• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Starkt grekiskt drama om de eviga frågorna om sorg och hämnd

16 oktober, 2020 by Lars Christiansen

Elektra
Sofokles i omtolkning av Hugo von Hofmannsthal
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Olaf Altmann
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Ljus Michael Gööck
Peruk och mask Peter Westerberg, Eva Maria
Premiär: 15 oktober 2020, Stora scenen, Dramaten

Det är bara att beklaga de regler gällande storlek på publik som gör att högst femtio personer får komma in i den stora salongen på Dramaten. Detta grekiska drama av Sofokles, i omarbetning av Hugo von Hofmannsthal och i regi av den fascinerande och banbrytande tyska regissören Michael Thalheimer med en fantastisk skådespelarensemble är värd att ses av en betydligt större publik. Reglerna om högst femtio personer blir lite konstiga när de gäller för både stora som små salonger.

Elektra är en dotter som är besatt av tanken på att mörda sin egen mor för att hämnas sin fars död och bygger på en klassisk grekiska serie av dramer. Elektra var inom den grekiska mytologin Agamemnons och Klytaimnestras dotter samt syster till Ifigeneia och Orestes.

Elektras pappa, Agamemnon, hamnade i stiltje på havet då han var på väg för att anfalla Troja och fick då av en siare beskedet att han måste döda sin ena dotter, Ifigeneia. Han lät hämta dottern och dödade henne. När Agamemnon kom hem igen hämnades hans fru Klytaimnestra och lät honom bli dödad. Elektra är fylld av känslor av hämnd och vill inget annat än att hämnas sin faders död och övertalar därför sin bror att hjälpa henne att döda modern. Elektra eggade Orestes att döda deras mor och moderns nya make Aigisthos. Detta har senare gett upphov till Carl Gustav Jungs begrepp Elektrakomplex, som är den kvinnliga motsvarigheten till Oidipuskomplex.

När Michael Thalheimer tar sig an detta drama blir det högaktuellt och brännande om de eviga frågor som människor i alla tider möter, om sorgens djupskikt och hämndens lockande möjlighet.

Vi kan känna med och förstå hur en frånvarande viktig relation kan bli mycket närvarande i tankar och känslor. Tragedin handlar om det mest smärtsamma och det blir en allmänmänsklig fråga.

Elektra är, som den beskrivs i pressmeddelandet: en mytisk, intensiv och våldsam tragedi i en akt om hämndens oändliga cykel och om en familj drabbad av en dödlig förbannelse. Föreställningen är djupt berörande med starka insatser av alla skådespelare. Ett drama, en uppsättning som är värd en större publik än statens riktlinjer tillåter.

Ett pressmeddelande från Dramaten berättar om föreställningen:
Uppsättningen utgår ifrån Hugo von Hofmannsthals version av Elektra, en gastkramande omdiktning av Sofokles drama. Den komprimerade versionen av Sofokles drama präglas av en intensiv dödsmedvetenhet och blev en stor framgång vid urpremiären i Berlin 1903. Pjäsen ligger även till grund för Richard Strauss opera med samma namn.

Fakta om dramat:
Elektra av Hugo von Hofmannsthal är en tragedi i en akt från 1903, fritt efter Sofokles pjäs med samma namn. Handlingen kretsar kring konsekvenserna av mordet på Agamemnon.
Agamemnon var kung i Mykene och dödades av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos när han återvände från trojanska kriget.
När pjäsen börjar har det gått tio år sedan mordet. Kungadottern Elektra sörjer fortfarande sin älskade fars död och förutspår ögonblicket när hon kommer att hämnas honom genom att döda sin mor. Elektra och hennes syster Chrysothemis är instängda i palatset. Hämnden kommer när Elektras och Chrysothemis bror Orestes i hemlighet återvänder från exilen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Los Lobos – en av de bästa filmerna jag sett i år

15 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Los Lobos
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Samuel Kishi Leopo

En film som talar direkt till våra hjärtan och känns långt ner i magen. Vi följa Lucia, en ung mamma, som emigrerar från Mexico till USA med sina två små pojkar, i jakt efter ett bättre liv. Filmen vann filmfestivalen i Berlin, en av de prestigefyllda internationella filmfestivalerna. Ett mycket välförtjänt pris. Los Lobos är stark, berörande, engagerande och en film med många överraskande vändningar och samtidigt känns den så verklig, så realistisk. Det är som om jag som publik är med där, jag är en fluga på väggen som kan betrakta allt som händer.

