• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

23 januari, 2021 by Anastasia Bark

Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2

”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen. 

Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman. 

Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer  flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Brittisk litteratur, Den franske löjtnantens kvinna, John Fowles, viktoriansk roman

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

20 januari, 2021 by Rosemari Södergren

The Swedish Way
Betyg 5
Streaming-premiär den 22 januari 2021 via Draken-film
Regi Maj Wechselmann

Förmodligen inte bara årets viktigaste film utan ett historiskt  viktigt dokument över den katastrofala svenska strategin under covid-19-pandemin. Historiens dom lär bli hård över de som hade makten och lät så många fler svenska invånare dö i förhållande till folkmängden än våra nordiska grannländers strategi gjorde. Det går inte att bortförklara sanningen att de som bestämde i Sverige stod bakom flera slarviga beslut och lät smittan sprida sig. Kanske för att de först hade folkimmunitet som strategi (inspirerad av tidigare stadsepidemiologen Johan Giesecke) eller så handlade de i rent oförstånd eller med oförmågan att tro att det var allvar från början?

Den svenska strategin under covid-19-pandemin sticker ut. På flera sätt. Att Sverige har dödstal som är många gånger högre i förhållande till sin folkmängd än våra nordiska grannländer borde fått de svenska makthavarna att reagera. Maj Wechselmann The Swedish Way granskning av den svenska strategin är skrämmande träffsäker.

En bildfrekvens  som är talande än när fyra kvinnliga statsministrar från de nordiska länderna talar om sitt lands strategi med ord som ”Vi vill ta det säkra före det osäkra”, ”Vi vill inte riskera några liv” – så kommer vi till den svenska representanten och där är det inte ens statsministern utan Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson som på med gammelmans knaggliga röst uttalar sig om att den svenska strategin är klokare än alla andra. Han ger ett stapplande intryck av en oerhört rörig person som inte ger uttryck för någon omsorg om de människor som drabbas av pandemin. Detta säger så mycket. I Sverige tog den svenska politiska ledningen med statsminister Löfven ett stort steg tillbaka under pandemins första åtta månader och lät myndigheterna med Folkhälsomyndigheten i ledningen vara ansiktet utåt och som det det verkar, fick bestämma.

Att ett lands strategi bestäms av tjänstemän som vi inte kan rösta bort i val är skrämmande exempel på hur lite demokrati Sverige har när det är kris. Och ett exempel på myndigheters makt i Sverige.

Wchselmanns dokumentär är en svidande redogörelse för det svenska misslyckandet och ett avslöjande av så många lögner som makten basunerat ut:
Folkhälsomyndigheten upprepar om och om igen att barn inte blir sjuka. I dokumentären möter vi barn som blev svårt sjuka.
Dokumentären visar också att smittan fanns i Sverige redan före de berömda skidresorna till Alperna. Den pekar också på hur andra länder satte hemkommande smittoförande skidresenärer i karantän medan svenska myndigheter endast uppmanade dem att stanna hemma vid symptom. Hur många taxichaufförer blev sjuka på grund av myndigheternas slappa hantering?
Dokumentären visar också hur svårt sjuka i lång tid efteråt många drabbade blir.
Riktigt hemskt är det att skyddsutrustning bränts upp i Sverige mitt under pandemin med myndigheternas goda minne och att ett fältsjukhus byggdes i Älvsjö men aldrig användes.

Denna dokumentär är ett viktigt tidsdokument, ett historiskt dokument, för att visa kommande generationer hur svenska makthavare av någon outgrundlig anledning inte kunde samarbeta med globala experter och inte ens respekterade kunskapen från internationella framstående vetenskapsmän och forskare.

Under 1700-talet när Stockholm drabbades av pesten dog 22.000 av Stockholms dåvarande 55.000 invånare. Makthavarna som inte skyddade befolkningen tog sig själva långt från Stockholm samtidigt som den svenske kungen Karl den tolfte var i Turkiet och smidde planer på att med sina soldater bygga ett imperium. Och soldaterna löd honom blint. De hyllade honom utan att ifrågasätta något. Att människor i stora härskaror kan springa efter en ledare utan att tänka själva, det finns sorgligt många exempel på det genom historien. Wechselmann visar att samma fenomen verkar finnas kvar i Sverige, i vår tid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension:

13 januari, 2021 by Redaktionen

Foto: Charlotta Tengroth

Om Inga
Titel: Om Inga
Betyg: 3
Visas på SVT Play

Fanny joggar snabbt, Inga går långsamt. Det skiljer flera år emellan dem. Fanny är 45, Inga har fyllt 92 år. De är vänner och Fanny följer med på Ingas dröm. Hon vill tillbaka till den platsen där hon verkligen känt sig fri och lycklig. Hon vill tillbaka till Aten, Grekland.

