Anders Boson Jazz Ensemble
Kärleken
4
Inspelad i maj 2020 i Studio Epidemin, Göteborg
Producerad, mixad och mastrad av Johannes Lundberg
HOOB Records
37:22
Release: 19/2 2021
Trumpetaren och sångaren Anders Boson har en bakgrund i popbandet Fibes, Oh Fibes. Den väl mottagna solodebuten kom 2010. I fjol recenserade jag trion Boson/ Jardemark/ Bergström och närvarade på deras streamade release på hemmaplan i Lerum. Nu släpps en ambitiös satsning med företrädesvis original – skrivna av bandledaren och arrade av Erik Dahl (undantaget en låt Alex Mårdsjö tagit hand om) , vilka framförs av jazzmusiker med boende i Göteborg. De tillhör gräddan av vad som kan uppbringas, varför jag hört dem i olika konstellationer åtskilliga gånger live. Anders önske-ensemble består av Axel Mårdsjö på alt- och tenorsax, Jakob Sollerman (trombon), Simon Westman (piano), Olli Rantala (kontrabas) och Michael Edlund (trummor). Gästar på tre låtar gör Jonathan Kronevik spelandes flygelhorn. Somliga av dem har egna förstklassiga grupper, medan andra ingår i storband och andra sättningar.
Fyrtiosexårige socionomen från Floda har rört sig inom flera genrer, genomgående med en igenkännbar hållning. Inom hans nisch smaskas det inte på med tungt artilleri. Istället premieras innerlighet, noga utvalda toner och vackra eller snitsiga melodier. I pressutskick säger Boson att han betydligt mer än tidigare, betonat att tänka genreorienterat i en jazzig kontext. Vidare att han velat utmana sig själv och framhäva sin personlighet. Efter att ha lyssnat på Kärleken i hörlurar upprepade gånger nattetid, menar jag att uppsåtet lyckats. Låter mysigt och snyggt utan att tendera till att bli menlöst, tvärtom. Kompositionerna har attraktiv egenart, ofta kryddade med vemod. Man minns dem efteråt. Inuti en överordnad stämning rör sig melodierna i olika riktningar. Åtskilliga pärlor utkristalliseras. Musikerna spelar ypperligt, motsvarar högt ställda förväntningar.
Albumets sju spår inleds med en variant på Lawns av Carla Bley (henne hörde jag för första gången live i förfjol på Fasching). När ensemblens ledare sjunger den på svenska är den döpt till Världen utanför. En hoppingivande stämning etableras omgående. Texten marinerad i ögonblicksbilder smeker medhårs ackompanjerad av lyhört musicerande. Av covers görs en låt signerad folkrockiga Bon Iver, fint medryckande Blindsided. Här finns antydan till Michael Franks läckra sound anno tidigt 80-tal. Snärtigt och polerat så det förslår. Vokalisten och hans musiker ger angenäm kontur, genom finstilt sväng som fogar in sig i helheten.
Musikaliskt befinner sig männen på exakt samma våglängd, spelar med frapperande auktoritet. Skulle man uppskatta saxofonistens ålder uteslutande genom lyssning på hans solon, skulle man säkerligen dubbla Axel Mårdsjös ålder, i tron att han samlat på sig oceaner av erfarenhet. Kronevik på flygelhorn respektive Boson himself på trumpet behärskar fullkomligt det taktila handlag man eftersträvat. Hänförs av perfekt avvägning mellan det unisona och features, vilket givetvis låtskrivare och arrangör ska kreddas för.
Ensemblens ledare har extra mycket berömt basisten Olli Rantala, en musiker med absolut gehör vars lott alltför ofta är att hamna utanför rubriker och rampljus. Ett sådant här projekt faller platt utan finkänsligt, metodiskt trumspel. Därför ska framhållas att Michael Edlunds (Music Music Music med mera) bedrift utgör en väsentlig framgångsfaktor. Han kommer verkligen till sin rätt. Har aldrig hört Simon Westman spela bättre. På My Witness Of Love är pianisten i sitt esse, en magisk touch han bibehåller skivan igenom.
Ovan nämnda melodi doppad i ett nedtonat format, förtjänar beteckningen storartad. Har ett försiktigt uttryck över sig, utstrålar förundran och framför allt livsglädje. Bluesen ger mig Jan Sigurd-vibbar som i sin tur har Randy Newman som en av sina husgudar. Har Boson fått inspiration härifrån? Fröjdas åt hur Rantala och trombonist Jakon Sollerman färglägger. En visa lakoniskt betitlad Kärleken bjuder på förnämlig cocktailjazz, vars aura gör den perfekt under dygnets mörka timmar. Rytmisk figur kontinuerligt upprepad lägger grund för fantastisk ensemblespel. Stämmor och stil associeras naturligt till mytomspunna Kind of Blue. Basgången antar skepnad av Paul Chambers, likheter kan spåras till fler på denna ikoniska inspelning sent 50-tal. Låten heter Alvis. Trevliga Blindsided utstrålar hit-potential med typisk tonartshöjning. Väldigt vacker instrumental ballad avslutar. Den svävar lågintensivt, sträcker på sig ett lika intrikat som njutbart vis.
Inledningsvis kan hos oinitierade viss tveksamhet uppstå kring den vokala förmågan hos Anders Boson. Är det rösten som har begränsningar eller estetiskt val som medför att han framstår som Tommy Körbergs antites? Tror det senare efter ingående studier. Möjligen kan öronen till en början behöva anpassa sig, när han med spröd röst låter Chet Baker-idiomet styra. Sången visar sig efterhand inte bara vara behaglig och näraliggande hjärtats andetag, utan även anta subtila förgreningar.
Gänget som jag råkar känna genom min passion för småskalig livemusik, ska vara stolta över vad de åstadkommit. Blir djupt imponerad av nivån! Vidare ska ånyo betonas att kompositionerna är av förbluffande hög standard oavsett stil. Beundransvärt att man med Anders Boson i tätposition, klarat av att fokusera på en hängiven skapelseprocess i denna dystra tid där resignation ligger nära till hands.
Johannes Lundberg ska ha en jätteeloge för hur läckert finfördelat ljudet är, vilket innebär att skivan låter optimalt i hörlurar. Angående slutgiltigt omdöme: Kärleken inkasserar föga förvånande 4+