• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Slalom – angelägen och konstnärligt välgjord

26 februari, 2021 by Rosemari Södergren

Slalom
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 mars 2021
Regi Charlène Favier

Den franska filmregissören Charlène Favier har skapat en stark film om hur utsatta unga elitidrottare kan vara – och en film som visar hur svårt det är för de unga att säga stopp när övergrepp sker. Filmen beskrivs som angelägen, vilket är ett ord jag oftast har svårt för i samband med film och teater. Angelägenheten får inte gå ut över det konstnärliga. Och det gör det inte i denna film. Slalom kommer i april att vara nav i en skolkampanj för gymnasieelever i hela landet som får ta del av filmen kostnadsfritt. Det är ett mycket bra initiativ. Filmen är viktig men också så konstnärligt välgjord att den är värd en stor publik och den kommer helt klart att ge upphov till diskussioner och funderingar. Slalom är en film jag hoppas alla som på något sätt har med idrottande ungdomar att göra ser.

Slalom har mycket att berätta och den gör det utan att peka finger, utan att vara övertydlig. I filmen får vi följa 15-åriga Lyz som har blivit antagen på en internatskola med elitutbildning för lovande alpinåkare. När tränaren Fred inser hennes stora potential och inser hur stor hon kan bli tar han hand om hennes träning och driver på henna både mentalt, psykiskt och fysiskt – men också sexuellt. Filmens stora styrka är att den inte beskriver det i svart och vitt. Vi får se hur svårt det är för Lyz att sätta stopp, då hon har ett sådant driv att bli världsbäst – och hon får också den ena segern efter den andra då hon gör som tränaren Fred bestämmer.

Skrämmande är skildringen av själva miljön, hur de unga har en hackordning och hur de unga är redo att mobba varandra. Jag tror att det är medvetet från ledarnas sida att miljön är så aggressiv, så hormonstinna.

Regissören Charlène Favier är själv uppväxt i skidsportsmiljön och även om hon själv inte utsatts för övergrepp har hon vänner som berättat för henne. I en intervju berättar Charlène Favier att filmen är oerhört personlig för henne och viktig. Det är en berättelse hon kände att hon måste få ur sig. Hon lyckas väl. Fotomässigt är filmen fantastisk med snövidderna i det vita landskapet. Närbilderna på ansikten och kroppsspråket berättar  mycket som inte sägs rent ut. Den konflikt som far runt inne i Lyz känns i magen på oss i publiken. Lyz har en stark tävlingsinstinkt och är beredd att träna hårdare än de flesta för att nå toppen. När hon då får en tränare som själv varit bland eliten och som är beredd att träna henne och driva på så hon når toppen är det svårt för henne att reda ut vad som är rätt och vad som är fel. Det blir tydligt hur svårt det är kan vara för en femtonåring att inte ta på sig skulden för vad de vuxna utsätter dem för.

Filmen som nu går upp på svenska biografer visades på Göteborgs filmfestival där också Tigrar visades, en film som också tar upp en ung idrottare och den fruktansvärda press som unga elitidrottare kan utsättas för. Ett viktigt ämne – och därför är jag glad att båda dessa filmerna inte bara är viktiga utan också konstnärligt och dramaturgiskt välgjorda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Komplext berättande från lovande debutanter – Låtar om fåglar & annat – Alla får medalj

23 februari, 2021 by Mats Hallberg

illustration Viktor Edsjö

Alla får medalj

Låtar om fåglar & annat

4

Inspelad och mixad 26-27/10 2019 i Signalverket, Malmö av Truls Nilsson och Finn Popke

Solters Records

42:25

Release: 12/12 2020

Alla får medalj bildades på Musikhögskolan i Malmö 2017. Initiativtagaren heter Frank William Reis, vars kompositioner utgör språngbräda för handplockade unga musiker på ett anmärkningsvärt debutalbum. Trumslagaren Reis – därutöver akustisk gitarr i tre korta, snarlika stycken som markerar skivans upplägg – kallar sig något så udda som sagoberättare. ”Varudeklarationen” är ambitiös så det förslår. Låtskrivaren ser lycka i de små tingen, vill förmedla tankar, upplevelser och känsloloopar. Målsättningen är nå ut till alla i sin omgivning, knyta an och beröra genom att inte väja för allvar eller komplicerade ämnen. För att få utlopp för denna sammansatta kreativitet formades Alla får medalj. Bandledaren hörs också i andra konstellationer: Clove Pink Tribe, Sparvhök och Celeste 11, Lucie med flera.

