Ingen går hel ur det här
Kjell Andersson
Utgiven 2021 – 02 – 08
ISBN: 978-91-0- 0181550
Albert Bonniers Förlag
En fransk undersökning hävdar att vi blir livslångt färgade av musiken vi exponeras för i fjortonårs- åldern. På den tiden satt jag förhållandevis regelbundet i pojkrummet hos den närmast boende klasskamraten. Blev då tipsad om den fusion och symfoniska rock som gällde tidigt 70-tal, eftersom han hade koll, låg före i utvecklingen. Tipsen matades in i mig extra kraftfullt genom att min guide synkade stereoljudet med ihärdigt spel på trumset. Min poäng är att jag minns ingen svensk musik, inriktning han i princip vidmakthållit. En konsekvens av den ”försummelsen”, är att jag tvivlar på om han vet vilken status Kjell Andersson haft, vad han betytt under fyrtio år hos svenska EMI i egenskap av artist & repertoarman. Inte för inte kallad ett slags geni av Sven – Bertil Taube.
Själv var jag innan fyra dygns uppslukande bokläsning, hyfsat förtrogen med mannens bedrifter. Äger ett ansenligt antal produktioner Andersson i mer eller mindre utsträckning påverkat och / eller initierat, inklusive booklet-boxar med Totta respektive Eldkvarn. Våra favoriter överensstämmer ganska ofta. Flera av artisterna/ grupperna han samarbetat med har jag recenserat, i några fall träffat och till och med intervjuat. Första egna ”proddandet” han rapporterar om är med den av honom omtyckte och benämnde icke-entreprenören Magnus Lindberg och hans Röda läppar. Fem år senare blir han ensam producent för smått legendariska Historier från en väg (den och föregående vinyl finns förstås i min samling).
Den imposante makthavaren som erhållit fyra Grammisar, varav ett personligt hederspris, inser i backspegeln hur lyckligt lottad han varit i sin passionerade gärning. Att ha hittat popmusikens kärna under minst fyra tillfällen, bedöms enligt hans utsago vara helt osannolikt. Dessa perioder definieras av Ulf Lundells blomstringstid från sent 70-tal, avlöst av Gyllene Tider, i slutet på 80-talet tar Eldkvarn och Wilmer X vid samt slutligen en kvinnlig våg manifesterad av Rebecka Törnqvist och Lisa Ekdahl. Utan att se sig som avgörande faktor nämns i samma kontext, de kommersiella megaframgångar Roxette skördade, jämte duons succéartade alster var för sig.
Memoarerna är lika rafflande som kittlande, marinerade i både kreativa bedrifter och en förgörande svärta som plågat författaren livet igenom. Den förödande, destruktiva relationen till styvpappan känns igen från far -son förhållandet Karl Ove Knausgård skildrat. Och Kjell Anderssons biologiska far har suttit på Hall. (vilka vidriga brott han dömts för avslöjas i slutet av boken.) Kjell präglas av sitt ofördelaktiga bagage lika mycket som sitt enormt estetiska sinnelag. Han vittnar om utanförskap, konflikter, sorg och frustration. Övervikt, latent ilska jämte en depression runt millennieskiftet får konsekvenser. Han brottas med problematik kring igenkännbar psykologi, huruvida orimliga krav ställs på omgivningen, inser att en vilja till upprättelse driver honom.
De aldrig skickade svarsmejlen till Ulf Lundell och deras irreparabla schismer säger mycket om hur duon kom alltför nära varandra. Att inte se den man anlitat i ögonen, tyder på såväl narcissism som divalater. Finns fler exempel på tvister med artistegon eller bara situationer där parterna glidit isär, men Lundells beteende är det mest extrema alla kategorier. Med tanke på att Kjell Andersson påstår att han inte fungerar med människor – släpa omkring på en demonisk svart hund är metaforen – måste han rimligen ha kompenserat genom att ha haft landets främsta musiköra. Energin går nästan att ta på i boken. Idéer flödar och nya koalitioner får musik-Sverige att ropa bingo. Läsaren får intryck av att värderandet av verk och människor (inklusive berättaren själv) sker helt ofiltrerat, vilket är memoarernas största tillgång.
Boken är indelad kronologiskt i sex schematiska rubriker, kapitel på temat uppgång och fall. Den tid som föregår anställningen på EMI – som inleds med befattningen produktionsassistent till Bengt Palmers – redovisas i kursiva avsnitt kallade livslinjer. Upplägget resulterar i en fruktbar kombination av anekdoter från uppväxtens Södertälje och framåt och noggrann redogörelse för ett vittomfattande yrkesliv. Kjell poängterar att hågkomster är vanskliga. Att minnesbilder kan skilja sig åt bevisar han gång på gång. Innehållet adresseras i första hand till styvsonen Viktor. Kjell skriver om vad som föregick EMI. Jobb på reklambyrå och ett kort tag i trendig skivaffär. Försöken att bemästra instrument fick ett abrupt slut.