Det är en film om hur utsatta människor som vill kämpa för ett bättre kan vara när de tar sig till USA och samtidigt är det en film som lyfter fram en del hopp om mänskligheten. Och framför allt fokuserar den på barnens perspektiv.

Vilken ålder de två små pojkarna, Max och Leo, har sägs aldrig i filmen men jag skulle gissa på att Leo är i fyra-fem-årsåldern och Max något år äldre. Hur legal invandrare deras mamma är kommer inte heller fram. Helt papperslösa verkar de dock inte vara men någon skola tycks inte finnas för dem, eller så är Max för liten för skolan. Leo är definitivt för liten. Någon barnomsorg finns inte tillgänglig och någon släkt har de inte. Mamman måste jobba för att få ihop pengar och pojkarna måste vara ensamma hemma i den lilla lägenheten. Lägenheten är i stort sett ett rum bara plus att där finns en toalett.

Reglerna för pojkarna är enkla: de ska inte öppna dörren för någon, de ska lära sig engelska och de ska ta hand om varandra. Deras mamma spelar in några regler för dem på en kassettbandspelare och sedan får de hålla sig inne i lägenheten. Det är hemskt att se hur de spelar fotboll i lägenheten med en hoprullad papperslapp. Ganska snart blir dagarna de lämnas ensamma i den nedgångna lägenheten mycket långa då mamman börjar jobba dubbla skift.

Los Lobos har svensk biopremiär lite före det amerikanska presidentvalet. Jag önskar att röstande människor i USA också för se filmen. Att barn måste få vara barn och måste få bättre liv än många utsatta invandrare och papperslösa har, det borde alla tänka på när de röstar. Detta är en film som stärker engagemanget för att försöka förändra världen, inget barn skulle behöva leva som dessa småpojkar – och ändå har de en mamma som älskar dem och gör allt hon kan för att skapa en bättre framtid för dem.

”Vi är vargar och vargar gråter inte, de är modiga och de håller ihop” säger mamma Lucía till sönerna Max och Leo. Los Lobos betyder vargar på spanska – och de två små pojkarna är fantasifulla och skapar sin egen berättelse om superhjälte-vargarna.

Givetvis går det inte att stänga av världen utanför lägenheten. Där finns andra barn, pojkar som spelar fotboll och där finns både farliga och ofarliga saker. Ingen kan nog i längden stänga inne en nyfiken pojke.

Jag är full av beundran för filmen. Handlingen är stark och berörande och skådespelarna så bra. Hur har regissören fått tag på dessa fantastiska små pojkar? Filmen in inspelad i miljöer som känns oerhört äkta och trovärdiga. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Filmen är delvis baserad på regissören Samuel Kishi Leopos mammas egna erfarenheter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bevekande tilltal borrar sig innanför huden – Stad/Dis av Lovisa Samuelsson

14 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Omslag Nino Ramsby

Lovisa Samuelsson

Stad/Dis

5

Inspelad, mixad och mastrad av Daniel Bengtson i Studio Rymden, Stockholm

Producent: Lovisa Samuelsson och Daniel Bengtson

Pacaya Records

27:10

Releasedatum: 9/9 2020 (utgiven med stöd av Statens Kulturråd)

Varje nummer av tidskriften LIRA åtföljs av en samlings-cd, där läsarna får ett slags varuprov från nya skivor som recenseras, eller av aktuella artister/ band. På ljudspår hösten 2020 fanns mycket att bli upprymd av. Och en gång gladdes öronen alldeles extra, fick obeskrivlig feeling av en genomträngande röst på svenska. Det råkade vara öppningsspåret på föreliggande extraordinära skiva, som ges ut digitalt samt på vinyl. Stad/Dis är tredje egna verket. Förvånas över att Lovisa Samuelsson som blev Ted Gärdestad-stipendiat för drygt tio år sedan, gått under min radar. Kommer ändå från Göteborgstrakten, har studerat många år på Artisten (Högskolan för scen och musik). Nya plattan är delvis en kärleksförklaring till staden. Likt Håkan Hellström omnämns flera för mig bekanta platser. Kuriöst nog finns en koppling till honom och hans storslagna Ullevi-event på Spöket, låten som fick mig att vilja ta reda på vem Lovisa Samuelsson är.

