• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: 21 Bridges – spännande, fartfylld och bra, trots mycket skjutande

19 november, 2019 by Rosemari Södergren

21 Bridges
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Brian Kirk

21 Bridges är en spännande, fartfylld action – och egentligen borde jag inte gillat den alls. Den har en hel del skjutande i sig och det är något jag ofta tycker är långtråkigt. Jag föredrar aktion och spänning som byggs upp psykiskt och med små medel. Men jag föll för denna fartfyllda action ändå. Ett skäl är förstås Chadwick Boseman, som spelar huvudrollen, den skjutglade polismannen Andre Davis. Chadwick Boseman blev ett namn för den stora biopubliken när han tog på sig rollen som Black Panther i Marvel-filmerna och han visar nu att han är en actionhjälte som håller. Andra duktiga skådespelare som ger filmen dess höga betyg är Sienna Miller och J.K. Simmons (Whiplash) som spelar två av Davis poliskollegor.

Filmen har dessutom en hel del av den amerikanska moralen i sig som jag har svårt att köpa. Vi får i början av filmen se den trettonårige pojken vara med på sin pappas begravning. Pappan som var polisman dog i tjänsten och självklart går Andre Davis i pappans fotspår och blir polis. Vi får i filmens början se en fruktansvärd predikan om hämnd som en präst håller. Jag har aldrig en predikan som liknar den i svenska sammanhang. Denna så vanliga filosofi om hämnd är så utpräglad amerikansk. Men … Ja trots detta rycktes jag med i filmen. Det var inte en död sekund. Spännande trots att en hel del ändå var förutsägbart.

Andre Davis har ett problem i tjänsten, han har skjutit ihjäl fler brottslingar än någon annan polis och utreds av internutredningen. När åtta polismän blir ihjälskjutna vid ett råd som går fel på alla sätt och vis får Andre Davis uppdraget att leda utredningen och hans kollegor som annars är skeptiska till honom knyter stora förhoppningar att han ska se till att de två rånarna som skjutit ihjäl poliserna ska bli ihjälskjutna under jakten på dem.

Men något är inte som det borde. Andre Davis inser att något inte stämmer. De två misstänkta mördarna är småskurkar och borde inte ens varit på den platsen. Hur kunde dessa två småskurkar hamna i den situationen, på den platsen? De var utskickade för att stjäla 30 kg kokain och hittar 300 kg. Vem har lurat dem och varför?

Filmen är, förstås, snyggt fotad. Till stor del utspelas den på Manhattan, ön i New York. Andre Davis inser att de två misstänkta befinner sig på Manhattan och han ger order om att hela ön ska stängas av. Alla dess broar stängs, tunnelbanan stängs, vägarna stängs och Manhattan fylls av polisen som letar mördarna. Det är snyggt filmat, snyggt ihopklippt.

Regissören Brian Kirk har tidigare gjort avsnitt till en rad kända tv-serier, bland dem Game of Thrones, Dexter och The Tudors. Bakom 21 Bridges ligger Joe och Anthony Russo som producerade Avengers: Infinity War.

I sin genre är 21 Bridges bra. En hårdkokt, rafflande actionfilm med duktiga skådespelare. Den tillhör väl inte filmerna som dyker djupt ner i våra existentiella frågor men det ger ändå upphov till saker att fundera kring. En korrumperad polis serverar två argument till varför någon polis skulle syssla med knarkhandel: 1. Droger kommer alltid att finnas och om inte de gör det så gör någon annan. 2. Poliserna som jobbar på Manhattan har så dåliga löner att de inte har råd att bo på Manhattan. Och eftersom de har så dåliga löner blir de alkoholister och har hög skilsmässostatistik.

Argumentet att droger alltid har funnits är inte hållbart, egentligen. Det är uppenbart att det finns högt uppsatta personer med mycket makt och inflytande som inte vill ha slut på droghandeln. Med tanke på all militär teknik och drönare som finns idag kan vi vara säkra på att USA och en del andra stormakten mycket väl skulle kunna få slut på världens droghandel, om de verkligen ville. Argument 2: om en yrkesgrupp har dåliga löner beror det på ett samhällssystem som göder fastighetsägare och ger dem möjlighet att suga ut hyresgäster – och dåliga löner kan höjas med andra metoder än att delta i narkotikaförsäljning.

