• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Two Popes – omtumlande fantastisk

9 december, 2019 by Rosemari Södergren


The Two Popes
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2019
Premiär på Netflix 20 december 2019
Regi Fernando Meirelles
Manus Anthony McCarten

En omtumlande fantastisk film som tar upp de existentiella frågorna om vad Gud eller det gudomliga är, om att förlåta och om att acceptera livets föränderlighet. Det var länge sedan jag blev så tagen av en film.

Filmen handlar om den förre påven, Benedictus (enastående och perfekt rollbesatt med Anthony Hopkins) och den argentinska kardinalen Bergoglio (suveränt spelad av Jonathan Pryce). Filmen bygger på verkliga händelser. När den tyskfödde påven Benedictus. Han blev vald till stor del för att se till att den katolska kyrkan står fast vid sina ideal som av de högerkonservativa krafterna tolkas som att förbjuda preventivmedel och abort, att präster ska leva i celibat och inga kvinnor får bli präster och att homosexualitet är en synd.

Vi får uppleva mötet mellan två framstående katolska präster. Kardinal Bergoglio är frustrerad över kyrkans vägval. Han vill att den katolska kyrkan ska ta tydlig ställning mot klyftorna i världen, att kyrkan ska kämpa för de fattiga och utsatta och att kyrkan inte ska fördöma homosexuella och släppa in kvinnor.

Kardinal Bergoglio ber påven Benedict om tillstånd att få lämna sin post. Påven väljer istället att kalla kardinalen till sig, väl medveten om att Bergoglio är en av hans mest skoningslösa kritiker. Bakom Vatikanens murar börjar en kamp mellan tradition och utveckling, skuld och förlåtelse, när dessa två väldigt olika män konfronterar händelser från deras förflutna – med målet att hitta en gemensam grund och skapa en framtid för miljarder människor runt om i världen.

Visst ser jag att filmens skapare trycker friskt på knappar som talar till publikens känslor. Men är det inte det filmer ska göra? Få oss att känna saker, få oss att tänka inte bara med intellektet utan på flera nivåer? Det är också fullt möjligt att påven Benedictus avsade sig sitt ämbete på grund av skandalerna om pedofilpräster, vilket berörs mer flyktigt. Det är fyllt möjligt att den här berättelsen skulle kunna gjorts på annat sätt, att det fanns starka krafter som tvingades Benedictus att avgå. Jag är medveten om det och jag är medveten om att mycket finns kvar att förändra inom den katolska kyrkan också nu när påven heter Franciskus. Men det är en stor organisation som säkert inte är lättrörlig och lätt att förändra. Det är en fantastisk berättelse vi får se och en inblick i en miljö vi inte så ofta kan besöka.

För många i Sverige kan det kanske kännas lite konstigt med denna inblick i en helt annat värld, att få se en skildring från centret för katolska kyrkan. 1,2 miljarder människor världen över räknas tillhör katolska kyrkan. För de sekulariserade svenskarna kan det vara obegripligt att förstå hur en kyrka kan ha ett sådant grepp om människorna. Men om vi skrapar under ytan finns det också bland de så kallade sekulariserade svenskarna förmågan att fundera på de existentiella frågorna, om liv och död. En stor undersökning för några år sedan visade att en majoritet av människorna som bor i Sverige tror att det finns någon slags gud eller kraft som ligger bakom livet och existensen. Människor är uppenbarliten intresserade av andliga frågor även om de inte går regelbundet till någon traditionell kyrka.

I filmen upplever jag att två olika synsätt möts och diskuteras. Benedictus står för inställningen att Gud är något statiskt som är åtskilt från människor och som vill bestämma och sätta gränser medan kardinalen Bergoglio, som blev påve Franciskus, vill se det gudomliga i varje människa. Att påve Franciskus därför menar att det är människors plikt att förbättra världen och göra livet bättre för de fattiga, för i alla varelser finns guds närvaro. Det är en diskussion som egentligen finns i andra sammanhang också, inte bara i religiösa sammanhang.

En annan av filmens många styrkor är att visa att inget bara är vitt eller bara svart. Att saker kan ses ur olika synvinklar. I medier idag framställs så mycket i svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Men inget är egentligen så glasklart enkelt och entydligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Katolska Kyrkan, Recension, Scen

Knasig och oengagerande problematisering om kön – Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater

9 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av: Lukas Bärfuss

Översättning: Marc Matthiesen

Regi: Ildikó Gáspár

Scenografi, kostym: Lili Isák

Mask: Katrin Lind

Ljus: Tamas Bányai

Komposition, ljud: Tamás Matkó

Video: András Juhász

I rollerna: Karin De Frumerie, Fredrik Evers, Ylva Olaison, Carl-Marcus Wickström, Emelie Strandberg, Jesper Söderblom, Victoria Dyrstad och Josefin Ljungman

