• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Emma Österlöf förkroppsligar speedad narcissism – Blixtra, spraka, blända på Folkteatern

2 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av Manda Stenström – fritt efter bok av Jenny Jägerfeld

Regi: Emma Roswall

Scenografi: Jenny Kronberg

Kostymdesign: Ellen Dynebrink

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör: Tora Vinter

Medverkande. Emma Vinter

Urpremiär 10/10 2020 på lilla scen Folkteatern i Göteborg

spelas till och med 9/12

Jag såg monologen först 30/10 vilket beror på en fadäs från min sida. Missade att kolla i almanackan som ju av kända skäl haft väldigt få noteringar inskrivna senaste halvåret. Med tanke på Corona-läget blir man glad för varje gedigen uppsättning som kunnat genomföras, som inte tvingas ställa in på grund av sjukdomssymptom. Föreställningen ska bokföras i dylik kolumn.

Visserligen rör det sig om en föga uppbygglig historia, men Blixtra, spraka, blända kan förbehållslöst rekommenderas varför jag vill sprida vetskapen om dess existens. I en nästan helt igenom kvinnlig produktion stöter jag på för mig nya namn.

Första gången jag tar del av ett manus från Manda Stenströms penna, som i sin tur baseras på Jenny Jägerfelds första vuxenroman. Augustprisade Jägerfeld – också psykolog och medarbetare i radio och Svd – har jag inte läst. Däremot några romaner ur samma hämningslösa stil som denna författares första vuxenroman från 2018, vars gemensamma nämnare består i Syftar på titlar som Männen i mitt liv – Sofia Rönnow Pessah, Rippad – Josefine Adolfsson, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson samt En debutants dagbok – Wera von Essen. Berättarjagen agerar som subjekt, söker bekräftelse genom omättligt behov av kickar.

Tror det är första gången regissör Roswall (även dramatiker) sätter upp pjäs i Göteborg. Också osäker på om jag beskådat scenografi skapad av Jenny Kronberg, trots att hon varit delaktig i flera stora projekt på Backa Teater.

foto Lina Ikse

Vad som skildras i monologform är en självförbrännande person, vars extrema eskapader under en kaosartad, dekadent tid påminner om att befinna sig i en centrifug.

Hon som belönats med Augustpriset (mer än ett sammanträffande förstås) för autofiktionen Strid heter Penny Löwe. Alla runt omkring henne, inte minst förlaget, väntar otåligt på uppföljaren. På krogen träffar Penny ett förslaget fan (en populär Youtuber) som föreslår att de ska dra till London, bränna det generösa förskott den omsusade författaren (kan man titulera sig som sådan efter endast en bok är en återkommande fråga i Blixtra, spraka, blända.) Penny inbillar sig att skrivkrampen då kommer försvinna. Men icke, som förväntat ägnar sig väninnorna istället åt droger och sex, att klubba och att shoppa under ett hedonistiskt rus. De vågar vara vulgära. Huvudpersonen lär sig bli proffs på prokrastinering. Efter hand kommer man underfund med att det troligen är något annat som skaver, annat än bristande disciplin.

Jenny Jägerfelds bok har av en ansedd recensent betecknats som pratig skälmroman, vars motiv kretsar kring förhållandet äkta – fake. Hennes karaktärs devis är avslöjande för vad det kostar att vara under press i rampljuset. ”Riv och slit som en dobberman, vägra att släppa taget”. Monologen är lika drastiskt uppskruvad som tragikomisk. Pennys sätt att berätta om tryggt tråkiga pojkvänner, jämte farligt förföriska typer inbjuder till åtskilliga fniss, så också det intima umgänget med en ledamot ur Svenska Akademin (tankarna går i viss riktning). Att höra snyltaren Lolas formuleringar återges på skånsk dialekt, tillhör även det dramats komiska höjdpunkter, hon som är inkarnationen av obekymrad lastbarhet.

foto Lina Ikse

Lite tillspetsat kan påstås att regissören hänger upp den åttio minuter långa monologen på klädbyten, vilket synes vara ett smart dramaturgiskt knep. Klädesplagg som signalerar olika personlighet hänger högt på galgar fästa på metallriggar. Nygjorda musiken av dj:n och producenten Tora Vinter understryker dramats hetsigaste episoder, fast hennes pumpande techno saknar särart. Det uppdrivna tempot kräver inlagda andhämtningspauser för att publiken ska kunna smälta stoffet. Sådana stunder finns, tack och lov.