Samuelsson gick ut musiklinjen på Alströmergymnasiet i Alingsås 2003. Förutom flera examina på Högskolan i Göteborg har hon utbildat sig på vislinjen vid Nordiska Folkhögskolan samt Instituto Superior de Arte på Kuba. Hennes multiinstrument-begåvning lyser igenom på nya plattan. Lovisa spelar gitarr, cello, piano och synth På två spår sjunger hon. Vad jag kunnat utröna framträder hon i eget namn främst på mindre ställen.

Kan tänka mig att försörjningen tryggats av kommersiellt säkra engagemang hon haft hos Mauro Scocco, Ane Brun, Sarah Dawn Finer, Sisela Kyle och Tomas Andersson Wij. På turnéer njuter hon av att slippa fronta och slita. Troligen såg jag henne som cellist på konsert med den sist nämnde för ett par år sedan. Har ett vagt minne av att kvinnan som flyttat till Stockholm framförde en egen låt. Med tanke på antalet stipendier och en ganska lång karriär, förstärks förvåningen över att ha missat en så modig och personlig musikskapare som undviker fluffiga mainstreamtendenser. Klichén avskalat och mollanstruket gör skäl för namnet, undantaget uppsluppna ”New Orleansstojet” med upplyftande sång döpt till Chapmans torg (beläget i Majorna).

foto Stefan Ganestam

Om slutprodukten skimrar bör samtliga medverkande listas. Samuelsson omger sig av Hannah Tolf (framgångsrikt experimenterande vokalartist jag skrivit om) och Isabel Sörling på sång, På blåsinstrument hörs Julia Strzalek (saxofon), Vera Westberg (trombon) och trumpetaren Niklas Barnö. Orgel/ keyboard spelas av Per Norin medan Love Meyerson trakterar dragspel. Rytmsektionen består av Helena Winkler på kontrabas jämte trumslagaren Anna Lund. Av dessa musiker är jag förhållandevis förtrogen med Lund och i viss mån Barnö.

Snedstrecket i titeln symboliserar två olika inriktningar. Först förmedlas en slags kärleksförklaring till Göteborg, vars geografi artisten ser som en gammal vän. Andra halvan vetter åt instrumental jazz. Utmärks av improvisation och minimalistiskt tonspråk. En recensent kom till slutsatsen att Stad/Dis är frukten av en separation, rent av livskris. Ett rimligt antagande, men inte en konklusion som måste vara otvetydig. I Intervju säger Samuelsson att hon kunnat praktisera ett friare förhållningssätt gentemot tidigare utgivningar, att hon inte behövt anpassa sig (till marknadens förväntan om hits).

pressfoto Per Kristiansen

Klanger och vidhängande ackord sveper in över lyssnaren. Jag förflyttas till olika tillstånd och platser, blir uppfylld av ett rent, noga avvägt sound. Musiken är oftast drömsk, framskrider långsamt och stundtals majestätiskt. All musik och samtliga arrangemang är signerade Lovisa Samuelsson. Har vissa problem att urskilja vad Lovisa sjunger, vilket kan bero på hur rösten lagts vid inspelningen. Men troligen är orsaken att jag inte har tillgång till vinylutgåvan, utan lyssnar digitalt via långt ifrån optimalt balanserade datorhögtalare.

Uppgiften att artbestämma är egentligen omöjlig. Råkade läsa en ljum recension från popskribent som önskade sig mer sång, troligen fler medryckande harmonier. Som sagt, somliga bedömare saknar förmåga att öppna sig för den minimalistiska, nakna skönheten. I vilken kategori har Stad/Dis sorterats in hos skivförsäljare? Ibland märks traditionen från Singer/Songwriters, å andra sidan meditativ kammarmusik, ibland filmiska stämningar kontra jazziga förhöjningar. Viktigt att fastslå att musiken aldrig blir överlastad eller onaturligt infallsrik. Istället bildar låtarna ett sammanhängande mönster av sagolikt vackra och meningsfulla sekvenser. Fast låtarna övervägande är instrumentala refererar jag till akter som Långbacka/ Bådagård, Rebecka Törnqvist, Ebba Forsberg och Stina Nordenstam.

