Outlines
Nycirkus/Performance med nyskriven livemusik
Av Face First kompaniet
Premiär på Södra teatern den 8 februari 2020
Musik Mikaela Hansson
Ljusdesign Hannele Philipson
I det förtryckta programmet till föreställningen, skriver man att kompaniet vill ge uttryck för att vara en konstform som ”utspelar sig i periferin av det medvetna och ser det omedvetna rakt i ansiktet”. Dessutom anser man, att man ger uttryck för handlösa kast i verkligheten, för att man slänger sig ut i det okända.
Ingen kan ta ifrån kvällens aktörer att de är enormt skickliga och starka cirkusartister. De utför under i kroppsrörelser, i vigheter och styrka när de jonglerar, balanserar, snurrar i ringar och klättrar i band/rep. Man kan inget annat än imponeras av kraften och smidigheten. Att kvinnorna inte enbart är lyftande objekt är ett stort plus att glädja sig åt när alla klättrar på varandra och hämtar kraft genom varandra.
Föreställningen innehåller också en del försök till s.k. happening med intensioner av intellektuella undertoner. Tyvärr blir det mest lite effektfullt men aldrig mer än så. Man blandar friskt mellan det ironiska, det lättsamma och det ytliga i snabba kast, utan förankring. Eftersom publiken får lov att vara från 7 år, hör jag hur barnen framför mig (som är yngre än 7 år) inte riktigt förstår nyansskillnaderna i föreställningen och självklart högt ställer frågor, när de inte de blir förvirrade.
Artisterna försöker mestadels, mellan sina scener, att förflyta sig i lugn tempo. Spelar de sig själva, är de enbart sitt jag eller försöker de vara en roll utöver det? Jag får inte riktigt någon klarhet under föreställningens gång. Det finns inte någon direkt röd tråd, även om man mestadels försöker skapa antigen mystik för sin egen skull eller lustighet genom taffligheter. Jag tror att artisterna skulle ha behövt en koreograf och/eller en regissör som kunde ha hjälp dem med en handling som kunde ha hållit ihop begreppen. Den utmärkta akrobatiken behövde fler syften, för att inte bli den massan av enbart skickliga kroppar utan mening. Tyvärr blev de allt för mycket enbart kroppar i rörelse.
Mest upprörd under kvällen blir jag dock av publiken, som störde mycket av föreställningen. Mammor pratade högt med sina småbarn (under 7 år), en baby började gråta och en pappa lämnade lokalen efter en stund och folk filmade föreställningen med sin mobil. Man skrev dessutom sms och lyser upp salen för oss andra. Dessutom applåderades det livligt mellan varje uppträdande och därmed förstörds illusionerna och berättelserna runt omkring som artisterna försökte skapa. Vad är det för fel på människor?
Musikaliskt hade jag lite svårt att hänga med i syftena till scenografin och koreografin . Många gånger var musiken mer fristående eller vid sidan av scenkonsterna. Kanske var det meningen? Enbart vid ett tillfälle sjöng artisten (Mikaela H). Trots det så stod hon uppe på scen och syntes under hela föreställningen i en vacker röd klänning. Jag förstod inte hennes tydliga och markanta sceniska närvaro. Kanske skulle hon lika gärna ha kunnat varit på sidan av scenen och gett artisterna mer utrymme för kroppsrörelserna? Jag upplevde henne mallplacerad.
Mest berörd under kvällen blev jag i den scenen, när två av de kvinnliga artisterna vara domare/ konferencierer. Två av männen uppträda och blir bedömda framför dem. Kvinnorna menade att de behövde klä av sig mer och visa lite hud. De bossade runt med männen. Jag misstänker att scenen var satirisk och syftade på den verklighet som många kvinnor i kulturbranschen utsätts för, för att få en roll. Jag vet inte om det var meningen att vi i publiken skulle bli obekväma och reagera. Jag blev mycket illa berörd av att männen beordrades att klä av sig ”och visa lite hud för det har publiken betalt för att få se”. Illamående blev jag dessutom av att publiken av detta började busvissla, flåsa högt och skrattade åt det hela – vilket jag inte tyckte var den rätta reaktionen. Kanske insåg publiken inte att det var satir? Var det inte åtminstone ironi, var det mycket taktlöst och smaklöst det som skedde på scen. Skådespeleriet var inte tillräckligt professionellt i mina ögon och det gick inte att avgöra scenens syfte utöver den avancerade akrobatiken. Att man dessutom pratade mycket behjälplig engelska gjorde inte scenen mer spännande och intressant utöver det som ögonen kunde ge en.
Jag hade velat se cirkuskonst med djupare mening och syften. Tyvärr fick jag inte det. Det blev kanske vågade hopp ut i intet, men det kändes intellektuellt för hopplöst platt i sina fall.
Cirkusartisterna Anton Graaf, Sarah Lett, Manda Rydman, Oscar Karlsson och Gustav Rosell.