Jag har sett Emma Österlöf i fem uppsättningar på Folkteatern (gjorde praktik här 2016). Har varje gång framstått som trovärdig och talangfull. Nu har hon varit tvungen att steppa upp ytterligare, eftersom allt ljus enbart lyser på henne. Det är hon med sina olika outfits, sin charmerande pondus och sitt skrivande/ ritande med krita på blankt kakel; ska fängsla åskådarna genom sitt yrkeskunnande. Och hon gör det med besked. Behärskar varje åtbörd, varje tonfall och varje andetag. Konstaterar att Österlöfs insats måste betraktas som hennes definitiva genombrott på scen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

31 oktober, 2020 by Birgitta Komaki

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Elin Hallberg
Musik Mikael Karlsson
Dansinstruktör Jackie Kleefield
Ljus Johan Sundén
I rollerna: Ester Claesson, Astrid Kakuli, Robin Keller, Rita Lemivaara, Bashkim Neziraj, Tina Pour Davoy, Nina Rashid, Davood Tafvizian
Premiär den 29 oktober 2020
Unga Klara Kulturhuset

Scenen i första akten är Hondos seriebutik där de tre ungdomarna planerar och utför sitt dåd. En härligt spännande scenografi skapad av många detaljer. Tidningar , böcker och kartonger, allt i en enda trivsam röra. Hit kommer Nour (Tina Pour Davoy) och två killar för att utföra en hämnd. De skjuter den person som i en intervju svamlar om karikatyrer och yttrandefrihet. En Lars Vilks-liknande man som sedan skadeskjuten kryper runt på golvet.
I nästa scenario är en annan version där Nour förhindrar terrordådet. Dessutom har hon blivit en annan person. Med ursprung från Belgien där snön föll den 11 juni. Ester Claesson och Tina Pour Davoy spelar tillsammans rollen. Det är svårt att översätta en roman till scenen. Det är också svårt att förstå den onda och den goda versionen av framtiden enbart genom scenen. Att Nour berättar sin version för författaren gör historien än mer komplicerad och lägger till ytterligare en dimension. f Författaren (Astrid Kakuli) som lever med sin make (Bashkim Neziraj) och dotter och har sina våndor. Det är många ord och det blir komplicerat.

I andra akten är scenen kal med suggestiva foton som kommer fram på väggen. Människor bär likadana kåpor och går i rader. Ett fångläger för de som försöker avvika. Att samhälle
inte är humant är tydligt. När Nour har rymt och kommer tillbaka blir hon tvångsklippt och torterad. Den fascistiska staten har tagit över.

En föreställning med många trådar och frågor. Eftersom historien är så komplicerad blir man i första akten mer koncentrerad på att förstå handlingen än känslan i pjäsen.
Det är mycket ord som flödar och många sammanhang att knyta ihop. I andra akten är handlingen rak och enkel och går till hjärtat.

Föreställningen innehåller många fina scener. Dervischdansen är fantastisk, pappan som säger till dottern ”Vi är en kärleksdikt”. Rädslan för medborgarkontrakt.
Men när den skjutne serietecknaren i bokhandeln enbart är löjlig eller den coola kompisen är allt för cool, Vad händer då?

Ensemblen är lysande med tätt samspel. Flera gör dubbla roller .