På ett magiskt album där träden i Allén passerar revy liksom Järntorget och Gullbergsvass (Drömmarnas kaj), faller jag för såväl helheten som enskilda bedrifter. En försynt gitarrmelodi, dialogen mellan dragspel och trummor i ”sävligt” suggestiva livsbejakande Chapmans torg, pregnanta anslag på pianots klaviatur som långsamt söker sig framåt, cellons hypnotiska inverkan och fullkomligt ljuvliga solon från Niklas Barnö. Hans innehållsrika spel glimrar mer än någonsin, får mig att tänka på Bosse Broberg och Peter Asplund. Efter Niklas svidande blå toner i avslutande Monsun sker en närmast smärtsamt vacker övergång. Som om det klarnar upp och ljuset återvänder efter ett oväder. Stad/Dis framkallar starkt, mestadels ömsint flödande sentiment.

Tidigare i år har högsta betyg utgått till album från exempelvis Lena Swanberg och Långbacka/ Bådagård med Karin Hammer som runner up. Nu sällar sig Lovisa Samuelsson till samma exklusiva kategori. Målmedvetna kvinnor som lyckas lansera konstnärlig framgång.

obs Under avdelningen fakta bör i sammanhanget Pacaya Records nämnas, vars grundare heter just Lovisa Samuelsson. Trött på skeva könsfördelningen i branschen, valde hon 2014 att gå från ord till handling. Till dags dato har etiketten gett ut 50 skivor och organiserat två festivaler. För att komma i fråga ska minst hälften av aktens medlemmar bestå av kvinnor eller transpersoner.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris en stark film – som känns på flera sätt

13 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Antonin Baudry

Filmer om den brittiska och den amerikanska kampen mot Hitler och de tyska nazi-styrkornas frammarsch finns det relativt gott om. Men andra världskriget skildrat från Frankrikes vy är inte lika vanliga på svenska biografer. Att Frankrike och deras makthavare under brinnande krig har en del att skämmas över har skildrats i den starka tv-serien En liten fransk stad, där vi får se hur fransk polis bistod tyskarna med att förfölja och gripa både judar och kommunister. Ett gripande som förde med sig en säker död för många franska judar och kommunister. Filmen De Gaulle skildrar också en del av denna tid då franska makthavares undfallenhet och eftergivenhet mot de tyska nazisterna inte är så mycket att vara stolt över.

De Gaulle handlar förstås om den franske politikern och generalen Charles de Gaulle som blev en legendarisk karaktär i Frankrike. Han var den ende som förmådde Frankrike till motanfall mot de framvällande tyska pansardivisionerna i maj 1940 och befordrades till brigadgeneral innan han från London ledde de fria franska trupperna under resten av andra världskriget. Han var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president.

Filmen handlar om händelserna i maj 1940 då den franska regeringen bestämmer sig för att lägga sig platt för de tyska ockupationsstyrkorna och De Gaulle manade fransmännen till att inte ge upp och kämpa mot den tyska ockupationsmakten. Han reste till London för att möta den brittiske premiärministern Winston Churchill och då De Gaulle uppmanade till motstånd mot tyskarna blev han förklarad som förrädare till Frankrike av den franska regeringen. Han talade via radio till det franska folket dagligen från Storbritannien. Hans insats gjorde honom till en stark symbol för motståndsrörelsen och en stor hjälte för folket.

I filmen är De Gaulle en hjälte och det är skrämmande att tänka på hur det kunde blivit om inget motstånd funnits i Frankrike. Att De Gaulle senare under sin era stod för annat som jag inte odelat sympatiserar med är ett annat ämne.

