematiken. Varje ogenomtänkt beslut rivs upp när alkoholen gått ur kroppen, som en fåfäng lösning när problem uppstått. Vad som gäller för Puntilla är oinskränkt maktutövning och omedelbart tillfredsställda behov, samma störning som hos Trump.
Den ömkliga, tvetydiga pondus Puntila utstrålar, görs med hysterisk frenesi. Lisa Lindgren är fantastisk i huvudrollen. Hon gestaltar konsekvent en påverkad galning, vars sluddriga men hörbara repliker och vingliga kroppshållning, är en stor del av behållningen. Hur klarar hennes rygg och artikulation att utföra vad som ålagts henne? Lindgrens imposanta dominans får övriga på scen att förblekna. Det är inte första gången hon bredbent ikläder sig manliga bestämmarmanér. Hon vet precis hur man framställer despoter i ett löjets skimmer. Pjäsens öppna slut indikerar att psykopaten antingen kommer dö av spritkonsumtion eller störtas från sin position. Fäster mig vid en formulering från en professor i essä ur uppsättningens program. Hon skriver att Brecht inte ville ha offer som går under, genom att försonas med sitt öde.
Scenografin har fyndig infantil prägel. Puntila Tower är konstruerat som en lekpark med intilliggande sauna. I öppningsscenen sitter han i kulört fåtölj, vars material ska påminna om gigantiska legoklossar. Han har kvicknat till efter ett dryckesslag som varat i dygn, bossar runt med kyparen (Marie Delleskog). Eftersom allt ska vara så storslaget för Puntila, är det en komisk poäng att den röda bil han körs i är pytteliten.
Ika Nord spelar den stackars underdånige Matti med små medel, en person som lever upp när han smider planer med dottern Eva (Hannah Alem Davidsson) Hennes färdigheter som mimare tas inte lika mycket i anspråk som förväntat. Lasse Carlsson gör domaren, medan övriga i ensemblen har många roller att ombesörja, exempelvis kroppsarbetare i gula västar. I egenskap av sig själv har Marie Delleskog dessutom uppdraget att introducera bägge akterna, jämte ge publiken den hint som annars tillkommer inspicienten. Ett led i Brechts berömda verfremdung-teknik lika mycket som idé från regissören.
Pontus Stenshäll är en förespråkare av infall, i den här pjäsen att betrakta som digressioner. Visst häpnar man över skådespelares mångsidighet och deras musikaliska talanger, inte minst midsommarnattens trumpetsolo och mäktiga sång. Men han borde haft en dramaturg som stramat upp, rensat bland alla karaokeövningar. Simon Steensland är angiven som kompositör. Vad publiken kommer minnas är emellertid den radda hits som vi hör. Låtar av exempelvis Simply Red och George Harrison. Musikalartisten Emil Ljungestig tolkar Sympathy For The Devil. Framför ridån sitter han som kvinnlig telefonist tillsammans med Delleskog, Frida Linell och Nina Dahn. På ett kärleksfullt sätt håller de på med att bräcka varandra, med duktiga vokalinsatser likt hängivna karaokeutövare. Hör i tur och ordning John Lennon, ABBA, Dolly Parton och Gloria Gaynor. Visserligen är texterna relevanta för att belysa hur Brecht angriper ett orättfärdigt system. Men detta ”intermezzo” blir alltför omfattande.
Går inte att nog understryka Lisa Lindgrens otroliga bedrift. Trots en hållning väsensskild från sin egen fysisk, är hon aldrig nära att komma av sig. Bortsett från den gestaltningen lämnar jag salongen tom med en frustrerad jaha-känsla.