Bortbytingen
Visas på Dramaten Play
Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. Mörker. Dimma. Ljus. Så börjar Sara Bergmark Elfgrens uppsättning av ”Bortbytingen” baserat på en saga av Selma Lagerlöf. En son som heter Johan, ett bedårande, älskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, oönskat troll. En varelse som hukat gömmer sig under bordet och äter råttor och maskar, fortfarande omhändertaget av familjen vars barn försvunnit. De tar hand om trollet i hopp om att det kanske ger dem deras son åter. Fadern och modern är slitna och slutna, trötta och nötta. Far i huset är övertygad om att trollet är ont ”en natt dödar han oss alla” medan modern försöker förbarma sig över det lilla trolltyget som kommit in i deras liv.
Trollet själv har inte sagt ett ord till dem. Istället pratar han med Mylingen. En ung flicka vars vålnad stannat kvar på jorden, som väntar på ett namn så att hon kan bli fri. Hon spelas av Maia Hansson Bergqvist som osaligt rör sig längs bak på scenen och fnittrigt lägger in små gliringar med en träffsäker komisk touch. Tillsammans försöker de reda ut vad människorna egentligen vill och hur de ska få det de själva vill ha; Mylingen ett namn, Trollet en tillhörighet.
Pjäsen har vackra inslag av folkmusik som trollbinder (hehe), en stillsam dimridå som regelbundet letar sig upp på scenen tillsammans med den ensamma ringen som mer och mer blir som en portal mellan detta nu och det efter, mellan mörkret och ljuset, livet och döden. Effektfullt blandas eld, rök, dimma, aska, en mörk sjö och en slocknande himmel. Det skapar en mystisk, magisk känsla som hör den mytomspunne sagan till och man sugs in i scenografin lika mycket som i historien. Rasmus Luthander är otrolig i sin tolkning som trollet. Hans brutna kroppsspråk med de uppspärrade, glansiga ögonen gör honom både obehaglig men också sårbar. Hans haltande gång, de slängiga armarna som försöker mjukna i sin stelhet, huvudet hela tiden lite på sned, den spruckna rösten. Maria Salomaa lämnar också ett starkt intryck i sitt lidelsefulla uttryck i rollen som modern, hela tiden slitandes mellan att älska trollet och hata det.
Det blir en spännande balansgång mellan att tolka pjäsen bokstavligen: sagan om ett barn som blir utbytt till ett troll eller gräva ner sig i den metaforiska liknelsen mellan att vara oönskad, inte tillhöra normen, vara någon som ingen vill ha. Att bli född med ett hinder, utanpå eller inuti, som inte är önskvärt i ett samhälle där vi ska vara stöpta i samma form. Att konkret tänka på vad det gör med omgivningen och hur det återspeglas på individen. Då kommer det istället att handla om hur långt man är beredd att gå för att bli sedd som alla andra. Hur mycket man är villig att ändra på sig för att passa in. Något som kan anses vara nödvändigt för överlevnads skull men hur blir det för personen i fråga som inte får vara som den är utan måste spela en roll som någon annan, som ett ”bedårande, älskat gullebarn”, det barnet som inte har en svans eller några tillkortakommanden.
Så många vackra troll det finns på vår planet som är värda att bli älskade precis som de är. Som inte är hiskeliga, en börda eller annorlunda utan är helt perfekta i sin egen imperfektion. Vi ska sluta försöka skapa en armé av identiska själar som alla ska se ut likadant, gå likadant, låta likadant. Att begränsa sig själv och andra är inte önskvärt. Vilket blir påtagligt i pjäsen när längtan efter omgivningens godkännande går för långt. Det är en smärtsam verklighet att vi kan göra så mycket ont mot oss själva. Det, om något, blir till sten när det förs ut i solen. Ändå händer det. Vi förändrar oss, förvandlar oss. För att bli accepterad klipper man av sig svansen. För att bli omtyckt klipper man av sig svansen. För att bli älskad klipper man av sig svansen.
Foto: Jenny Baumgartner
…