Alla får medalj
Låtar om fåglar & annat
4
Inspelad och mixad 26-27/10 2019 i Signalverket, Malmö av Truls Nilsson och Finn Popke
Solters Records
42:25
Release: 12/12 2020
Alla får medalj bildades på Musikhögskolan i Malmö 2017. Initiativtagaren heter Frank William Reis, vars kompositioner utgör språngbräda för handplockade unga musiker på ett anmärkningsvärt debutalbum. Trumslagaren Reis – därutöver akustisk gitarr i tre korta, snarlika stycken som markerar skivans upplägg – kallar sig något så udda som sagoberättare. ”Varudeklarationen” är ambitiös så det förslår. Låtskrivaren ser lycka i de små tingen, vill förmedla tankar, upplevelser och känsloloopar. Målsättningen är nå ut till alla i sin omgivning, knyta an och beröra genom att inte väja för allvar eller komplicerade ämnen. För att få utlopp för denna sammansatta kreativitet formades Alla får medalj. Bandledaren hörs också i andra konstellationer: Clove Pink Tribe, Sparvhök och Celeste 11, Lucie med flera.
Gruppen består förutom honom själv av Johanna Jakobsson på altsax, Ludvig Samuelsson på sopran- och barytonsaxofon, gitarristen Robin Petersson, pianisten Gustaf Rosenberg, basisten Felisia Westberg samt Iris Bergcrantz på sång. För mig nya namn bortsett från de två sist nämnda som nyligen släppt skivor jag recenserat. Beträffande Bergcrantz ska påpekas att hon sjunger växelvis ordlöst och på svenska. I Visa till min mor står hon som textleverantör.
Hittar ingen uppgift om producent varför jag utgår från att bandledaren iklätt sig den kostymen. Att han som det verkar skippat denna viktiga bollplanksfunktion, innebär en risk, särskilt då det handlar om ett förstlingsverk. Min teori om att utexaminerade musikstuderande brinner av lust att visa allt vad de lärt sig, besannas i hög grad på Låtar om fåglar & annat. Lika attraherad en upphovsman kan bli av att omsätta ett kalejdoskop av idéer, lika knepigt kan det bli för lyssnaren att greppa musik med sådan utgångspunkt. En smaksak om utfallet betraktas som varierat eller spretigt och överlastat. Hur som helst absolut extraordinärt och uppseendeväckande att kombinera svävande jazz i folkton med hårt markerad spräck och gungande beat.. Men slutprodukten hade säkerligen blivit mindre abstrakt med extern producent.
Inledningsvis hörs mest gitarr med fint vibrato innan det ljusaste registret ur saxofonfamiljen tar vid. Noterar att Westberg på sin kontrabas har en framträdande roller i flera sekvenser, vilket är ett lyckat drag. Råder ingen tvekan om att den långe Reis styr skeendet genom sitt driv och fäbless för cymbaler och vispar, bygger sina låtstrukturer på precis lagom mycket rytmisk energi.
En låt väl värd att framhållas extra är Visa till mor. Med lugna, övervägda aktioner hittar samtliga musiker ett gemensamt flow, turas om att prägla melodin på ett dynamiskt sätt. Och den vokala prestationen är helgjuten. Ideligen illustreras hur obekymrat man behärskar sina instrument. I gott sällskap innehåller exempelvis ett alldeles utmärkt altsaxsolo av Johanna Jakobsson.
I analogi med viljan att vara sagoberättare låter det lekfullt. Varsamt och ystert om vartannat. Efter noggrann lyssning identifieras gäckande och skissartade tendenser. Somliga låtar går i varann, medan andra kan definieras som hisnande stilbrott, högst annorlunda sound. Iris Bergcrantz sopran känns igen. Såvitt jag kan bedöma är tonträffen total. Tyvärr lutar hennes imponerande röst åt det monokroma, ordlöst ”drillande” med samma omfång som i vissa melodier gör sången statisk, emellanåt en gnutta enformig.
Gruppen hör hemma i en europeisk, stundtals lätt avantgardistisk tradition. I bångstyriga Sneaky Chicken In The Shadows drar gitarristen på maximalt, vränger och vrider fram medryckande toner. Gillar överhuvudtaget skarpt mångsidigheten hos Robin Petersson! Hans rockbeat de luxe omvandlas efterhand till kakofoniska konturer, när intensivt brötiga ljud från blåsinstrument tar vid. Följs typiskt nog av en eggande kärleksballad med porlande tema på piano. Vacker sång av Bergcrantz. Förmodligen har septetten haft enormt kul när de framför en absurd sak betitlad Fakk duvor, duvor suger. Detta Heavy Metal-jazzstök antar sanslösa proportioner. Framstår som aggressivt på rekordnivå vad beträffar svenska jazzutgivningar.
Efter föregående hysteriska infall måste betonas att debutalbumet innehåller ett par längre sekvenser med jämn och behaglig puls, sekvenser som sprider suggestiv skönhet. Kulmen nås när gitarrist, pianist och basist bekvämt möts på samma plan. Kompositören är som antytts förtjust i kontraster, vill bjuda på en känslornas berg och dalbana. AFM går i mål med hoppfulla hjärtan och smittande leende . Sprittande sopransax visar vägen. Avslutningen bäddas in i ett befriande beat, stiger jublande mot skyn, lämnar lyssnaren tillfredsställd; förvisso något konfunderad sammantaget
Texterna med fåglar i blickfånget är minst sagt gåtfulla, en korsning mellan diffust poetiska och lustigt märkvärdiga. Vad gäller mitt omdöme bestämde jag mig i ett sent skede, ändrade från 3+ då här finns tillräckligt spännande och spänstig musik , även om inte varje låtidé hittade helt rätt. Projektets höga ambitionsnivå genomsyrar albumet. Argumentet som definitivt fällde avgörandet, var dock hur underbart musikerna spelade. De klickade fullständigt med varandra. Därtill levererade åtskilliga meningsfulla solon.