Spelas på Studion, Göteborgs Stadsteater till och med 8/2 2020

Nordenpremiär 6/12 2019

Lukas Bärfuss från Schweiz är en ansedd författare som belönats med ett flertal priser. I år erhöll han exempelvis det prestigefyllda och penningstinna Georg Büchner – priset. Dramatikern har fångat den ungerska regissörens intresse av flera skäl, varav jag studsar inför påståendet att Bärfuss skildrar sina karaktärer med både empati och sarkasm. Diffust samtidskommenterande Vem är Schmitz? (originaltitel Frau Schmitz) hade urpremiär 2016. Utgångspunkten är att ett europeiskt företag fått ett problem på halsen med en underleverantör i Pakistan. Enda möjliga kandidat att skicka råkar vara Schmitz (Karin De Frumerie), som för uppdraget måste göras till man.

Egentligen onödigt att försöka beskriva intrigen och alla sceners avsiktligt groteska inslag. Tveksamt om man blir så mycket klokare av att läsa in sig på teaterns hemsida. Den kvinnliga regissören och hennes team har haft som målsättning att skapa en känsla av sit-com i Twin Peaks-influerad miljö där liknande, eller snarlika händelser, återkommer. Gáspár menar i sin handledning att vi spelar våra roller i livet och om någon inte passar in rubbas systemet, varför längtan att duga blir centralt motiv i pjäsen, liksom önskan att inte ständigt definieras av andra. Stoffet är dock så mystiskt eller otroligt skruvat, att det tyvärr blir stört omöjligt att engagera sig i rollfigurerna och hur de relaterar till varandra. Min analys stannar vid att pjäsen handlar om i vilken utsträckning kön kan definieras som social konstruktion. En omhuldad queerteoretisk uppfattning som trånsjuka rollfigurer, mest manliga, i sina beteenden kraftfullt motsäger.

foto Ola Kjelbye

De åtta skådespelarna utväxlar sina rappa repliker och utför sina slapstickartade krumbukter i företagets personalmatsal. Här paraderar vd i cowboymundering (Fredrik Evers), frustrerat flaxande personalchef (Ylva Olaison), den misslyckade projektledaren ( Carl-Marcus Wickström) och den besynnerlige vaktmästaren (Jesper Söderblom) med flera. Även om det finns en underliggande symbolik i synen på Schmitz, hennes könsöverskridande, få reaktioner hon tilldelats och slutlig ”demaskering”; har regissören insett att det inte räcker för att uppehålla intresset. Har därför infogat en överdriven spelstil vars lustiga koreografi och klädbyten ger extra tillskott. Något annat man fokuserat intensivt på är videoprojektioner och monitorer inklusive platt -tv och mobilskärm. Att publiken kan ta in vad som händer backstage genom att fästa blicken ovanför scen, införlivar möjligen något av den poetiska prägel som eftersträvats.

En speltid på en bit över två timmar nonstop måste betecknas som ett vågspel, framför allt när linjär story saknas. Trots ovanstående grepp och vidhängande lustiga detaljer när mänskliga egenheter exponeras, hamnar man fel, utmanar publiken på ett svårförklarligt sätt. Efteråt undrar jag vilka som ska lockas att se denna flopp. Snappar i samma stund upp ett omdöme ur publiken lätt att instämma i: ”Men skådespelarna var bra”. Ensemblen infriar nämligen tämligen högt ställda förväntningar. Fast vad hjälper det när de tilldelats en omöjlig uppgift?

Varje gång scenkonst gör en besviken känns det obekvämt , vill hellre avstå. Erkänner att fler argument om varför uppsättningen fallerar borde vara med. Får skylla på oförmåga att ta in något som skulle vara grotesk humor parat med en diskussion om genus och något om lönsamhet. Tar avsevärt längre tid att formulera sig när en produktion inte når mig. Timmar spenderade på premiären och ännu fler timmar några dygn senare i skrivande stund upplevda som bortkastade (vars resultat ytterst få kommer läsa och ingen citera), vänds förhoppningsvis i sin motsats vid nästa premiär.

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

5 december, 2019 by Redaktionen

Titel: Unga Kvinnor (Little Women)
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 24 januari 2020

Unga kvinnor är baserad på boken med samma namn skriven 1868 av Louisa May Alcott och utspelar sig i Usa som precis genomlidit ett inbördeskrig. Regin står Greta Gerwig för som tidigare gjort ”Lady Bird”. Filmen kretsar kring de fyra systrarna Josephine ”Jo” (Saoirse Ronan), Margaret ”Meg” (Emma Watson), Amy (Florence Pugh) och Elizabeth ”Beth” (Eliza Scanlen). Vi får följa hur de växer upp och lämnar barndomen för att träda in i vuxenlivet med allt vad det innebär, särskilt i en tid som denna där fattigdom, sjukdom och den osäkerhet en ogift kvinna möter är ständigt närvarande. Vi pendlar mellan de tidiga åren som innehåller mycket lek och stoj och de äldre åren där allvaret hunnit ikapp och svåra val kantar deras liv.

