• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Uppsluppen stilblandning på mycket lyckad releasefest – Mikael Ramel Band på Nefertiti

15 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Mikael Ramel Band

Nefertiti i Göteborg

13/2 2020

Bortser jag från ett recensionsex som inte fångade mig tillräckligt (och sedan gick ett gruvligt öde till mötes), finns i min ägo inga skivor av Mikael Ramel. Jämfört med samtida storheter som Pugh, Anders F och Magnell, har ordvrängaren som förnämligt förvaltat och utvecklat arvet från pappa Povel, varit mer av en kultartist. Tack vare lovorden inhöstade i närtid och musikerna han omger sig med, lockades jag emellertid till ett välfyllt Nef. Detta gig var den andra releasekonserten för skivan Mikael Ramel band till dej – The Bäst Band Lajv 2019. Till dej hette Ramels debut (1972), som han blev övertalad att framföra på scen i Småland för cirka fem år sedan. Och på den framgångsvägen är det. Nämnda livealbum spelades in i våras i Göteborg och Skottvång Gruva.

Försökte bilda mig en uppfattning genom att se Youtube-klipp. Visade sig med facit i hand att de inte gjorde bandet rättvisa. Blev enormt imponerad över spelningen. Formen var toppad! Repertoaren hade utformats som ett tvärsnitt ur hans tidiga produktion.

Bandet består av frontmannen på sång och akustisk gitarr, Mats Öberg på keyboard och stämsång (Mats/ Morgan Band, Ale Möller, Willemark/ Knutsson/ Öberg), Göran Lagerberg (Tages, Kebnekajse, Egba, Fläsket Brinner), Kenny Håkansson (Kebnekajse, Dag Vag, Torsten Flinck, Baby Grandmothers) samt Benna Sörman bakom trumsetet (Strix Q). Ett kanongäng vars kunnande jag haft ynnesten att frossa i som musikkonsument, live och på skiva med undantag för Sörman. Ska sägas att kvartetten, bortsett från geniet Öberg, förr i tiden utgjorde några av Ramels spelkamrater.

Konserten svänger kopiöst, far avsiktligt iväg i olika riktningar, artar sig till en lekfull mix av genrer. Kompet är rodret medan solisterna är skutans segel segel. Det otroligt meriterade gänget trivs tillsammans. Man är fenomenalt samspelta och kompositören ser till att fokus flyttas runt. Väsentliga delar svävade ut i vad som när det begav sig kallades flum, ett frihetligt begrepp som här oreserverat ska uttydas positivt. Mycket positivt!

foto Mats H Ljungberg

Mikael Ramel står stadigt. Har ett ben i en omsorgsfull, litterär texttradition, som rymmer bitska inslag parat med filosofiskt gods i naivismens tecken. Det andra benet symboliserar musikaliskt experimenterande. På plattorna från 70-talet förekom musiker från Steampacket, Splash och Fläsket Brinner. Medger att jag inte haft koll på vare sig dessa samarbeten eller att Ramel själv ingått i proggiga instrumentalgruppen Fläsket Brinner. Blir enormt stimulerad av vad de uträttar på scen. En slags tautologi: Liveversionen av ett livealbum. (samma låtordning?) Båda benen förenas ljuvligt i en vital kropp, tillhörande en 71-åring och hans Bäst Band. Den personliga sången betraktar jag som funktionell. Även om den är lätt att identifiera och rimmen når ut, sitter inte Mikaels styrka främst i det vokala.

I två generösa set hörs samtliga låtar från debuten och mycket annat. Alltifrån underfundiga, glada ”trudelutter” och snälla visor i rockstuk till psykedeliska tongångar, nordisk folkmusik, boogie, reggaetendenser, ösig fusion och några stänk funkigt basspel. Referenserna tränger sig på när taktbyten och stimulerande solon tar vid. Det attraktiva soundet antar ideligen skepnad av läckra kontraster.

foto Mats H Ljungberg

Ganska tidigt in i programmet kom Ramels förmodligen största hit Pengar med Sörman sittandes på cajon. En högtidsstund liksom solistutvikningarna i Artificiell Prana. Instrumentala 5emtaktarn var en härligt trixig sak, antagligen påverkad av Gentle Giant och Samla Mammas Manna. Extra Vagansa utvecklas till en harmoniskt utdragen eargasm och Långt in i naturen behandlar fyndigt vårt beroende av och romantiken kring naturen. Framhållas ska också den avväpnande muntra visan betitlad Jag hade fel, vars publikmedverkan höjer temperaturen ytterligare.

