• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Björnstad – en av bästa tv-serierna i höst

20 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Björnstad
Betyg 4
Premiär på HBO Nordic 18 oktober 2020
Regi Peter Grönlund
Manus Anders Weidemann, Antonia Pyk och Linn Gottfridsson
I ledande roller: Ulf Stenberg, Aliette Opheim, Tobias Zilliacus, Miriam Ingrid och Oliver Dufåker.

En stark tv-serie om människors beteenden när staden/orten är utsatt för skandal. Hur människor sluter sig samman och hyllar våldtäktsmän ifall de är viktiga för ortens framgångar.

En grånad hockeyhjälte återvänder till den norrländsk staden Björnstad som är på fallrepet. Hockeygymnasiet är på väg att flyttas till en annan ort och stadens hockeylag är på väg ned till botten. Då kommer ortens son Peter Andersson hem från spel i NHK och ska ta över herrlaget och rädda staden. Peter Andersson inser direkt att A-laget är bortom räddning men däremot finns det några riktiga starka talanger i juniorlaget och han tar hand om dem och en succé verkar vara på väg. Men då händer det som inte borde hända. Lagets stora hjälte våldtar Peter Anderssons dotter.

Dramaserien i fem avsnitt är baserad på den internationella succéromanen skriven av Fredrik Backman (En man som heter Ove) och regisserad av Guldbaggebelönade Peter Grönlund (Goliat, Tjuvheder). Björnstad är inspelad i Gällivare med omnejd samt i Övertorneå, Haparanda, Kalix, Malmberget och Kiruna.

Bygdens hela framtid vilar på juniorlagets framgångar som i sin tur vilar på lagets starkaste kugge Kevin. När han blir gripen av polis, anklagad för att ha våldtagit Maya växer hatet. Inte mot den som våldtagit utan mot den som anklagar bygdens stora hopp för att ha begått ett brott.

Serien är stark och mycket välgjord. Det är svårt att slita sig. Karaktärerna är trovärdiga och begripliga och det går att förstå deras handlingar även om jag inte håller med dem. Det känns som att jag är där med på plats och jag kan bli så arg på Kevins pappa som är en sådan där välbärgad man som utnyttjar sin finansiella status till att påverka ortens makthavare att ta beslut som gagnar honom och hans son. Kevin spelas bra och vi förstår hur han inom sig pendlar mellan att upprätthålla sin status och samtidigt har samvetskval och vill säga sanningen, men trycket från pappan och omgivningen är för kraftigt. Det är en av de bättre tv-serierna som kommit i höst.

HBO som visar serien skriver om den:
Björnstad handlar om hoppet som för ett litet samhälle samman, de hemligheter som sliter det itu, det mod som krävs för att gå emot gruppen och konsekvenserna av hur vi uppfostrar våra barn.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Tiden har sett allt av Nachla Libre: vacker och smärtsam

20 oktober, 2020 by Anastasia Bark

Tiden har sett allt
Författare Nachla Libre
Utgivningsdatum 2020-09-23
Förlag Nordstedts
ISBN: 978-91-1-310206-1

                    ”Tiden har sett allt” av Nachla Libre hör till månades ”nattliga” överraskningar. När jag började läsa denna diktsamling hade jag endast en vag aning vad det var jag gav mig in på. Nyckelorden natt, sömnlös och stad lät tilltalande, romantiska till och med. Särskilt för den som sitter med en bok framför näsan under sömnlösa nattliga timmar. ”Tiden har sett allt” visade sig vara mer än tilltalande. Romantisk vet jag inte om jag tycker är ett passande ord däremot. Romantisk som i förskönad är denna diktsamling verkligen inte. Romantisk som i vacker – definitivt. Vacker på ett ärligt och smärtsamt sätt. Många ord Nachla Libre använder i ”Tiden har sett allt” må inte vara vackra i sig, snarare är det kanske enkla och vardagliga men på något sätt lyckas de väldigt graciöst flyta in i Libres diktströmning.  

