• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Liv Strömquist tänker på sig själv på Dramaten – lysande föreställning som kommer att bli långlivad

13 september, 2020 by Hans Lindberg

Liv Strömquist tänker på sig själv
Fritt efter Liv Strömquists senaste seriealbum Den rödaste rosen slår ut.
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen
Ljus: Jesper Larsson
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen
Liv Strömquist tänker på sig själv, urpremiär 11 september, Lilla scenen.
Medverkande: David Book, Nina Dahn, Ana Gil de Melo Nascimento, William Spetz, Eric Stern, Sanna Sundqvist, Per Svensson, Lotta Tejle

48 röda stolar och åtta skådespelare utgör ram för denna betraktelse över aktuella fenomen i vår tid. Publiken och ensemblen samarbetar fram föreställningen på ett intressant sätt och inga döda stunder inträffar.

Föreställningen ställer viktiga frågor och får oss att fundera vidare. Kan vi överhuvudtaget älska någon annan? Hur väljer vi? Finns det en handbok för hur vi kan välja? Vad har de gamla filosoferna sagt?Ja vad kan vi lära oss av en så blandad lista som Sokrates, Beyoncé, Lord Byron och Leonardo DiCaprio? Eller är vi alla på väg att bli kräsna konsumenter på marknaden för singlar?

Föreställningen är en uppföljare till Liv Strömquist tänker på dig!, en komedi som hade urpremiär 2014 och spelade 182 föreställningar för fullsatta salonger, sändes i SVT och nu även finns på Dramaten Play.

Ensemblen är en mycket samspelt grupp med Lotta Tejle som klart lysande. Lilla scenen passar utmärkt som spelplats för denna pjäs som kommer att bli långlivad.

För regi och bearbetning står Ada Berger som är Unga Dramatens konstnärliga ledare. Hon låg också bakom föregångaren. Ada Berger har varit verksam som regissör och dramatiker på bland annat Radioteatern, Uppsala Stadsteater och Malmö Stadsteater. Hon har arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogram som Hej domstol och Morgonpasset, samt varit konstnärlig ledare för Unga teatern, en barn- och ungdomsscen på Malmö Stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Meditativ och medryckande världsjazz formad kring blåsinstrument – North av Anders Hagberg

12 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Saul Leiter c:a 1955

Anders Hagberg

North

4

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg 26-27/2 2020

Mix och mastring: Johannes Lundberg

Producerad av Anders Hagberg och Johannes Lundberg

Prophone Records

49:52

Releasedatum: 11/9 2020

Det är inte utan att en undrar hur den med mig jämnårige Anders Hagberg hinner med. Han har turnerar världen över med egna grupper eller som gästsolist, är professor i performance/ improvisation vid Artisten i Göteborg, skapat plattform för möten mellan musiker från Orienten och Europa som konstnärlig ledare för Connecting Worlds, medverkat på andras skivor – från Björn Afzelius till Mynta, Avishai Cohen och Yggradsil, komponerat för film, dansproduktioner och förstås gjort åtskilliga skivinspelningar i eget namn eller på duo.

Har ett antal gånger färdats i de mentala tillstånd han skapar live, vilket alltid berikat mig. Äger fem av hans cd i eget namn jämte tre av albumen på duo (organisten Johannes Landgren respektive konstellationen Winduo med Yasuhito Mori). Förra alstret TRUST, höjde jag högst rättmätigt till skyarna i Kulturbloggen. Ifjol hade jag nöjet att vara på den försenade releasespelningen på Folkteatern. Nu släpps ny skiva med originalmusik framförd av honom på flöjter och sopransax, tillsammans med trogna medarbetarna Johannes Lundberg (kontrabas plus ljudtekniker), Joona Toivanen (piano) samt Helge Andreas Norbakken (percussion).

Den i Lerum boende finske pianisten leder egna kvalificerade grupper jag hört live och gjort soloalbum. Ett fängslande trioalbum recenserades i Kulturbloggen 2018. Lundberg har haft anställning på P2 (Jazzradion) samtidigt med sin musikkarriär. Har sett honom frambringa välljudande bastoner ett antal gånger. Den norske rytmläggaren är ”in demand” på den internationella jazz- och folkmusikscenen, känd för samarbeten med bland andra Mari Boine, Jon Hassel och Jon Balke.

Hagberg upplyser om att titeln North anspelar såväl på ett förhållningssätt som på hans nordiska dream team, vars uppgift bestått i att med tajming och lyhördhet fånga ett flöde. Självklart röner de stor framgång, fattas bara när de besitter kunnandet, nödvändig närvaro och öppenhet. De komponerade styckena är till sin natur övervägande genomarbetade, för att några gånger växla över till det skissartade. I pressutskicket betonar Hagberg musikernas förmåga att kreera avgörande ögonblick, att kommunicera och reagera utifrån oförutsedda företeelser.