Fokus ligger på Jo och hennes längtan att skriva, både för att hon älskar det men också ett sätt att överleva och livnära sig och sin familj. Saoirse Ronan lyckas perfekt med att porträttera blandningen mellan livlig själ och den allvarsam storasystern. Hon är enkel att relatera till i sitt yviga humör och samtidigt ett väldigt djup och en sällsynt vilja att gå sin egen väg som är beundransvärd.

Genom hela filmen så flyttar sig handlingen mellan tiderna vilket tydligt visas i färgerna och tempot, ändå är det spännande att se att trots de olika svårigheterna som möter syskonen så finns värmen alltid kvar. Det ljusa och det mörka som återfinns i alla epokerna av deras liv. Vissa stunder mer tydligare än andra. De tidiga åren med de klara färgerna, de ljusa rösterna, de lätta stegen; inte obekymrade men inte lika drabbade av den tyngd som kommer med tiden. Och de senare åren där kontrasterna kring hållningen, klädseln, till och med röstläget, som har gått ner någon oktav, är så talande. Det är annorlunda, men på många sätt samma.

Greta Gerwig är duktig på att fånga små detaljer i det alldagliga och göra något exceptionellt av något ganska ordinärt. Det är egentligen ”bara” en film om fyra systrar men det blir både intressant och fängslande i sättet som de gestaltas. Deras hyss, rollerna som de har gentemot varandra och sätten de försöker bryta sig loss från de givna formerna. En historia om den lilla människan, de små valen som skapar det stora livet. En enkel film om att glida ifrån varandra för att sedan kunna komma ännu närmare. De avgörande händelserna som skapar en intensitet i drömmarna; de måste följas.

Den starkaste scenen är när Jo och Beth befinner sig på stranden och pratar om framtiden. Jo har tvivel i sitt skrivande och har bestämt sig för att ge upp sin dröm. Beth ber henne att fortsätta. Hon ser Jo i hennes osäkerhet och säger åt henne att om hon inte kan skriva för sin egen skull så kan hon väl fortsätta skriva för hennes. Det lämnar en kvar med insikten att det ibland är svårt att följa sin dröm för alla de hinder som kommer i vägen och att det kan kännas meningslöst att göra det för sig själv, därför kan det vara enklare att göra det för någon annan. Berätta historien om sin syster, om sin uppväxt, om sitt liv för att det finns någon där ute som behöver höra det. När det blir svårt att göra för sig själv, gör det för någon du älskar tills du börjar älska det igen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

5 december, 2019 by Mats Hallberg

foto David McClister

Gabriel Kelley

utan titel

4+

Inspelad i Sound Emporium och Resistor Studio, Nashville USA

Mixning och producent: Lex Price

Mastring: Alex McCollough True East Mastering

Egen utgivning

28:13

Releasedatum: 14/10 2019

Vid möten med personer man inte tidigare träffat är första intrycket viktigt, om än inte avgörande. Ungefär på samma sätt fungerar det när jag placerar den runda plastbiten i cd-spelaren. Avvaktar ett antal sekunder för att instinktivt reagera på vad jag hör. Väldigt mycket kan hända och förändras när nya intryck fyller på. Revideringar sker ofta när jag lyssnar igenom upprepade gånger. Men faktum kvarstår: om musiken stimulerar mitt sinnelag vid premiärlyssning, då triggas lusten. Hos Gabriel Kelley märks omgående ett behagligt gung med stråkar, slide och utbroderad melodi via munspel. Både röstmässigt och musikaliskt verkar amerikanen influerad av Tony Joe White.

Just nu befinner sig 35-åringen på turné i Sverige. Han har vissa kopplingar hit. Talar vårt språk, vilket beror på att han varit utbytesstudent i Lerum. Den skäggprydde hattförsedde mannen har till och med vågat sig på att sjunga Ted Ströms klassiska Vintersaga. En cover som Shoreline (Henrik Berggren) blev framgångsrik singel. Bördig från landsbygden utanför Athens i Georgia och numera bosatt i Nashville, medverkade han som bekant med band i SVT:s Jills veranda. Kelley är en Grammynominerad singer-song writer som studerat klassisk gitarr och i tonåren började skriva låtar. Utan att vara bekväm i rollen engagerades han i Nashville som låtskrivare åt andra. Hoppade av för att bosätta sig i Guatemala, bli involverad i ett musikaliskt välgörenhetsprojekt.