Den ärlighet som läsaren får möta på i ”Tiden har sett allt” framstår som oerhört nära. Jag kan föreställa mig hur jag sitter någonstans en sömnlös natt i en stad som aldrig ler och lyssnar på det Nachla Libre har att säga. Jag kanske inte kan svara henne egentligen men jag kan lyssna på henne, jag kan få en inblick i hennes värld. Jag känner ingen distans mellan oss trots att den egentliga distansen är ett par tusen kilometer. Nachla Libre är mer närvarande än många andra författare i sina dikter. Hon är där i de svarta orden tryckta på de blanka sidorna, i de sena timtalen – gryningens timmar –, i det politiska som egentligen inte skulle behöva vara politiskt; för att mycket av det ”politiska” som berörs i denna diktsamling är egentligen mer mänskligt än rent politiskt. Det finns trots allt skillnad på politik och politik, där den ena sorten propagerar för ett visst parti eller en viss ideologi, men där den andra sorten egentligen betonar de problem och orättvisor som inte tillåter många människor att få leva ifred. ”Tiden har sett allt” är mycket mer av den andra sorten, skulle jag säga. Ibland är denna sorts politik mer eller mindre oundviklig, särskilt om systemet man lever i skadar en.

Den största nackdelen med denna diktsamling är att den tog slut lite för fort. ”Tiden har sett allt” är Nachla Libres debutbok som visar på hennes fulla potential som diktare, som någon som vågar ärligt kommentera på samhället utan några försköningar eller oklarheter. Som läsare kan jag bara hoppas på lika ärliga, språkmässigt vackra och skarpa skildringar i Nachla Libres framtida verk.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, dikt, diktsamling, Nachla Libre

Bokrecension: Agatha Christie-hyllningen Morden på Kingfisher Hill av Sophie Hannah

19 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Morden på Kingfisher Hill
Författare Sophie Hannah med tillåtelse av Agatha Christies arvtagare
Översättning: Annika Sundberg
Förlag Bookmark
ISBN: 9789189087507
ISBN ebok: 9789189087514
Utgivningsdatum: 20201006
Originaltitel: The Killings at Kingfisher Hill

Sophie Hannah, foto Phillipa Gedge

Hercule Poirot, Agatha Christies belgiske snusförnuftiga, självsäkra men också skickliga detektiv har fått nytt liv genom författaren Sophie Hannah som av rättighetsinnehavarna till Agatha Christies produktion fått tillåtelse att förvalta Poirot i nya deckare. Morden på Kingfisher Hill är den fjärde deckaren om Poirot av Sophie Hannah. Hon förvaltar detektiven och sättet att berätta en puzzeldeckare godkänt, absolut. Fast det blir alltid lite krystat när någon ska skriva i en annans anda. Poirot som är en rätt irriterande figur med sin besserwisser-attityd blir emellanåt lite för mycket en karikatyr av sig själv (om nu en fantasifigur alls kan sägas vara ”ett själv”).

I år, 2020, är det 100 år sedan Agatha Christies debutroman släpptes. Titeln var En dos strykning och det var Hercule Poirot som löste sitt första fall i en deckare. Agatha Christie startade med den kategorin puzzeldeckare. Och för oss som älskar puzzeldeckare måste Sophie Hannah ges godkänt, hon kan genren. Bokförlaget berättar om Sophie Hannah:
Redan som 13-åring blev Sophie Hannah (f. 1971) beroende av Agatha Christie-deckare. ”Jag läste och samlade på mig alla hennes romaner på mindre än ett år och sedan dess har jag varit ett passionerat – vissa kanske till och med skulle säga besatt – fan. Det var Hercule Poirot och miss Marple som fick mig att vilja vika mitt arbetsliv åt att skriva kriminalromaner …”

Handlingen utspelar sig i England 1931, alltså vid en tid mellan de två världskrigen. Som så ofta i kriminalromanerna med Hercule Poirot berättas historien delvis ur synvinkeln från en följeslagare/vän till Poirot. I den här faller är det kommissarie Edward Catchpool från Scotland Yard som följer med Hercule Poirot på en busstur till Devonports exklusiva egendom på King-fisher Hill.