Det finns en del viktiga saker att fundera kring som filmen tar upp, även om den är en underhållnings-action.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Knarkhandel, Recension, Scen

Spetsad cocktailjazz med tema vita duken – Moon River And Me av Mary Nelson

18 november, 2019 by Mats Hallberg

Foto Johan Mattsson

Mary Nelson

Moon River And Me

3

Inspelad i Kingside Studios, Bass Hit Studios (USA) och Do Music Studios

Mixad och mastrad av Daniel Lantz

Producent: Mary Nelson och Daniel Lantz

50:07

Releasedatum: 18/10 2019

Man kan ifrågasätta om det är värt nedlagd tid när ens inställning som helhet lutar åt det halvljumma. Väldigt få kommer att läsa och recensionen kommer varken delas eller citeras ur. Men varför inte se det hela som en form av subjektiv konsumentupplysning?

Har inte träffat på Mary Nelsons namn tidigare. Hon är svenskamerikan bosatt i Sverige, utbildade sig till musikalartist i Stockholm och släpper nu sitt tredje fullängdsalbum. Hon framförde live fyra av sina originallåtar tillsammans med Daniel Lantz trio i Gåsmamman. Har samarbetat med Peter Asplund, ett samarbete som kommer fortsätta i och med projektet ”The Women Of The Great American Songbook.” Vidare ingår hon i ett program med The Velocity Duo betitlat The Streets of New York. Nelson förekommer i flera crossover-sammanhang. Målet är enligt hemsidan att vara innovativ med moderna texter, med förankring i American Songbook. Hon vill både berätta och förmedla känslor, genom att använda sig av det jazziga språk hon anser har ett varaktigt värde.

Moon River And Me består av tolv låtar, samtliga komponerade som soundtrack av Henry Mancini (1924-1994). Han var kolossalt framgångsrik, tilldelades tjugo Grammys och fyra Oscars. På skivan blandas givna hits med mer obskyrt material, varför resultatet kategoriserats som djuplodande. Pianisten Daniel Lantz ansvarar för alla arrangemang. Spelkamrater i trion är Pal Johnson jämte finske trumslagaren Kari Paavola. Tre spår förstärks med percussion från Ola Bothzén. Medverkar gör också en man från New York, nämligen stjärntrumpetaren och vokalisten Benny Benack III. En ytterligare faktauppgift är att Mary Nelson har bidragit med tre låttexter.

I första introt får jag Fever-vibbar. Temat ur Peter Gunn hörs med avslappnad attityd och i sticket märks piggt pianospel. Följande låt överraskar genom stänk av latin. Duetten Dreamsville tar sig inte riktigt, stannar av halvvägs. Av naturliga skäl har Nelson en fördel gentemot vokalister med svenska som modersmål. Hon har en ljus behaglig röst med tillräckligt omfång, fast måste tillstå att den stundom saknar personlig klang.

Den här typen av välsmord musik lämpar sig inte för radikala inslag av friktion. Desto mer glädjande att Daniel Lantz vågat rubba lyssnarens cirklar, genom att i arr utmana en smula utan att avskräcka. I tre melodier på raken firar han och övriga involverade triumfer. I två av dessa heter textleverantören Johnny Mercer, ett närmast legendariskt namn. Charade ska betecknas som en fullträff, tack vare strålande sång, underbart arrangemang och sensibelt utförande. Avlöses av basistens magnum opus, det vill säga Pal Johnson får äran att vara ensam ackompanjatör. En musikerkommentar på engelska hade kommit till användning: ”he´s nailing it”. Kvickt beat i sambarytm präglar Meglio Stasera (It Had Better Be Tonight) komponerad för den ursprungliga Rosa Pantern -filmen. En låt med osedvanligt många vändningar som kreeras glimrande av pianotrion. Påföljande ballad sveper in lyssnaren i positiv atmosfär. Det är albumets enda instrumentala soundtrack. Passar bra att avrunda mitt stycke om höjdpunkter, genom att framhålla en finstämd kärlekssång. Tycker att melodin i It´s Easy To Say har drag av Barbara Streisands överväldigande megasuccé People.