Se pjäsen som en varning för polarisering i samhället. Om medborgarkontrakt blir obligatoriska , om förorten Kaningården blir ett fångläger och om fascismen har tagit över.
Vad som händer nu styr framtiden. Kommer enskilda terroristdåd forma om samhället? Ett mycket aktuellt ämne nu och säkert i framtiden.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Säregna tillstånd av utbrott och utforskande- Your Body Isn´t Just You av ADAS Teater och Kassandra Production

30 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Gustavo Perillo Nogueria

Idé, manus och medverkande: Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi & kostym: Nonno Nordqvist

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Med stöd av Göteborgs stad, Aarhus Kommunes, Kulturudviklingspulje, Konstnärsnämnden, Nordisk Kulturkontakt, Mobilitetsprogram, Äbne Scene/ Godsbanen Aarhus och ABF.

Urpremiär: 26/10 2020

Spelas till och med 3/11 på Cinnober (Masthuggsterassen 3) i Göteborg

På väg ut från den Corona-anpassade premiären byter jag några meningar med ADAS producent. Hävdar att det finns en lust i att utsätta sig för oförutsägbar scenkonst, försöka ta in erfarenheter man saknar naturlig koppling till.

Vad är det för genre jag sett under knappt en timme i en lokal med tak på tjugo åskådare. (Den alternativa konstnärsoasen ett stenkast från Masthuggsterassen som kallas Skogen). Jag resonerar mig fram till att Your Body Isn´t Just You kan klassas som dansverk med inslag av performance. Begreppet fysisk teater utgör en bottenplatta, naturligt nog eftersom Fia Adler Sandblad har sin hemhörighet i sådan estetik, vilket märks. För länge sedan utvecklade hon ett samarbete med dansaren Annika B Lewis – svensk-amerikanska verksam i Aarhus som turnerat världen över. Första gången man möttes var redan på 80-talet, då influerade av en polsk teatertradition.

Denna rörelsebaserade scenkonst sägs rymma både glädje och sorg. Idémakarna har upplyst om att de vill skildra sammanbrott jämte osammanhängande tillstånd. Sönderfall som en adekvat reaktion på en värld ur kurs, där behov inte tillgodoses. Vill för egen del betona att de främst lyfter tillstånd av förvirring, förfäran och förundran. Långt ifrån allt som gestaltas sker med mörka glasögon. Motvikten till panik och oro visar sig vara underfundiga upptåg och avväpnande humor.

När duon skapat verket har de låtit sig inspireras av bland annat mikrobiologi, feministiska teorier och skulptören Giacometti. En utgångspunkt har varit vetskapen att våra kroppar till övervägande del består av mikrober som måste samarbeta för att överleva. ”Manualen” som ges i programblad och sociala medier underlättar för oss som vill förstå, vill få bevekelsegrunder förklarade. Sammanbrott förebådade av balansakter på gränsen till psykos, bildar enligt mig ett mönster i föreställningen. Stillsamma konturer förekommer, men vad som framhävs är en vild attityd som bejakar det groteska.

foto Gustavo Perillo Nogueria

Man ska inte prata om en dams ålder heter det. Men jag förmodar att de utlevande scenkonstnärerna är i min ålder, vilket innebär att om de ägnat sig åt balett i danskompani, hade de pensionerats för länge sedan. Absolut en fascinerande omständighet, när de efter långa förberedelser nu fokuserar på att göra vad som ter sig osynligt synligt. I strävan att exponera sprickor och kaos i människan har de också haft klimatkrisen i bakhuvudet. Den grå, oartikulerade desperation Roy Andersson gjort till sin, har utgjort en slags referenspunkt. Resultatet är märkligt annorlunda, troligen mer säreget än något annan uppsättning jag sett i år. Såtillvida en avsevärd skillnad jämfört med den fristående, bitvis didaktiska, trilogi om plågade, kämpastarka kvinnor jag sett hos ADAS.