Filmen har flera styrkor. Att se händelser från andra världskriget ut andra ögon är brittiska eller amerikanska är redan det intressant. En stark del av filmen är skildringarna av alla människor som flyr undan de tyska nazisterna. Också De Gaulles familj, fru och tre barn varav den yngste har mongolism, flyr för sina liv. Det är förfärligt att se hur människor tvingas att fly under krig och det gör ont att inse att detta händer än idag i olika delar av världen – och det finns människor som vill stänga dörren för de flyende. Filmen visa frockså solidariteten som fanns mellan britter på markplan som hjälpte flyende fransmän. De Gaulle fick bära en stor oro för sin familj samtidigt som han kämpade för att Frankrike inte skulle ge upp.

General de Gaulle spelas av sexfaldigt Césarnominerade Lambert Wilson, bland annat känd för rollen som Jacques Cousteau i Jacques – Havets utforskare och som Merovingian i The Matrix Reloaded, Revolutions och den kommande fjärde delen.

De Gaulle är en stark film som känns på flera sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Misbehaviour

12 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Misbehaviour
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2020
Regi Philippa Lowthorpe

Miss World-tävlingen är för många en symbol för hur kvinnor degraderas till att vara enbart ett kuttersmycke. 1970 attackerades den tv-sända Miss World-tävlingen av kvinnorörelsen Women’s Liberation Movement. Misbehaviour är en underbar film om kvinnorna som låg bakom denna protest och vi får också följa några av de kvinnor som tävlade.

Miss Grenada, Miss USA och Miss Sweden (Gugu Mbatha-Raw, Suki Waterhouse och Clara Rosager).

Keira Knightley spelar huvudrollen som Sally Alexander som är en ambitiös medelklasstjej som lyckats komma in på universitetsstudier som vuxen. Hon har ett barn, är skild men har en sambo som hjälper till och tar hand om flickan så Sally kan satsa på studier. Hon är ambitiös men märker hur universitetet på många sätt är männens värld, patriarkatet styr och det är svårt för en kvinna att göra karriär inom den akademiska världen. Hon träffar Jo (spelas så bra av Jessie Buckley) en mycket mer rebellisk ung kvinna. Jo och Sally blir en stark kombination som får fart på demonstrationen.

Kvinnogruppens demonstration och attack hade stor betydelse för kvinnorörelsen under 1970-talet så det var roligt och intressant att se filmen. Bland annat får vi se Greg Kinnear som spelar Bob Hope, showens programvärd som jagades från scen av aktivisterna med mjölbomber och slagord.

Det är ingen nyhet att både män och kvinnor kunde försvar männens rättigheter och menade att det är självklart att män hade rätt att bedöma kvinnor som om de vore boskap och ange deras mått med mera. Vi har sett detta skildras på många sätt i både film, tv-serier och i litteratur. Och troligen kommer det att behöva skildras många gånger till. Miss World-tävlingen existerar ju fortfarande även om den kanske i inte sänds under samma stora rabalder i västvärlden som den sändes då.

Filmens karaktärer är mer skildrade som typer än några djupgående personporträtt, men det fungerar bra för den här typen av film. En fundering filmen sätter igång är hur världen hade sett ut om inte så många kvinnor kämpat för kvinnors rättigheter. Det är inte lika illa idag som då men det finns mycket kvar att förändra.

Skrämmande är hur programledaren blixtsnabbt kunde får fram en mörkhyad tävlande för Sydafrika då han konfronterades av journalister som ifrågasatte att Sydafrikas tävlande var en vit och det landet hade apartheid. Journalister pressade honom också om att det alltid var en vit kvinna som vann tävlingen. Programledaren såg direkt till att Sydafrika hade två tävlande, en färgad och en vit. Den färgade unga kvinnan blev dessutom nummer två i tävlingen. Vann gjorde, otippat, Miss Grenada, Jennifer Hosten, som blev tävlingens första mörkhyade vinnare vilket väckte uppmärksamhet. Hon spelas av Gugu Mbatha-Raw. Förhandstippad som vinnare var den svenska kvinnan, Clara Rosager som spelas Marjorie Christel Johansson.

Det är en lång rad av duktiga, kända skådespelare i filmen utöver de redan nämnda, exempelvis
Phyllis Logan från Downton Abbey som Sallys mamma, Lesley Manville som Bob Hopes fru Dolores och Rhys Ifans från Notting Hill som Eric Morley, mannen bakom Miss World-konceptet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 499
  • Sida 500
  • Sida 501
  • Sida 502
  • Sida 503
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in