Gruppen består förutom honom själv av Johanna Jakobsson på altsax, Ludvig Samuelsson på sopran- och barytonsaxofon, gitarristen Robin Petersson, pianisten Gustaf Rosenberg, basisten Felisia Westberg samt Iris Bergcrantz på sång. För mig nya namn bortsett från de två sist nämnda som nyligen släppt skivor jag recenserat. Beträffande Bergcrantz ska påpekas att hon sjunger växelvis ordlöst och på svenska. I Visa till min mor står hon som textleverantör.

Hittar ingen uppgift om producent varför jag utgår från att bandledaren iklätt sig den kostymen. Att han som det verkar skippat denna viktiga bollplanksfunktion, innebär en risk, särskilt då det handlar om ett förstlingsverk. Min teori om att utexaminerade musikstuderande brinner av lust att visa allt vad de lärt sig, besannas i hög grad på Låtar om fåglar & annat. Lika attraherad en upphovsman kan bli av att omsätta ett kalejdoskop av idéer, lika knepigt kan det bli för lyssnaren att greppa musik med sådan utgångspunkt. En smaksak om utfallet betraktas som varierat eller spretigt och överlastat. Hur som helst absolut extraordinärt och uppseendeväckande att kombinera svävande jazz i folkton med hårt markerad spräck och gungande beat.. Men slutprodukten hade säkerligen blivit mindre abstrakt med extern producent.

foto Hedvig Jahre

Inledningsvis hörs mest gitarr med fint vibrato innan det ljusaste registret ur saxofonfamiljen tar vid. Noterar att Westberg på sin kontrabas har en framträdande roller i flera sekvenser, vilket är ett lyckat drag. Råder ingen tvekan om att den långe Reis styr skeendet genom sitt driv och fäbless för cymbaler och vispar, bygger sina låtstrukturer på precis lagom mycket rytmisk energi.

En låt väl värd att framhållas extra är Visa till mor. Med lugna, övervägda aktioner hittar samtliga musiker ett gemensamt flow, turas om att prägla melodin på ett dynamiskt sätt. Och den vokala prestationen är helgjuten. Ideligen illustreras hur obekymrat man behärskar sina instrument. I gott sällskap innehåller exempelvis ett alldeles utmärkt altsaxsolo av Johanna Jakobsson.

I analogi med viljan att vara sagoberättare låter det lekfullt. Varsamt och ystert om vartannat. Efter noggrann lyssning identifieras gäckande och skissartade tendenser. Somliga låtar går i varann, medan andra kan definieras som hisnande stilbrott, högst annorlunda sound. Iris Bergcrantz sopran känns igen. Såvitt jag kan bedöma är tonträffen total. Tyvärr lutar hennes imponerande röst åt det monokroma, ordlöst ”drillande” med samma omfång som i vissa melodier gör sången statisk, emellanåt en gnutta enformig.

Gruppen hör hemma i en europeisk, stundtals lätt avantgardistisk tradition. I bångstyriga Sneaky Chicken In The Shadows drar gitarristen på maximalt, vränger och vrider fram medryckande toner. Gillar överhuvudtaget skarpt mångsidigheten hos Robin Petersson! Hans rockbeat de luxe omvandlas efterhand till kakofoniska konturer, när intensivt brötiga ljud från blåsinstrument tar vid. Följs typiskt nog av en eggande kärleksballad med porlande tema på piano. Vacker sång av Bergcrantz. Förmodligen har septetten haft enormt kul när de framför en absurd sak betitlad Fakk duvor, duvor suger. Detta Heavy Metal-jazzstök antar sanslösa proportioner. Framstår som aggressivt på rekordnivå vad beträffar svenska jazzutgivningar.

