• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik online: Bortbytingen på Dramaten Play

15 februari, 2021 by Redaktionen

Bortbytingen
Visas på Dramaten Play

Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. Mörker. Dimma. Ljus. Så börjar Sara Bergmark Elfgrens uppsättning av ”Bortbytingen” baserat på en saga av Selma Lagerlöf. En son som heter Johan, ett bedårande, älskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, oönskat troll. En varelse som hukat gömmer sig under bordet och äter råttor och maskar, fortfarande omhändertaget av familjen vars barn försvunnit. De tar hand om trollet i hopp om att det kanske ger dem deras son åter. Fadern och modern är slitna och slutna, trötta och nötta. Far i huset är övertygad om att trollet är ont ”en natt dödar han oss alla” medan modern försöker förbarma sig över det lilla trolltyget som kommit in i deras liv.

Trollet själv har inte sagt ett ord till dem. Istället pratar han med Mylingen. En ung flicka vars vålnad stannat kvar på jorden, som väntar på ett namn så att hon kan bli fri. Hon spelas av Maia Hansson Bergqvist som osaligt rör sig längs bak på scenen och fnittrigt lägger in små gliringar med en träffsäker komisk touch. Tillsammans försöker de reda ut vad människorna egentligen vill och hur de ska få det de själva vill ha; Mylingen ett namn, Trollet en tillhörighet.

Pjäsen har vackra inslag av folkmusik som trollbinder (hehe), en stillsam dimridå som regelbundet letar sig upp på scenen tillsammans med den ensamma ringen som mer och mer blir som en portal mellan detta nu och det efter, mellan mörkret och ljuset, livet och döden. Effektfullt blandas eld, rök, dimma, aska, en mörk sjö och en slocknande himmel. Det skapar en mystisk, magisk känsla som hör den mytomspunne sagan till och man sugs in i scenografin lika mycket som i historien. Rasmus Luthander är otrolig i sin tolkning som trollet. Hans brutna kroppsspråk med de uppspärrade, glansiga ögonen gör honom både obehaglig men också sårbar. Hans haltande gång, de slängiga armarna som försöker mjukna i sin stelhet, huvudet hela tiden lite på sned, den spruckna rösten. Maria Salomaa lämnar också ett starkt intryck i sitt lidelsefulla uttryck i rollen som modern, hela tiden slitandes mellan att älska trollet och hata det.

Det blir en spännande balansgång mellan att tolka pjäsen bokstavligen: sagan om ett barn som blir utbytt till ett troll eller gräva ner sig i den metaforiska liknelsen mellan att vara oönskad, inte tillhöra normen, vara någon som ingen vill ha. Att bli född med ett hinder, utanpå eller inuti, som inte är önskvärt i ett samhälle där vi ska vara stöpta i samma form. Att konkret tänka på vad det gör med omgivningen och hur det återspeglas på individen. Då kommer det istället att handla om hur långt man är beredd att gå för att bli sedd som alla andra. Hur mycket man är villig att ändra på sig för att passa in. Något som kan anses vara nödvändigt för överlevnads skull men hur blir det för personen i fråga som inte får vara som den är utan måste spela en roll som någon annan, som ett ”bedårande, älskat gullebarn”, det barnet som inte har en svans eller några tillkortakommanden.

Så många vackra troll det finns på vår planet som är värda att bli älskade precis som de är. Som inte är hiskeliga, en börda eller annorlunda utan är helt perfekta i sin egen imperfektion. Vi ska sluta försöka skapa en armé av identiska själar som alla ska se ut likadant, gå likadant, låta likadant. Att begränsa sig själv och andra är inte önskvärt. Vilket blir påtagligt i pjäsen när längtan efter omgivningens godkännande går för långt. Det är en smärtsam verklighet att vi kan göra så mycket ont mot oss själva. Det, om något, blir till sten när det förs ut i solen. Ändå händer det. Vi förändrar oss, förvandlar oss. För att bli accepterad klipper man av sig svansen. För att bli omtyckt klipper man av sig svansen. För att bli älskad klipper man av sig svansen.

Foto: Jenny Baumgartner

…

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Lunchbox – en underbar indisk fel

14 februari, 2021 by Rosemari Södergren

The Lunchbox
Betyg 4
Visas på Drakenfilm
Regi Ritesh Batra
2013
Indien

En underbar berättelse om två ensamma människor som förenas genom att matlåda som hamnar fel i den indiska staden Mumbai. Tusentals matlådor leveras dagligen i Mumbai och lådorna hamnar nästan aldrig fel. Det är svårt att tro på när man ser matlådorna färdas runt i staden, ibland med cykelbud, ibland med tåg. Matlådorna kommer från hemmen där fruar och flickvänner gör matlådor år sina män eller från restauranger. I Mumbai finns 5.000 så kallade dabbawalas, som levererar 170.000 lunchlådor varje dag. Endast en på miljonen kommer på avvägar, sägs det.

