Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2
”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen.
Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman.
Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör.