Los Lobos
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Samuel Kishi Leopo
En film som talar direkt till våra hjärtan och känns långt ner i magen. Vi följa Lucia, en ung mamma, som emigrerar från Mexico till USA med sina två små pojkar, i jakt efter ett bättre liv. Filmen vann filmfestivalen i Berlin, en av de prestigefyllda internationella filmfestivalerna. Ett mycket välförtjänt pris. Los Lobos är stark, berörande, engagerande och en film med många överraskande vändningar och samtidigt känns den så verklig, så realistisk. Det är som om jag som publik är med där, jag är en fluga på väggen som kan betrakta allt som händer.
Det är en film om hur utsatta människor som vill kämpa för ett bättre kan vara när de tar sig till USA och samtidigt är det en film som lyfter fram en del hopp om mänskligheten. Och framför allt fokuserar den på barnens perspektiv.
Vilken ålder de två små pojkarna, Max och Leo, har sägs aldrig i filmen men jag skulle gissa på att Leo är i fyra-fem-årsåldern och Max något år äldre. Hur legal invandrare deras mamma är kommer inte heller fram. Helt papperslösa verkar de dock inte vara men någon skola tycks inte finnas för dem, eller så är Max för liten för skolan. Leo är definitivt för liten. Någon barnomsorg finns inte tillgänglig och någon släkt har de inte. Mamman måste jobba för att få ihop pengar och pojkarna måste vara ensamma hemma i den lilla lägenheten. Lägenheten är i stort sett ett rum bara plus att där finns en toalett.
Reglerna för pojkarna är enkla: de ska inte öppna dörren för någon, de ska lära sig engelska och de ska ta hand om varandra. Deras mamma spelar in några regler för dem på en kassettbandspelare och sedan får de hålla sig inne i lägenheten. Det är hemskt att se hur de spelar fotboll i lägenheten med en hoprullad papperslapp. Ganska snart blir dagarna de lämnas ensamma i den nedgångna lägenheten mycket långa då mamman börjar jobba dubbla skift.
Los Lobos har svensk biopremiär lite före det amerikanska presidentvalet. Jag önskar att röstande människor i USA också för se filmen. Att barn måste få vara barn och måste få bättre liv än många utsatta invandrare och papperslösa har, det borde alla tänka på när de röstar. Detta är en film som stärker engagemanget för att försöka förändra världen, inget barn skulle behöva leva som dessa småpojkar – och ändå har de en mamma som älskar dem och gör allt hon kan för att skapa en bättre framtid för dem.
”Vi är vargar och vargar gråter inte, de är modiga och de håller ihop” säger mamma Lucía till sönerna Max och Leo. Los Lobos betyder vargar på spanska – och de två små pojkarna är fantasifulla och skapar sin egen berättelse om superhjälte-vargarna.
Givetvis går det inte att stänga av världen utanför lägenheten. Där finns andra barn, pojkar som spelar fotboll och där finns både farliga och ofarliga saker. Ingen kan nog i längden stänga inne en nyfiken pojke.
Jag är full av beundran för filmen. Handlingen är stark och berörande och skådespelarna så bra. Hur har regissören fått tag på dessa fantastiska små pojkar? Filmen in inspelad i miljöer som känns oerhört äkta och trovärdiga. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.
Filmen är delvis baserad på regissören Samuel Kishi Leopos mammas egna erfarenheter.