En av bokens behållningar för mig är tidsskildringen, av en epok som är svunnen. Skildringarna av karaktärerna är inte några djupdykande psykologiska utredningar. Tvärtom är de alla mycket skissartat skildrade och ibland är deras ageranden inte särskilt trovärdiga. Men det gör inget, för det är inte därför jag läser en detektivhistoria av Agatha Christie eller hennes efterföljare. Det är puzzelberättandet, hur vi sakta får veta mer och mer och ändå är det svårt att lista ut vem som är mördaren. Här lyckas Sophie Hannah väl och jag kan inte låta bli att läsa, för jag vill veta hur allt går.

Det är en lättläst underhållande deckare som man läser under en helg eller på bussen till jobbet några dagar.

Handlingen lite i korthet:
Hercule Poirot kontaktas av Richard Devonport, som vill att detektiven ska bevisa att hans fästmö Helen är oskyldig till mordet på hans bror Frank. Poirot reser med buss till Devonports exklusiva egendom på Kingfisher Hill. På bussen kräver plötsligt en upprörd kvinna att få gå av. Hon är övertygad om att hon kommer bli mördad om hon stannar kvar i sitt säte. Poirot får onda aningar, och hans känsla bekräftas när ytterligare ett mord sker. Kan det nya mordet och händelsen på bussen vara ledtrådar till att lösa mysteriet om vem som dödade Frank? Och hinner Poirot hitta mördaren och rädda en oskyldig kvinna från galgen?

Fakta om Sophie Hannah:
Sophie Hannah har skrivit åtta psykologiska thrillers som är publicerade i nästan trettio länder. Flera av dem har även blivit filmatiserade. Under 2013 blev hennes roman Kind of Cruel nominerad till UK’s National Book Awards Crime Thriller of the Year och hennes roman The Carrier vann ”årets deckare” i Specsavers National Book Awards. Sophie Hannah bor i Cambridge, England.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Kusligt, gåtfullt och vibrerande triangeldrama – Barnen på Göteborgs Dramatiska Teater

19 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Per Larsson

Manus: Lucy Kirkwood

Regi: Mattias Nordkvist

Scenografi: Richard Andersson

Kostym och rekvisita: Fianna Robjin

Ljusdesign och scenbygge: Nicklas Jörgner

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Premiär: 16/10 2020

Spelas till och med 6/12 2020 Stigbergsliden 5 B i Göteborg

Känns en smula surrealistiskt att kliva ner för trapporna i frigruppens lokal, veta att man har framför sig en oförutsägbar premiär på omkring hundra minuter. Så långt har det gått. Vi tvingas acklimatisera oss till en ny verklighet. Beundransvärt att GDT bestämt sig för att hålla fanan högt, den dramatiskt fladdrande fana som indikerar välspelad teater, tillkommen för att få oss att reflektera över människors beteenden. Vid anblicken av scen syns spartansk köksinredning i vad som visar sig vara ett torp. Sätter mig på gradängen där varannan stol plockats bort för att uppnå rekommenderat avstånd.

Lucy Kirkwood tillhör en skara av yngre engelska dramatiker, vars pjäser tämligen ofta spelats i Göteborg senaste åren. Just Barnen från 2016, har efter urpremiären i London, satts upp både på Broadway (nominerades till flera priser) och av Teater Giljotin på Kulturhuset. Manus är inspirerat av härdsmältan i Fukushimas kärnkraftverk som en följd av en tsunami, fast Kirkwood har placerat handlingen till engelsk kustmiljö.

