
Jojo The Rabbit
Betyg 4
Regi Taika Waititi
Medverkande Scarlett Johansson,Sam Rockwell, Taika Waititi och Thomasin Mackenzie.
Aldrig har väl Hitler och andra världskriget skildrat på så roligt, humoristiskt vis. I alla fall inte sedan det begav sig med Chaplin’s Diktatorn. Och aldrig har väl en film innehållit så många Heil Hitlers! Taika Waititi är känd för sina kultförklarade komedifilmer som Hunt of Wilderpeople och mockumentärvampyrysaren ”What We Do in The Shadows”.
Jojo The rabbit följer humoristspåret, denna gång med fokus på andra världskriget och Hitlers undersåtar. Jojo är en nioårig pojke vars fascination till Hitler inte har några barriärer. På väggen i pojkrummet tapetseras väggarna med jugend-posters och på tröjärmen finner vi insytt med rött garn en svastika. Jojos alter ego är en en knasig Hitler-karaktär, humoristiskt spelat av Taika Waititi. Till pojken ger han viktiga råd om hur han ska agera i vardagen för att leva upp till förväntningar som finns på den ariska rasen. Hans mamma spelad av Scarlett Johansson är orolig för sin son som hon håller på att tappa till det tyska nazistväldet. Hon står på den andra sidan och kämpar med näbbar och klor för att rädda de utsatta judarna. Och så en dag konfronteras Jojo med en av de personer som av nazistpolare beskrivs som hemska troll med horn på huvet och som likt fladdermöss sover upp och ner i taket på natten. Fördomar och förutfattade meningar utmanas i en film som med skrattet som vapen avväpnad den mest fördomsfulle.
Likt en Wes Andersson målar Taika upp en färggrann arsenal av älskvärda karaktärer – den enögda Korpralen som nedgraderats på grund av funktionsvariation och som tvingas till att hålla i läger för tioåringar vars våta dröm är en tjänst som SS-soldat under Fuhrens kommando. JoJo’s mamma använder leken som redskap för att nå fram till sin hjärntvättade son. Jag faller pladask för de tillskruvade karaktärerna. Efter många okontrollerade skrattattacker lämnar jag biografen med ett stort brett leende på läpparna. Det är inte varje dag en film med hög dumhetsfaktor på humorskalan lyckas underhålla samtidigt som ett viktigt budskap levereras. Här är skrattet och gråten aldrig en hårsmån ifrån varandra. Men ibland slår pendeln över och det blir för många övertydliga brandtal. Regissörens känsla för detaljer samt den mysiga hembonade karatärsgarderoben gör att JoJo The Rabbit höjer sig över flertalet andra världskrigsskildringar. Inte visste jag att Hitler kunde vara så rolig. Och kanske är det just så vi bör tackla högerextremism och tunnelseende – med humor.