Scenografin utgörs av hopsnörda kuddar som påminner om puppliknande sovsäckar. Ibland befinner sig duon liggandes på golvet bland kuddarna. Oftast är dock positionen stående eller upprätt virvlande. Rörelsebaserad konst klarar sig näppeligen utan musik. Duon har valt två olikartade stycken musik, vars gemensamma nämnare ändå är effektfull, hypnotisk inverkan. Leonard Cohen (som jag har minst fyra album med) är den ena kompositören. Till hans förföriska stämma beter sig duon lustigt, dansar med knyckigt skuttande rörelser.

foto Gustavo Perillo Nogueria

Uppsättningen utformad som en cirkelrörelse beaktar vad som underligt är, genom exempelvis groteskt förvridna anletsdrag och ynkligt kvidande läten. Your Body Isn´t Just You speglar motsatsen till trygga varelser i ett logiskt sammanhang. Att människor under press lätt kan tippa över och bli maniska, demonstreras med stor humor redan inledningsvis. Handsprit som universalmedel!

Några repliker har stannat kvar hos mig. Allra mest monologen från Annika B Lewis om att just i år tänka på de svaga, vilket inte är samma sak som att agera för att lösa problem. Vidare fäste jag mig vid utsagan om att miljoner organismer talar samtidigt (underförstått de mikrober som nämnts tidigare) och Fia Adler Sandblads konstaterande om att hennes rollfigur fastnat. En iakttagelse är att duon inte uttalat samspelar, utan existerar främst i sina egna universum.

Svårt att fastslå hur mycket jag kunde relatera till och ta med mig från premiären. Kan däremot med bestämdhet hävda att det experimentella utförandet med sina många referenser, går vid sidan om övrig scenkonst jag bevittnat i år. Definitivt spännande och märkligt att ha upplevt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Medryckande absurdism avrundar stimulerande snabbproduktioner – Don Quijote VII, Into the End på Folkteatern

26 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström (praktikant) och Sana Hultman (på länk)

Premiär 23/10 2020

Spelas 23/10 – 24/10 2020 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Har fungerat lite som terapi att gå på ny premiär med gemensamt paraply, på Folkteatern varje helg under hösten. Behövde etablera ett inrutat mönster, fylla på med upplevelser från jämte möjligheten att kunna träffa folk. Tacksam för möjligheten som uppstod. Vemodigt när ritualen nu upphört och att jag inte fick möjlighet att tacka någon ur teamet IRL. Till saken hör att åtta avsnitt var planerade, men föregående veckas episod ställdes in på grund av sjukdom. Den skulle ha hetat In To the Fanzine.

I vanlig ordning gavs introduktion av initiativtagaren Erik Holmström. Han sa att ”nu lägger vi ner riddarrustningarna, knyter ihop säcken. Projektet tar slut. Sorgligt att vi är inne på sista dagen. Känns osannolikt med alla genrer vi ägnat oss åt” Regissören påtalade också ensemblens frustration, beroende på att trettio sidor ur romanen inte hanns med under den stipulerade tiden för högläsning. Detta skulle bu rådas bot på.

Som relevant parantes kan inflikas att ensemblen iförd riddarklädsel tågade till Stadshuset mitt på fredagen. Anledningen till utflykten var att oanträffbara beslutsfattare uppvaktades om hot mot Folkteatern öppethållande, i och med överhängande risk att nödutgång kommer blockeras. Så vad som kunde misstas för satiriskt infall, var i själva verket blodigt allvar om krav på omedelbar åtgärd.

foto Lina Ikse

Prologen utmynnar i en orgie av skratt. På storbildsduk visas nämligen film med Andrea Paddington Edwards i interaktion med Anna Lundström. Duons uppdrag består i att redovisa romanens resterande sidor. Uppgiften kompliceras kapitalt av att det ska ske under stigande alkoholpåverkan. Vansinnigt roligt att skåda hur de misslyckas. Förutsätter att de simulerar sin tilltagande berusning, fast sluddrigt uttal och okontrollerade rörelser framställs mycket trovärdigt.

Därefter övergår Into the End i musikalens form. Jonas Sjöqvist får på sin lott att föra in oss i denna värld, genom att upprepade gånger uttala en lakonisk kommentar om oundviklig död och hur olika den kan tas emot. Kvinnliga musikerna har tvingats spöka ut sig som skäggiga barder sjungandes på ful skånsk dialekt.