Sörman som genomgående praktiserar det tunga artilleriet, är samtidigt en flexibel fantom, som anpassar sig till rådande situation.. Tror att han njuter av att få blomma ut här, jämfört med den strikta hållningen att förhålla sig till hos Magnus Uggla. När jag märkte att han kom in i en andra andning, gav han sig givetvis iväg in i det obligatoriska, underhållande trumsolot.

foto Mats H Ljungberg

Ramel är en eminent låtskrivare. Om det är bandledaren själv som delvis stöpt om framförda slagdängor framgår inte. Hursomhelst förekom flera snygga, subtila övergångar och melodier uppdelade i fascinerande faser. Releasefesten bevisade vilka suveräna instrumentalister vi har i landet. De mogna männen befinner sig på en sådan nivå att de inte överträffas av någon. Kenny Håkansson och Göran Lagerberg har i åtskilliga decennier gett value for money, vilket betyder att deras publik aldrig haft anledning att ångra sig.. Håkansson är definitivt en livefavorit hos mig. Och Mats Öberg lever upp verkligen till utmärkelsen Legitimerad Legend ( pris instiftat av Mikael Ramel och Wille Crafoord).. Ett tiotal gång levererar han genialiska infall, ofta med vackra influenser från folkmusik. Vid dessa vidunderliga utblickar associerar jag till Bo Hansson, Merit Hemmingsson och emellanåt Stevie Wonder – Curtis Mayfield.

Publiken kunde glädjas åt superba solister, osannolikt smidigt ensemblespel (ett par låtar hade endast framförts vid något enstaka tillfälle) samt sofistikerade instrumentdialoger. Männen var inte svårflirtade, varför vi bjöds på två extranummer. I ett av dem höll mästerlige Håkansson på sin svarta Gibson, igång en medryckande melodi genom ett inspirerat riffande. Med de kanonmusiker och den låtskatt Mikael Ramel förfogar över, borde jag inte vara förvånad över utgången. Jag novisen, blev minst lika nöjd som kännarna. Det är väl ett lysande betyg?

Ska påpekas att ljudet var förstklassigt med perfekt balanserad bas. Många köpte skivor efteråt av skivbolaget som var på plats. Ramel signerade och tog emot beundrares beröm. Jag gav mig till känna, uttryckte också min tacksamhet till den utflyttade göteborgaren Göran Lagerberg.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Rutinerade och tajta ”hårdingar” levererar bitvis oemotståndligt tunggung – Humans Passin´Thru av Future Elephants?

12 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Mats Lefvert

Future Elephants?

Humans Passin´Thru

4

Inspelad i Cosmic Penguin Recordings Stockholm januari 2019 och i Crunch Studio i Solna mars 2019 av Anders Oredson

Mix: Anders Oredson

Produktion: Future Elephants? och Anders Oredson

S-Rock

44:51

Release: 31/1 2020

En volymstark platta som för mitt vidkommande blev ett intressant stickspår, vilket blir uppenbart om man vet något om vad jag hållit på med senaste åren. Ingår ju i Gyllene Skivan – juryn (årets bästa svenska jazzalbumet), besökt folkmusikkonserter, recenserat från många jazzfestivaler, kammarmusikfestival, Clandestino med mera.

Med tanke på den musikaliskt hårdföra 70-tals sfär Future Elephants? hör hemma, är det relevant att nämna att jag på Liseberg sett akter som Hellacopters, Union Carbide, Ian Hunter, The Nomads, Mc5, TSOUL och på annat håll Wishbone Ash-influerade Hollow Ships. Har därtill på WOW gett högsta betyg till Iggy Pop och Thåström. En annan referens med direkt bäring på bandet är boogierockarna Wasa Express, som jag har flera skivor av och sett på såväl Errols 1978 som Stampen i närtid. Den som sjunger på Humans Passin´Thru , är nämligen Roger Holegård känd från bland andra Wasa Express och Neon Rose.