Tidsperspektivet är något förvirrande. När EMI blir uppköpta av Warner och kollegor vädrar sitt missnöje med den ”osmidige buffeln”, avvecklas anställningen i samråd med Kjell. Då ägnar han merparten av tiden till att skriva Ingen går hel ur det här (titeln inspirerad av låt skriven av Plura som passande nog skriver förordet). Boken skrivs klart 2014 , så långt återges skivbolagsmannens minnen. Men definitiv punkt sätts i december i fjol, vilket avspeglas i de få färska kommentarer som lagts till.
Layouten är läsvänlig. Vad gäller det visuella är jag förvånad. De oskarpa, pluttiga fotografierna i svartvitt är av undermålig kvalitet, tyvärr. Jämfört med fabulösa bildmaterialet i praktverket Den stora landsvägen (formgivning K.A och hans kompanjon Pär Wickholm), är skillnaden som natt och dag.
Kjell berättar om och värderar vad han åstadkommit på ett förunderligt vibrerande språk. På ett mirakulöst sätt undviks slitna formuleringar Inga upprepningar förekommer. Istället detaljerade beskrivningar med stort nyhetsvärde, av en konstform i stånd att nå avsevärt längre än ord förmår. Stilen är anmärkningsvärd i sin koncisa omsorgsfullhet; brutalt osminkad och krass men ändå ömsint.
Ska inflikas att Kjell under nästan hela karriären jobbat med låtskrivare, vars håg ligger i att uttrycka sig på svenska. För honom är självutlämnande texter med trovärdigt sjungande låtskrivare och klämmiga sånger tillkomna genom duktigt hantverk ingen motsättning; bara olika skolor. Erfarenheten från oräkneliga timmar i studio, fokuserat lyssnande under process och diskussioner med involverade såväl framför som bakom mixerbord, levandegörs med pregnant, målande språk. Kanske har samlivet med Bodil Malmsten härvidlag främjat hans vägvinnande stil, kanske har Kjell alltid behärskat de verbala verktygen. Alla händelser återges i presens, vilket ger nerv även om det någon gång kan framstå som onaturligt sökt.
Vi får reda på vad sysslan a& r innebär, när det lämpar sig att kliva in och producera och hur mycket resurser som spenderas på omslag och dylikt. Devisen är att det inte finns genvägar till fulländning! Ikonen i branschen panorerar över sitt inflytande, utdelar ros och ris. Undrar hur många av de som någon gång kan förefalla uthängda, som innan texten lämnats för tryckning fått ta del av omdömen och formuleringar? Somliga har lämnat jordelivet, vilket i en grandios epilog blir till den vackraste musikerhyllning jag läst. Epilogens inramning med en kavalkad av betydande artister, som i drömsekvenser framträder på en pub på Söder efter intim konsert med Basse Wickman, berör ofantligt, talar om vilka djupa känslosträngar livemusik i lyckliga stunder kan förmedla. Snacka om att ge den hängivne läsaren rysningar.
Kjell upprörs över skivbolags profithunger och den nivellering som uppstått senaste decenniet. Utgjutelsen om ”cancersvulsten” Mello är lätt att instämma i, inbjuder till befriande skratt. Han beväras av tinnitus, humörsvängningar och konstaterandet att tiden sprungit ifrån honom.
Är man lite mer än normalt intresserad av svensk populärmusik med ambitioner att göra avtryck, är bladvändaren ett måste, även om du blir snuvad på konfekten i fallet Philemon Arthur & the Dung. Bokens underrubrik är ”Mitt liv i den svenska musiken”. Kjell skriver att han varit sparsam offentligt med adjektiv på alster han haft ansvar för. I memoarerna håller han däremot inte igen, utan bombarderar läsaren oavbrutet med skoningslösa analyser. Kärlen till närstående, givande resor till Paris, New York och Irland och stunder av magisk musik är hela tiden väsentliga inslag som balanserar bitterheten. Vem som ger honom New York-resa i 50-års present och agerar resesällskap, är en av ett otal fängslande och kärleksfulla anekdoter.
Vad rankas högst? Pugh och John Holms debutplattor (bägge på Metronome), medan Thåström och Håkan Hellström är de artister han mest imponerats av på andra bolag. Främsta upplevelser live hämtas från ungdomen: Jimi Hendrix, Stones, CSNY samt The Band. Verkar som att enda utmanare sedan dess varit Rebecka Törnqvist på Vattenfestivalen. Den idag tämligen bortglömde Magnus Johanssons första skiva (Grammisbelönad) betraktas av K.A som ett svar på frågan vad han uträttade på sin position. Produktionen han är mest stolt över heter Vita lögner/ Svarta ballader (2012), Dan Andersson tolkad av Magnus Lindberg och Basse Wickman. Andra verk som är däruppe och nosar är Stulna Kyssar med Annelie Rydé, Jag är hip med Svante Thureson och hyllningsboxen Den flygande holländaren. Johan Lindström betecknas som ett spontanistiskt geni, medan epitetet bästa sångare i landet delas mellan Totta Näslund och Freddie Wadling ( recensenten håller med). Retoriskt frågar författaren vilka andra än möjligen Dylan, som gjort samma storstilade comeback som Eldkvarn, gång på gång efter att ha varit uträknade (sju av mina favoritalbum är listade).