Efter föregående hysteriska infall måste betonas att debutalbumet innehåller ett par längre sekvenser med jämn och behaglig puls, sekvenser som sprider suggestiv skönhet. Kulmen nås när gitarrist, pianist och basist bekvämt möts på samma plan. Kompositören är som antytts förtjust i kontraster, vill bjuda på en känslornas berg och dalbana. AFM går i mål med hoppfulla hjärtan och smittande leende . Sprittande sopransax visar vägen. Avslutningen bäddas in i ett befriande beat, stiger jublande mot skyn, lämnar lyssnaren tillfredsställd; förvisso något konfunderad sammantaget

Texterna med fåglar i blickfånget är minst sagt gåtfulla, en korsning mellan diffust poetiska och lustigt märkvärdiga. Vad gäller mitt omdöme bestämde jag mig i ett sent skede, ändrade från 3+ då här finns tillräckligt spännande och spänstig musik , även om inte varje låtidé hittade helt rätt. Projektets höga ambitionsnivå genomsyrar albumet. Argumentet som definitivt fällde avgörandet, var dock hur underbart musikerna spelade. De klickade fullständigt med varandra. Därtill levererade åtskilliga meningsfulla solon.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Marksman – Den fåordiga hjälten som står upp mot gäng eller maffia

20 februari, 2021 by Birgitta Komaki

The Marksman
Betyg 2
Svensk premiär 19 februari 2021
Regi Robert Lorenz

En action med Liam Neeson är alltid värd att se. Även om historien är en upprepning av många tidigare filmer. Den fåordiga hjälten som står upp mot gäng eller maffia. Här är det mexikanska kartellen som är bovarna.

Jim Hanson (Liam Neeson) är en fattig ranchägare i Arizona, bosatt alldeles vid gränsen till Mexiko. Varje gång han ser
flyktingar vid gränsen meddelar han gränspolisen. Den här gången träffar han på en kvinna Rosa (Teresa Ruiz) och hennes son.
De är jagade av ett gång från den mexikanska kartellen och skottlossning utbryter. Rosa blir skjuten och innan hon dör avkräver hon Jim ett löfte. Att han skall ta med hennes son till släktingar i Chicago. Jim kan inte svika sitt löfte och han tar med sig pojken och sin charmiga gamla hund i en utsliten pickup. Jagade av kartellen flyr de från Arizona mot Chicago. Med tjurig envishet kämpar Jim mot kartellen.

En inbunden gammal man med mycket heder och gott hjärta vinner sin skyddsling vänskap och beundran. Samtidigt som han modigt kämpar mot ett gäng mexikaner som endast vill döda och hämnas. Även om medaljen från insatserna i marinkåren är gammal är han ännu lika modig. Trots att rollerna är stereotypa är det en spännande film utan att vara särskilt blodig.
Med fint foto och en lång jakt genom USA underhåller filmen trots att man tror att man vet hur slutet skall bli.

Man önskar bara att filmen skulle överraska lite mer. Alla hjältar behöver inte ha varit med i marinkåren och alla bovar inte se ut som gangsters eller djävulens bror. Men gå och se filmen för Liam Neesons skull och hans charmiga sällskap.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Passionerade och omskakande memoarer av exceptionell a & r – Ingen går hel ur det här av Kjell Andersson

19 februari, 2021 by Mats Hallberg

Omslagsfoto Viktor Engström

Ingen går hel ur det här

Kjell Andersson

Utgiven 2021 – 02 – 08

ISBN: 978-91-0- 0181550

Albert Bonniers Förlag

En fransk undersökning hävdar att vi blir livslångt färgade av musiken vi exponeras för i fjortonårs- åldern. På den tiden satt jag förhållandevis regelbundet i pojkrummet hos den närmast boende klasskamraten. Blev då tipsad om den fusion och symfoniska rock som gällde tidigt 70-tal, eftersom han hade koll, låg före i utvecklingen. Tipsen matades in i mig extra kraftfullt genom att min guide synkade stereoljudet med ihärdigt spel på trumset. Min poäng är att jag minns ingen svensk musik, inriktning han i princip vidmakthållit. En konsekvens av den ”försummelsen”, är att jag tvivlar på om han vet vilken status Kjell Andersson haft, vad han betytt under fyrtio år hos svenska EMI i egenskap av artist & repertoarman. Inte för inte kallad ett slags geni av Sven – Bertil Taube.

Själv var jag innan fyra dygns uppslukande bokläsning, hyfsat förtrogen med mannens bedrifter. Äger ett ansenligt antal produktioner Andersson i mer eller mindre utsträckning påverkat och / eller initierat, inklusive booklet-boxar med Totta respektive Eldkvarn. Våra favoriter överensstämmer ganska ofta. Flera av artisterna/ grupperna han samarbetat med har jag recenserat, i några fall träffat och till och med intervjuat. Första egna ”proddandet” han rapporterar om är med den av honom omtyckte och benämnde icke-entreprenören Magnus Lindberg och hans Röda läppar. Fem år senare blir han ensam producent för smått legendariska Historier från en väg (den och föregående vinyl finns förstås i min samling).