Detta är uppföljaren på debutalbumet från 2016. Bandet består av nämnde Holegård på sång, rytmgitarr och mellotron. Han är omgiven av gitarrvirtuosen Dante Holmberg med bakgrund i exempelvis Strix Q (ursprungligen Magnus Ugglas kompband), Sigvard Frenzel (trummor, percussion och keyboards) vars rytmiska bedrifter hörts med såväl Mikael Rickfors som Johnny Thunders samt på bas och stämsång Anders Lundquist (etablerad som musikjournalist i främst Rock´n Roll Magazine). Bandet odlar en muskulös charm, fungerar utmärkt tillsammans likt en enormt slipad enhet. Vissa svulstiga drag ska inte förnekas.

Man har skrivit albumets åtta låtar (bonusspår på CD-utgåvan) i olika konstellationer. Utan att tillhöra hardcoregenren (Refused – ett flaggskepp inom genren), framförs köttig, progressiv rock med förhållandevis få taktbyten, vars heavy metal – influenser ständigt antyds. De engelska texterna som bifogas i separat texthäfte håller måttet, utan att vara uppseendeväckande. Behändigt att ämnet för varje låt förklaras i pressutskicket. Till saken hör att jag sällan fäster avseende vid vad som sjungs, däremot hur en låt framförs vokalt.

Pressfoto Mats Lefvert – från bandets facebooksida

Vill föra in ett resonemang om Led Zeppelin, en ikonisk kvartett som Future Elephants? ”medger” är en tydlig inspirationskälla, vilket inte går att ta miste på. Jag inser storheten hos Led Zeppelin, inklusive de enskilda medlemmarna. Ändå har jag inte tillnärmelsevis lyssnat lika mycket på dem som The Who. Medan jag älskar Roger Daltreys stämma har jag haft svårt för den ljusa alt Robert Plant förfogat över. Av vokalister stockholmarna listat uppskattar jag den råa urkraften hos Eric Burdon och Steve Marriott likväl som nerven hos den unge Peter Gabriel. Min poäng är att jag inte är särskilt förtjust i Roger Holegårds lika välartikulerade som teatraliska sång. Somliga bedömare hävdar säkert motsatsen, men trots att man slipper det typiska hårdrocksylandet kvarstår min tveksamhet.

Varför ändå ett otvetydigt positivt helhetsomdöme? Jo, tack vare graden av spelskicklighet och samhörighet. Varje pusselbit passar exakt, inga skarvar märks i detta autentiska, feta sound. Nästan mytomspunne producenten och ljudteknikern Anders Oredson ska ha en jätteeloge för sitt formidabla hantverkskunnande. (Han har under fem decennier varit ljudansvarig för en salig blandning av produktioner, flera omistliga sådana äger jag.) Låtarna är grundade i en sammanhängande formel om än av ojämn standard.

Andra halvan som inleds med Free World´s Fallin´Down härbärgerar frapperande bra låtar. Svängfaktorn är påtaglig, liksom nyanserna genom originella ackordföljder och dito tempoväxlingar. De medryckande melodierna öppnar upp, hookarna sitter galant, liksom dynamiken när man går ner i varvtal. Skönjer lysande element av boogie och blues, softa stämningar och symfoniska ansatser. Kan föreställa mig hur avancerade strängbändaren Dante Holmberg live har en personlig hejaklack. Eminenta solon tippar aldrig över och han tillför i övrigt glimrande stringens, lockar fram leenden. Trevligt att han tagit intryck av en mångsidig gigant som David Gilmour.

Kompet förtjänar också att hyllas stort. De alternerar lyhört emellan att vara understödjande och pådrivande. Basgångarna och den släpiga rytmen i Magic Window får mig att jubla. Beträffande vokala insatser ska nämnas att Alicia Frenzel körar på Free World… samt att Oscars kyrkokör skänker A Last Farewell dess högtidligt suggestiva inramning. En episk låt som hyllar musikhjältar som nyss gått ur tiden, exempelvis Gregg Allman, Chuck Berry, Tony Joe White, Tom Petty, Ginger Baker och Walter Becker. ( Alla sexton som nämns inuti cd-fodralet är män.)

Efter de inledande, ganska konventionella låtarna som toppas av ölhävarsång, uppstår gradvis organiskt attraktiva mönster. Förändringen smyglanseras i den kusliga peter_17, vars viktiga budskap signaleras med mellotron. Oförutsägbarheten ökar, nyanser gör sig gällande och originella riff tar vid. Tvekade mellan 3+ och det slutgiltiga betyget, som motiveras av att jag efterhand rycks med allt mer av ett knippe titlar som låter kanon. Leveransen av energi och spelglädje är exceptionell. Betänk att jag är en krävande lyssnare, konsumerar inte regelbundet musik som så här oförblommerat, bekänner sig till ett extremt potent sound med naturlig hemvist i en raka-rör-rocktradition.

