Gabriel Kelley
utan titel
4+
Inspelad i Sound Emporium och Resistor Studio, Nashville USA
Mixning och producent: Lex Price
Mastring: Alex McCollough True East Mastering
Egen utgivning
28:13
Releasedatum: 14/10 2019
Vid möten med personer man inte tidigare träffat är första intrycket viktigt, om än inte avgörande. Ungefär på samma sätt fungerar det när jag placerar den runda plastbiten i cd-spelaren. Avvaktar ett antal sekunder för att instinktivt reagera på vad jag hör. Väldigt mycket kan hända och förändras när nya intryck fyller på. Revideringar sker ofta när jag lyssnar igenom upprepade gånger. Men faktum kvarstår: om musiken stimulerar mitt sinnelag vid premiärlyssning, då triggas lusten. Hos Gabriel Kelley märks omgående ett behagligt gung med stråkar, slide och utbroderad melodi via munspel. Både röstmässigt och musikaliskt verkar amerikanen influerad av Tony Joe White.
Just nu befinner sig 35-åringen på turné i Sverige. Han har vissa kopplingar hit. Talar vårt språk, vilket beror på att han varit utbytesstudent i Lerum. Den skäggprydde hattförsedde mannen har till och med vågat sig på att sjunga Ted Ströms klassiska Vintersaga. En cover som Shoreline (Henrik Berggren) blev framgångsrik singel. Bördig från landsbygden utanför Athens i Georgia och numera bosatt i Nashville, medverkade han som bekant med band i SVT:s Jills veranda. Kelley är en Grammynominerad singer-song writer som studerat klassisk gitarr och i tonåren började skriva låtar. Utan att vara bekväm i rollen engagerades han i Nashville som låtskrivare åt andra. Hoppade av för att bosätta sig i Guatemala, bli involverad i ett musikaliskt välgörenhetsprojekt.
Han lanseras som folksångare, vilket antagligen kunnat inordnas under den breda termen Americana. Senaste hyllade skivan Shades Of Blue blev starten för ett omfattande turnerande. Låtskrivaren har varit förband till akter som Allman Brothers, Sturgill Simpson och Steve Earle. På nya skivan tillför han nya dimensioner. Stilen kan kallas träskrock eller själfylld melodisk blues. En högst avsiktlig kursändring som resulterat i en synnerligen gedigen produktion.
Den elegant stuffande inledningen Red Tail övergår i högre intensitet, mer dramatik, på bluesiga On Your Way Down. Sången ljuder starkt med utmärkt frasering, möjligen en smula opersonlig. Tankarna går till Lyle Lovett, en vokalt sett jämbördig kollega. Skivans sound är en fullträff, värt högsta betyg. Arrangemangen är helgjutna, låter lagom ruffiga på ett häpnadsväckande polerat sätt. I Spell On Me öser man på med gnistrande gitarrer, fräckt munspel jämte pådrivande komp. Melodin liknar en uppdaterad version av Polk Salad Annie, släktskapet går inte att ta miste på.
Kelley verkar vara en artist vars mantra peace and love, medfört att han ser musik som medicin. Nya albumet bejakar denna hedrande inställning, vilket ska inbringa applåder. (Missade tråkigt nog konserten i Göteborg på grund av sjukdom.) I uppsluppna Lonesome And A Long Way From Home blir det blue grass – tendenser. Energisk fiol, stompigt piano och två kvinnor på kör. Föredömligt omväxlande, starka låtar får mig att associera också till en storhet som T Bone Burnett.
Anmärkningsvärt hög kvalitet på ljudet. I studio spelade man in live med ytterst få pålägg, vilket blev Kelleys finaste minnen någonsin av att jobba i studio. Varje instrument samsas inte bara i en stimulerande helhetsmix, utan gör sig också hörda separat. Will Harrison spelar gitarr, Gabe Dixon piano, Billy Contreras fiol, Jon Radford trummor, Pat Bergeson munspel och Lex Price bas/ slagverk för att nämna några av de som lirar så strålande. Blev rejält överraskad av högklassiga låtar, duktiga musiker och en strålande produktion. Ännu mer personligt avtryck från Kelley och fullpoängaren hade varit given.