• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vänlig vokaljazz med avskalade evergreens – All of Me av Rosemarie Simonsen

31 januari, 2021 by Mats Hallberg

Inspelad av Martin Carlberg i Moorstream Studio i Stenkullen

Producent: Anders Boson

Imogena Records

19:50

Release: 11/12 2020

3

Att debutera i eget namn vid åttio års ålder måste vara synnerligen ovanligt. Tilldragelsen ska tillskrivas Simonsens lust och kunnande. Och processen gjordes möjlig genom att hennes barn och musikerkollegor, kom fram till att skivinspelning skulle vara den ultimata presenten. Sedan trettiosex år sjunger Simonsen i renommerade Preoria Jazzband, ett tradjazzband från Göteborg vars sprudlande sound tagit dem ut i världen. I genrens Mecka New Orleans möttes gruppen av väldigt positiv respons och i Kina av försynta och vetgiriga noviser.

Skivdebutanten som haft yrken som socionom och psykoterapeut. har sångmässigt en lång meritlista. Deltagande i vokalisttävling på Rondo i ungdomen, innebar engagemang i jazzkören The MerryMakers. Vidare vokalkvartetten HiFi tillsammans med Ronny Hartley och hans storband på Liseberg. Andra hon anlitats av har varit Willy Lundin och Scandinavian Five med vibrafonisten Sune Waldehorn och i den konstellationen sedermera pianisten Håkan Berghe.

I intervju i lokaltidning säger Simonsen att ”musik betyder livskvalitet och gemenskap”. Att få utöva ett jobb där applåder ges för utfört uppdrag är få förunnat enligt Rosemarie. Producenten – tillika son och själv mycket aktiv musiker och sångare – upplyser i en text på cd:n om att exempelvis Maxine Sullivan, Billie Holliday samt Ella Fitzgerald utgjort förebilder för mamma. Förutom titellåten har hon valt ut fem tidiga standards (1918 – 1935) plus ett alster av Paul McCartney. Märkligt nog passar balladen från 2012 idealiskt in i helheten, trots att Eric Clapton gästar på originalet.

Tar till mig fin frasering och ett naturligt handlag med distinkta, mjuka melodier. Rosemarie Simonsen är medveten om att hon tappat förmågan till höga toner, vilket hon mer än nöjaktigt kompenserar. Låter trevligt tack vare en bejakande atmosfär, parat med utmärkta insatser av en pianolös trio. Ska flikas in att jag hört dem ett otal gånger, men troligen inte på trio tidigare. Syftar på gitarristen Rolf Jardemark, basisten Magnus Bergström samt trumslagare Fredrik Hamrå. De tre herrarna frestade mig till att recensera. Man behövs för att tillföra inslag av nerv och finess, vilket är nödvändigt om målet är högre än oförarglig underhållning.

Magnus Bergström – Rolf Jardemark – Anders Boson i Lerum

I första takterna noterar jag att basens register ligger för högt. En lapsus eller avsiktligt? Släpper utan dröjsmål iakttagelsen. Istället tar vällusten över, tack vare uppsluppet gitarrspel. Jardemark ”plockar” ackord på ett karismatisk sätt, vilket blir till en grundbult i denna pianolösa formation. Den mannen kan man ur ett musikaliskt perspektiv alltid lita på.

Gee Baby skrider fram med sugande, bluesig känsla medan arret på Sweet Georgia Brown är lite knixigt kul. Här i tredje låten manövrar rytmleverantör Hamrå sig längre fram, låter visparna prägla tolkningen. Absolut två höjdpunkter, både vokalt och från uppbackande musiker.

Uppfriskande att höra hur After You´ve Gone behandlas. Samtliga under leding av Jardemark lägger mitt i in en högre växel. Och på sluttampen skänker trumslagaren lyssnarna ett solo. I Exactly Like You från 1930 märks Simonsens begränsade omfång i ett par passager, utan att bli något större störningsmoment. Innehåller skön energi med tillförsel av lite oväntade rytmer, jämte ett inspirerat bassolo. Ep:n avrundas genom My Valentine, den tidigare omtalade McCartney-kompositionen. En samtida melodi kännetecknad av elegant, avmätt ackordspel och lyhört komp. Vill därutöver framhålla Simonsens utmärkta tajming, vilket självfallet beror på hennes avsevärda erfarenhet.