Den imposante makthavaren som erhållit fyra Grammisar, varav ett personligt hederspris, inser i backspegeln hur lyckligt lottad han varit i sin passionerade gärning. Att ha hittat popmusikens kärna under minst fyra tillfällen, bedöms enligt hans utsago vara helt osannolikt. Dessa perioder definieras av Ulf Lundells blomstringstid från sent 70-tal, avlöst av Gyllene Tider, i slutet på 80-talet tar Eldkvarn och Wilmer X vid samt slutligen en kvinnlig våg manifesterad av Rebecka Törnqvist och Lisa Ekdahl. Utan att se sig som avgörande faktor nämns i samma kontext, de kommersiella megaframgångar Roxette skördade, jämte duons succéartade alster var för sig.

Memoarerna är lika rafflande som kittlande, marinerade i både kreativa bedrifter och en förgörande svärta som plågat författaren livet igenom. Den förödande, destruktiva relationen till styvpappan känns igen från far -son förhållandet Karl Ove Knausgård skildrat. Och Kjell Anderssons biologiska far har suttit på Hall. (vilka vidriga brott han dömts för avslöjas i slutet av boken.) Kjell präglas av sitt ofördelaktiga bagage lika mycket som sitt enormt estetiska sinnelag. Han vittnar om utanförskap, konflikter, sorg och frustration. Övervikt, latent ilska jämte en depression runt millennieskiftet får konsekvenser. Han brottas med problematik kring igenkännbar psykologi, huruvida orimliga krav ställs på omgivningen, inser att en vilja till upprättelse driver honom.

De aldrig skickade svarsmejlen till Ulf Lundell och deras irreparabla schismer säger mycket om hur duon kom alltför nära varandra. Att inte se den man anlitat i ögonen, tyder på såväl narcissism som divalater. Finns fler exempel på tvister med artistegon eller bara situationer där parterna glidit isär, men Lundells beteende är det mest extrema alla kategorier. Med tanke på att Kjell Andersson påstår att han inte fungerar med människor – släpa omkring på en demonisk svart hund är metaforen – måste han rimligen ha kompenserat genom att ha haft landets främsta musiköra. Energin går nästan att ta på i boken. Idéer flödar och nya koalitioner får musik-Sverige att ropa bingo. Läsaren får intryck av att värderandet av verk och människor (inklusive berättaren själv) sker helt ofiltrerat, vilket är memoarernas största tillgång.

Boken är indelad kronologiskt i sex schematiska rubriker, kapitel på temat uppgång och fall. Den tid som föregår anställningen på EMI – som inleds med befattningen produktionsassistent till Bengt Palmers – redovisas i kursiva avsnitt kallade livslinjer. Upplägget resulterar i en fruktbar kombination av anekdoter från uppväxtens Södertälje och framåt och noggrann redogörelse för ett vittomfattande yrkesliv. Kjell poängterar att hågkomster är vanskliga. Att minnesbilder kan skilja sig åt bevisar han gång på gång. Innehållet adresseras i första hand till styvsonen Viktor. Kjell skriver om vad som föregick EMI. Jobb på reklambyrå och ett kort tag i trendig skivaffär. Försöken att bemästra instrument fick ett abrupt slut.

pressfoto Marie Smeds-Remberger

Tidsperspektivet är något förvirrande. När EMI blir uppköpta av Warner och kollegor vädrar sitt missnöje med den ”osmidige buffeln”, avvecklas anställningen i samråd med Kjell. Då ägnar han merparten av tiden till att skriva Ingen går hel ur det här (titeln inspirerad av låt skriven av Plura som passande nog skriver förordet). Boken skrivs klart 2014 , så långt återges skivbolagsmannens minnen. Men definitiv punkt sätts i december i fjol, vilket avspeglas i de få färska kommentarer som lagts till.

Layouten är läsvänlig. Vad gäller det visuella är jag förvånad. De oskarpa, pluttiga fotografierna i svartvitt är av undermålig kvalitet, tyvärr. Jämfört med fabulösa bildmaterialet i praktverket Den stora landsvägen (formgivning K.A och hans kompanjon Pär Wickholm), är skillnaden som natt och dag.

Kjell berättar om och värderar vad han åstadkommit på ett förunderligt vibrerande språk. På ett mirakulöst sätt undviks slitna formuleringar Inga upprepningar förekommer. Istället detaljerade beskrivningar med stort nyhetsvärde, av en konstform i stånd att nå avsevärt längre än ord förmår. Stilen är anmärkningsvärd i sin koncisa omsorgsfullhet; brutalt osminkad och krass men ändå ömsint.

