Mikael Godée/ Eve Beuvens Quartet
Looking Forward
4
Inspelad i Igloo Studios Bryssel av Daniel Léon 25-27/2 2018
Producerad av Eve Beuvens och Mikael Godée
52:34
Releasedatum: 25/1 2019
Trodde felaktigt att skivan är sprillans färsk, då jag fick den nyligen tillhanda som recensionsex. Verkar istället vara på det viset att gruppen önskar förnyad uppmärksamhet i samband med turné i Sverige. Har lyssnat flera gånger i hörlurar medan jag antecknat. Och musiken bestående av tio originallåtar är av den art, att mina positiva intryck förtjänar att redovisas. Kan nämna att Godée och Beuvens komponerat lika många låtar.
Hörde härom året ett set från konsert på Nef,. Vet att föregångaren kom 2013 och att de genomfört flera turnéer i Europa. Kvartetten utgörs av pianisten Eve Beuvens från Belgien, Mikael Godée på sopransaxofon, basisten Magnus Bergström samt Johan Birgenius. De tre männen är baserade i Göteborg. Har senaste åren hört dem live i ett antal kreativa, välkända konstellationer. Örebrobördige saxofonisten är mest känd från Änglaspel, Corpo och samarbete med Malvakvartetten.
Efter berikande ”studier” uppfattar jag att man både vill utmana och förnöja konsumenter, genom att bege sig ut på sinnrika upptäcktsfärder. Gruppen lyckas överlag mycket väl i sitt uppsåt. Improvisationerna bottnar i dragningen till starka melodier. Vad de åstadkommer känns medvetet varsamt, genomsyrat av en outtalad andlighet. Kvartetten har vinnlagt sig om en jämbördig framtoning, vilket bidrar till att förstärka deras musikaliska karisma.
Utan att gå till överdrift och slå knut på saxofonens ljusa toner, går den enormt skicklige Mikael Godée längst i att sprida sin aura. Fraser i omfattande sjok på sopransax kan (åtminstone hos mig) orsaka mättnadskänsla, även om det till viss del är en vanesak. Kan ändå sakna variation från andra blåsinstrument. Lyckligtvis ger kompositionerna gott om utrymme för övriga att kliva fram. Finner en högtidlig och finstämd hållning i Looking Forward, vars allvar signalerar en ödmjuk respekt gentemot musik som konstform. Det förunderliga är att i första hand Johan Birgenius – som jag hänryckts av vid ett tiotal tillfällen – åtskilliga gånger ser till att det svänger, håller grytan kokande. Två skenbart motsatta synsätt samverkar föredömligt, vid något tillfälle inom samma låt. Har förstås stor behållning av trumslagaren också när hans uppdrag består i att vara diskret rytmkreatör.
Gruppens jazziga sound skiftar på ett delikat sätt. Från nordiskt vemod till ystra tempoökningar med beboppuls. Akustiska sättningen är perfekt balanserad i förnämlig ljudupptagning. Den belgiske pianisten färgar varje låt genom sitt mjuka anslag och sin uttrycksfulla stil. Hon är en fena på att lägga porlande melodislingor. Magnus Bergströms runda, dova basgångar tillför ett behövligt kitt och placeras några gånger i framkant, varför hans nyckelroll förtjänar extra beröm.
. Fäster mig vid en fascinerande mix av lyriska och sprudlande tongångar, dur och moll. Låtskrivarna har framgångsrikt gett förutsättningar för den mångförgrenade klangvärld som uppstår på skivan. Att alla kompositioner inte äger samma tyngd, samma laddning, är helt naturligt. Hör sammanhållen musik, vars natur ändå tillåts vara intrikat. Hängivenheten, samhörigheten och spelglädjen är påtaglig.
Balladen Lacy innehåller precis den poetiska lyster man associerar gruppen med. Här finns inte oväntat inslag av reminiscenser till legendaren Jan Garbarek. Som mest bebop låter det i Tycho, en av flera höjdpunkter. En vackert slingrande melodi, med det där extra man alltid söker har titeln Nothing To Declare. Här tas täten av kvartettens underbart inspirerade ålderman på sitt glänsande behändiga instrument. I de två avslutande ganska långa låtarna stämmer allt. Mycket njutbart händer! På ett förtjusande sätt märks det lyhörda kompets energi och finess.