Två olika pjäser, två olika kvinnor. Historier från förr med röster från idag. I en tid när vi inte kan träffas och sitta nära varandra på en intim teater ges ”Stories from Europe” som är en digital teaterfestival, skapad i samarbete mellan Dramaten, Thalia Theater Hamburg och Mitos 21. Ifrån Toneelhuis i Antwerpen, Belgien, visas ”Antigone in Molenbeek” regisserat av Stefan Hertmans och ”Tiresias” av Kate Tempest. Det är båda starka monologer med utgång i de grekiska tragedierna men omskrivna för att passa vår samtid.
I Stefan Hertmans uppsättning av ”Antigone in Molenbeek” har hennes bror blivit radikaliserad och gått med i IS, stridit och stupat på fiendens sida. Han anses vara en landsförrädare som ska glömmas bort och inte förtjänar någon begravning eller ens bli erkänd som människa. ”De wet is de wet” – lagen är lagen. Nouria, som Antigone heter i denna uppsättning, blir utom sig av att inte veta var hennes bror är och måste finna honom och lösa det puzzlet som splittrar henne. Det driver henne till att bryta sig in i det federala bårhuset och leta efter sin bror där hon bli påkommen och förd till häktet och blir behandlad som en kriminell. Nouria förstår inte hur hon kan anses farlig när det enda hennes brott är drivet av är kärlek, kärlek till en älskad, hatad bror. Inför rätta får hon gång på gång inför döva öron förklara varför hon anser sin bror ha rätt till en anständig begravning. Ingen tar hennes parti och hon faller längre och längre ner i sin egen desperation.
Skådespelaren Ikram Aoulad gestaltar våndan i Nouria på ett mycket vackert och lidelsefullt sätt. Hon konkretiserar den problematiken som det innebär när en person begått ett fasansfullt brott och blir hatad av alla men fortfarande är älskad av en. Att oavsett vad han har gjort så är han fortfarande hennes bror, hennes älskade lillebror. Det sätter ljus på en frågeställning som det sällan pratas om och väcker tankar på de återvändande personerna som vi själva har i vår närhet. De som har gjort så hemska saker, att tänka att de fortfarande kan vara älskade av någon är svårt men i denna pjäs blir det enkelt – ”Jag ska inte begrava en terrorist, jag ska begrava min bror”.
Uppsättningen är avskalad med endast en person på scen och fyra musiker som projekteras på storbild. De jobbar även med olika typer av projektioner av Nouria ifrån olika vinklar och olika skärmar som gör att hela hon fyller ut rummet trots att hon är ensam. Det som de tappar i scenografin återfinns i de målande miljöbeskrivningarna som Nouria berättar. De hårda stråkarna som blandar sina toner ger en helhetsklang till den tragedi som utspelar sig. Det är en sorglig pjäs men med starkt budskap och intressanta vinklar. Att lägga det i nutid och med ett så brinnande ämne ger en helt annan smärtsam närhet till berättelsen än den grekiska ursprungshistorien.
Den andra pjäsen ”Tiresias” är en abstrakt porträttering av den grekiska mytologin om en profet som i sju år blir förvandlad till kvinna och sedan tillbaka till man igen. Eftersom han har upplevt båda könen besitter han kunskap som gudarna Zeus och Hera vill ha om den sexuella njutningen. I Tiresias som sätts upp av Kate Tempest med Katelijne Damen i huvudrollen är handlingen mer fokuserad på normer och upplevelser som kommer beroende på vilket kön du har och anses tillhöra. Det är en invecklad text som ändå är så enkel. Den belyser komplexiteten det innebär att vilja finna sig själv och i det förlora sig istället för att hitta sig själv på en helt ny plats. Det handlar om rädslor och om att gå emot det som samhället har satt upp som lagar och regler för hur vi ska leva.
Det är en poetisk upplevelse och även om innehållet är intressant så kommer jag på mig själv flera gånger med att inte läsa undertexten och därför inte förstå vad hon säger men ändå tycka om det jag hör. Att höra Katelijne varma röst prata på ett främmande språk, flamländska, blir en upplevelse i sig. Det ger ytterligare en dimension till den rytmiska takten som tilltar och avtar i styrka. Föreställningen är fylld med vackra meningar och livsvisdomar ifrån någon som upplevt det från båda sidorna och kan prata om hur vi, vad vi än är, aldrig är en sak. Vi är allt det och allting däremellan. Med kontrasternas styrka i ungdomen kontra ålderdomen, skönheten mot det fula, livet i förhållande till döden.