Kan vara befogat att deklarera att glad dixie och obekymrad, lättsam swingbetonad musik, inte är vad jag normalt går igång på. Men All of Me är duktigt hantverk med flera pärlor som extra krydda. Vad som unisont utvinns ur instrument och röst gör mig tillfreds.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Gagarine – vacker men mycket sorglig

30 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Gagarine
Betyg 3
Visas under Göteborgs filmfestival 2021
Regi Fanny Liatard och Jérémy Trouilh

En vacker men oerhört sorglig film om en tonårspojke som är övergiven av sina föräldrar och kämpar en omöjlig Don Quijote-kamp för att hans risiga förortsområde Cité Gagarine inte ska rivas.

Youri är en tonåring som bor i miljonprogrammet Gagarine i Paris, ett område som invigdes 1963 med stor pompa och ståt med den ryska kosmonauten Jurij Gagarin på plats. Området fick sitt namn efter kosmonauten. Drygt femtio år sedan började området rivas.

Youri som drömmer om att också bli astronaut kämpar för att förhindra att området rivs. Han lever ensam då hans föräldrar skilt sig och ingen bryr sig om honom, de verkar båda ha nya familjer. Youri säljer smycken efter sin mamma för att kunna köpa elektriska tillbehör som han använder för att fräscha upp och renovera i området. Två vänner till honom hjälper till. Men deras kamp räcker förstås inte. Området är slitet och en del av dess invånare är nog nöjda med att få flytta till bättre lägenheter, eller åtminstone till större bostad.

För Youri är området som hans familj. Han har nära kontakt med många inom området, det är som hans familj.

Det är förfärligt sorgligt egentligen att se hur övergiven han är och hur hopplös hans kamp är.

Filmen känns mer som dokumentär än ett drama, både för hur fotona och miljöerna är skildrade på plats men också för att rent dramaturgiskt är det en utdragen väg till hopplöshet. Där finns små glimtar av närhet mellan människor men i övrigt finns det knappast något hopp för Youri. Det är extra sorgligt med tanka på att området är risigt och nerkört – och det är svårt att tycka att ett så slitet område är värt att behålla. Det är klart man skulle kunna tänka sig att renovera området tillsammans med de boende, låta dem ha inflytande på förbättringar, men i grunden är det både ett fult höghusområde och riktig nerkört.

Filmen är vackra foton men jag blir väldigt ledsen av den. Fotot med suggestiva rymd- och himmelsbilder och de drömlika scenerna med en tyngdlös Youri är en av filmens styrkor liksom de tre unga skådespelarna: Alseni Bathily som Youri, Lyna Khoudri som Diana och Jamil McCraven som Houssam. De är så naturliga framför kameran och jag räknar med att få se dem i flera filmer framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, filmatiserade versionen

29 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Foto Mats Bäcker

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Efter en roman av Johannes Anyuru
Regi och dramatisering: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostymdesign: Elin Hallberg
Mask- och perukdesign: Erika Nicklasson
Ljusdesign: Johan Sundén
Musik: Mikael Karlsson
Dramaturger: Marie Persson Hedenius och Jens Ohlin
Filmatisering: Karl-Oskar Gustafsson och Milja Rossi
Premiär på Unga Klara den 29 oktober 2020
Premiär för den filmatiserade versionen: 13 januari 2021

En fascinerande, tankeväckande, stark föreställning som bygger på Johannes Anyuru Augustprisvinnande roman med samma namn. Handlingen kretsar kring en författare som blivit ombedd att träffa en fängslad ung kvinna som deltagit i en terrorattack i en seriebokshandel där syftet var att döda en författare som står upp för yttrandefrihet. När författaren träffar den unga terroristen ställs hon inför en gåta: den unga kvinnan påstår att hon kommer från framtiden och att hon försökte stoppa terrorattacken.