Rollfigurerna jobbade vid kärnkraftverket när olyckan med förödande konsekvenser inträffade. Trion möts samlade arton år senare när Rose oanmäld besöker det gifta paret Robin och Hazel, vars tre barn är utflugna ur boet. Vad har den mystiskt uppdykande personen för ärende? Etappvis utan att alla pusselbitar logiskt faller på plats rullas historien upp, på både privat plan och makroperspektiv. Enligt regissören Mattias Nordkvist representerar karaktärerna olika livshållning. Vad beträffar triangeldramat går mina associationer till de okuvliga konflikter Dödsdansen härbärgerar, fast i lightversion. Medan somliga reaktioner i Barnen får sin naturliga förklaring förblir andra omständigheter egendomliga (med reservation för att jag kan ha missat väsentliga fakta). Det är fängslande och finkalibrerarat spel! Spänningen upprätthålls länge och väl, innan ärendets problematik, en sammansmältning av begäran och förfrågan, gör moraliskt kattrakande ofrånkomligt.

foto Per Larsson

Mattias Nordkvist och den ramstarka ensemblen har fått till en nervkittlande uppsättning, vars manus innehåller märkligt tragikomiska replikväxlingar, jämte en dissekering av etiskt dilemma. Den lätt alkoholiserade kvinnokarlen Robin levererar dessutom ett antal sarkasmer. Regissören tillhör till vardags sedan över ett decennium fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater. För tevetittare är han mest känd som den äldste brodern i Vår tid är nu. Av en slump träffade jag efter premiären i Stigbergsliden en jazzpianist som hördes i serien, men det är en annan historia. Minst en av skådespelarna (Mia Eriksson) har för övrigt medverkat i nämnda storsatsning.

Den treenighet som står på scen utgör lejonparten av den inkörda ensemblen i Göteborgs Dramatiska Teater. Erik Åkerlind är en grundarna medan Hanna Ullerstam och Mia Eriksson tillkom inte många år senare. Alla tre 70-talister har förekommit på filmduken i biroller, alldeles särskilt Ullerstam.

Hon har tilldelats rollen som Rose, ett uppfordrande orosmoment ute på värvarstråt. Rose undervisar studenter, men verkar ha antagit uppdraget att återta kontrollen över kärnkraftverket oavsett personliga konsekvenser. Mia Eriksson spelar sunda Hazel vars elixir är ”yoga och yoghurt”. Framstår som rekorderlig och halsstarrig maka, misstänker att hon blivit bedragen. Hennes make i Åkerlinds skepnad är en uppblåst varelse med flackande blick, någon som till viss del vill gjuta olja på vågorna. När trion går loss för att släppa bitterhet, istället minnas oskuldsfull ungdom genom att twista till favoritlåt, sker två incidenter, varav den ena signalerar fara å färde. Att olyckan kontaminerade naturen och bestrålade människor på ett fatalt vis ges åtskilliga skrämmande exempel på.

foto Per Larsson

Scenografin fungerar lysande från konstruktionen av köket till placeringen av Robins fåtölj. För att förstärka tematiken kring strålningens effekter har man därtill fått till sinnrika lösningar. Apropå lösningar finns anledning att ta upp motiv och oklarheter i Barnen, ett apokalyptiskt kammarspel med krypande känsla av obehag. Varför har paret med gård och stuga slagit ner sina bopålar så nära den livsfarliga zonen? Och vad innebär det i praktiken om de tre före detta fysikerna/ kärningenjörerna skulle göra gemensam sak? Somligt i pjäsen vetter åt någon slags kuslig science fiction. Att lära sig nöja sig med mindre när situationen blivit minst sagt bister lyder credot från Rose. För kommande generationers skull återstår tydligen för erfarna experter, ingen annan framkomlig väg än att offra sig, eller? Det moraliska dilemmat utmynnar i tuffa diskussioner.