En av dessa matlådor hamnar fel. Den unga medelklasskvinnan, hemmafrun Ila, har lagat en specialrätt till sin man med hjälp av råd av en grannfru. Maten som hon lagat ska få mannen att bli mer uppmärksam mot henne. Ila känner sig inte sedd av sin man. Mannen jobbar mycket övertid och hemma är han mest engagerad i sin mobiltelefon. Denna speciallagade maträtt hamnar dock fel.

Av misstag hamnar lunchen hos änklingen Saajan som snart ska gå i pension. Han jobbar med bokföring på ett företag. Det är intressant att få en inblick i detta indiska arbetsliv där dessa tjänstemännen sitter i långa rader i en stor sal. Här kan vi verkligen tala om öppna kontorslandskap.

När Ila förstår att lunchlådan aldrig nådde hennes nonchalanta och ointresserade make skickar hon med ett litet brev till den okände mottagaren av lunchen. Saajan svarar och de två börjar kommunicera via brev i lunchlådan.

Det är en underbar berättelse om människors ensamhet och längtan, om relationer och om livet i en indiska storstad med ett samhällssystem med stora sociala skillnader. Och jag blir så sugen på indisk mat.

Filmen skildrar det indiska samhället men tankar som filmer väcker är universella, om människan existentiella frågor. Filmen är från 2013 och gjorde succé på filmfestivalen i Cannes, där den vann Kritikerveckans publikpris 2013. Att filmen har åtta år på nacken spelar ingen roll. Dess innehåll är evigt aktuellt.

De två huvudkaraktärerna spelas av två mycket duktiga indiska skådespelare. Nimrat Kaur som spelar Ila har bland annat varit med i flera säsonger av tv-serien Homeland. Irrfan Khan som spelas Saajan Fernandes har varit med i Slumdog Millionaire och Jurassic World.

Jag tycker filmen är helt underbar och om du inte redan har streamingtjänsten Drakenfilm är det värt att prenumera på den för att se filmen. Det finns mycket bra på Drakenfilm, för övrigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Romantisk juvel domineras av fräsch mjukjazz – Kärleken av Anders Boson Jazz Ensemble

13 februari, 2021 by Mats Hallberg

Omslag Hellblau Design Co

Anders Boson Jazz Ensemble

Kärleken

4

Inspelad i maj 2020 i Studio Epidemin, Göteborg

Producerad, mixad och mastrad av Johannes Lundberg

HOOB Records

37:22

Release: 19/2 2021

Trumpetaren och sångaren Anders Boson har en bakgrund i popbandet Fibes, Oh Fibes. Den väl mottagna solodebuten kom 2010. I fjol recenserade jag trion Boson/ Jardemark/ Bergström och närvarade på deras streamade release på hemmaplan i Lerum. Nu släpps en ambitiös satsning med företrädesvis original – skrivna av bandledaren och arrade av Erik Dahl (undantaget en låt Alex Mårdsjö tagit hand om) , vilka framförs av jazzmusiker med boende i Göteborg. De tillhör gräddan av vad som kan uppbringas, varför jag hört dem i olika konstellationer åtskilliga gånger live. Anders önske-ensemble består av Axel Mårdsjö på alt- och tenorsax, Jakob Sollerman (trombon), Simon Westman (piano), Olli Rantala (kontrabas) och Michael Edlund (trummor). Gästar på tre låtar gör Jonathan Kronevik spelandes flygelhorn. Somliga av dem har egna förstklassiga grupper, medan andra ingår i storband och andra sättningar.

Fyrtiosexårige socionomen från Floda har rört sig inom flera genrer, genomgående med en igenkännbar hållning. Inom hans nisch smaskas det inte på med tungt artilleri. Istället premieras innerlighet, noga utvalda toner och vackra eller snitsiga melodier. I pressutskick säger Boson att han betydligt mer än tidigare, betonat att tänka genreorienterat i en jazzig kontext. Vidare att han velat utmana sig själv och framhäva sin personlighet. Efter att ha lyssnat på Kärleken i hörlurar upprepade gånger nattetid, menar jag att uppsåtet lyckats. Låter mysigt och snyggt utan att tendera till att bli menlöst, tvärtom. Kompositionerna har attraktiv egenart, ofta kryddade med vemod. Man minns dem efteråt. Inuti en överordnad stämning rör sig melodierna i olika riktningar. Åtskilliga pärlor utkristalliseras. Musikerna spelar ypperligt, motsvarar högt ställda förväntningar.