Till Wenglén och Nordlund riktas stora lass av beröm för hästjobbet att komponera för musikalen. Misstänker att man kunnat hålla på hela hösten, eftersom slutprodukten låter väldigt proffsig. Merparten av materialet verkade ha spelats in i förväg. Kvinnorna har lånat friskt, kanske rent av samplat. Fäste mig vid enormt klämmiga refränger och fräcka melodier, vars ursprung påminde om sådana som the Doors, Visage och Nick Cave. Framför allt blev man upprymd av schlagermässig up- tempo framförd med förbluffande ackuratess. Även skådespelare som normalt sett inte sjunger, har utbildats i vokal teknik. Och minikören som poserar och tar ton på scenens trappsteg förtjänar rungande överbetyg.

foto Lina Ikse

Av någon orsak visas manus, såväl sångtexter som talade repliker, som textremsor att läsa för publiken. Ett hjälpmedel som underblåser komiken i galenskapen. Hela poängen med dråpliga illustrationer av sista trettio sidorna ur Don Quijote, kokar ner till en ohanterlig röra av förvirring. In absurdum ges olika versioner, osammanhängande kommentarer på temat ”what the fuck händer?”

Genomförandet är infernaliskt konsekvent. Oenighet råder om vad som sker. Omtagningar är legio. Från uppslagna manuspärmar levereras konstant motsatsen till fullständiga och genomtänkta meningar. Upphovet till dessa underhållande dikeskörningar och dito avsiktligt tafflig gestaltning, skulle kunna vara ensemblens famlande efter rim och reson vid första repetitionerna. Hur gestalta ologisk information? Kanske har de resonerat i termer av att den krångliga processen ska redovisas.

Att avsiktligt bete sig supertöntigt och testa upprepandets gräns , ter sig som beundransvärda bedrifter, om än tålamodsprövande. Har sammantaget dock större behållning av sångerna och den lättsamt synkade koreografin. Erinrar mig en kommentar från tidigare avsnitt. En oneliner i stil med ”är en sådan här situation exempel på när skådespelare har roligare än publiken”. Förvisso hade jag kul åt den knäppa konsekvensen med dess krångliga konstruktion långt in i musikalen.

.m

foto Lina Ikse

Ljussättaren firar på uppmaning julafton. Att se scenen bada i ljus hade uppiggande inverkan. I ensemblens avskedsceremoni medverkar Sanna Hultman på länk. Lena B Nilsson hade precis återkommit från karantän, vilket stundtals framgick av hennes position. Som redan tangerats överdrivs bokens löjeväckande drag konstant, är en del av charmen med projektet som helhet. Don Quijotes ångestridna karaktär psykologiseras (”har han feltolkats?”), medan man försöker bringa klarhet i långrandigt diffusa beskrivningar. Malin Morgan i brudklänning spelar död i åtskilliga varianter och Andrea Paddington Edwards åskådliggör frenetiskt hur Sancho Panza blir pryglad. När ensemblens kvinnor grunnar på vad riddarseden statuerar, kommer de fram till att ”killar är dåliga på att dra sig tillbaka”, ett påstående som omvandlas till slagfärdigt körnummer.

Har varit ett lustfyllt äventyr att följa Erik Holmström och den lika duktiga som energiska ensemblen, ta del av deras snabbproducerade skiftande avsnitt, framställda i Folkteaterns resursstarka laboratorium. Förhoppningsvis kan filmade delar klippas ihop och finnas tillgängligt för fler än den begränsade skara som utgjort publik.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Mångbottnat magnifikt mastodontverk – Nationen på Backa Teater

25 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av: Eric de Vroedt

Översättning: Andreas Boonstra

Regi: Beata Gårdeler

Scenograf & kostymör: Anna Heymowska

Filmfotograf: Andrea Grettve

Ljussättare: Anna Wemmert

Kompositörer & musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin och Bo Stenholm

Skådespelare: Adam Sheik Abdullahi, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Sebastian Köpf Lindström, Kristina Issa, Doreen Ndagire, Ramton Parvaneh, Ylva Olaison, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf

Från 15 år

Nordenpremiär 23/10 2020

Spelas på Backa Teater Lindholmen i Göteborg till och med 28/12 2020

Svensk inrikespolitik har senaste decenniet präglats av positionering, vilket medfört att den förment humanitära stormakten i nuläget brottas med till synes oöverstigliga problem. Beröringsskräcken gentemot partiet som inte ingår i sjuklövern har blivit kontraproduktiv, likaså oviljan att aktivt motverka islamism. Två retoriska frågor måste våga yppas. Vilka lägger fram de mest ambitiösa och relevanta interpellationerna i riksdagen utan att någonsin bevärdigas med svar? För att kunna vara informerad medborgare beträffande segregation, brottslighet, intersektionalitet och korruption, framstår det som nödvändigt att tillägna sig vad som lite slarvigt benämns alternativmedia. (Syftar på exempelvis Kvartal, Axess seminarier, Ledarsidorna och poddar som Vad gör vi? och Dekonstruktiv kritik.) Så länge insikten om läget inte erkänns, kan följdriktigt inte några strukturella problem lösas – oavsett om makthavare stoltserar med rätt värdegrund eller upprepar mantrat ”oacceptabelt” och påstår skamlöst att ”vi såg det inte komma”.

På kontinenten finnas en helt annan krass realism, en utbredd vilja till klarsyn och analys gentemot extremism. Hos den holländske teatermannen och dramatikern Eric de Vroedt frodas såväl fördjupning som intellektuell hederlighet, jämte tendensen att inte väja för komplexa förhållanden. Intrigen i Nationen (2016) karvar i öppna sår, avgörande frågor för en liberal demokratis överlevnad. Backa Teaterns satsning på att spegla samtiden är minst sagt en omfångsrik historia. Inklusive (mat)pauser pågår pjäsen i närmare fem timmar. Att fånga målgruppen ungdomar med estetik à la Netflix i sex avsnitt, har utgjort den drivande utgångpunkt som varit en förutsättning. Lyckligtvis fungerar konceptet utomordentligt, även om tidsfaktorn kan innebära påfrestningar om inte åskådarna gjort sig redo. Testpublik har enligt uppgift gjort tummen upp.

foto Ola Kjelbye

Den multikulturella månghövdade ensemblen gestaltar med bravur olika perspektiv, oväntade vändningar. Upprinnelsen är att elvaårige Ismael försvunnit. Han grips av polis efter vandalism mot en vinbar, en väldigt specifik bar. Efter brysk behandling släpps han vind för våg. Ett rykte tar fart om värsta tänkbara öde, varvid kravaller uppstår i stadsdelen. Utredare från Rikspolisen dyker upp för att ta reda på fakta i fallet. Vad har hänt pojken, vem såg honom senast, finns någon skyldig, varför har han gått upp i rök? Ismaels biologiska mamma och hans fosterföräldrar deltar i tv-debatt/ talkshow, tillsammans med två politiker av motsatt kulör. Ismaels försvinnande ställs mot upprörd diskussion av det Gated community – projekt som fått namnet Safe City.

Diametralt olika värderingar står mot varandra. Ideologier befinner sig på kollisionskurs, samtidigt som sökandet efter pojken går vidare. Vi lär känna exempelvis den radikaliserade, ordmaniske halvbrodern (Nemanja Stojanovic), mamma Mariam som konkret kämpar för frigörelse, en riksdagsledamot för (S) med pedofila böjelser och hanteringen av honom, Fosterföräldern Ida vars trendkänsliga konstnärskap och leverne signalerar godhet med stora bokstäver, influencern som den rappande onda fen – hon som ”kan fingerpulla språket” samt den stolt visionäre byggherren Kristina Johannesson (Emelie Strömberg).

foto Ola Kjelbye

Handlingen är förlagd till Göteborg. Autentiska personer som Glenn Hysén, Ann-Sofie Hermansson och Janne Josefsson (två av dem har jag träffat) omnämns som hastigast. Därför ska det framhållas att någon, troligen regissören eller dramaturgen, gjort en adaption av holländarens verk. Saknar förvisso den fallne hjälten rektor Hamid, hyllad som rektor på den ö vi befinner oss på. Motsvarigheten till kontroversiella Lugna gatan kallas här Trygga kvarteret. Göteborgsandan vars avarter ju hamnade i alltför vek domstolsprocess, finns också i blickfånget. Och i första akten är jag oförsvarligt trögfattad. Märker till slut att de inplastade moduler som syns vid sidorna symboliserar spårvagnar.