Arkiverad under: Scen, Skivrecensioner

Filmrecension: Emma – jag föll pladask trots att det är en kostymfilm

12 februari, 2020 by Rosemari Södergren


Emma
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2020
Regi: Autumn de Wilde
Längd: 2 tim 4 min
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Bill Nighy, Mia Goth, Miranda Hart, Josh O’Connor, Callum Turner, Rupert Graves, Gemma Whelan, Amber Anderson, Tanya Reynolds, Connor Swindells m fl.

För älskare av Jane Austens romaner är det här en efterlängtad film, förmodar jag. Jane Austens roman publicerades 1816. Som i hennes andra romaner utforskar Austen förnäma kvinnors bekymmer och svårigheter i georgianska England. Emma handlar om faran med att missförstå romanser och en ung välbärgad, bortskämd kvinna, Emma, som lägger sig i andras liv och styr och ställer efter vad hon tror är det bästa för andra. Romanen är liksom filmen en rolig komedi med alla dess karaktärer.

Emma är en snygg, vacker kostymfilm som jag egentligen inte borde tycka om. Den utspelar sig i en överklassmiljö där tjänare till och med kan klä på mannen eller kvinnan de jobbar för och där gränserna mellan de olika samhällsklasserna är stenhårda. Filmen är dessutom förutsägbar nästan in i detalj. Men ändå faller jag. Den är helt förföriskt filmad med en lång rad av de duktigaste brittiska skådespelarna och musik som lyfter scenerna.

Mellan raderna finns förstås en hel del samhällskritik eller åtminstone en skildring av samhället och kvinnors situation. Det är alltid positivt när allt sådant inte skrivs på näsan utan man får tänka lite själv, när saker delvis berättas under ytan.

På Wikipedia berättas om romanen Emma att innan Austen började skriva romanen skrev hon att ”jag kommer att skapa en hjältinna som ingen förutom jag själv kommer tycka om mycket.” Hjältinnan, Emma Woodhouse, är en snygg  överklasskvinna som ställer till det en hel del för andra människor då hon tror att hon förstår situationer och människor bäst.

Emma bor tillsammans med sin far i ett stort hus. Hennes syster har gift sig och flyttar hemifrån några år tidigare och hennes mamma har varit död länge. I filmens början flyttar hennes guvernant, då guvernanten ska gifta sig med Mr Weston. Ett par som givetvis Emma anser sig ha sammanfört.

Det har kommit en ung kvinna, Harriet, till bygden och det är en del mystisk kring denna unga kvinna, då ingen vet vilka som är hennes föräldrar. Emma tar vara på tillfället att få en ung kvinna till beundrande väninna och tar henne till sig att kunna styra och ställa med Harriets liv. Och för att måla fram en fin bild av sig själv, förstås. Emma ser sig som en fin godhjärtad kvinna. Eller vill i alla fall ge sken av det. Harriet råkar vara förälskad i en ung bonde, och det är i Emmas ögon absolut ingen lämplig förbindelse. Emma själv skulle inte ens kunna nedlåta sig till att tilltala den unge bonden. Eftersom han är bonde äger han en egen gård och därför kan han inte bli föremål för hennes fattighjälp och han är samtidigt alldeles för obetydlig på samhällsstegen för att Emma ska tala med honom.

Det är en rolig och varm film, mycket välgjord och trots att det inte är en film jag borde tycka om så föll jag pladask. En film med en underbar uppsättning av karaktärer, spelade av några av de bästa engelsk-talande skådespelarna just nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Poetiskt och flödande från jämbördig jazzkvartett – Looking Forward av Mikael Godée / Eve Beuvens Quartet

10 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Magnus Bergström

Mikael Godée/ Eve Beuvens Quartet

Looking Forward

4

Inspelad i Igloo Studios Bryssel av Daniel Léon 25-27/2 2018

Producerad av Eve Beuvens och Mikael Godée

52:34

Releasedatum: 25/1 2019

Trodde felaktigt att skivan är sprillans färsk, då jag fick den nyligen tillhanda som recensionsex. Verkar istället vara på det viset att gruppen önskar förnyad uppmärksamhet i samband med turné i Sverige. Har lyssnat flera gånger i hörlurar medan jag antecknat. Och musiken bestående av tio originallåtar är av den art, att mina positiva intryck förtjänar att redovisas. Kan nämna att Godée och Beuvens komponerat lika många låtar.