Inga Landgré föddes i Stockholm 1927 och är en skådespelare utbildad via Calle Flygare Teaterskola. Hon har blandat annat spelat i Ingmar Bergmans ”Kris”, ”Kvinnodröm” och ”Det sjunde inseglet” och på de flesta teatrar runt om i Sverige. Hon har vunnit flera priser och blivit oerhört hyllad för sina roller både på scen och på filmduken. Mycket av detta är vida känt kring Inga men vissa saker som kommer fram i dokumentären är nytt. Till exempel att hon var kurir i motståndsrörelsen under juntatiden, hon hjälpte till genom att smuggla filmer i bh:n.

Vi får följa med när hon får återse sitt Grekland och återuppleva minnena hon känt där. Vi får gå med på promenaderna kring husen och doppen i havet, men allra starkast är när Inga ligger i sängen och Fanny står lutandes mot väggen och ställer de där svåra frågorna till Inga. Om livet, om att ha levt livet, om hon skulle vilja leva om sitt liv. Det blir ärligt och en smula mörkt. Inga medger att hon redan som liten önskade sig ofödd och kunde inte se meningen med att leva. Hon förstod sig inte på reglerna kring att äta eller ätas. Hon undrar vad det egentligen fanns för henne på den här jorden. De tankarna ligger kvar där även om hon också är glad att hon levde. I förhållande till dem som inte gjorde det, bland annat vännen Stig Dagerman.

Det är en väldigt varm och öppen skildring av en kvinnas liv och hennes tankar om jordelivet. Om de äktenskap hon haft och vad hon lärt sig genom dem. Vad kärlek är och vad hon trodde det var i förhållande till vad det visade sig vara. Även fast Inga är känd för sina skådespelarprestationer så är det fokus på upplevelsen kring dem än de roller hon har spelat, med bravur, vilket är mycket mer intressant. Att få höra hennes tankar om livet känns som en ynnest och det är vackert fångat på en plats där hon känner sig hemma och fri, i det vackra Aten.

”Men du har velat leva?” frågar Fanny. ”Ja tydligen, här sitter jag kvar” svarar Inga med ett leende. Inte helt övertygande men ändå, här sitter hon kvar. Och det sista vi lämnas med är ändå uppmaningen till att stanna kvar. De står i natten och andas långsamt. Fanny frågar försynt vilket det bästa rådet Inga har att ge och det dröjer lite innan hon svarar med stark stämma; lev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Se upp för Jönssonligan

8 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Se upp för Jönssonligan
Betyg 3
Premiär på C More och TV4 Juldagen 25 december 2020
Regi Tomas Alfredson
I rollerna Henrik Dorsin, Anders Johansson, Hedda Stiernstedt, David Sundin, Reine Brynolfsson, Lena Olin, MyAnna Buring, Henric Holmberg, Pekka Strang

En lång rad av duktiga svenska skådespelare och i regi av en av våra stora svenska filmregissörer, Tomas Alfredson, är det väl ganska självklart att det blir en bra produktion. Har Tomas Alfredson någonsin gjort en dålig film? Henrik Dorsin är oerhört skicklig och helt rätt person att bära rollen som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson efter Gösta Ekman.

Filmen är rolig och som den ska vara: smått absurd och driver med det mesta. Den gör allt på skoj, det finns inget allvar i botten, som jag ser det. Det tror jag många menar är bra. Underhållning bara för underhållningens skull, för att få skratta och tänka på något annat än verkligen en timme eller två. För mig är det ändå lite svårt att höja en film till skyarna som trots allt har en rätt konstig sensmoral. Jönssonligan är kriminella även om de inte lyckas särskilt bra och för att vi ska acceptera dem och ha dem som våra hjältar måste de som blir bestulna framstå som oerhört giriga och maktgalna och usla.