Suggestiv öppning ger upphov till en känsla av rendez-vous. Får för mig att temat bygger på fragment från tidigare repertoar. Soundet färgat av Färöarna, kommer från ett häpnadsväckande musicerande av det mest förtjusande slag. I vad vi kan kalla beatbaserad världsmusik av västerländskt snitt lyser det av ödmjukt självförtroende. Inom denna ”öronfägnande” stil peakar kvartetten omgående. Efter urladdning i världsklass något ytterst vilsamt, vars stretchande karaktär bygger på subtilt markerade basgångar och mästerligt anslag på flygel. Inga (tillägnad samiske jojkaren Inga Juuso) kännetecknas av subtil skönhet och vördnad inför livets realiteter. Avenue Junot ikläder sig fransk kostym. Norbakken och Toivanen glänser genom tillbakalutad attityd och diskreta manövrar. Kompositionen roterar sömlöst kring en snitslad bana. Titellåten är en drömsk fullträff av rytmiska figurer. Kan liknas vid en trekant mellan melankolisk sopransax, slagverk och försynt elektronik (ambient sounds). Sopransax förgyller på flera spår.

North fortskrider orubbligt på samma höga nivå, en fängslande hybrid av World Music, jazziga tongångar och kammarmusikaliska influenser. I en löst sammanfogad, ystert glad melodi, briljerar Hagberg och Toivanen medan basist och percussionist begåvat assisterar. Melodic Modes blir till en utflykt i impro-land. Om inte lyssnaren samlat tillräcklig koncentration kan denne hamna utanför, detta ivägfladdrande aningen introverta stycke. I bakgrunden hörs ypperligt basspel. Enda musik ej komponerad av professorn består av traditionellt material jag hörde live i Trollhättan för ett par år sedan. En betagande vacker låt, hämtad från den bortgångne jojkare nämnd ovan, som ingick i Hagbergs projekt Earthsongs. Därpå vidtar uppvisning i konsten att spela flöjt i ett elegiskt Zawinul-doftande stycke. Medmusikerna backar upp förtjänstfullt på ett försynt vis med Lundberg på stråke. Silent Ways antar skepnaden av en meditativ utvidgning.

Haft beslutsångest beträffande fastställande av mitt 4+ omdöme. Efter sista genomlyssningen i hörlurar bestämde jag mig för högsta betyg. Lyssnade igen via högtalare, ändrade mig marginellt. Förklaringen: känslan som uppstår vid några få tillfällen. Då drunknade jag i soundet från olika flöjter ( Hagberg använder c- , alt- och basflöjter). Samma känsla av att storkna av en ljus klangvärld uppenbarade sig inte på TRUST.

4+ indikerar att den fint påkostade cd:n – häfte med foton av Joona Toivanen medföljer – innehåller mycket fulländad musik. Och akustiken är inte oväntat superb.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: After We Collided

11 september, 2020 by Birgitta Komaki

After We Collided
Betyg 2
Svensk premiär 9 september 2020
Regi Roger Kumble

När uppföljaren nu kommer till filmen After, fortsätter den på samma tema som tidigare. Anna Todds böcker som har lästs av miljoner tonåringar blir filmer som lockar många till biograferna.

När Tess och Hardin har separerat går hon vidare och lyckas att få en eftertraktad praktikplats på väg till en bra karriär.
Allt ser ljust ut för henne. Hardin lever ett destruktivt liv och drömmer om att få Tess tillbaka. Hans liv har inget mål framåt
och tveksamt är om han vill ändra sig. När de tar upp det kraschade förhållandet igen börjar relationen snart trassla till sig. Hardin lider av mardrömmar och trauman från barndomen och naturligtvis är hon lösningen på alla hans problem. Bara hon offrar allt för honom så ska romantiken blomma. Allt varvas med heta sexscener med jämna mellanrum långt från det romantiska temat om tonårskärlek.

Jag tycker att det här är en film som känns otroligt förljugen. År 2020 och ingenting har hänt på 50 år eller 100 år. Fortfarande tror tjejer att de ska rädda den där struliga, aggressiva problemfyllda killen. Att det under den hårda ytan finns en god mjuk kille som just hon skall plocka fram. Att utom honom blir livet inte värt att leva och att det får kosta vad som helst. Att kärleken är värd att offra allt för. Man önskar att inga tonårstjejer går och ser den och att om de gör det inte tror på den.

Skådespelarna är hyfsat bra och Hero Fiennes-Tiffin som Hardin kan säkert fungera som idol. Bästa skådespelare är dock
Dylan Sprouse som Trevor, en svärmorsdröm.