Albumets sju spår inleds med en variant på Lawns av Carla Bley (henne hörde jag för första gången live i förfjol på Fasching). När ensemblens ledare sjunger den på svenska är den döpt till Världen utanför. En hoppingivande stämning etableras omgående. Texten marinerad i ögonblicksbilder smeker medhårs ackompanjerad av lyhört musicerande. Av covers görs en låt signerad folkrockiga Bon Iver, fint medryckande Blindsided. Här finns antydan till Michael Franks läckra sound anno tidigt 80-tal. Snärtigt och polerat så det förslår. Vokalisten och hans musiker ger angenäm kontur, genom finstilt sväng som fogar in sig i helheten.

Ensemblen fotograferad i samband med inspelning

Musikaliskt befinner sig männen på exakt samma våglängd, spelar med frapperande auktoritet. Skulle man uppskatta saxofonistens ålder uteslutande genom lyssning på hans solon, skulle man säkerligen dubbla Axel Mårdsjös ålder, i tron att han samlat på sig oceaner av erfarenhet. Kronevik på flygelhorn respektive Boson himself på trumpet behärskar fullkomligt det taktila handlag man eftersträvat. Hänförs av perfekt avvägning mellan det unisona och features, vilket givetvis låtskrivare och arrangör ska kreddas för.

Ensemblens ledare har extra mycket berömt basisten Olli Rantala, en musiker med absolut gehör vars lott alltför ofta är att hamna utanför rubriker och rampljus. Ett sådant här projekt faller platt utan finkänsligt, metodiskt trumspel. Därför ska framhållas att Michael Edlunds (Music Music Music med mera) bedrift utgör en väsentlig framgångsfaktor. Han kommer verkligen till sin rätt. Har aldrig hört Simon Westman spela bättre. På My Witness Of Love är pianisten i sitt esse, en magisk touch han bibehåller skivan igenom.

Ovan nämnda melodi doppad i ett nedtonat format, förtjänar beteckningen storartad. Har ett försiktigt uttryck över sig, utstrålar förundran och framför allt livsglädje. Bluesen ger mig Jan Sigurd-vibbar som i sin tur har Randy Newman som en av sina husgudar. Har Boson fått inspiration härifrån? Fröjdas åt hur Rantala och trombonist Jakon Sollerman färglägger. En visa lakoniskt betitlad Kärleken bjuder på förnämlig cocktailjazz, vars aura gör den perfekt under dygnets mörka timmar. Rytmisk figur kontinuerligt upprepad lägger grund för fantastisk ensemblespel. Stämmor och stil associeras naturligt till mytomspunna Kind of Blue. Basgången antar skepnad av Paul Chambers, likheter kan spåras till fler på denna ikoniska inspelning sent 50-tal. Låten heter Alvis. Trevliga Blindsided utstrålar hit-potential med typisk tonartshöjning. Väldigt vacker instrumental ballad avslutar. Den svävar lågintensivt, sträcker på sig ett lika intrikat som njutbart vis.

Inledningsvis kan hos oinitierade viss tveksamhet uppstå kring den vokala förmågan hos Anders Boson. Är det rösten som har begränsningar eller estetiskt val som medför att han framstår som Tommy Körbergs antites? Tror det senare efter ingående studier. Möjligen kan öronen till en början behöva anpassa sig, när han med spröd röst låter Chet Baker-idiomet styra. Sången visar sig efterhand inte bara vara behaglig och näraliggande hjärtats andetag, utan även anta subtila förgreningar.

Gänget som jag råkar känna genom min passion för småskalig livemusik, ska vara stolta över vad de åstadkommit. Blir djupt imponerad av nivån! Vidare ska ånyo betonas att kompositionerna är av förbluffande hög standard oavsett stil. Beundransvärt att man med Anders Boson i tätposition, klarat av att fokusera på en hängiven skapelseprocess i denna dystra tid där resignation ligger nära till hands.

Johannes Lundberg ska ha en jätteeloge för hur läckert finfördelat ljudet är, vilket innebär att skivan låter optimalt i hörlurar. Angående slutgiltigt omdöme: Kärleken inkasserar föga förvånande 4+

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: News of the World – handlar om berättelsers makt att förändra människor

12 februari, 2021 by Rosemari Södergren

News of the World
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 februari 2021
Regi Paul Greengrass

En ganska ovanlig film för att utspelas i Vilda Västern-miljö. Kanske är den inte helt överraskande, egentligen är den ganska förutsägbar men jag tycker ändå att den har en hel del att säga.