Hörde härom året ett set från konsert på Nef,. Vet att föregångaren kom 2013 och att de genomfört flera turnéer i Europa. Kvartetten utgörs av pianisten Eve Beuvens från Belgien, Mikael Godée på sopransaxofon, basisten Magnus Bergström samt Johan Birgenius. De tre männen är baserade i Göteborg. Har senaste åren hört dem live i ett antal kreativa, välkända konstellationer. Örebrobördige saxofonisten är mest känd från Änglaspel, Corpo och samarbete med Malvakvartetten.

Efter berikande ”studier” uppfattar jag att man både vill utmana och förnöja konsumenter, genom att bege sig ut på sinnrika upptäcktsfärder. Gruppen lyckas överlag mycket väl i sitt uppsåt. Improvisationerna bottnar i dragningen till starka melodier. Vad de åstadkommer känns medvetet varsamt, genomsyrat av en outtalad andlighet. Kvartetten har vinnlagt sig om en jämbördig framtoning, vilket bidrar till att förstärka deras musikaliska karisma.

Utan att gå till överdrift och slå knut på saxofonens ljusa toner, går den enormt skicklige Mikael Godée längst i att sprida sin aura. Fraser i omfattande sjok på sopransax kan (åtminstone hos mig) orsaka mättnadskänsla, även om det till viss del är en vanesak. Kan ändå sakna variation från andra blåsinstrument. Lyckligtvis ger kompositionerna gott om utrymme för övriga att kliva fram. Finner en högtidlig och finstämd hållning i Looking Forward, vars allvar signalerar en ödmjuk respekt gentemot musik som konstform. Det förunderliga är att i första hand Johan Birgenius – som jag hänryckts av vid ett tiotal tillfällen – åtskilliga gånger ser till att det svänger, håller grytan kokande. Två skenbart motsatta synsätt samverkar föredömligt, vid något tillfälle inom samma låt. Har förstås stor behållning av trumslagaren också när hans uppdrag består i att vara diskret rytmkreatör.

pressfoto Arnaud Ghys

Gruppens jazziga sound skiftar på ett delikat sätt. Från nordiskt vemod till ystra tempoökningar med beboppuls. Akustiska sättningen är perfekt balanserad i förnämlig ljudupptagning. Den belgiske pianisten färgar varje låt genom sitt mjuka anslag och sin uttrycksfulla stil. Hon är en fena på att lägga porlande melodislingor. Magnus Bergströms runda, dova basgångar tillför ett behövligt kitt och placeras några gånger i framkant, varför hans nyckelroll förtjänar extra beröm.

. Fäster mig vid en fascinerande mix av lyriska och sprudlande tongångar, dur och moll. Låtskrivarna har framgångsrikt gett förutsättningar för den mångförgrenade klangvärld som uppstår på skivan. Att alla kompositioner inte äger samma tyngd, samma laddning, är helt naturligt. Hör sammanhållen musik, vars natur ändå tillåts vara intrikat. Hängivenheten, samhörigheten och spelglädjen är påtaglig.

Balladen Lacy innehåller precis den poetiska lyster man associerar gruppen med. Här finns inte oväntat inslag av reminiscenser till legendaren Jan Garbarek. Som mest bebop låter det i Tycho, en av flera höjdpunkter. En vackert slingrande melodi, med det där extra man alltid söker har titeln Nothing To Declare. Här tas täten av kvartettens underbart inspirerade ålderman på sitt glänsande behändiga instrument. I de två avslutande ganska långa låtarna stämmer allt. Mycket njutbart händer! På ett förtjusande sätt märks det lyhörda kompets energi och finess.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik Outlines är mycket avancerad cirkuskonst men utan tydlig handling och syften

10 februari, 2020 by Lotta Altner

Outlines
Nycirkus/Performance med nyskriven livemusik
Av Face First kompaniet
Premiär på Södra teatern den 8 februari 2020
Musik Mikaela Hansson
Ljusdesign Hannele Philipson

I det förtryckta programmet till föreställningen, skriver man att kompaniet vill ge uttryck för att vara en konstform som ”utspelar sig i periferin av det medvetna och ser det omedvetna rakt i ansiktet”. Dessutom anser man, att man ger uttryck för handlösa kast i verkligheten, för att man slänger sig ut i det okända.