Ska inflikas att Kjell under nästan hela karriären jobbat med låtskrivare, vars håg ligger i att uttrycka sig på svenska. För honom är självutlämnande texter med trovärdigt sjungande låtskrivare och klämmiga sånger tillkomna genom duktigt hantverk ingen motsättning; bara olika skolor. Erfarenheten från oräkneliga timmar i studio, fokuserat lyssnande under process och diskussioner med involverade såväl framför som bakom mixerbord, levandegörs med pregnant, målande språk. Kanske har samlivet med Bodil Malmsten härvidlag främjat hans vägvinnande stil, kanske har Kjell alltid behärskat de verbala verktygen. Alla händelser återges i presens, vilket ger nerv även om det någon gång kan framstå som onaturligt sökt.

Vi får reda på vad sysslan a& r innebär, när det lämpar sig att kliva in och producera och hur mycket resurser som spenderas på omslag och dylikt. Devisen är att det inte finns genvägar till fulländning! Ikonen i branschen panorerar över sitt inflytande, utdelar ros och ris. Undrar hur många av de som någon gång kan förefalla uthängda, som innan texten lämnats för tryckning fått ta del av omdömen och formuleringar? Somliga har lämnat jordelivet, vilket i en grandios epilog blir till den vackraste musikerhyllning jag läst. Epilogens inramning med en kavalkad av betydande artister, som i drömsekvenser framträder på en pub på Söder efter intim konsert med Basse Wickman, berör ofantligt, talar om vilka djupa känslosträngar livemusik i lyckliga stunder kan förmedla. Snacka om att ge den hängivne läsaren rysningar.

Kjell upprörs över skivbolags profithunger och den nivellering som uppstått senaste decenniet. Utgjutelsen om ”cancersvulsten” Mello är lätt att instämma i, inbjuder till befriande skratt. Han beväras av tinnitus, humörsvängningar och konstaterandet att tiden sprungit ifrån honom.

Är man lite mer än normalt intresserad av svensk populärmusik med ambitioner att göra avtryck, är bladvändaren ett måste, även om du blir snuvad på konfekten i fallet Philemon Arthur & the Dung. Bokens underrubrik är ”Mitt liv i den svenska musiken”. Kjell skriver att han varit sparsam offentligt med adjektiv på alster han haft ansvar för. I memoarerna håller han däremot inte igen, utan bombarderar läsaren oavbrutet med skoningslösa analyser. Kärlen till närstående, givande resor till Paris, New York och Irland och stunder av magisk musik är hela tiden väsentliga inslag som balanserar bitterheten. Vem som ger honom New York-resa i 50-års present och agerar resesällskap, är en av ett otal fängslande och kärleksfulla anekdoter.

Vad rankas högst? Pugh och John Holms debutplattor (bägge på Metronome), medan Thåström och Håkan Hellström är de artister han mest imponerats av på andra bolag. Främsta upplevelser live hämtas från ungdomen: Jimi Hendrix, Stones, CSNY samt The Band. Verkar som att enda utmanare sedan dess varit Rebecka Törnqvist på Vattenfestivalen. Den idag tämligen bortglömde Magnus Johanssons första skiva (Grammisbelönad) betraktas av K.A som ett svar på frågan vad han uträttade på sin position. Produktionen han är mest stolt över heter Vita lögner/ Svarta ballader (2012), Dan Andersson tolkad av Magnus Lindberg och Basse Wickman. Andra verk som är däruppe och nosar är Stulna Kyssar med Annelie Rydé, Jag är hip med Svante Thureson och hyllningsboxen Den flygande holländaren. Johan Lindström betecknas som ett spontanistiskt geni, medan epitetet bästa sångare i landet delas mellan Totta Näslund och Freddie Wadling ( recensenten håller med). Retoriskt frågar författaren vilka andra än möjligen Dylan, som gjort samma storstilade comeback som Eldkvarn, gång på gång efter att ha varit uträknade (sju av mina favoritalbum är listade).