Handlingen utspelar sig i Vilda Västern-miljöer i sydstaterna som precis nyligen förlorat kriget mot nordstaterna. Slaveri är förbjudet och nordstaternas soldater försöker hålla ordning på folket i sydstaterna. Tom Hanks spelar den ärrade kaptenen Kidd som har jobbiga minnen efter att mer eller mindre känt sig tvingad att delta i kriget och nu drar han sig för att bege sig hem. Istället för att ta sig hem till sin fru reser han runt och läser upp nyheter på barer och andra samlingsplatser. Att han bär på något tungt, en sorg som tynger honom, demoner som plågar honom i hans inre, det förstår vi.

Han är en tidig version av nyhetsuppläsare. Han gör det med engagemang och med en hel del skådespelartalanger får han liv i nyheterna. Det är en central och bärande del i filmen som handlar om hur viktigt det är både med nyheter och berättelser – och vilken makt det finns i kultur.

Ute i vildmarken hittar han en förvildad flicka (spelas mycket bra av Helena Zengel) i närheten av en rånad diligens. Flickan är blond men talar indianernas språk Kiowa. Bland resterna av diligensen hittar Kapten Kidd papper som visar att flickan heter Johanna och är av tysk härstamning. Hennes familj, tyska nybyggare, har dödats i sammanstötningar mellan vita nybyggare och indianer och hon har levt i minst fem år med indianer. Kapten Kidd tar på sig uppgiften att föra henne till hennes släktingar, en uppgift som inte är helt lätt då hon är mer indian än väluppfostrad vit flicka. De är två udda karaktärer som bär på sina tunga minnen men samtidigt kan se förbi de fördomar många har, två individer som kan se mer än till den egna kulturen. Ett starkt band växer fram mellan dem.

I ett ganska långsamt tempo får vi följa Kapten Kidd och Johanna färdas längs vildmark och stanna till i små orter för att göra nyhetsläsningar.

Det är inte mycket pangpang i filmen för att utspelas i Vilda västern, vilket gör filmen mer mänsklig än många traditionella pangpang-filmer. Tom Hanks gör en hygglig och anständig människa och det är dessa roller han gör bäst. Utan att vara ironisk tycker jag det är en söt film med ett vänligt budskap.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Penguin Bloom

11 februari, 2021 by Birgitta Komaki

Penguin Bloom
Betyg 3
Svensk premiär 12 februari 2021
Regi Glendyn Ivin

En solig semesterdag i Thailand händer det som inte får hända.

När mamma Sam störtar från en utsiktsplats och blir förlamad från bröstet och nedåt blir hela familjens liv förändrat. För en livlig tre-barnsfamilj blir det en prövning och för Sam leder det till en depression. En depression som får henne att vilja stanna i sängen och bara försvinna. Hon sörjer den mamma hon har varit och känner att hon inget kan göra. Det är först när sonen hittar en skadad fågel som han tar hem som något händer. Det blir början på en själslig läkningsprocess kantad av mycket ilska
och bitterhet. Filmen är gjord efter en bok av Cameron Bloom och Bradley Trevor Greive.

Historien om Sam visar hur snabbt livet kan gå i bitar och vad skör verkligheten är. Ändå är det en film som inger hopp.
Att en läkningsprocess alltid är möjlig och att livet kan bli bra även om det aldrig blir samma liv. Den visar att alla är viktiga och att andra saker kanske är viktigare än de man tror. Att Sam som alltid varit den sportiga pojkmamman och kunnat delta i alla aktiviteter är viktig bara genom att finnas där. Liksom den hittade fågeln Penguin kommer att betyda mycket för Sam,
betyder hon mycket i sin familj. Liksom Penguin så småningom blir bra och söker sig ut blir också Sam trygg och hittar ett liv även ute i samhället och utanför familjen.

Naomi Watts i rollen som Sam utstrålar mer styrka än självömkan. Hennes relation till äldsta sonen Noah är rörande när hon inser vad han tänker. Noah spelad av Griffin Murray-Johnston är den eftertänksamma och känsliga som istället för att tala mest iakttar. Med en tapper make Andrew Lincoln som bland ilsknar till, en opsykologisk mamma Jacki Weaver och en tuff tränare Rachel House blir hon så småningom en duktig idrottskvinna och återtar sin roll som mamma i familjen.

Boken med den sanna historien har blivit en bästsäljare och filmen har blivit en berörande film utan att vara tårdrypande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 485
  • Sida 486
  • Sida 487
  • Sida 488
  • Sida 489
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in