Inspelad av Martin Carlberg i Moorstream Studio i Stenkullen
Producent: Anders Boson
Imogena Records
19:50
Release: 11/12 2020
3
Att debutera i eget namn vid åttio års ålder måste vara synnerligen ovanligt. Tilldragelsen ska tillskrivas Simonsens lust och kunnande. Och processen gjordes möjlig genom att hennes barn och musikerkollegor, kom fram till att skivinspelning skulle vara den ultimata presenten. Sedan trettiosex år sjunger Simonsen i renommerade Preoria Jazzband, ett tradjazzband från Göteborg vars sprudlande sound tagit dem ut i världen. I genrens Mecka New Orleans möttes gruppen av väldigt positiv respons och i Kina av försynta och vetgiriga noviser.
Skivdebutanten som haft yrken som socionom och psykoterapeut. har sångmässigt en lång meritlista. Deltagande i vokalisttävling på Rondo i ungdomen, innebar engagemang i jazzkören The MerryMakers. Vidare vokalkvartetten HiFi tillsammans med Ronny Hartley och hans storband på Liseberg. Andra hon anlitats av har varit Willy Lundin och Scandinavian Five med vibrafonisten Sune Waldehorn och i den konstellationen sedermera pianisten Håkan Berghe.
I intervju i lokaltidning säger Simonsen att ”musik betyder livskvalitet och gemenskap”. Att få utöva ett jobb där applåder ges för utfört uppdrag är få förunnat enligt Rosemarie. Producenten – tillika son och själv mycket aktiv musiker och sångare – upplyser i en text på cd:n om att exempelvis Maxine Sullivan, Billie Holliday samt Ella Fitzgerald utgjort förebilder för mamma. Förutom titellåten har hon valt ut fem tidiga standards (1918 – 1935) plus ett alster av Paul McCartney. Märkligt nog passar balladen från 2012 idealiskt in i helheten, trots att Eric Clapton gästar på originalet.
Tar till mig fin frasering och ett naturligt handlag med distinkta, mjuka melodier. Rosemarie Simonsen är medveten om att hon tappat förmågan till höga toner, vilket hon mer än nöjaktigt kompenserar. Låter trevligt tack vare en bejakande atmosfär, parat med utmärkta insatser av en pianolös trio. Ska flikas in att jag hört dem ett otal gånger, men troligen inte på trio tidigare. Syftar på gitarristen Rolf Jardemark, basisten Magnus Bergström samt trumslagare Fredrik Hamrå. De tre herrarna frestade mig till att recensera. Man behövs för att tillföra inslag av nerv och finess, vilket är nödvändigt om målet är högre än oförarglig underhållning.
I första takterna noterar jag att basens register ligger för högt. En lapsus eller avsiktligt? Släpper utan dröjsmål iakttagelsen. Istället tar vällusten över, tack vare uppsluppet gitarrspel. Jardemark ”plockar” ackord på ett karismatisk sätt, vilket blir till en grundbult i denna pianolösa formation. Den mannen kan man ur ett musikaliskt perspektiv alltid lita på.
Gee Baby skrider fram med sugande, bluesig känsla medan arret på Sweet Georgia Brown är lite knixigt kul. Här i tredje låten manövrar rytmleverantör Hamrå sig längre fram, låter visparna prägla tolkningen. Absolut två höjdpunkter, både vokalt och från uppbackande musiker.
Uppfriskande att höra hur After You´ve Gone behandlas. Samtliga under leding av Jardemark lägger mitt i in en högre växel. Och på sluttampen skänker trumslagaren lyssnarna ett solo. I Exactly Like You från 1930 märks Simonsens begränsade omfång i ett par passager, utan att bli något större störningsmoment. Innehåller skön energi med tillförsel av lite oväntade rytmer, jämte ett inspirerat bassolo. Ep:n avrundas genom My Valentine, den tidigare omtalade McCartney-kompositionen. En samtida melodi kännetecknad av elegant, avmätt ackordspel och lyhört komp. Vill därutöver framhålla Simonsens utmärkta tajming, vilket självfallet beror på hennes avsevärda erfarenhet.
Kan vara befogat att deklarera att glad dixie och obekymrad, lättsam swingbetonad musik, inte är vad jag normalt går igång på. Men All of Me är duktigt hantverk med flera pärlor som extra krydda. Vad som unisont utvinns ur instrument och röst gör mig tillfreds.