Av Manda Stenström – fritt efter bok av Jenny Jägerfeld
Regi: Emma Roswall
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostymdesign: Ellen Dynebrink
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Kompositör: Tora Vinter
Medverkande. Emma Vinter
Urpremiär 10/10 2020 på lilla scen Folkteatern i Göteborg
spelas till och med 9/12
Jag såg monologen först 30/10 vilket beror på en fadäs från min sida. Missade att kolla i almanackan som ju av kända skäl haft väldigt få noteringar inskrivna senaste halvåret. Med tanke på Corona-läget blir man glad för varje gedigen uppsättning som kunnat genomföras, som inte tvingas ställa in på grund av sjukdomssymptom. Föreställningen ska bokföras i dylik kolumn.
Visserligen rör det sig om en föga uppbygglig historia, men Blixtra, spraka, blända kan förbehållslöst rekommenderas varför jag vill sprida vetskapen om dess existens. I en nästan helt igenom kvinnlig produktion stöter jag på för mig nya namn.
Första gången jag tar del av ett manus från Manda Stenströms penna, som i sin tur baseras på Jenny Jägerfelds första vuxenroman. Augustprisade Jägerfeld – också psykolog och medarbetare i radio och Svd – har jag inte läst. Däremot några romaner ur samma hämningslösa stil som denna författares första vuxenroman från 2018, vars gemensamma nämnare består i Syftar på titlar som Männen i mitt liv – Sofia Rönnow Pessah, Rippad – Josefine Adolfsson, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson samt En debutants dagbok – Wera von Essen. Berättarjagen agerar som subjekt, söker bekräftelse genom omättligt behov av kickar.
Tror det är första gången regissör Roswall (även dramatiker) sätter upp pjäs i Göteborg. Också osäker på om jag beskådat scenografi skapad av Jenny Kronberg, trots att hon varit delaktig i flera stora projekt på Backa Teater.
Vad som skildras i monologform är en självförbrännande person, vars extrema eskapader under en kaosartad, dekadent tid påminner om att befinna sig i en centrifug.
Hon som belönats med Augustpriset (mer än ett sammanträffande förstås) för autofiktionen Strid heter Penny Löwe. Alla runt omkring henne, inte minst förlaget, väntar otåligt på uppföljaren. På krogen träffar Penny ett förslaget fan (en populär Youtuber) som föreslår att de ska dra till London, bränna det generösa förskott den omsusade författaren (kan man titulera sig som sådan efter endast en bok är en återkommande fråga i Blixtra, spraka, blända.) Penny inbillar sig att skrivkrampen då kommer försvinna. Men icke, som förväntat ägnar sig väninnorna istället åt droger och sex, att klubba och att shoppa under ett hedonistiskt rus. De vågar vara vulgära. Huvudpersonen lär sig bli proffs på prokrastinering. Efter hand kommer man underfund med att det troligen är något annat som skaver, annat än bristande disciplin.
Jenny Jägerfelds bok har av en ansedd recensent betecknats som pratig skälmroman, vars motiv kretsar kring förhållandet äkta – fake. Hennes karaktärs devis är avslöjande för vad det kostar att vara under press i rampljuset. ”Riv och slit som en dobberman, vägra att släppa taget”. Monologen är lika drastiskt uppskruvad som tragikomisk. Pennys sätt att berätta om tryggt tråkiga pojkvänner, jämte farligt förföriska typer inbjuder till åtskilliga fniss, så också det intima umgänget med en ledamot ur Svenska Akademin (tankarna går i viss riktning). Att höra snyltaren Lolas formuleringar återges på skånsk dialekt, tillhör även det dramats komiska höjdpunkter, hon som är inkarnationen av obekymrad lastbarhet.
Lite tillspetsat kan påstås att regissören hänger upp den åttio minuter långa monologen på klädbyten, vilket synes vara ett smart dramaturgiskt knep. Klädesplagg som signalerar olika personlighet hänger högt på galgar fästa på metallriggar. Nygjorda musiken av dj:n och producenten Tora Vinter understryker dramats hetsigaste episoder, fast hennes pumpande techno saknar särart. Det uppdrivna tempot kräver inlagda andhämtningspauser för att publiken ska kunna smälta stoffet. Sådana stunder finns, tack och lov.
Jag har sett Emma Österlöf i fem uppsättningar på Folkteatern (gjorde praktik här 2016). Har varje gång framstått som trovärdig och talangfull. Nu har hon varit tvungen att steppa upp ytterligare, eftersom allt ljus enbart lyser på henne. Det är hon med sina olika outfits, sin charmerande pondus och sitt skrivande/ ritande med krita på blankt kakel; ska fängsla åskådarna genom sitt yrkeskunnande. Och hon gör det med besked. Behärskar varje åtbörd, varje tonfall och varje andetag. Konstaterar att Österlöfs insats måste betraktas som hennes definitiva genombrott på scen.