Amerikanen som lanseras som stjärnsolist lirar sordinerad trumpet i mjukt gungande Breakfast At Tiffany´s (roman jag läst). Råkar tyvärr vara ett av de soundtrack som inte riktigt lyfter. Inte heller Oscarsbelönade Moon River från samma film, når upp till de höjder som vissa andra inspelningar. I detta fall är ju konkurrensen mördande. Hör en habil version, vars ”problem” bottnar i måttstocken att tåla testet, att bli jämförd med andra rörande insjungningar.

Lite samma sak gäller för Daniel Lantz som förstås behärskar att spela, när han inte jobbar som skivbolagsboss. Men han saknar något av den känslomässiga touch många kollegor besitter. Det blir emellanåt lite sterilt. Och trion hade kunnat fila mer på att uppnå jämvikt. Trumslagaren färgar visserligen slutet på Mr. Lucky, men i övrigt är han anmärkningsvärt anonym.

Releasekonserten ägde rum under Stockholm jazzfestival. För att förtydliga den grova betygssättning jag har att förhålla mig till, hamnar min samlade bedömning på 3+.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Jojo The Rabbit -avväpnar den mest fördomsfulle med humorn som vapen.

17 november, 2019 by Petter Stjernstedt

Imdb

Jojo The Rabbit
Betyg 4
Regi Taika Waititi
Medverkande Scarlett Johansson,Sam Rockwell, Taika Waititi och Thomasin Mackenzie.

Aldrig har väl Hitler och andra världskriget skildrat på så roligt, humoristiskt vis. I alla fall inte sedan det begav sig med Chaplin’s Diktatorn. Och aldrig har väl en film innehållit så många Heil Hitlers! Taika Waititi är känd för sina kultförklarade komedifilmer som Hunt of Wilderpeople och mockumentärvampyrysaren ”What We Do in The Shadows”.

Jojo The rabbit följer humoristspåret, denna gång med fokus på andra världskriget och Hitlers undersåtar. Jojo är en nioårig pojke vars fascination till Hitler inte har några barriärer. På väggen i pojkrummet tapetseras väggarna med jugend-posters och på tröjärmen finner vi insytt med rött garn en svastika. Jojos alter ego är en en knasig Hitler-karaktär, humoristiskt spelat av Taika Waititi. Till pojken ger han viktiga råd om hur han ska agera i vardagen för att leva upp till förväntningar som finns på den ariska rasen. Hans mamma spelad av Scarlett Johansson är orolig för sin son som hon håller på att tappa till det tyska nazistväldet. Hon står på den andra sidan och kämpar med näbbar och klor för att rädda de utsatta judarna. Och så en dag konfronteras Jojo med en av de personer som av nazistpolare beskrivs som hemska troll med horn på huvet och som likt fladdermöss sover upp och ner i taket på natten. Fördomar och förutfattade meningar utmanas i en film som med skrattet som vapen avväpnad den mest fördomsfulle.

Likt en Wes Andersson målar Taika upp en färggrann arsenal av älskvärda karaktärer – den enögda Korpralen som nedgraderats på grund av funktionsvariation och som tvingas till att hålla i läger för tioåringar vars våta dröm är en tjänst som SS-soldat under Fuhrens kommando. JoJo’s mamma använder leken som redskap för att nå fram till sin hjärntvättade son. Jag faller pladask för de tillskruvade karaktärerna. Efter många okontrollerade skrattattacker lämnar jag biografen med ett stort brett leende på läpparna. Det är inte varje dag en film med hög dumhetsfaktor på humorskalan lyckas underhålla samtidigt som ett viktigt budskap levereras. Här är skrattet och gråten aldrig en hårsmån ifrån varandra. Men ibland slår pendeln över och det blir för många övertydliga brandtal. Regissörens känsla för detaljer samt den mysiga hembonade karatärsgarderoben gör att JoJo The Rabbit höjer sig över flertalet andra världskrigsskildringar. Inte visste jag att Hitler kunde vara så rolig. Och kanske är det just så vi bör tackla högerextremism och tunnelseende – med humor.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Knives Out – helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare, smart, snyggt och engagerande