Inledande anslag engagerar omgående. På gigantisk bildskärm projiceras den interiör som filmas. Kameran befinner sig på polisstationen. Tjänstemännens redogörelser blir ifrågasatta av den utsände som spelas trovärdigt av en sedvanligt driven Eric Ericson. Iakttar genuint samspel mellan honom, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen och Eleftheria Gerofoka Jargongen skildras pricksäkert.. På så gott som varje skådespelare i fokus registreras mimik in i minsta detalj, vilket kräver närvaro, omöjliggör ”fusk”. Film och teater korsbefruktas listigt. Uppskattningsvis första 30-45 minuter påminner Nationen om en välgjord tv-serie, en förädlad version av Wallander. Man hinner fundera på hur länge det ska dröja innan skådespelarna ska visa sig och etablera kommunikation med publiken.

foto Ola Kjelbye

Behovet av grepp som hakar tag i de unga betraktarna förvaltas smart. Musiken har självklart kolossal betydelse. Trycker på känsloknappar genom att exakt förmedla önskad atmosfär. Bortsett från två välkända kompositioner som är varandras motpoler, har teaterns renommerade musiker skrivit vad vi hör. I ett sound där instrument inte urskiljs finns både ambient och trance. Skickligt gjort. En annan väsentlig ingrediens teamet lyckats förträffligt med är den omväxlande, snyggt stiliserade scenografin, vars behändiga scenlösningar imponerar.

Några gånger inträder ett slags ordlöst mellanspel. Ensemblen dansar då inte till techno, däremot rycker de till, genom koreografi som vore kropparna bärare av trauman. Lika effektfullt som gåtfullt! Detta allkonstverk bejakar dramatik på många plan. Finns mycket att fästa blicken på. Parallella handlingar kan associeras till att ha igång flera teve-mottagare på olika kanaler. Och pausernas slutpunkt markeras av två skärmar vilka påkallar uppmärksamhet, i form av bitska monologer – merparten från karismatiskt påträngande The Bear (Kristina Issa).

foto Ola Kjelbye

Flera skådespelare dubblerar. Somliga förekommer i högre utsträckning än andra. Ramtin Parvaneh som energisk sändningsledare och Ulf Rönnerstrand (två minnesvärda porträtt) gör starkt avtryck. I övrigt extraordinära insatser från bland andra Ylva Gallon, Doreen Ndagire, Adel Darwish och Emelie Strömberg. Förvandlingsnumren av Ove Wolf är kraftprov värda förbehållslös beundran. Kristina Issa som vokalist, recitatör, verbal jonglör och demon influerad av Woland i Mästaren och Margarita ; låter oss njuta i fulla drag av oanad förmåga.

”När ska vi äntligen försöka leva tillsammans” är en nyckelreplik i denna tekniskt avancerade uppsättning. En mycket sevärd uppsättning om trygghet och frihet, offer och förövare, makt, fanatism och visioner, identitet och representation. Framåtrörelsen utgörs samtidigt av sökandet. Fram till upplösningen undviks i förhållandevis hög grad stereotyper, istället överraskande vändning på scen och på läktare.

Finns så mycket att utvinna ur manus, att en skulle vilja vara med när elever under handledning ger sina synpunkter. Vi lär oss den eviga sanningen om tillvaron: Långt ifrån allt är som det synes vara. Sken och verklighet bildar ofta anomalier. Den första produktion Beata Gårdeler åstadkommit för scen, artade sig till ett vågspel med magnifikt resultat. Teamet har definitivt lyckats i sitt uppsåt.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 496
  • Sida 497
  • Sida 498
  • Sida 499
  • Sida 500
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in