Han lanseras som folksångare, vilket antagligen kunnat inordnas under den breda termen Americana. Senaste hyllade skivan Shades Of Blue blev starten för ett omfattande turnerande. Låtskrivaren har varit förband till akter som Allman Brothers, Sturgill Simpson och Steve Earle. På nya skivan tillför han nya dimensioner. Stilen kan kallas träskrock eller själfylld melodisk blues. En högst avsiktlig kursändring som resulterat i en synnerligen gedigen produktion.

Den elegant stuffande inledningen Red Tail övergår i högre intensitet, mer dramatik, på bluesiga On Your Way Down. Sången ljuder starkt med utmärkt frasering, möjligen en smula opersonlig. Tankarna går till Lyle Lovett, en vokalt sett jämbördig kollega. Skivans sound är en fullträff, värt högsta betyg. Arrangemangen är helgjutna, låter lagom ruffiga på ett häpnadsväckande polerat sätt. I Spell On Me öser man på med gnistrande gitarrer, fräckt munspel jämte pådrivande komp. Melodin liknar en uppdaterad version av Polk Salad Annie, släktskapet går inte att ta miste på.

Kelley verkar vara en artist vars mantra peace and love, medfört att han ser musik som medicin. Nya albumet bejakar denna hedrande inställning, vilket ska inbringa applåder. (Missade tråkigt nog konserten i Göteborg på grund av sjukdom.) I uppsluppna Lonesome And A Long Way From Home blir det blue grass – tendenser. Energisk fiol, stompigt piano och två kvinnor på kör. Föredömligt omväxlande, starka låtar får mig att associera också till en storhet som T Bone Burnett.

Anmärkningsvärt hög kvalitet på ljudet. I studio spelade man in live med ytterst få pålägg, vilket blev Kelleys finaste minnen någonsin av att jobba i studio. Varje instrument samsas inte bara i en stimulerande helhetsmix, utan gör sig också hörda separat. Will Harrison spelar gitarr, Gabe Dixon piano, Billy Contreras fiol, Jon Radford trummor, Pat Bergeson munspel och Lex Price bas/ slagverk för att nämna några av de som lirar så strålande. Blev rejält överraskad av högklassiga låtar, duktiga musiker och en strålande produktion. Ännu mer personligt avtryck från Kelley och fullpoängaren hade varit given.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Home for Christmas

4 december, 2019 by Rosemari Södergren

Home for Christmas
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 december 2019
Regi Anna Gutto och Per-Olav Sørensen

Norge har börjat exportera en del bra tv-serier och speciellt i kategorin som skildrar ungdomar idag med serien Skam som den stora succén. Home for Christmas hör hemma i denna kategori också och är sevärd, absolut, även om den inte når samma kvalité som Skam.

Home for Christmas handlar om trettioåriga Johanne som börjar känna sig pressad till att få tag på en pojkvän. Egentligen vill hon inte, hon har inte kommit över sin förra pojkvän, som det tog slut med för tre år sedan. Men nu börjar jul närma sig och när familj och släkt samlas hemma hos hennes föräldrar blir Johanne placerade längst ner på långbordet för att ta hand om två småbarn, tvillingar, barn till en av hennes syskon. Johanne vill bli behandlad som vuxen.

Hennes mamma visar tydligt att hon vill att Johanne ska få en pojkvän. ”Den förre var ju så trevlig, en riktigt svärmotsdröm”, uttrycker mamman sig. Det är förvånande att det än idag finns sådana föräldrar och mammor i synnerhet, kanske.

Johanne känner av trycket och dessutom har hon flera väninnor som har småbarn och pratar om livet som förälder. Hon börjar bli pressad. I panik säger hon på släktmiddagen att hon träffat en pojkvän. Och jösses, nu blir det komplicerat. Prompt bestämmer hennes mamma att pojkvännen ska komma hem till dem på julafton.

Där står Johanne med en månad kvar till jul och måste skaffa en pojkvän att visa upp för familjen till jul.

Johanne spelas av duktiga Ida Elise Broch, som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av framöver. Svenske Felix Sandman är med i en roll som en av de möjligt tänkbara pojkvännerna.

Serien är rolig och ger en del att tänka på och skildrar ganska trovärdigt hur livet kan vara för kärleksletande dejtande trettioåringar. Det är rätt sorgligt att det fortfarande kan vara så att unga människor känner sig misslyckade om de inte har en pojkvän/flickvän. Dock känns serien väldigt norskt ensidigt skildrad med den stora familje- och släktmiddagen till jul. Jag känner många, många som inte alls firar jul på det jättegulliga sättet utan tvärtom är många ganska ensamma under jul.

Serien är väl också lite för snusförnuftig för min smak, men den är rolig att kika på och har en del saker att säga, även om slutbudskapet väl var rätt förutsägbart.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 543
  • Sida 544
  • Sida 545
  • Sida 546
  • Sida 547
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in