16 november, 2019 by Rosemari Södergren

Knives Out
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Rian Johnson
I rollerna Chris Evans, Ana de Armas, Daniel Craig, Michael Shannon, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford och Jaeden Martell

Låt dig inte luras av det lättsamma tilltalet i filmen, att den till ytan verkar vara en lättsam, underhållande, myspysig puzzeldeckare med en lång rad berömda skådespelare i rollerna som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig, Don Johnson, Michael Shannon och Christopher Plummer. Knives Out är mycket mer än så. Filmen är utan tvekan något av det bästa som skapats på länge i sin genre men den har också ett samhällsmedvetet innehåll, men istället för att pracka det på oss finns det där och bubblar. Det finns i dialogerna och i fotots disposition. Framför allt har den något att säga om klassamhället och rasism, utan att den skriker ut det.

Det här är en sådan där film där jag sitter i biosalongen och glömmer att jag är i en salong. Jag är i filmen. Och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill vara kvar där med karaktärerna.

Till ytan är det en mordhistoria där vi ganska tidigt tror oss veta vem som gjort vad. Men det finns alltid mer under ytan och räkna med överraskningar.

Som i alla bra deckare har karaktärerna något att säga om mänskligt agerande. Här är det en stenrik deckarförfattare som har dött under mystiska förhållanden. Har han begått självmord eller är det mord? Daniel Craig spelar den egensinniga detektiven Benoit Blanc som engagerats på mystiskt sätt för att bistå den lokala polisen. Craig är helt underbar i en rolig drift med Agatha Christies deckarhjälte Poirot. När en berömde kriminalförfattare, Harlan Thrombey (spelas av Christopher Plummer) hittas död i sitt lantliga gods natten efter att han firat sin 85-årsdag är alla i hans familj misstänkta. Alla har något att vinna på hans död. Blanc får slingra sig igenom alla lögner och villospår. Det är fascinerande hur regissören ganska snart får oss att hoppas att den som verkar skyldig ska klara sig. Det är skickligt berättat. Ett helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare. Smart, snyggt och engagerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Daniel Craig, Filmrecension, Puzzeldeckare, Recension, Scen

Filmrecension: Mareld

16 november, 2019 by Birgitta Komaki

Mareld
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november 2019
Regi Ove Valeskog

Fem skådespelare i skärgården för att spela in en film. En film med oklart manus som styrs av regissören och av de omständigheter som dyker upp. Samtidigt dokumenteras deras interna relationer, deras ageranden och de känslor som dyker upp. Ingen vet vad som skall hända och hur deras roller skall utvecklas.

Filmen börjar som en vacker idyll med förväntansfulle skådespelare, snaps i glasen och flirtig atmosfär. Men den idylliska ytan och de förförande blickarna djupnar och stämningen förändras. Skådespelarna är så bra och filmen är vackert gjord. Verkligheten kommer in och filmen blir en blandning av fantasi och verklighet. Det hela spetsat med gamla sägen från skärgården om ond bråd död. Mänskliga relationer blandas med övernaturliga fenomen och verkliga eller fiktiva mördare i en typisk skärgårdsmiljö.

Filmens grepp att spela in en film och samtidigt göra en film om inspelningen är inte ovanligt . Naturligtvis så påverkas båda av historien. Här greppar man mycket utan att ge en förklaring. Resultatet blir lite av ett kaos , ett experiment. Vem vänder sig filmen till? Är det en kriminalhistoria, ett relationsdrama eller en film om övernaturliga väsen?

Med så många bottnar i filmen så saknar man en viss struktur. Man önskar att filmen hade förankrats i botten för att sedan sväva ut . För det är bra och det är spännande och det är intressant med nya grepp.

Filmen är som diset i skärgården en höstmorgon, osynligt och synligt. Det finns där men ändå inte. Det är spännande och mystiskt men väldigt svårt att fånga. Som marelden som lyser vid hot.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 548
  • Sida 549
  • Sida 550
  • Sida 551
  • Sida 552
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in