Ingen kan ta ifrån kvällens aktörer att de är enormt skickliga och starka cirkusartister. De utför under i kroppsrörelser, i vigheter och styrka när de jonglerar, balanserar, snurrar i ringar och klättrar i band/rep. Man kan inget annat än imponeras av kraften och smidigheten. Att kvinnorna inte enbart är lyftande objekt är ett stort plus att glädja sig åt när alla klättrar på varandra och hämtar kraft genom varandra.

Föreställningen innehåller också en del försök till s.k. happening med intensioner av intellektuella undertoner. Tyvärr blir det mest lite effektfullt men aldrig mer än så. Man blandar friskt mellan det ironiska, det lättsamma och det ytliga i snabba kast, utan förankring. Eftersom publiken får lov att vara från 7 år, hör jag hur barnen framför mig (som är yngre än 7 år) inte riktigt förstår nyansskillnaderna i föreställningen och självklart högt ställer frågor, när de inte de blir förvirrade.

Artisterna försöker mestadels, mellan sina scener, att förflyta sig i lugn tempo. Spelar de sig själva, är de enbart sitt jag eller försöker de vara en roll utöver det? Jag får inte riktigt någon klarhet under föreställningens gång. Det finns inte någon direkt röd tråd, även om man mestadels försöker skapa antigen mystik för sin egen skull eller lustighet genom taffligheter. Jag tror att artisterna skulle ha behövt en koreograf och/eller en regissör som kunde ha hjälp dem med en handling som kunde ha hållit ihop begreppen. Den utmärkta akrobatiken behövde fler syften, för att inte bli den massan av enbart skickliga kroppar utan mening. Tyvärr blev de allt för mycket enbart kroppar i rörelse.

Mest upprörd under kvällen blir jag dock av publiken, som störde mycket av föreställningen. Mammor pratade högt med sina småbarn (under 7 år), en baby började gråta och en pappa lämnade lokalen efter en stund och folk filmade föreställningen med sin mobil. Man skrev dessutom sms och lyser upp salen för oss andra. Dessutom applåderades det livligt mellan varje uppträdande och därmed förstörds illusionerna och berättelserna runt omkring som artisterna försökte skapa. Vad är det för fel på människor?

Musikaliskt hade jag lite svårt att hänga med i syftena till scenografin och koreografin . Många gånger var musiken mer fristående eller vid sidan av scenkonsterna. Kanske var det meningen? Enbart vid ett tillfälle sjöng artisten (Mikaela H). Trots det så stod hon uppe på scen och syntes under hela föreställningen i en vacker röd klänning. Jag förstod inte hennes tydliga och markanta sceniska närvaro. Kanske skulle hon lika gärna ha kunnat varit på sidan av scenen och gett artisterna mer utrymme för kroppsrörelserna? Jag upplevde henne mallplacerad.

Mest berörd under kvällen blev jag i den scenen, när två av de kvinnliga artisterna vara domare/ konferencierer. Två av männen uppträda och blir bedömda framför dem. Kvinnorna menade att de behövde klä av sig mer och visa lite hud. De bossade runt med männen. Jag misstänker att scenen var satirisk och syftade på den verklighet som många kvinnor i kulturbranschen utsätts för, för att få en roll. Jag vet inte om det var meningen att vi i publiken skulle bli obekväma och reagera. Jag blev mycket illa berörd av att männen beordrades att klä av sig ”och visa lite hud för det har publiken betalt för att få se”. Illamående blev jag dessutom av att publiken av detta började busvissla, flåsa högt och skrattade åt det hela – vilket jag inte tyckte var den rätta reaktionen. Kanske insåg publiken inte att det var satir? Var det inte åtminstone ironi, var det mycket taktlöst och smaklöst det som skedde på scen. Skådespeleriet var inte tillräckligt professionellt i mina ögon och det gick inte att avgöra scenens syfte utöver den avancerade akrobatiken. Att man dessutom pratade mycket behjälplig engelska gjorde inte scenen mer spännande och intressant utöver det som ögonen kunde ge en.

Jag hade velat se cirkuskonst med djupare mening och syften. Tyvärr fick jag inte det. Det blev kanske vågade hopp ut i intet, men det kändes intellektuellt för hopplöst platt i sina fall.

Cirkusartisterna Anton Graaf, Sarah Lett, Manda Rydman, Oscar Karlsson och Gustav Rosell.

Arkiverad under: Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in