Av: Lukas Bärfuss
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Ildikó Gáspár
Scenografi, kostym: Lili Isák
Mask: Katrin Lind
Ljus: Tamas Bányai
Komposition, ljud: Tamás Matkó
Video: András Juhász
I rollerna: Karin De Frumerie, Fredrik Evers, Ylva Olaison, Carl-Marcus Wickström, Emelie Strandberg, Jesper Söderblom, Victoria Dyrstad och Josefin Ljungman
Spelas på Studion, Göteborgs Stadsteater till och med 8/2 2020
Nordenpremiär 6/12 2019
Lukas Bärfuss från Schweiz är en ansedd författare som belönats med ett flertal priser. I år erhöll han exempelvis det prestigefyllda och penningstinna Georg Büchner – priset. Dramatikern har fångat den ungerska regissörens intresse av flera skäl, varav jag studsar inför påståendet att Bärfuss skildrar sina karaktärer med både empati och sarkasm. Diffust samtidskommenterande Vem är Schmitz? (originaltitel Frau Schmitz) hade urpremiär 2016. Utgångspunkten är att ett europeiskt företag fått ett problem på halsen med en underleverantör i Pakistan. Enda möjliga kandidat att skicka råkar vara Schmitz (Karin De Frumerie), som för uppdraget måste göras till man.
Egentligen onödigt att försöka beskriva intrigen och alla sceners avsiktligt groteska inslag. Tveksamt om man blir så mycket klokare av att läsa in sig på teaterns hemsida. Den kvinnliga regissören och hennes team har haft som målsättning att skapa en känsla av sit-com i Twin Peaks-influerad miljö där liknande, eller snarlika händelser, återkommer. Gáspár menar i sin handledning att vi spelar våra roller i livet och om någon inte passar in rubbas systemet, varför längtan att duga blir centralt motiv i pjäsen, liksom önskan att inte ständigt definieras av andra. Stoffet är dock så mystiskt eller otroligt skruvat, att det tyvärr blir stört omöjligt att engagera sig i rollfigurerna och hur de relaterar till varandra. Min analys stannar vid att pjäsen handlar om i vilken utsträckning kön kan definieras som social konstruktion. En omhuldad queerteoretisk uppfattning som trånsjuka rollfigurer, mest manliga, i sina beteenden kraftfullt motsäger.
De åtta skådespelarna utväxlar sina rappa repliker och utför sina slapstickartade krumbukter i företagets personalmatsal. Här paraderar vd i cowboymundering (Fredrik Evers), frustrerat flaxande personalchef (Ylva Olaison), den misslyckade projektledaren ( Carl-Marcus Wickström) och den besynnerlige vaktmästaren (Jesper Söderblom) med flera. Även om det finns en underliggande symbolik i synen på Schmitz, hennes könsöverskridande, få reaktioner hon tilldelats och slutlig ”demaskering”; har regissören insett att det inte räcker för att uppehålla intresset. Har därför infogat en överdriven spelstil vars lustiga koreografi och klädbyten ger extra tillskott. Något annat man fokuserat intensivt på är videoprojektioner och monitorer inklusive platt -tv och mobilskärm. Att publiken kan ta in vad som händer backstage genom att fästa blicken ovanför scen, införlivar möjligen något av den poetiska prägel som eftersträvats.
En speltid på en bit över två timmar nonstop måste betecknas som ett vågspel, framför allt när linjär story saknas. Trots ovanstående grepp och vidhängande lustiga detaljer när mänskliga egenheter exponeras, hamnar man fel, utmanar publiken på ett svårförklarligt sätt. Efteråt undrar jag vilka som ska lockas att se denna flopp. Snappar i samma stund upp ett omdöme ur publiken lätt att instämma i: ”Men skådespelarna var bra”. Ensemblen infriar nämligen tämligen högt ställda förväntningar. Fast vad hjälper det när de tilldelats en omöjlig uppgift?
Varje gång scenkonst gör en besviken känns det obekvämt , vill hellre avstå. Erkänner att fler argument om varför uppsättningen fallerar borde vara med. Får skylla på oförmåga att ta in något som skulle vara grotesk humor parat med en diskussion om genus och något om lönsamhet. Tar avsevärt längre tid att formulera sig när en produktion inte når mig. Timmar spenderade på premiären och ännu fler timmar några dygn senare i skrivande stund upplevda som bortkastade (vars resultat ytterst få kommer läsa och ingen citera), vänds förhoppningsvis i sin motsats vid nästa premiär.
