Future Elephants?
Humans Passin´Thru
4
Inspelad i Cosmic Penguin Recordings Stockholm januari 2019 och i Crunch Studio i Solna mars 2019 av Anders Oredson
Mix: Anders Oredson
Produktion: Future Elephants? och Anders Oredson
S-Rock
44:51
Release: 31/1 2020
En volymstark platta som för mitt vidkommande blev ett intressant stickspår, vilket blir uppenbart om man vet något om vad jag hållit på med senaste åren. Ingår ju i Gyllene Skivan – juryn (årets bästa svenska jazzalbumet), besökt folkmusikkonserter, recenserat från många jazzfestivaler, kammarmusikfestival, Clandestino med mera.
Med tanke på den musikaliskt hårdföra 70-tals sfär Future Elephants? hör hemma, är det relevant att nämna att jag på Liseberg sett akter som Hellacopters, Union Carbide, Ian Hunter, The Nomads, Mc5, TSOUL och på annat håll Wishbone Ash-influerade Hollow Ships. Har därtill på WOW gett högsta betyg till Iggy Pop och Thåström. En annan referens med direkt bäring på bandet är boogierockarna Wasa Express, som jag har flera skivor av och sett på såväl Errols 1978 som Stampen i närtid. Den som sjunger på Humans Passin´Thru , är nämligen Roger Holegård känd från bland andra Wasa Express och Neon Rose.
Detta är uppföljaren på debutalbumet från 2016. Bandet består av nämnde Holegård på sång, rytmgitarr och mellotron. Han är omgiven av gitarrvirtuosen Dante Holmberg med bakgrund i exempelvis Strix Q (ursprungligen Magnus Ugglas kompband), Sigvard Frenzel (trummor, percussion och keyboards) vars rytmiska bedrifter hörts med såväl Mikael Rickfors som Johnny Thunders samt på bas och stämsång Anders Lundquist (etablerad som musikjournalist i främst Rock´n Roll Magazine). Bandet odlar en muskulös charm, fungerar utmärkt tillsammans likt en enormt slipad enhet. Vissa svulstiga drag ska inte förnekas.
Man har skrivit albumets åtta låtar (bonusspår på CD-utgåvan) i olika konstellationer. Utan att tillhöra hardcoregenren (Refused – ett flaggskepp inom genren), framförs köttig, progressiv rock med förhållandevis få taktbyten, vars heavy metal – influenser ständigt antyds. De engelska texterna som bifogas i separat texthäfte håller måttet, utan att vara uppseendeväckande. Behändigt att ämnet för varje låt förklaras i pressutskicket. Till saken hör att jag sällan fäster avseende vid vad som sjungs, däremot hur en låt framförs vokalt.
Vill föra in ett resonemang om Led Zeppelin, en ikonisk kvartett som Future Elephants? ”medger” är en tydlig inspirationskälla, vilket inte går att ta miste på. Jag inser storheten hos Led Zeppelin, inklusive de enskilda medlemmarna. Ändå har jag inte tillnärmelsevis lyssnat lika mycket på dem som The Who. Medan jag älskar Roger Daltreys stämma har jag haft svårt för den ljusa alt Robert Plant förfogat över. Av vokalister stockholmarna listat uppskattar jag den råa urkraften hos Eric Burdon och Steve Marriott likväl som nerven hos den unge Peter Gabriel. Min poäng är att jag inte är särskilt förtjust i Roger Holegårds lika välartikulerade som teatraliska sång. Somliga bedömare hävdar säkert motsatsen, men trots att man slipper det typiska hårdrocksylandet kvarstår min tveksamhet.
Varför ändå ett otvetydigt positivt helhetsomdöme? Jo, tack vare graden av spelskicklighet och samhörighet. Varje pusselbit passar exakt, inga skarvar märks i detta autentiska, feta sound. Nästan mytomspunne producenten och ljudteknikern Anders Oredson ska ha en jätteeloge för sitt formidabla hantverkskunnande. (Han har under fem decennier varit ljudansvarig för en salig blandning av produktioner, flera omistliga sådana äger jag.) Låtarna är grundade i en sammanhängande formel om än av ojämn standard.
Andra halvan som inleds med Free World´s Fallin´Down härbärgerar frapperande bra låtar. Svängfaktorn är påtaglig, liksom nyanserna genom originella ackordföljder och dito tempoväxlingar. De medryckande melodierna öppnar upp, hookarna sitter galant, liksom dynamiken när man går ner i varvtal. Skönjer lysande element av boogie och blues, softa stämningar och symfoniska ansatser. Kan föreställa mig hur avancerade strängbändaren Dante Holmberg live har en personlig hejaklack. Eminenta solon tippar aldrig över och han tillför i övrigt glimrande stringens, lockar fram leenden. Trevligt att han tagit intryck av en mångsidig gigant som David Gilmour.
Kompet förtjänar också att hyllas stort. De alternerar lyhört emellan att vara understödjande och pådrivande. Basgångarna och den släpiga rytmen i Magic Window får mig att jubla. Beträffande vokala insatser ska nämnas att Alicia Frenzel körar på Free World… samt att Oscars kyrkokör skänker A Last Farewell dess högtidligt suggestiva inramning. En episk låt som hyllar musikhjältar som nyss gått ur tiden, exempelvis Gregg Allman, Chuck Berry, Tony Joe White, Tom Petty, Ginger Baker och Walter Becker. ( Alla sexton som nämns inuti cd-fodralet är män.)
Efter de inledande, ganska konventionella låtarna som toppas av ölhävarsång, uppstår gradvis organiskt attraktiva mönster. Förändringen smyglanseras i den kusliga peter_17, vars viktiga budskap signaleras med mellotron. Oförutsägbarheten ökar, nyanser gör sig gällande och originella riff tar vid. Tvekade mellan 3+ och det slutgiltiga betyget, som motiveras av att jag efterhand rycks med allt mer av ett knippe titlar som låter kanon. Leveransen av energi och spelglädje är exceptionell. Betänk att jag är en krävande lyssnare, konsumerar inte regelbundet musik som så här oförblommerat, bekänner sig till ett extremt potent sound med naturlig hemvist i en raka-rör-rocktradition.