På minussidan hamnar också att föreställningen är lite seg och förutsägbar, den överraskar inte.
Den unga kvinnan talar om en hemsk framtid där högerextrema fascister tagit över och muslimer som inte vill skriva under ett kontrakt om att de stödjer samhället placeras i ett förvar. I denna framtid utsätts de fängslade muslimerna för utbildning i demokrati – och denna uppdelning av människor satte fart på grund av muslimska fundamentalisters terrordåd. Den unga kvinnan säger sig ha kommit från framtiden för att förhindra terrordådet och på så sätt försöka förhindra att samhället utvecklas till en stat där inte alla invånare godkänns som svenska medborgare. Det är en skrämmande dystopi som målas fram men den känns mer som en partsinlaga än riktigt berörande på djupet.

Föreställningen bygger på romanen av Johannes Anyuru och vissa delar scener av skönhet då bokens poetiska språk vibrerar. Skådespelarna är duktiga och inspelningen är skickligt utförd. Att filma teater är svårt. Det gäller att både behålla teaterformen och samtidigt komma nära skådespelarna. Detta har gjorts mycket väl.

Berättelsen sätter igång tankar och jag hoppas många gymnasieklasser och högstadieklasser ser denna och diskuterar kring den. Däremot håller jag inte riktigt med om allt och jag är skeptisk till att de som försvarar yttrandefrihet framställs löjeväckande medan till och med terroristerna beskrivs som möjliga att förstå och skildras med respekt. En annan detalj jag inte känner igen är hur alla muslimer beskrivs som djupt troende. Jag har många vänner och grannar som är sekulariserade muslimer.

Det finns ett inspelat samtal med författaren Johannes Anyuru och regissören Farnaz Arbabi där de talar om olika aspekter av romanen och föreställningen. Inspelningen går att se via hemsidan för Unga Klara. Johannes Anyuru säger där att boken var viktig att skriva för honom då hans religion islam är viktig för honom. Jag tycker det är väldigt tydligt att både romanen och föreställningen är skapad av någon som har hans syn på religionen. Jag blir därför rädd när de som värnar om yttrandefrihet framställs som fiender till islam. Därför kan jag tänka att romanen liksom föreställningen kan elda på konflikter. Speciellt som det finns en del paralleller mellan de två som attackeras av terrorister i pjäsen och redaktionen på den franska tidningen Charlie Hebdo som attackerades i ett terroristattentat. Attentatet mot Charlie Hebdo var ett terrorattentat mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris den 7 januari 2015 med tolv döda och elva skadade. Bland offren fanns de fem satirtecknarna Cabu, Charb, Tignous, Honoré och Wolinski samt två poliser.

Fast å andra sidan är det väldigt skrämmande att nu, i januari 2021, läsa rapporter om hur högerextremt våld vuxit i världen under senare år. Hur troende muslimer upplever utvecklingen i samhället är viktig att höra och uppleva. Det är rätt få teaterföreställningar som skildrar det perspektivet.

Teaterns beskrivning av föreställningen:
Allt börjar med en terroristattack. Tre unga islamister bryter sig in i en serietidningsbutik. Beväpnade med bombvästar och k-pistar tänker de döda en tecknare som är känd för sina provocerande karikatyrer av profeten Muhammed. Attacken misslyckas och två av terroristerna dör.az Den tredje överlever och placeras på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon hävdar nämligen att hon kommer ifrån framtiden – en framtid där terrorattacken lyckades och ledde till ett fascistiskt Sverige. Två år efter attacken besöker en välkänd författare flickan på anstalten. Flickan ger författaren en bunt papper, där hon har skrivit ner en märklig berättelse. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gestaltar den rädsla som många känner för växande populism och extremism. Det är en högaktuell berättelse om nationalism, rädsla och radikalisering.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar hade urpremiär på Unga Klara den 29 oktober 2020, i regi och dramatisering av Farnaz Arbabi, efter en roman av Johannes Anyuru. Föreställningen är en samproduktion mellan Unga Klara och Uppsala stadsteater

Premiär 13/1, visas fram till 31/3.