Skådespelarna behärskar såväl det grova artilleriet som finstilta skärmytslingar, jämte det mänskliga kitt som binder samman. Kroppsspråket som motsvarar replikerna är exakt instuderade, liksom rytmen i samspelet. Vad jag kan erinra mig, första gången jag ser uppsättning i regi av Nordkvist. Märks att han besitter erforderligt handlag. Pjäsen erbjuder såväl djärva tankesprång som sårbara relationer. Gestaltningen befann sig i jämnhöjd med tidigare ytterst framgångsrika produktioner av GDT – Faces, Anteckningar från ett källarhål, Terror, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Kentaur, Valerie Solanas ska bli president i Amerika för att nämna en handfull. Ett nära förestående besök på black box-lokalen nedanför Henriksberg rekommenderas.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Palm Springs – Skruvad måndag hela veckan med en pangduo vid rodret

18 oktober, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Palm Springs
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 16 oktober
Regissör: Max Barbakow
Manus: Andy Siara
Medverkande: Andy Samberg och Cristin Milioti.

Vad göra om en fastnar i en tidsrepa? Om brölet från den ständigt entusiastiske bröllopsarrangören alltid blir förmiddagens inledande ton. Om hur ens kyliga relation ständigt tvingar sig på och gör sig påmind… Vad gör man när alla bröllopsgästers minnen sträcker sig lika långt som en guldfisks? Man gör det bästa av situationen och lever livet till fullo, festar loss och leker fram sitt narrativ. Ja, I alla fall om du frågar huvudrollsinnehavare Nyles. Han är mannen som av misstag fastnar i en tidsspricka och efter ett oräkneliga antal självmordsförsök och välplanerade aktioner i syfte att ta sig ur den obekväma situationen till slut ger upp och inser att realiteten endast är det som han ser framför sina ögon. Det är en ständigt pågående dokusåpa om brudparet som planerar gifta sig men vars bygge är bräckligare än vad som först till synes. Det är den naiva flickvännen till en urledd Nyles som varje dag gråter ut över relationen som från dag ett klassats som dödsdömd. Men trots dödläget ger noll krut i att ändra på situationen och skicka fram ”göra slut- kortet”. En dag sker en förändring när brudgummens syster hamnar i samma fälla. Plötsligt har Nyles fått en partner in crime.

Palm Springs är en rolig tillskruvad tidsresefilm om två individer med vitt skilda perspektiv. Den ena lever Carpe diem med noll intresse av att blicka bakåt. Den andre plågas av förgången tid och har en övertygelse om att tidens tand forma oss till individer. Tron om att visad sårbar och mer ärlighet gentemot den andre kommer leda till en djupare relation står benfast. Men även Sarah lever i förnekelse och vägrar att ta sig an sina egna tillkortakommanden.

Ett upplägg som  låter väl så klyschigt. Kanske för att det är precis det. Men i Max Barbakows trygga famn är det mycket som varieras. Det tillskruvade, absurda i filmens blodomlopp får mig att baxna. Dynamiken de två cynikerna emellan är för att dra en klyscha elektrisk. Det syrliga kommentarerna om livets futtighet träffar helt rätt i solar plexus. Skådespelarna Andy Samberg och Cristin Milioti är perfekta i sina respektive roller, roliga och träffsäkra. Med speltiden tar filmen flera oväntade vändningar. Palm Springs är svår att förutse. Och de finurliga genre-hyssen kittlar på helt rätt ställe. Samtidigt serveras vi en familjär kärlekshistoria och lekfullheten till trots lyckas regissören trampa på flera genreminor. Filmens manus är knivskarpt och innehåller lika del humor som medmänsklig värme. Hur förblir vi en människa i en värld där allt vänds upp och ner? Och finns det i en tidsdimension där ingen minns nåt om gårdagens bravader fortfarande en poäng att hålla fast vid ideal och övertygelser? Vad är ens meningen när livet blott består av en dag? Roliga och djupsinniga funderingar ställs i Palm Springs, den utsvävande kultfilmen som i ett svep vänder upp och ner på en genre och bjuder på hickskratt efter hickskratt. Det är sällan repriser varit så underhållande.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 498
  • Sida 499
  • Sida 500
  • Sida 501
  • Sida 502
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in