Arkiverad under: Bokrecension

Finstämda originalstycken för flygel frammanar bilder – Grand Piano av Hans Loelv

18 februari, 2021 by Mats Hallberg

Hans Loelv

Grand Piano

4

Inspelat, mixat och mastrat i Riksmixningsverket/ RMV Studio, Stockholm av Alar Suurna

Ex. producent: Daniel Lantz

Do Music Records – distr. Border Music

32:39

Releasedatum: 12/2 2021 (fysiskt och digitalt)

Hans Loelv är den genreöverskridande pianisten och kompositören från Uppsala, vars musik jag fram tills några år sedan inte alls var förtrogen med. Man kan påstå att jag upptäckte honom genom att han (eller möjligen skivbolaget), upptäckte mig som recensent. Nu recenserar jag honom för tredje gången.

Den väldigt produktive 66-åringen verkar inte alls hämmas av rådande restriktioner. Nya skivan består av elva egna låtar – somliga tillkomna nyligen medan andra skrevs längre tillbaka i tiden – som framförs på den åtråvärda Fazioli-flygeln i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen. Skivbolagets pressrelease berömmer pianisten för hans ömma anslag och frasering jämte målmedvetet utforskande av sinnesstämningar, omdömen lätta att instämma i.

Det är vanskligt att helt förlita sig på eget material, även om man besitter både avsevärd talang och dito erfarenhet. Utmaningen blir inte mindre av att ”tvingas” fånga lyssnaren enbart via pianots tangenter och pedaler. Tre lyckade exempel med övervägande original eller egna arr, som jag recenserat senaste åren, har varit album med Tommy Kotter, Mattias Nilsson och koncept-pianisten Anders Teglund. Loelv sällar sig stilmässigt i förhållandevis hög utsträckning till nämnda självständiga trio.

Hans musik saknar här drastiska övergångar, bortsett från slutackordens intensitet i That Was All. Istället för snabba löpningars expressivitet märks ett drömskt och gradvis böljande tonspråk. Grand Piano har tillägnats pianistens barnbarn, Elis åtta månader. När kompositionerna fungerar som mest fördelaktigt, bäddas mottagaren in i ett harmoniskt, vidsträckt rum, vars motpol kan jämställas med rastlöst bombardemang av intryck.

Trollbinder är ett ord som bör reserveras till ikoniska pianoverk såsom Jazz på svenska, Tavlor på en utställning samt givetvis The Köln Concert. Däremot korrekt att särskilt de stycken som placerats först, odlar känslosamma tillstånd av avskalade, öppna landskap genom successiva rörelser. Little Brother, Serenada och Song For a Lovely Wife celebrerar det vackra i livet utan att det blir jolmigt sentimentalt. Stor skönhet således!

Hans Loelv (foto från pianistens facebook) – fotograf okänd

Hör mestadels välbalanserade explicita melodibyggen. Registrerar mer av eftertänksamt moll än sprudlande dur. Vore missvisande att ens försöka sätta någon entydig etikett. Det närmaste jag kommer är jazzigt fria klanger framförda som kammarmusik i nordisk folkton. Ofta med en vidhängande visuell prägling. Finns tendenser till öppnande meditativa passager, fast en strukturell skärpa medför att de meditativa stråken sällan utvecklas. Därvidlag skiljer han sig från exempelvis en operameriterad soundtrack-stjärna som Michael Nyman. Naturligt nog utgår Loelv från sångbara melodier, varför man kan få för sig att de lyriskt ordlösa melodierna ibland kommenterar tiden vi lever i.

Anslag och pausering står i fokus, utgör framgångsrika hörnstenar. Och resonansen från flygeln är givetvis ypperlig. Men i samma andetag konstateras att tonen är ganska torr, rent av alltför hård emellanåt. Att utvärdera och utdela poäng är en grannlaga uppgift. Nivån på dessa elva original? Somliga stycken dippar en aning, saknar minnesvärd identitet. Därför var inte slutliga omdömet helt självklart, även om jag uppskattar hantverket, inklusive den reflekterande och sammanhängande linjen.

Senaste decenniet har jag live hört ett antal av nordens främsta pianister spela solo, i ett spann från Peter Jablonski, Monica Dominique och Steffan Scheja till Lars Jansson, Mattias Nilsson och Iiro Rantala x 2. Uppsalas pianohjälte är kanske inte samma bedårande instrumentalist, men likväl en fängslande musiker med egen estetik och ansenlig nimbus. Av de solopianister jag sett på 2000-talet påminner han till viss del om storheter som Stefan Nilsson och Elise Einarsdotter.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 484
  • Sida 485
  • Sida 486
  • Sida 487
  • Sida 488
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in