I rollerna: Ester Claesson, Astrid Kakuli, Robin Keller, Rita Lemivaara, Bashkim Neziraj, Tina Pour Davoy och Davood Tafvizian

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

28 januari, 2021 by Redaktionen

Två olika pjäser, två olika kvinnor. Historier från förr med röster från idag. I en tid när vi inte kan träffas och sitta nära varandra på en intim teater ges ”Stories from Europe” som är en digital teaterfestival, skapad i samarbete mellan Dramaten, Thalia Theater Hamburg och Mitos 21. Ifrån Toneelhuis i Antwerpen, Belgien, visas ”Antigone in Molenbeek” regisserat av Stefan Hertmans och ”Tiresias” av Kate Tempest. Det är båda starka monologer med utgång i de grekiska tragedierna men omskrivna för att passa vår samtid.

I Stefan Hertmans uppsättning av ”Antigone in Molenbeek” har hennes bror blivit radikaliserad och gått med i IS, stridit och stupat på fiendens sida. Han anses vara en landsförrädare som ska glömmas bort och inte förtjänar någon begravning eller ens bli erkänd som människa. ”De wet is de wet” – lagen är lagen. Nouria, som Antigone heter i denna uppsättning, blir utom sig av att inte veta var hennes bror är och måste finna honom och lösa det puzzlet som splittrar henne. Det driver henne till att bryta sig in i det federala bårhuset och leta efter sin bror där hon bli påkommen och förd till häktet och blir behandlad som en kriminell. Nouria förstår inte hur hon kan anses farlig när det enda hennes brott är drivet av är kärlek, kärlek till en älskad, hatad bror. Inför rätta får hon gång på gång inför döva öron förklara varför hon anser sin bror ha rätt till en anständig begravning. Ingen tar hennes parti och hon faller längre och längre ner i sin egen desperation.

Skådespelaren Ikram Aoulad gestaltar våndan i Nouria på ett mycket vackert och lidelsefullt sätt. Hon konkretiserar den problematiken som det innebär när en person begått ett fasansfullt brott och blir hatad av alla men fortfarande är älskad av en. Att oavsett vad han har gjort så är han fortfarande hennes bror, hennes älskade lillebror. Det sätter ljus på en frågeställning som det sällan pratas om och väcker tankar på de återvändande personerna som vi själva har i vår närhet. De som har gjort så hemska saker, att tänka att de fortfarande kan vara älskade av någon är svårt men i denna pjäs blir det enkelt – ”Jag ska inte begrava en terrorist, jag ska begrava min bror”.

Uppsättningen är avskalad med endast en person på scen och fyra musiker som projekteras på storbild. De jobbar även med olika typer av projektioner av Nouria ifrån olika vinklar och olika skärmar som gör att hela hon fyller ut rummet trots att hon är ensam. Det som de tappar i scenografin återfinns i de målande miljöbeskrivningarna som Nouria berättar. De hårda stråkarna som blandar sina toner ger en helhetsklang till den tragedi som utspelar sig. Det är en sorglig pjäs men med starkt budskap och intressanta vinklar. Att lägga det i nutid och med ett så brinnande ämne ger en helt annan smärtsam närhet till berättelsen än den grekiska ursprungshistorien.

Den andra pjäsen ”Tiresias” är en abstrakt porträttering av den grekiska mytologin om en profet som i sju år blir förvandlad till kvinna och sedan tillbaka till man igen. Eftersom han har upplevt båda könen besitter han kunskap som gudarna Zeus och Hera vill ha om den sexuella njutningen. I Tiresias som sätts upp av Kate Tempest med Katelijne Damen i huvudrollen är handlingen mer fokuserad på normer och upplevelser som kommer beroende på vilket kön du har och anses tillhöra. Det är en invecklad text som ändå är så enkel. Den belyser komplexiteten det innebär att vilja finna sig själv och i det förlora sig istället för att hitta sig själv på en helt ny plats. Det handlar om rädslor och om att gå emot det som samhället har satt upp som lagar och regler för hur vi ska leva.