Filmens sätt att berätta på är att överdriva, att karaktärerna är skrattretande, att Sickans plan är omständligt komisk och att allt är skruvat. Till syvende och sist handlar vars och ens bedömning och behållning av filmen vilken form av humor man har. Jag hade ganska roligt men filmens komik är inte klockren för mig. Det kändes inte som bortslängd tid, det var underhållande och Dorsin är alltid rolig att se i vilken roll som helst. Betyg 3 är godkänt för en film, det är en hygglig bra film. Jag har lagt märke att flera av de etablerade filmkritikerna gett den ännu högre. Att filmen inte får högre betyg av mig beror på att dess komik inte talar helt till mig. Jag har lite svårt för film där karaktärerna görs alltför löjliga och jag har svårt för att göra kriminella till hjältar även om de är misslyckade sådana. För ganska misslyckades karaktärer är det ändå. Plus att jag fick illamående när i en scen familjen blir bjuden på pasta med kattmat. Hedda Stiernstedt spelar fru till Dynamit-Harry och de två har en stor hög med fosterbarn och hela Jönssonligan bort tillsammans i ett slags kollektiv en nedlagd fabrik på Stora Essingen och de är rejält fattiga. Egentligen vill ligan sluta med brott men då Sickan precis kommit ut från fängelset med en ”genial plan” kan de inte stå fast vid sitt beslut utan hänger på.

Jodå, den är kul. Jag skrattade emellanåt. Den är rätt absurd och Sickan har planer som med vissa andra skurkars inblandning, äventyrar statsskicket i Finland. Det finns giriga ljusskygga affärsmän som vill förvandla Finlands republik till monarki. Så till syvende och sist hänger betyget på filmen på vilken humor man har.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Den osynliga flickan – en stark hyllning till kraften i kultur

8 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Den osynliga flickan
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 januari 2021

En vacker underbar animerad film från den prisbelönade flerfaldigt Oscarnominerade animationsstudion Cartoon Saloon. Den osynliga flickan är en animerad berättelse om en elvaårig flicka, Parvana, som bor i Kabul i Afganistan och som tvingas klä ut sig till pojke för att kunna överleva. En lysande film om att överleva i en krigshärjat land.

Talibanerna styr staden och flickor och kvinnor får inte vistas utomhus utan en manlig följeslagare. Parvanas pappa, som är lärare, försörjer familjen genom att läsa och skriva för människor som behöver hjälp med det och Parvana är ofta tillsammans med honom på marknadsplatsen. Pappan har lärt Parvana att läsa och skriva och är noga med att hon ska ha undervisning. I centrum för både honom och Parvana står kraften i sagor och berättelser.

En av filmens stora styrkor är hur sagans värld och berättelser vävs in i handlingen, hur vi förstår kraften i berättandet. Att kultur ger människor styrka.

Att låta sin dotter lära sig läsa och inte förtrycka kvinnor är farligt i talibanernas samhälle. En dag kommer talibaner och griper pappan och för bort honom till fängelset. Givetvis finns det ingen rättvisa, ingen rättegång och ingen möjlighet för familjen att träffa pappan i fängelset eller ens få veta hur han mår eller hur han har det.

Parvana bor med sin mamma, storasyster och lillebror som är baby. För att kunna försörja familjen klär Parvana ut sig till pojke, så hon kan ta sig ut på stan och skaffa ströjobb. Hon blir vän med en annan flicka som lever som pojke och tillsammans lyckas de få inkomster och hamnar i olika äventyr.

Filmen är vacker och det är starkt med sagorna som vävs samman med det krigsdrabbade livet i Kabul. Att filmen är animerad är bra. Det gör att den inte blir lika skrämmande som en krigsfilm med mer blodiga scener har blivit. Men ändå har jag lite svårt att se att denna film passar för familjer med mindre barn. Den har engelskt tal och svensk text. Nu vet jag i och för sig att många yngre barn förstår engelska i dagens Sverige. Men man behöver inte vara barn för att älska denna filmpärla. Den är mytisk och vacker men också gripande och tankeväckande. Det fruktansvärda är att många flickor och kvinnor också idag i olika länder är lika förtryckta som Parvana och hennes mamma och syster.

Filmen är en stark hyllning till kraften i kultur och för allas lika värde, en starkt rop på kvinnors och flickors rätt till jämställdhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 489
  • Sida 490
  • Sida 491
  • Sida 492
  • Sida 493
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in