Det finns många filmer om den stora kärleken och om trassliga förhållanden. Här räcker det tyvärr inte med heta sexscener
Och romantiska utspel när djupet saknas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Shirley – en lysande Elisabeth Moss men den största behållningen var skildringen av det patriarkala systemet

11 september, 2020 by Rosemari Södergren

Shirley
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Josephine Decker
Manus Sarah Gubbins, Susan Scarf Merrell
Medverkande Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman

Det surras mycket kring denna smygande skräck-thriller och mest av allt surras det kring Elisabeth Moss och hennes rolltolkning av skräckförfattaren Shirley Jackson. Moss gör sitt livs roll, skriver en del. Ja, jo, tja, visst … Elisabeth Moss är en skicklig skådespelare men att redan nu utropa att hon gjort sitt livs roll känns lite väl tidigt: hon är född 1982 och har förhoppningsvis många år kvar att prestera. Ja hon är bra i rollen som skräckförfattaren Shirley Jackson i denna inte direkt biografiska dramatisering. Lika imponerande är Michael Stuhlbarg i rollen som hennes make professor Stanley Hyman. Michael Stuhlbarg gör här en helt annan karaktär än den godmodiga och förstående pappan i kärleksdramat ”Call me by your name”.

Att Shirley bygger på verkliga personer men samtidigt på en fri roman är till filmens fördel. Att följa någons liv eller händelse slaviskt kan ta bort den dramatiska gnistan i filmer. Den fällan har många biografiska filmer fallit i.

En av denna films styrkor är att dess spänning är smygande, det är mycket som sägs under ytan, med långsamma kamerarörelser och halvmörka bilder i ett hus med delvis neddragna gardiner, så instängt som Shirley Jackson och hennes make, litteraturkritikern Stanley Hyman, lever. Med tanke på hur mörka många scener är rent fotomässigt är det en stor fördel att se filmen på bio. På en mindre yta, som en surfplatta, är det svårare att se detaljer i bildsnitten.

I filmen får vi följa en ungt par, Rose Nemser och hennes make Fred som har har fått en position på universitetet. Det unga paret får bo hos Shirley och hennes make tills de hittar något eget. Att få bo hos en känd författare och hennes make professorn låter spännande för det unga paret. Det visar sig finnas en hake i erbjudandet. Stanley förväntar sig att Rose ska sköta hemmet: städa, tvätta och laga mat och passa Shirley, som är oberäknelig då hon inte mår psykiskt bra. Vi inser rätt snart att varken Stanley eller Shirley är särskilt varma personer och de har inte något gott uppsåt.

En ung kvinna har försvunnit från orten. Senast sågs den unga kvinnan bege sig in i skogen. Shirley blir fixerad vid försvinnandet och börjar undersöka försvinnandet och skriver en roman om den försvunna. Denna berättelse bubblar på skrämmande och en del spår pekar mot Stanley. Det är både en brist och en styrka att det finns sådana trådar i filmen som inte nystas upp och vi får inte svaren.

Filmdistributören skriver om Shirley:
Skräckförfattaren Shirley Jackson bor i ett stort hus i en liten amerikansk stad. Hennes make som är collegeprofessor bjuder en av sina protegéer och hans flickvän att flytta in hos dem. Men vad som skulle blivit en intellektuell och kreativ samvaro förvrängs snart till ett socialt spel, misstänkt likt de psykologiska thrillers Shirley är berömd för. En porträttlik Elisabeth Moss (The Handmaid’s Tale, Mad Men) gör briljant huvudrollen baserad på den verkliga 50-talsförfattarinnan.

Det är alltid en fara att se en film med alltför uppskruvade förväntningar. Jag tycker Elisabeth Moss är bra i rollen som Shirley och de övriga tre huvudkaraktärerna är också bra. Det är en sevärd film men inte riktigt skrämmande eller spännande. Den största behållningen för mig var skildringen av det patriarkala systemet i den amerikanska college-världen för inte alltför länge sedan. Det är riktigt obehagligt att se hur kvinnorna måste underordna sig männen, också Shirley är nedtryckt om än inte lika maktlös som Rose.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Oförutsägbart innovativt triospel – Loner av Pär-Ola Landin med Jonas Östholm och Jon Fält

9 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Pär-Ola Landin

Pär-Ola Landin

Loner

4

Inspelad i Kingside Studio 9/3 2019

Mix och mastring: Claes Persson

Exekutiv producent: Hans Olding

El Dingo Records

41:08

Release: 4/9 2020

Tre medelålders jazzmusiker ur det översta skiktet som jag träffat och följaktligen hört in action. Äger cd där de var för sig ingår i Rigmor Gustafssons kvartett, Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Bobo Stenson trio. Loner är den andra skivan utgiven i basisten Pär-Ola Landins namn, som står för samtliga arrangemang och en originalkomposition. I övrigt tolkas låtar av bland andra Rollins, Monk, Jimmy Rowles jämte standards som Lullaby of Birdland och How Deep Is The Ocean. Inkluderats har också argentinsk folkmusik från kompositören av Misa Criolla samt en svåridentifierbar melodi av Billy Strayhorn.