Det är en poetisk upplevelse och även om innehållet är intressant så kommer jag på mig själv flera gånger med att inte läsa undertexten och därför inte förstå vad hon säger men ändå tycka om det jag hör. Att höra Katelijne varma röst prata på ett främmande språk, flamländska, blir en upplevelse i sig. Det ger ytterligare en dimension till den rytmiska takten som tilltar och avtar i styrka. Föreställningen är fylld med vackra meningar och livsvisdomar ifrån någon som upplevt det från båda sidorna och kan prata om hur vi, vad vi än är, aldrig är en sak. Vi är allt det och allting däremellan. Med kontrasternas styrka i ungdomen kontra ålderdomen, skönheten mot det fula, livet i förhållande till döden.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

25 januari, 2021 by Rosemari Södergren

The Caucasian Chalk Circle / Der Kaukasische Kreidekreis
Av Bertolt Brecht
Regi Michael Thalheimer
På Berliner Ensemble, Berlin
Kostym Nehle Balkhausen
Musik Bert Wrede
Dramaturg Bernd Stegemann
Ljusdesign Ulrich Eh
Visades online 24 januari 2021 genom en online teaterfestival som är ett samarbete mellan Dramaten och Thalia Theater i Hamburg, och det europeiska teaternätverket mitos 21

Den kaukasiska kritcirkeln är en av Brechts klassiska pjäser. I regi av Michael Thalheimer blir den fantastisk: stark, absurd och i hög grad tankeväckande – precis som Brecht ville att teater skulle vara. Skådespelarna agerar inte tillsammans i många scener utan agerar mer som en form av någon som betraktas utifrån, på ett överdrivet sätt. Den så kallade Verfremdungseffekten, att vi som publik i hög grad ska vara medveten om att det som sker är teater, förvaltas skickligt av Thalheimer. Om Brecht kan betrakta uppsättningen från någon teaterhimmel är han säkert mycket nöjd.

Den kaukasiska kritcirkeln är ett drama som kan sättas upp på många olika sätt. I grunden är den en berättelse om en kvinna som tar hand om ett barn som övergivits av sin mor under krig. När den biologiska mamman vill ha tillbaka barnet måste en domare ta avgörandet. Domaren låter de två kvinnorna: fostermamman och den biologiska mamman, dra i var sin ände av barnet. Den som älskar barnet släpper taget för att barnet inte ska slitas itu.

Michael Thalheimer är en regissör som är mycket intressant. Han har regisserat Woyzeck och Peer Gynt på Dramaten. Han fick sitt stora genombrott som regissör år 2000 med uppsättningarna Liliom av Franz Molnár och Festen efter dogmafilmen med samma namn av Thomas Vinterberg. Båda uppsättningarna bjöds in till Theatertreffen i Berlin 2001 och fram till 2008 har ytterligare fyra av hans uppsättningar blivit inbjudna: Liebelei av Arthur Schnitzler, Lulu av Frank Wedekind, Orestie av Aischylos och Die Ratten av Gerhard Hauptmann. 2005 började Thalheimer även regissera opera och har satt upp bl a Katja Kabanova och Rigoletto.

Kul att Den kaukasiska kritcirkeln satts upp nu på Berliner Ensemble, i Berlin. Teaterscenen är en av de mest kända teaterscenerna i Berlin som grundades av Bertolt Brecht och Helene Weigel.

Tyvärr tror jag inte att föreställningen är tillgänglig online nu. Men teatern har en del annat tillgängligt online på webbsidan: https://www.berliner-ensemble.de/BE-at-home

Varje kväll fram till 31 januari visas en internationell teaterföreställning via Dramatens hemsida genom Stories from Europe, en europeisk digital teaterfestival. Se föreställningar från hela kontinenten mellan den 20 januari och 31 januari.
Festivalen är ett samarbete mellan Dramaten och Thalia Theater i Hamburg, och det europeiska teaternätverket mitos 21. Den är inte bara en fortsättning på Dramatens internationella teaterprojekt från i våras, Stories from Europe, utan också Thalia Theaters tolfte årliga kulturfestival Lessingtage.

Alla föreställningar visas med originalspråk och engelsk undertext. Varje dag klockan 19.00 släpps en föreställning. Föreställningen visas gratis till klockan 24.00 samma kväll.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 488
  • Sida 489
  • Sida 490
  • Sida 491
  • Sida 492
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in