Pär-Ola Landin har gåt Jazzgymnasiet i Gävle, på Skurup och examinerats från Kungliga Musikhögskolan. 41-åringen började med cello, men från fjorton års ålder har kontrabas varit hans grej. Redan på Jazzgymnasiet upptäckte han trumslagaren Jon Fält. Musikaliskt tycke uppstod, vilket medfört att de utgjort komp oräkneliga gånger senaste decennierna. På Musikhögskolan etablerade duon kontakt med pianisten Jonas Östholm. Fattar jag rätt är det första gången denne kreative, bländande pianist får blomma ut i det intima trioformatet.

Man ska ha i minnet att Landin är lika hemmastadd i sångbar modern jazz som friare former. Spännvidden avspeglas på intrikata Loner. I förstone kan albumet ge ett lätt oreglerat, förstrött intryck. Trion bökar gärna i snårig terräng genom uppbrutna rytmer och ett myller av detaljer. När de återvänder till teman uppstår struktur, som om de då färdas över gläntor i jämn hastighet. Fascinerande, men stundtals krävande att följa. I pressutskicket bekräftas delvis bilden, genom upplysningen att melodierna setts som grundmaterial, därför stöpts om av Landin med sin naturliga musikalitet.

Efter att ha lyssnat ett antal gånger i hörlurar, hävdar jag att det verkar som om basisten specialskrivit för att ta tillvara på den intuitivt spelande Jon Fälts excellens. Vissa gemensamma drag med soundet hos hyllade Bobo Stenson trio finns (där Fält ingår sedan närmare tjugo år), även om Östholms stil inte alls är identisk. Trumslagaren som 2018 tilldelades utmärkelsen Årets musiker på Jazzkatten-galan och var först ut i mina miniporträtt över verksamma svenska jazztrummisar (Groovearbetare – LO-tidningen), är verkligen i sitt esse utan att ta över.

foto Kenth Wångklev från Landins hemsida

Efter en esoterisk start bjuds lyssnaren på en infallsrik, spännande sak signerad Sonny Rollins. I Alfonsina Y El Mar befinner sig trion i total samklang, är lika mycket i fokus. Östholm briljerar i en ringlande låt – hämtad utanför jazzvärlden – med eggande, kantigt formspråk. I Landins egna Selma vidtar försynt utforskande. Öppensinnade mottagare kan glädjas åt hur den förgrenar sig. Kännetecknande för albumet är att i flera fall börjar en låt i ett visst mood, men utvecklas i annan riktning.

I The Peacocks (Rowles) märks ånyo Östholms spetskvaliteter när han broderar ut instrumentkollegans komposition. Vilket läckert anslag! Låten innehåller ett makalöst intro där instrument finfördelas, vandrar mellan öronen vid lyssnande i hörlurar. Ljudteknikern (mest känd för sin proffsiga mastring) är uppfinningsrik, satsar all sin kunskap med häpnadsväckande resultat. Värt att betona: akustiken överlag är enormt raffinerad. Naturligt nog hörs den reaktionssnabba basistens feta basgångar på ett mer accentuerat sätt än sedvanligt, eftersom detta är hans projekt. Bevisar att han är en förnämlig basist, unnar sig givetvis ett par inkännande solon.

En karaktäristiskt knixig Monk-komposition betitlad Played Twice omvandlas till expansiv, upprymd bebop., featuring hisnande fräcka löpningar på flygel jämte sofistikerat trumintro av det exceptionella slaget. Kul! Avslutningsvis serveras omgjorda alster av Irving Berlin och George Shearing. Betagande ackord inleder, varvid en löst sammanfogad How Deep Is The Ocean ges kontur i en rymlig kostym. Samma förhållande råder i Lullaby of Birdland, även om den kännetecknande refrängen får musikerna att trivsamt umgås.

Loner artar sig till en spännande utmaning att ta till sig Legendariska jazzmodernister och stora kompositörsnamn har finurligt använts av tre eftertraktade yrkesmän, vars musikaliska förståelse jag haft stor behållning av live och i inspelad form. Ibland blir det på gränsen till för krångligt. Dock, genomgående njuter jag av deras ambitioner, skickliga samspel, Östholms melodisinne samt trions ECM-aktiga sound med vidhängande hälsosam friktion.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Sida 509
  • Sida 510
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in